Kategoriarkiv: Prenzlauer Berg

Vännerna på Kollwitzplatz

Det låter som en boktitel. En feelgoodbok. Och det är det faktiskt. Ett gäng löst folk, svenskar och tyskar (och en ålänning), som träffas på lördagar vid ett vinstånd på marknaden på Kollwitzplatz. Vi tar oss ett glas och snackar skit. Hur kul som helst!

Min bästa Berlinvän Carro bjöd med mig första gången och jag minns inte riktigt när det var. Troligen någon gång efter pandemin. Jag har inte alltid haft lust att gå dit, men jag har aldrig ångrat mig när jag varit där. Nåja, en gång kanske men oftast blir jag påfylld av både glad energi och vin.

Några ur gänget

Jag vill inte lämna ut folk med namn, men förutom Carro och hennes man T är det ett äldre par från Stockholm (N&H), en något yngre tysk kvinna (St), en något yngre tysk man (Pe), ett yngre par (Pa&L) och jag. Sedan kommer det och går folk. Vissa pratar vi med, andra inte.

Kollwitzplatz överraskar alltid

Idag satt jag bredvid ett nytt par som jag senare pratade ganska mycket med, Se&K. Det var en ren tillfällighet, men det visade sig att de nyss varit till Sverige. K hade till och med en flaska Loka mineralvatten med sig. ”Hemma”, sa hon, ”väntar resten av ett tolvpack”. Jag vet precis hur flaskorna ser ut, lite mindre, min mamma gillar dem.

…och några till

Ofta bjuds det kors och tvärs. En del har shoppat ost och bjuder på det. Andra har haft med sig korv och annat småplock. Jag borde också ta med något en dag. Kanske baka något. Jag har också blivit bjuden på fester och kalas hos några i gruppen, vilket varit ännu trevligare. Hoppas jag kan bjuda igen.

Just dessa spontana möten och blandade grupper gillar jag. Även om jag ofta är seg och trött på lördagar så vet jag att helgen blir bättre om jag varit där och träffat folk.

Nya bekantskaper

Hoppas att jag får träffa Se&K igen. Vi verkar ha samma syn på mycket. Jag pekade på en palestinska flagga och sa att dem stödjer jag. Då nickade de båda och det kändes så himla skönt. Det verkade så självklart i den stunden. Inget i Tyskland är nämligen självklart i den frågan…

’Se’ är dessutom vegetarian, liksom jag, och jag anar att vi kan ha andra gemensamma intressen också – alla tre. Förhoppningsvis ses vi igen om två veckor. Något att se fram emot! De sa att de skulle dyka upp.

Här börjar Prenzlauer Berg

Kollwitzplatz är annars ett ganska turisttätt område. Marknaden lockar folk, men jag tror inte det är speciellt billigt. Själv handlar jag sällan då det är kontanter som gäller. I stånden säljer de grönsaker, ost, blommor, hantverk. Marknaden har som sagt hög mysfaktor.

Marknaden på Kollwitzplatz pågår varje lördag till cirka 17-tiden. Närmsta t-banestation är U Senefelderplatz. Marknadsstånden brer ut sig en lång bit längs Kollwitzstrasse och här finns också många fina butiker, caféer och restauranger.

Varde ljus – ”nya” lampor

Idag har på många sätt varit en perfekt dag. Den startade lite senare än väntat, men när det är tyst i huset, och på skolgården utanför, då blir det tyst! Inte ens kissen har väckt mig. Och sedan kom mina nygamla lampor äntligen upp, så jag slipper fortsätta förbanna mörkret.

Jag åt frukost i godan ro och en stund senare hörde M av sig. Vi hade lite löst pratat om fika under helgen. När jag svarade hojtade han glatt att han skulle komma förbi innan och fixa mina lampor. Toppen!

Vet inte hur länge sen det är som jag köpte tre begagnade men finfina Ikea-lampor av en svensk tjej och hennes sambo (långt före corona). Eftersom anslutningarna i min lägenhet består av sockerbitar, och lamporna hade andra kontakter, har jag stått handfallen sen dess.

Den vit-guldiga lampan i vardagsrummet

När man saknar kunskapen

Frågorna har hopat sig. Måste jag köpa nya kontakter? Kan jag sprätta loss de som sitter på lamporna? Måste jag stänga av strömmen? Har jag någon liten skruvmejsel? Och hur gör jag i köket där det saknas krok i taket?

När jag var i Sverige i maj och juni passade M på att sätta upp lampan i vardagsrummet (se bilden ovan), och en ”naken glödlampa deluxe” (present!) som extra ljuskälla för att det ska gå att lysa upp hela rummet vid behov. Han har hjälpt mig förut och det går snabbt, enkelt och lättnaden efteråt är stor.

Innan han kom idag hann jag städa undan en del jox som jag inte orkat fixa. Yes!! Så kom han som en vind och lamporna blev fixade i ett nafs. Tänk att det krävs så lite, lägenheten känns redan som ny. Mycket bra med oväntat besök! 😅

Lampan i köket är likadan som den i hallen

Caffè e gelato

När det blev tal om fika föreslog han glass och kaffe på det italienska glasstället, Il Gelataio (Google Maps), på andra sidan Volkspark. Sagt och gjort, vi promenerade genom parken i sensommarvärmen och jag bjöd på godsakerna. Det var det minsta jag kunde göra!

Solen har gassat idag och det har varit helt gudomligt väder. Sitter på balkongen och skriver – i linne och kjol. Klockan är snart 19.30 och solen är på väg ner bakom tv-tornet. Ikväll kan jag tända taklampor i alla rum. Bara en sån sak!

Nä, sådana här dagar finns det mycket att vara tacksam för: familjen mår bra, Spiras prover visar något bättre resultat än tidigare, jag är otränad men frisk, det finns pengar på kontot och mat i kylen. Vintern känns långt borta och valet i Sverige likaså. Jag har gjort det jag kunnat och nu är det vänta som gäller.

Bara att stanna upp i ögonblicket och njuta av det som är, och just nu är allting bra! 🙏🏼💖

Berlins veterinärer

Ja, det är en ganska övermodig rubrik. Jag kan inte påstå att jag har koll på dem alla. Försökte googla utan direkt framgång, men klinikerna måste vara hundratals och antalet veterinärer ännu fler. Som det hampar sig har jag dock koll på tre olika veterinärspraktiker – nej fyra! Spira har aldrig legat så mycket under luppen som här i Berlin. Stackars hårboll! ❤️

Fördelen med en storstad är att det finns ett större utbud av allt, så även av veterinärer. Det medför en viss risk för dåliga erfarenheter. Jag har dock haft den stora turen att bara råka på bra och kunnigt folk. Den senaste veckan har Spira fått utstå en hel del på grund av en mystisk infektion. Det har inneburit att vi faktiskt ”besökt” alla fyra veterinärsklinikerna (typ!) inom loppet av några dagar!!?

Spira, i brist på bilder med veterinärer
I brist på veterinärer får ni se en bild på ”lilla jag” (ursäkta stöket i bakgrunden)

1) Tierarztpraxis Molkentin

Adress: Torstraße 64, Mitte

Första gången Spira behövde vård fick jag tips om den här veterinären och praktiken. Den ligger bra till för mig, bara tre spårvagnshållplatser bort. Det är faktiskt gångavstånd, men även om Spira är lätt så blir hon tung efter 2 km. Det kan jag lova! Frau Molkentin, som jag lärde mig kalla henne, är en kvinna i 45-årsåldern. Hennes bruna ögon utstrålar allvar och envishet, och hon kan sina saker. Hennes medarbetare inger samma professionella känsla, från den soliga veterinärskollegan till de unga assistenterna som tar emot i receptionen. Hos Tierarztpraxis Molkentin i Mitte har vi alltid känt oss trygga, ja kanske inte Spira då…

2) Kleintierpraxis in der Torstraße

Adress: Torstraße 64, Mitte

I april fick jag veta att Frau Molkentin hade slutat och överlåtit praktiken. (Till hösten kommer hon öppna en ny praktik i Wandlitz, norr om Berlin, med fokus på alternativmedicin för djur.) Först blev jag orolig att jag skulle behöva hitta en ny veterinär, men det visade sig att praktiken på Torstraße förblivit intakt. Bara namnet och ledningen har bytts ut. Nu heter den Kleintierpraxis in der Torstraße och det är Frau Bechmann som håller i trådarna. Henne gillade jag direkt. Hon är yngre än Frau Molkentin, men minst lika proffsig. (De har för övrigt jobbat ihop.) Frau Bechmanns fina sätt mot djur och människor imponerade på mig. Fluffdrottningen blev mottagen och behandlad helt i enlighet med hennes kattliga höghets önskningar. Nåja. I alla fall enligt mattes önskningar.

Spira myser i mitt knä i sängen
Mammas fluff myser i sängen

3) Tierarztpraxis Uwe Lenk

Adress: Schönfließer Straße 1, Prenzlauer Berg

Innan vi hann göra Frau Bechmanns bekantskap fick vi lov att besöka ett nytt ställe, Tierarztpraxis Uwe Lenk i Prenzlauer Berg. Mitt första intryck var att det var ett större ställe med mer resurser. De samarbetar också med Kleintierpraxis Torstraße. Eftersom kissen mådde rätt uselt behövde vi snabbt få vård och hos Uwe Lenk lyckades de klämma in oss i sitt späckade schema. Vi fick träffa en ung och trevlig manlig veterinär den här gången (annars har jag bara träffat kvinnliga). Tänk, jag missade vad han hette. Både han och alla de andra medarbetarna på praktiken fick mig att slappna av och känna mig trygg. Det är minst lika viktigt för mattar och hussar som för djuren. I torsdags återvände vi för ett ultraljud och ett fortsatt proffsigt bemötande.

4) Tierärzte in Notdienst

Adress: Ambulerande/hembesök

Några gånger har det krisat rejält. Oftast nattetid och på helger. Första gången hade Spira förstoppning, vilket kan vara förödande för en katt. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra så jag googlade i vild panik. Mycket snart hittade jag Tierärzte in Notdienst. Som det hörs på namnet så rör det sig om veterinärer och nödläge. Här snackar vi om fantastiska människor! Inte nog med att de kommer hem till en – de bär med sig all utrustning! Givetvis kostar det därefter också, men vad annat kan man begära? Två gånger har vi fått hjälp med förstoppningar och precis när coronapandemin fattade grepp om oss så skadade Spira horninnan i ena ögat. Det var bara att slänga sig på telefonen.

The cat is in the bag – Spira i mysväskan
The cat is in the bag

Hur får man en katt som mår illa att äta?

I veckan har vi alltså försökt utröna hur illa det varit ställt med den lilla lurviga. Njurarna är kroniskt krassliga, men det visste vi redan. Med hjälp av blodtrycksmedicin och homeopatiska droppar har vi dock lyckats sänka blodtrycket till aningen under det normala och därmed förbättra njurvärdena. Varför infektionen uppstod (och exakt var) är oklart, men antibiotikan lär förhoppningvis sätta stopp för den. I övrigt har katten fina värden, trots åldern, så med lite is i magen rätar det säkert ut sig. Utmaningen är just magen, att få i henne mat. Det är den största kampen just nu.

Wish me luck… ❤️

Lördag, ostbågar & Herr Nilsson

Många svenskar saknar vissa älskade livsmedel i Tyskland. Det kan vara allt från Kalles kaviar till ostbågar. Speciellt köttätarna verkar ”lida” av bristen på vad det nu kan vara. Som vegetarian upplever jag snarare ett större och mer varierat utbud, men just ostbågar kan vara en utmaning att komma över.

De senaste två helgerna har jag frossat i ostbågar. Min närbutik erbjuder för det mesta jordnötsbågar, eller andra sorters puffade majsprodukter med jordnötssmak. (Jag älskar jordnötter, men helst i sin naturliga form, i godis eller som bredbart pålägg.) Då och då hittar jag samma märke men med ostsmak. Då köper jag alltid två påsar på en gång! 😋

Godis (och "fel" ostbågar) från Herr Nilsson i Berlin
Godis (och ”fel” ostbågar) från Herr Nilsson i Berlin

Herr Nilsson har ostbågar – och svenskt plockgodis

Egentligen är det inte så svårt att hitta ostbågar i Berlin. De finns på Ikea, Svenska kyrkan och på godisaffären Herr Nilsson. Herr Nilsson är en mindre kedja av butiker och de erbjuder typiskt svenskt plockgodis, saltlakrits, Marabou chokladkakor, chips och ostbågar från de kända märkena, för att bara nämna några saker.

Jag har en Herr Nilsson-butik inom promenadavstånd, på Immanuelkirchstrasse i Prenzlauer Berg. Några gånger har jag unnat mig att gå dit och handla för att sedan kunna frossa i salta balkar, grodor, dödskallar, mumrikar och bomber. Första gången jag gick förbi följde det också med en stor påse OLW ostbågar. Nu senast fanns bara ”cruncherz” kvar (se bilden), men de slank ner de med.

Idag är det lördag och solen skiner… 😎

Skrivk(r)amp

2017-04-02 17.14.21-1.jpg

Fantasin är uppåt väggarna

Följetången fortsätter. Det är som förgjort när rädslan satt klorna i mig. Vid det här laget har jag lärt mig hur det fungerar. Under 2-3 månader är allt lugnt; jag känner mig trygg, inspirerad och texten flyter. Så slår rädslan till och jag början svaja hit och dit. Problemet är att jag tappar kontakten med nuet och tänker för långt fram. Men det är bara att rida ut stormen.

Jag har kommit till stegringen av den dramaturgiska kurvan och vändpunkten. Här är det dags att bygga upp förväntningarna och trappa upp dramatiken. Istället för att gå in i känslan och bygga inifrån, så fastnar jag i ”vojnevojne-läge” och oroar mig för om jag ska lyckas förmedla det jag vill säga. När har oro någonsin hjälpt?

Så jag låter det vila. Jag gör annat. Kollar tv-serier på Netflix, surfar, lägger patiencer. Någonstans övergår skrivångesten till irritation och insikten om att jag bara skjuter upp det oundvikliga. (Och jag som aldrig gillat utdragna projekt. Inne på säkert fjärde året nu…)

De inre demonerna

Jag har alltid trott att kreativa människor – författare, musiker, skådespelare och konstnärer – skapar utan motstånd. Att idéerna flyter och de befinner sig i ständig flow. Så är det förstås inte. Mycket av tiden går åt till att kämpa med sig själv och ”de inre demonerna”. I alla fall verkar författare känna fenomenet väl.

I arbetet med att undersöka min egen skrivprocess känner jag igen mycket från när jag var ung. Tvivlet, att jämföra sig med andra, att tro sig inte duga eller räcka till. Varifrån kommer de där tankarna? Alla bär vi på dem, i en eller annan form. Det är väl en del i detta mysterium att vara människa, att se de där tankarna för vad de är – rena fantasier.

Sista rycket

Min slutsats är att den kraften kan nyttjas till det man verkligen vill göra. Istället för att fantisera om tillkortakommanden kan man välja att lägga energin på det kreativa arbetet. Fantisera om ett färdigt resultat. No matter what.

Okej rädslor, jag ser er. Ni får finnas där, men lägg er inte i! Nu är det jag som bestämmer.

Ungefär så.

Igår petade jag i äldre scener. Lade in saker som kan förtydliga huvudkaraktärens känslor och agerande. Även om jag tycker det är futtigt så är det viktigt. Jag tror det kan hjälpa stegringen, så att man kan förstå vändpunkten. Det är egentligen bara det som behövs. Resten finns redan.

Sista rycket innan redigeringen. Go go go!

Café Franz-Karl

2017-02-12-15-00-50

En liten pistagebakelse

Om du någon gång längtar efter äkta österrikiska läckerheter, då ska du besöka caféet Franz-Karl på Bötzowstraße 15 i Prenzlauer Berg. Sällan har jag smakat så enastående goda bakverk, pajer och kakor.

Själva caféet är enkelt inrett, med inte alltför bekväma bord och stolar, men det spelar ingen roll. Det som dominerar inredningen är nämligen den stora disken med godsaker.

Här kan du njuta en himmelsk Sachertorte, en chokladtårta med aprikosmarmelad mellan lagren; Apfelstrudeln bara smälter i munnen, och kaffet är starkt och välsmakande. Precis som det ska vara!

Om det inte finns plats på caféet rekommenderar jag att köpa med några av de smarrigaste bakverken och mumsa hemmavid istället.

Här kan du se ett bildspel på utbudet. Jag skulle inte ha något emot en bit hallon- och Mascarponetårta just nu…

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

En smula franskt i allt det tyska

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

Till slut kom (tis-)dagen då det var dags att ta farväl av min sköna tillvaro på Torstrasse. Jag fick förstås stanna trots att lägenhetens rättmätiga invånare kom hem, men då väntade nästa lägenhet – och en katt som heter Stewie – på sin väktare.

Jag hade städat och snyggat till efter mig. Flyttat över mina sängkläder till soffan inför den sista natten och bäddat rent i sängen. När dörren öppnades satt jag inte ont anande på soffan och surfade. Plötsligt var rummen fyllda av ivriga röster, väskor, kramar, kartor och berättelser från La France.

Photo 2013-08-01 20 53 08

Le Chef

Photo 2013-08-01 20 55 24

Salut!

Resan hade gått till Marseille och sedan vidare i området runt Medelhavet. Jag fick veta att det finns en tågstation mitt i ingenstans, men i närheten av Aix-en-Provence. Den heter Gare TGV Aix-en-Provence. Tydligen finns ingen annan bebyggelse i området. Märkligt. Att en flygplats hamnar så avsides är inte konstigt i och med oljudet från motorerna, men en tågstation???

Innan jag hann fundera djupare på detta trycktes en gåva i min hand. En påse franskt gourmetsalt. Å! Jag som är en rätt simpel matvarelse känner bara till ungefär fyra sorters salt: vanligt, flingsalt, havs- och örtsalt. På kökshyllan i min tillfälliga boning trängdes minst 30 olika sorter. Jag hade ingen aning om vilka de var och när man skulle använda dem, men i denna värme behövdes en extra nypa salt till maten för att uppväga de mängder vatten man måste dricka. Jag kände mig glad och liksom upptagen i den rätta ”saltkretsen”.

Un petit soaré

På köksbänken radades upp delikatess efter delikatess. De här grabbarna vet vad ordet vardagslyx innebär!

I en påse fanns ett antal kronärtskockor.
– De här måste ätas upp, sa Le Chef, och DU ska hjälpa oss!! När passar det? På torsdag?

Jag sa ja direkt. Jag hade väl bara ätit kronärtskockor från konservburk tidigare? Ett svagt minne av att mamma kokade färska kronärtskockor någon gång på 80-talet flöt upp i skallen. Däremot kunde jag inte minnas vad det smakade. Om jag ens åt dem! Jag såg fram emot att få prova igen.

Tänk vilken tur jag har med dessa sköna Berlinvänner och deras generösa läggning.

Slit å släp med belöning

Photo 2013-08-01 21 08 24

Kronärtskockorna

Under onsdagen flyttade jag mödosamt mina grejer (en fet resväska på hjul, en tung datorväska med axelrem samt en papperskasse med matvaror) från Torstrasse till Petersburgerstrasse: en promenad på ca 10 min till Alexanderplatz, en U-bahnresa på nästan lika länge, ännu en promenad på fem minuter – och sedan ett förjävla stretande upp till fjärde våningen. Kändes som minst 30 minuter, men det rörde sig väl om cirka 5. Gummiarmar var bara förnamnet! Stewie, det kattkräket, kände inte det minsta medlidande med mig.

På torsdag var jag återigen i gammal vanlig halvsunkig form och tog U-bahn tillbaka till utgångspunkten. Min cykel stod kvar så det passade bra att äta mysmiddag och sedan cykla hem genom den ljumma Berlinnatten.

Le Chef gjorde ingen besviken. Förutom nykokta kronärtskockor fanns det tre olika dipsåser, ugnsstekta potatisklyftor och oliver. Vilken himmelsk måltid!

Jag måste dock säga att det påminde starkt om en kräftskiva, för så mycket skräp det blev! Jag tog ett blad från ”kockan”, doppade det i dipsås och sedan liksom skalade av den halva teskeden ”kött” som fanns på bladet, med tänderna. Ett mycket långsamt sätt att uppnå mättnadskänsla. Fast vem klagar!? Det var en mycket mycket trevlig kväll.

Street Art Berlin

Photo 2013-07-16 19 37 43

Prenzlauer Allee/Torstrasse.

Jr är en konstnär med världens största galleri – hans bilder kan ses på bland annat husväggar i flertalet storstäder. Jag vet att han arbetat i Marseilles och Berlin, men det är förstås många andra städer också.

Vad Jr gör är att han blåser upp foton i gigantiska format och tapetserar husväggar med dem. Ofta är de ett team som jobbar via skylift. Jag följer honom på Instagram och det är intressant att få smakprov från hans projekt.

Photo 2013-07-19 21 45 26

Postbahnhof Friedrichshain.

Än så länge har jag hittat två bilder här i Berlin och jag hoppas jag hittar fler längre fram – så länge de nu sitter uppe. Främst regn får pappret att luckras upp och falla loss, men den tid de sitter där ger de staden en ny spännande karaktär.

Jag tycker det är ett roligt sätt att förändra människors verklighet och få dem att stanna upp i vardagen. För vem hajar inte till av bilden på den stirrande mannen som måttar en med blicken?!

Sista måltiden

O som i middagsångest?

Mina knäppa Berlinvänner har gått hem och kvällen borde lida mot sitt slut även för mig. Jag kände för att skriva några ord om den lilla sammankomst jag ställt till med innan jag kryper ner i sängen. Jag bjöd alltså på middag för att ”fira” min avfärd. Fick idén av B&L när de var här, men tanken hade slagit mig redan innan. Det är bara det att jag får ångest när det gäller att bjuda på mat. Är säkert något jag fått efter mamma, som alltid nojar för minsta lilla rätt hon ställer fram på bordet. Nogsamt räknar hon upp allt som är fel med den. Jag har försökt sluta med det, för jag har haft samma beteende. Ikväll behövde jag inte bekymra mig. A&A var sena och själva ätande sköts därför upp till kl.21.00. Då var vi så hungriga att det blev knäpptyst medan alla slafsade i sig maten. Jag hade gjort en egen version av en linssoppa med kokosmjölk. Den blev inte så stark som den skulle så jag hade hällt i extra sötsliskig chilisås och det gjorde susen. Sedan blev det bröd från Gardelegen (dinkellimpa och ett annat bröd med pumpakärnor) hummus och en sallad på salladsblad, tomat och mozarella. Tur att jag gjorde den i alla fall! Till efterrätt hade jag köpta kladdkakor, eller brownies, från Veganz. Ingen överdådig måltid, men helt okej. Som sagt, kanske aningen snål. Soppan var dock – turligt nog! – inte bara 4 portioner utan säkert det dubbla. Puh! Så nu är det gjort.

Jag hatar också att vara värdinna ibland, för det är svårt att fokusera på gästerna när man ska få allt att klaffa i köket. Lite träning fick jag dock i stugan i Falmarksheden i min förra ”bonusfamilj”. Med dem var det inte så noga hur det presenterades eller om man stått vid spisen i timmar för att uppnå perfektion. Det var gemenskapen som var viktigast. Idag hade jag gjort soppan redan tidigt på dagen. Bara att värma upp och ställa fram. Allt var förberett. Men inte är det något jag njuter av, att hålla i middagar. Det är som om jag är rädd för att inte räcka till. Vem skräms inte av all mathysteri på tv! Nä, soppa var det jag kunde klara av och den är slut. Mission accomplished?