Kategoriarkiv: Prenzlauer Berg

Kastanienallee – shoppinghimlen!

Jag vill ha ett litet tv-torn!

Det är helt sjukt. Jag har varit på stan i drygt 5 timmar och vad kommer jag hem med? TVÅ BROSCHER!? Mina medtävlanden släpade på stora påsar. A hade köpt en helt ny outfit: skor, kappa, örhängen, väska. Andra A köpte en jacka och ett par nya jeans. Hepp!

Jag måste gå shoppingskola! Detta är pinsamt. Inte ens en liten påse hade jag att bära. Jag satte ju på mig broscherna direkt. Ja, den ena var en brosch. En blomma (en till!). Den andra var mer en knapp. Vet inte vad det kallas. Badges på engelska. En fågel med ett hjärta. Så töööt.

Sedan provade jag en jacka som jag faktiskt kunde ha. Den var lite trång, men det gick. Och den vara bara storlek 40. Woohooo! Det var länge sen. I storlek 42 hade den varit perfekt, men priset. Hm, typ 2500 kr. Inte riktigt i min prisklass.

Ja, den var fin, rejäl och av bra kvalitet. Men enligt min filosofi måste den för det priset sitta som en smäck, och förbättra min levnadsstandard eller nått sånt. Jag måste bli en lyckligare, mer älskad och framgångsrik människa i den. Ett fett bankkonto och en snygg karl à la Johnny Depp bör ingå i köpet. Annars får det vara. Det fick det.

Från en svunnen tid

Men innan allt detta hann hända hade vi bara strosat igenom ett par affärer. A väntade eventuellt ett samtal om jobb och givetvis, mitt i alltihop ringde det. Hon skulle bli borta ca 1 timme och det tänkte jag och A att vi nog skulle klara av. Så vi fortsatte vårt utforskande av Kastanienallee.

Det måste bara vara stans trendigaste gata! Affär på affär med senaste modet. Det ena plagget dyrare än det andra. Jag såg en hel del fint förstås, men det är riktigt tråkigt att dessa affärer sällan har något större än 40, möjligen 42. Det finns människor som inte råkar vara av ”elefantstorlek”, men ändå vill ha coola kläder. Ja, även de som är i ”elefantstorlek” vill ha det. Hur svårt kan det vara att göra en kollektion som sträcker sig lite längre? Det är klart, snackar vi elefant kontra minimini i XS så kanske modellen måste förändras något, men hur svårt kan det vara? Nä, det är viljan som saknas. Nog om detta.

Övning ger färdighet

Jag hade verkligen trevligt med A. Vi har ju den överenskommelsen att jag pratar bara tyska med honom. Eller jag har den överenskommelsen. Han försöker ibland på engelska och vi hjälps åt. Stundtals undrar jag hur min tyska låter i hans öron, men jag hör själv att den blivit bättre. Jag kan skapa hela meningar och faktiskt prata.

Idag fick jag kämpa med tempus. Alltid lätt att snacka i presens, men när det blir imperfekt och perfekt. Då blir det allt annat än perfekt. Ha-ha… Jag bestämde mig för att jag bara får prata om sånt som händer i nutid. Puh! Det var skoj att känna av något slags flyt efter flera månader i svettig desperation.

Plastsaker från DDR

Fler plastsaker från DDR

Mammas favoriter

Fina koppar

Näringsintag

När A åter dök upp hade vi hunnit ha kaffepaus, under vilken jag hjälpte duvor och gråsparvar att anlägga samma fetma som jag själv.

Jag hade köpt en stor croissant (tyvärr utan innehåll) och ville dela med mig av högt kolesterol och risk för hjärtinfarkt. Skyller på att de inte har kardemumma här på caféerna. Kardemumma är som mjukmedel för magen – om man envisas med att dricka kaffe. Därför tyckte jag en croissant kunde fylla samma syfte.

Var var jag? Jo, shopping. När de andra tömt plånböckerna och var trötta i armarna av allt bärande gick vi på Der Imbiss och käkade. Jag åt något som var som ett indiskt nanbröd med kronärtskockskräm, ruccola, soltorkade tomater och chilisås. Gott! Sköljde ner den med en öl.

Imbiss har ett upp-och-nervänt MacDonalds-M i loggan, men är ett mycket trevligare snabbmatställe. Maten var godare och säkert nyttigare. Märklig kombination av indiskt och italienskt.

Efter maten var det dags att gå hem. Vi blev nästan utslängda från sista affären, men A köpte sina jeans där så de fick lov att hålla god min. Trots att mina inköp är tämligen magra i jämförelse med de andras så känner jag mig rik. Inte så konstigt när det gäller plånboken, men jag tänker mer på de där sakerna som är ovärderliga i livet: vänskap, gemenskap och ett gott skratt.

Gatukonst

Mer gatukonst

En annan typ av gatukonst

Ett gammalt badhus

Hösten är räddad!

Kikade in på H&M i Schönhauser Allee Arcaden. Jag vet, otroligt fantasilöst. Saken är den att alla trendiga designaffärer inte alltid har min storlek. Det är min enda ursäkt. Och att jag får besök nästa vecka. Då lär vi kolla in shoppingstråken på allvar. Jiiiihaaaa! Längtar <3

Idag hittade jag ett par fina byxor. Gröna smala manchesterjeans. Jättefina! Jag är såååå nöjd. Älskar den här ärtgröna färgen. Har ett par vinterkängor i samma nyans sedan tidigare – och en kofta. Annars är den färgen inte så lätt att hitta. Brallorna är mjuka och sköna. Verkligen jag!

Jag köpte också ett par vantar. Eller det är som ett mellanting mellan torgvantar och handledsvärmare. Det finns en liten strut för tummen. Känns mysigt att ha nu då den kyliga luften gör mina fingrar kalla, men det känns ändå fel att ha vantar. Helst skulle jag förstås vilja ha ett par sådana där fina pulsvärmare med pärlor och grejer. Brukar se dem på hantverksmarknader i Skellefteå, till exempel julmarknaden på Nordanå. Skulle jättegärna vilja ha ett par, men har alltid varit för snål. Smakar det så kostar det! Dessutom brukar det vara fokus på julklappar vid den tidpunkten. Nåja.

Sitter och mjukar upp byxorna i soffan. De var lite tajta upptill. H&M-brallor är ofta för lågt skurna för mig så att blir lite snäva just över magen. Manchester är dock väldigt följsamt, så de har redan gått ut lagom mycket. Imorgon ska jag inviga dem på allvar. I och med kronans övertag i förhållande till euron sparade jag också några guldtior på affären. Glad!

Veganz – wir lieben Leben

Moi och mina röda läppar

Insåg att jag sitter och jobbar ”i onödan”. Jag har inget kontrakt för september, men det blir klart inom kort. Lång väntan, men men… Med tanke på det så kände jag att jag inte behöver sitta i givakt och vänta på uppdrag. Jag mailade om mina avsikter, när jag fanns anträffbar osv och sen stängde jag ner butiken och gick ut. För första gången på hela resan fick min systemkamera hänga med. Solen sken, men luften var verkligen kall. Stor skillnad mot tidigare i veckan. Då gick jag med bara ben, idag frös jag om den lilla hudbiten som tittade upp ovanför skaften på mina DocMartens. Det sved när den kom i kontakt med luften. Jag är inte van kyla. Brrr.

Jag valde att gå över bron igen. Inte efter vatten, men efter Siebert. Jag var fikasugen, men mest ville jag ha ett ärende. Ett mål. Jag började traska rakt fram. Stannade, tog en bild eller två. Kände mig nöjd med yllekoftan jag valt som ytterplagg. Det blev ingen rask promenad, för det fanns många vägar att korsa och gröna ”Ampelmän” att vänta in. De har en speciell gubbe på trafikljusen i Berlin. En gubbe med en märklig plattbrättad hatt. Tänker på en zombrero, men det är inte rätt. Der Ampelmann härstammar från DDR, gamla Östtyskland alltså, och han har blivit en kultfigur, som till och med har en egen webbshop. Och det finns flera butiker, där man kan köpa produkter med den gubben på. Det finns också en Pippi Långstrump-liknande tjej. Köpte henne i form av (givetvis) rosa örhängen till AL i maj eller om det var november. Tjejen är däremot en efterkonstruktion, skulle jag tro. För att så att säga ”tillfredsställa båda könen”.

På väg till Siebert passerade jag Veganz, den första (och enda?) helt veganska matvaruaffären i Berlin. Jag gick inte in då, men på hemvägen tog nyfikenheten överhanden. Det var inte en stor affär, men där fanns verkligen det mesta: grönsaker, frukt, torrvaror, kyl- och frysvaror, godis. Jag hade hyfsat bra med mat hemma, men köpte ändå ett paket frysta falafflar och en sorts grönsaksbiffar. Sen föll min blick på kosmetikahörnan. Jag har ett läppstift som jag har använt ofta och tycker mycket om, men det har ett okänt antal år på nacken. Dags att uppgradera. Hittade ett märke som heter BWC och köpte ett rött läppstift med namnet Day Lily. Smakprov på bilden, som för övrigt blev helröd pga kvällsbelysningen. Därav Photoshopexperimentet.

Det är spännande att det finns så många ekologiska, vegetariska och veganska alternativ. Det är säkert inte ovanligt i storstäder, men jag tror det är väl utbrett här. I London fanns det stora matvaruaffärer med ekologisk profil, men i Stockholm finns väl bara goodstore så vitt jag vet? Klart att man kan fråga sig om det finns så mycket ekologisk att sälja. A sa en gång att efterfrågan är så stor att de inte hinner producera så mycket utan gifter m.m. Alltså kan många produkter kallas ”bio”, som det heter här, utan att vara det till 100%. Jag tycker i alla fall om att gå runt och kika på hyllorna, läsa på burkar och nypa i påsar. Tänk att jag bor så nära detta lilla paradis!

Tillfälligt avbrott

Bröd från Siebert

Jag blev så glad att M tittade förbi mig idag för en fika och för att njuta av den varma sommardagen. De verkar aldrig ta slut! Fast jo, imorgon ska det visst regna och bli kallt. Jag blev som sagt glad för besöket, men lika mycket för att min snurrande hjärna fick ett avbrott. Det är så många tankar om framtid och det ena med det tredje som snurrar runt, runt, runt och när de fått ordentlig fart får jag inte så lätt stopp på det själv. All energi går liksom åt till att hålla cirkusen igång, vilket förstås gjorde att jag inte orkade stiga upp och yoga imorse. Nog gnällt om det.

Inte så långt från där jag bor visste jag att det finns ett – ja, ännu ett! – anrikt konditori. Det heter Siebert och ska enligt ryktet ha supermumsigt utbud. Jag tycker adressen var nog så läcker, smaka på Schönfließerstraße. Underbart! M körde lokalpatriotiskt och köpte plommonkaka. Jag valde mer svenskt och norrländskt, ”rödavinbärskaka”. Man är rätt präglad från sin uppväxt ändå… Och på tal om det, sen fick jag smaka ett sorts bröd som såg ut ungefär som en vanlig fralla, men icke sa Nicke. M berättade lite nostalgiskt att det numera kallades något med Ost Brot. Alltså bröd från öst. Östtyskland helt enkelt. Tydligen var det supersmarrigt till frukost med massor av smör – eller Nutella. Se, snart har vi gått varvet runt i blogginläggen. Dags för läxförhör! 🙂

När M åkt bytte jag till långbyxor och begav mig bort till Hausburgstraße igen. Ganska kul att åka spårvagn. Gillar den och S-bahn bättre än trånga, varma U-bahn. Å vilken känsla att sedan flyga fram på min fyndcykel. Den ljumma kvällsluften mot ansiktet och nästan bara raksträcka hem. Jag har lärt mig att vinden är Berlins fiende nr 1, för uppförsbackarna är det inte! Det lutar svagt uppåt mot Prenzlauer Berg, men mer efter Danzigerstraße, som jag oftast cyklar efter. Ikväll åkte jag Storkowerstraße. Den är längre, men lite mindre trafikerad. Jaja, det spelar ingen roll. Egal, som tyskarna säger. Vinden var inget problem ikväll.

Och huvudet? Ja, det snurrar lite mindre. Måste äta något och jobba en stund. Livet känns rätt okej igen. Och jag är sugen på yoga imorgon bitti…

”Hemma” igen?

Sitter i soffan och tittar på tv. En ny dubbad film med Johnny Depp har precis börjat. Nyss såg jag sista piratfilmen med honom. Framför mig breder också en nybäddad säng ut sig. A har återigen ställt upp och låter mig hyra hans lägenhet. Även om jag nu bor längre bort från mina vänner är det ganska skönt att vara tillbaka i Prenzlauer Berg. Egen lya igen. Och det är rent och välstädat. Grabbarna grus hade inte direkt gnuggat köket så det blänkte, men det funkade.

När jag flyttade till Friedrichshain längtade jag tillbaka hit och nu längtar jag tillbaka till Friedrichshain. Ja, typ. Jag kan inte bestämma mig vilket område jag gillar bäst. Till en början kändes F-hain lite trist, men jag hade inte sett allt förstås. Det har jag fortfarande inte. Jag hittade nya vägar och mysiga ställen den senaste veckan. Frau Honing, Tilsiter Lichtspiele och Postbahnhof. Allt inpå knuten. Jag hinner säkert bestämma mig innan sista 1,5 månaderna är över.

Nu ska jag gå och sova. Imorgon ska jag träffa en ny vän, hoppas jag, för frukost (!) i Kreuzberg. En stadsdel jag inte besökt så ofta. Om allt går som planerat ska jag också träffa S&H för att kolla in Berlin Art Week på Hitlers gamla flygplats Tempelhof. Preview Berlin Art Fair heter det. Det ska bli oerhört spännande. Gute Nacht!

Inflation i kyrkor

Inser ikväll när jag promenerar hem från matvaruaffären, att det verkar vanligt att man i Berlin gör om gamla kyrkor till skolor och daghem. Jag har sett minst tre kyrkor som har skyltar om just den typen av verksamhet. Det är ingen vidare vetenskaplig undersökning, men det är ju ändå inte min grej. Haha. Det känns lite märkligt att dessa gigantiska, ekande byggnader ska ”förvara” barn. Får hoppas man gjort något åt akustiken… Bara en av skolorna hade religiös anknytning (så vitt jag kunnat se) och det var Pingstkyrkan vid Petersburgerplatz.

Det för osökt in tankarna på en berättelse jag fick till mig vid murmuseet vid Bernauerstrasse. Där låg en gång en kyrka, men 1961 när muren byggdes hamnade den på ena sidan och 95% procent av församlingen på den andra. De resterande 5% hittade rätt snart en ny kyrka och den blev stående helt övergiven. Självfallet fanns det människor och familjer som genomled värre öden när de splittrades, men på något sätt tycker jag den här kyrkans historia är symbolisk. På 1980-talet beslutade de i öst, där kyrkan hamnat, att den skulle rivas. När jag besökte platsen fanns det en ny byggnad där. Ett cylinderformat kapell med sädesfält runt om. Försoningskyrkan. Kanske hette den så redan innan muren restes, men jag tycker dess namn är så fantastiskt att jag får rysningar. På platsen finns också en staty av en man och en kvinna som, på knä, omfamnar varandra. Jag kände tydligt av markens vemod, men samtidigt en slags trotsig frihet som jag förknippar så starkt med Berlin. De här människorna kuvar man inte igen.

Besök Berlinmurens utomhusmuseum vid Bernauerstrasse. Vill du hitta stadens själ så hittar du den där. Inte minst vid minnesbilderna över murens offer.

Nonsenzzzz…

Vet inte om vädret påverkar eller om det är spänningar som släppt av A:s balansering, och sånglektionen, men jag är trött. Zzzzz… Det har regnat igår kväll och halva dagen idag. Först nu börjar solen komma fram. Det ska bli varmt igen. +28 grader som mest. Vi får väl se.

Det har varit runt 20 grader i veckan, men vinden har varit kall. Jag har frusit. Nu börjas det. Berlins fuktiga klimat gör att kylan är svårare att klara av än uppe i norra Sverige, där kylan är torr. Jag gillar förstås inte kyla oavsett, men det råfuktiga kryper inpå skinnet på ett sätt som är väldigt obehagligt. Jag frös ganska rejält i november ifjol. Jag hade förstås inte så varma kläder med då. När jag reste den här gången klämde jag ner två varma tröjor, en i ull och en annan som bara är stor och fluffig (akryl). Det kan också blåsa rätt bra i den här platta staden.

På tal om platt – jag har inte sett en enda rejäl uppförsbacke än och jag har ändå rört mig (på cykel) i ett hyfsat stort område. Typ tre stadsdelar. Jag är dålig på avstånd, men om man tänker sig en cirkel, med mittpunkt i Friedsrichshain, och en radie på åtminstone 5 km. Ingen uppförsbacke! Cykelhimlen 🙂 Däremot går det fortare att cykla från Prenzlauer Berg till Friedrichshain för att det sluttar svagt nedåt, men ska man tillbaka igen är det bara jobbigt en kort sträcka. Finns ingen Getbergsbacke att bäva inför!

Ja, det var lite nonsensprat. För att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra. Som jag skrivit om tidigare så jobbar A i helgen, vilket betyder att jag och Stewie får roa oss själva. Han sover så jag passade på att gå hem och packa med mig några saker jag kan behöva ikväll. Nu står det mellan att cykla in till Mitte och gå en shoppingsväng på nya gator eller åka och handla mat. Tror jag kan behöva en cykeltur. Varit väldigt mycket i stillhet och det bidrar säkert till min trötthet.

Äh, solen gick i moln. Nu blev jag så där trött igen. Kanske tar en tupplur istället. Zzzzz…

Middag ett stenkast från Mitte


Främre raden: Jesus Alberto, Diana, Gisela. Bakre raden: Natalia, Stefan och Hagen.

Det här glada gänget tillbringade jag söndagskvällen med. Värdparet står längst bak till höger och representerar den tyska delen. Resten av gruppen representerar Venezuela. Själv representerade jag… Ja vilket land tror du? 🙂

Av rubriken att döma befann vi oss nästan på gränsen mellan två stadsdelar. Lägenheten låg i Prenzlauer Berg, men burspråket och kanske också balkongen låg i Mitte. Eller var det tvärtom? Från balkongen hade man i alla fall en ljuvlig utsikt mot tv-tornet. Det vet jag med all säkerhet.

Jag skriver värdparet, men det var faktiskt Diana som stod för maten. Vi hjälpte alla till med något och middagen bestod av pasta med smarrig tomatsås, bröd med kronärtskockspuré och färska örter, olika sorters oliver, grönsallad med olivolja, örter och balsamvinäger. Till det drack vi vitt bubbel.

Det var en verkligt trevlig kväll och det kändes speciellt att få vara med. Många språk talades, men det är tur att engelskan förenar. Det är egentligen magiskt att man kan kommunicera med människor från så olika länder.

Att sedan Stefan kände till Kiruna gjorde mig glad. Då visste han ju nästan var jag kommer ifrån. När jag visade ordentligt på kartan fattade ingen hur man kunde bo så långt norrut. Där finns ju bara skog! Mmm, men lite folk finns det också. Jag ska stolt fortsätta att representera Sverige – och Norrland.

Mein Kiez

Falkplatz

I Berlin och norra Tyskland används ofta ordet Kiez om ett (när)område. Jag började min tid i Berlin i den västra delen av staden, nämligen i Charlottenburg. Här ligger den stora shoppinggatan Kurfürstendamm, eller Ku’damm, och det mesta ser ut som i vilken större europeisk stad som helst. Nja, inte riktigt. Det är ju trots allt Berlin.

Vid mitt andra besök bodde jag på gränsen mellan Prenzlauer Berg och Friedrichshain, vid hörnet av Volkspark Friedrichshain. Det var då jag började muta in det revir som jag sedan anammat mer och mer.

Jag tycker om båda stadsdelarna, men efter min månad i Prenzlauer Berg måste jag ändå säga att jag älskar den stadsdelen. Liksom de flesta andra turister som kommer dit.

De charmiga husen, stenlagda gator och mysiga barer, caféer, restauranger. Det är oemotståndligt på sommaren att slinka ut och sätta sig på en parkbänk på Falkplatz, som jag föredrar mot den mer kala och populära Mauerpark. Den ligger alldeles vägg i vägg med Falkplatz och det är vanligt att man tar med sig en grill och drar till parken och fixar middagen utomhus. Många ungdomar, ofta i större grupper, går dit.

I min lilla oas, Falkplatz, finns det också ungdomar, men mest kärlekspar och barnfamiljer. Det är lite lummigare, intimare och ja, mysigare helt enkelt. Jag kommer sakna de stunderna jag haft där.

Friedrichshain är inte illa det heller. Jag tycker dock det finns en större skillnad mellan myspys och uteliv. I söder ligger nöjeskvarteren med ”der Boxi”, Boxhagener Platz, och i norr den stora lummiga parken Volkspark Friedrichshain. Jag bor mitt emellan.

Att en lördag släntra ner till marknaden på Boxi, köpa en turkisk squashpannkaka och en färskpressad apelsinjuice. Gå runt och titta på stånden. Köpa en go’kaka och en espresso. Sätt sig i parken och njuta av solen. Sedan gå ett varv till och köpa middagsgrönsakerna. Det är vardagslyx om något.

Och det är bara en liten del av det Berlin som jag älskar!

Alla gillar väl min musik?

Svenskar kan dela med sig av sin musik genom att skruva volymen i botten. Det sker oftast i anslutning till helger och under intagande av vissa alkoholhaltiga drycker. Det är möjligt att det är samma sak här, då ölen ju flödar mer eller mindre ymnigt de flesta dagar i veckan. Ändå är jag en smula fascinerad över hur folk så självklart öppnar fönstren på vid gavel, skruvar upp volymen och delar med sig av sin musik.

Det gör sitt till att jag för andra gången bor med mitt fönster mot en innergård, som fungerar som en extra förstärkare. I Prenzlauer Berg hade jag en granne som absolut måste hedras för sin flit. Nästan dagligen satt han vid pianot och övade skalor. Först pianot, sedan sång. Behöver jag nämna att det till en början lät trevligt och ju längre tiden gick retade jag mig på att han alltid tog samma toner och sjöng så där halvrent. Inte så att det skar i öronen, men det kändes obekvämt.

Han, för jag tror det var samma kille, satte sedan på gammal tysk 40-talsmusik, som gav mig rysningar. För vem är idag så stolt över att man gillar Zarah Leander att man bjuder in hela grannskapet att lyssna? Samtidigt kunde jag stänga ögonen och känna hur det kunde ha känts att bo i Berlin under en så problematisk tid som 40-talet var. Enough said.

Ikväll spelade grannarna en skön blandning av funk, techo, jazz, ja jag vet inte vad det var. Passade jättebra att laga mat till. Humöret i topp. Kan vara den totala frånvaron av allt vad Tomas Ledin och svensk schlager heter som gör att jag känner mig positivt inställd till denna egentligen fula ovana. Hittills har jag inte hört någon musik jag direkt ogillat. Tvärtom fick jag återstifta bekantskapen med så coola musiker som Violent Femmes. Sökte genast rätt på dem på Spotify och där njöt jag även av gamla godingar med The Mission, Cure, Smiths och Cocteau Twins. Leve 90-talet!

Och på tal om det så har jag passerat affischer som förkunnat konserter med Radiohead och vad jag trott är ett numera avsomnat band, Dead Can Dance. Banden spelar i Berlin den 29 och 30 september respektive 3 oktober. Tyvärr är Dead Can Dance-konserten utsåld, för det hade varit spännande att se dem live.

Helgen som kommer ska i alla fall 2/3 av min bekantskapskrets gå och lyssna på tyska kultbandet Die Ärzte. Jag och resterande tredjedel drar nog ut på landet till Hoppegarten istället. Det ska bli +33 grader och sol på söndag. Mumma!