Vi har haft tokskönt väder ett tag idag. Solen har inte varit helt ensam på himlen, men termometern har krupit upp emot +20 grader. På radion säger de att det är mellan +17 och +22 grader i Brandenburg och Berlin. I lä på balkongen har det nog varit ännu varmare. Tack och bock, säger jag. Vinden gör dock sitt till för att kyla ner staden. Den tar i med alla krafter ibland – vårvindar friska minsann! Men plötsligt bryts idyllen av en märklig duns och ett verkligt drama utspelar sig framför mina ögon.
Jag hade ställt ut en stol, kokat min havregrynsgröt med nötter och russin, hällt upp ett glas smoothie, brett ett par hårdbrödmackor med en mogen avocado och toppat med scrambled eggs. Kort sagt, fixat en superbrunch. Jag tog plats på balkongen och njöt i långa banor. Ibland har det sina fördelar att ha lite jobb, men mera tid. Plånboken förblir tunn, men livet kan vara rätt fint ändå. Jaja. Fick plötsligt för mig att jag ville bättra på min tyska – det är aldrig slöseri med tid precis. Plockade fram en bra bok, som jag också har på svenska, och jag hann väl ett par sidor då jag plötsligt hör en märklig duns.
Med hjärtat på rätta stället.
När jag tittar upp ser jag en flicka i yngre tonåren och hon ligger liksom utbredd, med ansikten nedåt, tvärs över motorhuven till en parkerad BMW. Snett mot bilens front lutar cykeln hon åkte på och hennes ben är fortfarande sammanflätade med den. Jag förstår inte alls vad som hänt. En man som färdades ca 10-20 meter framför henne har stannat. Hans vita tröja kontrasterar mot det mörkbruna håret och skägget. Mannen ställer i alla hast ifrån sig sin egen cykel och går snabbt fram till flickan. Hon verkar omtöcknad, men ser inte direkt skadad ut. Hon tittar förvirrat på honom och försöker resa sig upp från motorhuven. Hon tar sig för käken och hennes ögon är uppspärrade. Från vänster kommer två män i 50-årsåldern gående. Den ene är kort och har lurvigt grått hår, den andre är lång och har knappt något hår alls. De sneddar över gatan och frågar vad som hänt. Den lurvige försöker hjälpa flickan upp, där hon nu sitter på gatan ovanpå sin cykel, men hennes ben bär henne inte riktigt. Den skäggige mannen sätter sig på huk vid hennes sida medan den långe hårlöse tar fram sin telefon och ringer efter en ambulans. Flickans hår rufsas om i vinden, men hon bryr sig inte om det.
Ett tänkbart scenario
Jag betraktar scenen på första parkett och jag ställer mig frågan vad som egentligen hände flickan. Min blick sveper över alla de parkerade bilarna som står uppradade längs gatan och inser att BMW:n är ganska mycket större än de andra. Bilägarna i den här stan parkerar inte alltid på bästa sätt och nosen på den svarta, blanka bilen sticker ut i cykelbanan en aning längre än de övriga gör. Flickan kan ha cyklat utefter de kortare bilarna och av okänd anledning inte uppfattat att BMW:n befann sig i hennes färdväg. På något sätt har hon blivit hindrad i sin framfart, kanske hakat fast i bilen, fallit och platt landat ovanpå den. Min puls slår fortare av obehag, men jag känner tacksamhet för att så många stannat för att hjälpa henne. Även en kvinna och en annan man har kommit fram, men eftersom de som var först på scenen redan tagit kontroll över situationen fortsätter de mot sina destinationer. Jag börjar undra var ambulansen är. Bara ett par hundra meter bort ligger både en brand- och en polisstation. De borde vara här på två minuter, men det dröjer. Flickan kommer på fötter med hjälp av den långe, men hon sätter sig ner igen som om hon vore yr. Hennes ansikte är alldeles vitt och förstenat av chock. Äntligen kommer ambulansen och flickan blir undersökt av en sjukvårdare. Gissar att han vill kunna utesluta brutna ben och hjärnskakning.
Verkliga värden i livet
En rundmagad man i röd skjorta dyker upp. Tydligen är det hans bil och han viftar oroat med armarna när han pratar. Sedan smeker han bilen ömt över huven med handflatan. Den långe ilsknar till och det utbryter en ordväxling. Jag hör inte vad de säger, men jag skulle tro att den långe tänker samma sak som jag. Vad är en bil mot ett människoliv? Det gäller ju en ung flicka! Rödskjortan ser sårad ut och ställer sig lite avsides. Den långe ringer ännu ett samtal (alternativt svarar i telefonen) och inom kort kommer först en och sedan två polisbilar till platsen. Jag börjar blir ännu mer fundersam över vad exakt som hänt, men en av polisbilarna avviker snart igen. Mycket möjligt att båda svarat på samma SOS-samtal. Ur bil nummer två stiger två poliser. En går till flickan, som försvunnit med sjukvårdaren in bakom ambulansen, och den andra pratar med den skäggige, den lurvige och den långe. Allihop får visa legitimation och ser ut att uppge något slags vittnesmål. Papper skrivs. Den långe och den lurvige går sedan tvärs över gatan, sätter sig i sin bil och åker iväg. Den skäggige kliver upp på sin cykel och trampar åt sitt håll. Jag tänker precis ta upp boken igen när ännu en ambulans stannar till bakom den förra. Vad i…? Ytterligare 2-3 polisbilar kommer och far. Kanske är de lika nyfikna som jag och stannar för att se om de kan hjälpa sina kollegor.
Upplösningen
Till sist finns bara ambulans nr 2 och tidigare nämnda polisbil kvar. Den bekymrade mannen i röd skjorta går med jämna mellanrum fram till BMW:n och känner med handen där flickan legat. Han verkar även hitta något konstigt vid vänstra framlyktan. Troligtvis var det där hon hakade fast i bilen. Även han får skriva på papper och vid ett tillfälle går han fram till balkongen till en av lägenheterna i trappuppgången bortanför min för att hämta sitt körkort. När allt verkar klart tar polisen hand om flickans cykel. Reser den upp och granskar den noga. Den verkar vara snudd på oskadd den med. Flickan går för egen maskin och sätter sig i baksätet på polisbilen. Polisen som haft koll på henne följer efter och pratar några ord med sin kollega innan han sätter sig vid ratten, vänder bilen och kör bort mot polisstationen. Rödskjortan går hem. Ambulansen packar ihop, startar motorn och försvinner om hörnet den med. Kvar står den ensamma polisen med flickans cykel. Långsamt börjar han rulla den åt samma håll som de andra åkt. Plötsligt stannar han. Mödosamt krånglar han upp en cigarett och en tändare ur bröstfickan på jackan, tänder ciggen och drar ett bloss innan han fortsätter sin färd i sakta mak.
Efterspel och sammanfattning
Jag går in och kokar en kopp te för att hitta lugnet igen. Sätter mig i solen på nytt och öppnar boken, men har tappat sugen för att läsa. Jag ser ut över balkongräcket och mannen i röd skjorta är tillbaka. Den här gången med sin fru, som dubbelvikt försöker fotografera de minimala skadorna med en rejäl systemkamera. Efter några bilder stiger de in i bilen och kör därifrån. I motsatt riktning. Till en verkstad skulle jag tro. Deras p-plats gapar tom, men några minuter senare dyker en pytteliten bil upp. Den åker förbi parkeringen, tvärnitar, inväntar möte och cyklister bakom sig för att till slut raskt backa in precis på linjen mellan två p-platser. Exakt där olycksbilen stått. Nöjt skuttar chauffören ut från förarsätet, rycker ut en sportbag ur minibagaget och beger sig in på gymmet i huset mittemot mitt. Kvar står inte längre en flott svart BMW, bred som en val, utan en pluttig stadsskorv med gräsklipparmotor. Även om det inte var rödskjortans fel, utan en dum olycka, känner jag någon slags skadeglädje och tillfredsställelse i att denna lilla skräpbil helt fräckt snott p-fickan. Den tillhör för övrigt allmänheten och inte BMW-ägaren. En liten otäck jävel inuti mig hoppas att han får svårt att hitta en ny plats när han kommer hem från verkstaden. Det var som sagt inte rödskjortans fel, men det är något skumt när en karl hellre smeker en bil än frågar en ung flicka hur hon mår. Han riktade aldrig ett ord till henne. Däremot gläds jag åt den beredvillighet att hjälpa som jag såg hos de andra som stannade och såg till att flickan togs om hand. Själv är jag glad att jag slapp ge mig in i spelet med förklaringar och berättelser på knagglig tyska. Kan vara något att öva på – samtal till 112.