Jag tror aldrig jag bott så nära naturen som nu. Inte ens då jag bodde i byn Falmarksheden utanför Skellefteå. Här i vår lilla trädgård (och framför allt i grannarnas) flockas ringduvor, koltrastar, kråkor, råkor och skator, nötskrikor, hackspettar, fladdermöss, svalor, allehanda småfåglar, en och annan ekorre, samt ibland en mård eller räv (!). Och så rovfåglar…
Tidigare i mitt liv har jag möjligtvis, på långt håll, sett en hök cirkla över ett öppet fält eller sitta och blänga i en grantopp. De rovfåglar jag stött på kunde jag räkna på enda handens fingrar. Nu räcker inte fingrarna till längre! I Berlin finns tokmånga rovfåglar!! De flesta tror jag är falkar. Jag har googlat efter deras läte och kommit fram till att de är aftonfalkar och/eller lärkfalkar. De tjatskrattpiper konstant på dagarna och man vet alltid när de är i närheten.
Faran lurar i träden
Då och då händer det att en större och läskigare fågel gör sig påmind. Jag hör på småfåglarna, kråkorna och skatorna när någon är i närheten. En gång betraktade jag en rovfågel som satt på en gren helt stilla. De andra fåglarna skrek och varnade. En modig kråka och en dito skata försökte tillsammans jaga bort inkräktaren, men förgäves. Först när den störtdök ner i spenaten gick det att bli av med den. Tror inte den fick tag i något byte heller. Puh!
Värre är det att väckas mitt i natten av ett isande dödsskri. Första gången det hände var klockan närmare ett på natten. Plötsligt skrek en duva ut sin dödsångest över den i övrigt tysta och ekande bakgården. Mitt blod frös till is. Dagen efter syntes nedslagsplatsen i grannträdgården. Det var bara ett virrvarr av fjädrar kvar. I förrgår natt hände det igen.
Blodet frös till is i ådrorna
I förrgår natt väcktes jag strax före klockan fyra. Den här gången var skriet inte lika mänskligt som med duvan. Istället var det ett desperat trumpetande. Jag kunde inte avgöra vad det var för en fågel, om det ens var en fågel!? Dödskampen pågick länge. Gastkramande länge. Jag ville bara kasta mig ut i den svagt upplysta gryningen och rädda stackaren. Kanske var det ännu en duva, men ibland lät den som en gås eller nästan som en uppskrämd gris. Undrar om det inte var en nötskrika?
När tystnaden åter föll kunde jag inte somna om. Kallsvetten klibbade på ryggen och jag var klarvaken. Jag greppade mobilen och lade patiens en stund tills hjärtat slog normalt igen. Stängde av flight mode för att skingra tankarna på Facebook. Då ploppade det upp ett meddelande från grannen. Också hon hade väckts och våndats med den stackars fågeln. Naturen är som den är, men utdragen dödskamp är alltid obehagligt. Speciellt nattetid.
Epilog à la Berlin
Apropå nattetid. Vid halv fem hörde jag det omisskännliga ljudet av glas som dunsade ner i en återvinningstunna. Vi har vanliga plasttunnor på innergårdarna och när de är tomma så ja, just det. De blir perfekta ljudförstärkare och jag får ont i öronen när jag måste slänga glas. DETTA valde alltså någon att göra klockan HALV FEM en LÖRDAG morgon!?! Om inte dödsskriet hade väckt folk så vaknade de garanterat av glasburkarna och flaskorna som dunsade ner i den tomma plasttunnan.
Suck, vad är det för fel på folk??? 🤯