Jag har glömt att berätta om den senaste utställningen jag varit på. Egentligen var det vernissage, men likafullt på Berlinische Galerie. I år är det nämligen 100 år sedan dadaismen såg dagens ljus. Därför har BG öppnat denna nya utställning för att fira, och för att visa hur mycket dadaisterna inspirerades av konst från bland annat Afrika.
Om jag får välja undviker jag att trängas på vernissager och populära utställningar. Jag vill ostört kunna insupa verken med alla sinnen (Ja, de mest rumsrena i alla fall.), men är det mycket folk blir jag för splittrad av alla energier i rummet. Bättre då att gå dit en vanlig vardag.
Dessutom är det helt galet vad vissa försöker göra sig märkvärdiga, när de står där och snurrar ett vinglas mellan fingrarna, och frotterar sig med ”konsteliten”. Förståsigpåarna.
Själv tar jag in konst helt och hållet på känslomässig väg. Jag tror knappt att det passerar huvudet. Mums, smask, raaap! Säkert är det helt fel, men jag gillar det.
”J. B. und sein Engel” av Hannah Höch, 1925
Vad skulle dadaisterna ha sagt?
I dadaismens värld verkade man inte heller ge så stort utrymme för hjärnan. I alla fall ville de protestera mot ”finkulturen”, och mot det samhälle som frambringat första världskriget. Konstnärerna var ett slags anarkister.
Idag ser dadaisterna ut att räknas till finkulturen. Jag undrar vad de skulle ha sagt om det? Var det inte det de kämpade emot?
Jag tycker att deras konst är intressant att titta på. Och det fanns en del roliga verk (se foton). Speciellt collagen tilltalar mig, för de verkar ha skapats med mycket humor. I alla fall får de mig att dra på munnen.
De jag fotograferade av råkade nästan alla vara skapade av Hannah Höch. Hon räknas faktiskt som en av pionjärerna vad gäller fotomontage.
Verk av Hannah Höch
I övrigt var jag inte jätteimponerad. Flera av verken har jag sett på andra utställningar och jag är inte så himla förtjust i afrikanska masker och statyer.
Nä, behållningen blev nog Hannah Höchs bilder. Det känns också bra att hjälpa till att lyfta en kvinnlig konstnär, som nästan höll på att falla i glömska.
Tydligen är det ett annat drag hos dadaister, de brydde sig inte om ära och berömmelse…
”Batman”, mitt eget enkla bidrag till dadaismen
Denna träskalle för tankarna till Fritz Langs film Metropolis