Kategoriarkiv: Musik

Dansbandsmusik på tyska

Jag hade fel. Det finns. Min granne här på Hausburgstrasse spelar högt så det ekar på innergården. Låter nästan som religiöst också. Typ ”Han är min sång och min glädje”, om någon minns Jan Sparring.

Jodå. Jag vet vem han är. Eller var. Han torde vara död vid det här laget. Han var gammal redan då, när han låg på svensktoppen. Just nu saknar jag min sjungande granne på Sonnenburgerstrasse. Vilken tur då att jag flyttar tillbaka dit i helgen. Haha. Baj baj Jan Sparring!

Samtidigt måste jag beundra toleransen. Ingen försöker överrösta. Det är helt enkelt den här människans tur att njuta av sin musik, med innergården som förstärkare. Så otroligt generöst och snällt.

Själv har jag lust att slå på vilken dunka-dunka-musik som helst. Kanske är jag inte helt upplyst än…

Middag ett stenkast från Mitte


Främre raden: Jesus Alberto, Diana, Gisela. Bakre raden: Natalia, Stefan och Hagen.

Det här glada gänget tillbringade jag söndagskvällen med. Värdparet står längst bak till höger och representerar den tyska delen. Resten av gruppen representerar Venezuela. Själv representerade jag… Ja vilket land tror du? 🙂

Av rubriken att döma befann vi oss nästan på gränsen mellan två stadsdelar. Lägenheten låg i Prenzlauer Berg, men burspråket och kanske också balkongen låg i Mitte. Eller var det tvärtom? Från balkongen hade man i alla fall en ljuvlig utsikt mot tv-tornet. Det vet jag med all säkerhet.

Jag skriver värdparet, men det var faktiskt Diana som stod för maten. Vi hjälpte alla till med något och middagen bestod av pasta med smarrig tomatsås, bröd med kronärtskockspuré och färska örter, olika sorters oliver, grönsallad med olivolja, örter och balsamvinäger. Till det drack vi vitt bubbel.

Det var en verkligt trevlig kväll och det kändes speciellt att få vara med. Många språk talades, men det är tur att engelskan förenar. Det är egentligen magiskt att man kan kommunicera med människor från så olika länder.

Att sedan Stefan kände till Kiruna gjorde mig glad. Då visste han ju nästan var jag kommer ifrån. När jag visade ordentligt på kartan fattade ingen hur man kunde bo så långt norrut. Där finns ju bara skog! Mmm, men lite folk finns det också. Jag ska stolt fortsätta att representera Sverige – och Norrland.

Sånglektionen – så var det!

Jag startade tidigt, redan strax efter klockan 14 åkte jag hemifrån. Skulle vara på plats 15.30. Det gick ett antal S-Bahntåg mot Westhafen, där jag skulle byta till U-Bahn, två stationer, mot Turmstrasse. Min app i mobilen förutspådde en resa på ca 35 minuter, så jag var rädd att komma för sent. Ha! Klockan 14.45 klev jag upp ur tunnelbanan. Tvärs över gatan låg Wilhelmshaverstrasse.

Hm, bäst att slinka in på ett kafé och vänta in tiden. Jag befann mig på hörnet där det stod 31. Jag skulle till nr 70. Jag kunde lugnt sörpla kaffe och äta godbit i cirka 30 minuter. En äldre dam med krulligt vinrött hår började prata med mig. Vi hade det riktigt trevligt. När hon gick tänkte jag det var bäst att jag också rörde på mig.

Jag gick mot nästa huskropp – nr 71?! What? Jaha. Ehrm, och där låg nummer 70. Nästan 30 minuter kvar… Jag strosade gatan upp och ner en stund. Sen tog jag mod till mig och ringde på dörren. En man släppte in mig. Jag knatade uppför trapporna. Där stod dörren öppen. (De gör så här. Först ringer man på dörren vid entrén och de släpper in en. Sen går man uppför X antal trappor tills man hittar en ytterdörr som står öppen.)

Jag klev in och en man sa åt mig, på tyska, att gå in i köket eller nått sånt. Jag hittade ett vardagsrum och satte mig i en soffa. I ett intilliggande rum hörde jag en kvinna sjunga och en energisk pedagog prata. Intressant och lite nervpirrigt att sitta där och vänta. De drog över tiden, men till slut var det min tur.

Nervös var bara förnamnet

Jag hade med mig dåliga noter, men vi hankade oss igenom ”Skönheten och odjuret”, som jag av någon anledning fått med mig från Sverige. Gick så där. Jag ville egentligen sjunga Abbas ”Thank You For The Music”, för den kan jag bra. Tyvärr var mina noter för dåliga. Efter en stund hade hon lyssnat nog på mig och hittade en diagnos. Andningen. Hur var det med den? Mja…

Så fick jag återigen höra hur man ska stå, hur man ska slappna av, men ändå behålla en viss anspänning förstås. Att man jobbar med musklerna när man sjunger och andas ut, men att inandningen ska komma automatiskt. Utan ansträngning. Som en blåsbälg. Vi övade och det gick rätt bra, men det är jobbigt att tänka om. Vi hämmar alla vår andning mer eller mindre. Jag fick hemläxa att jobba med detta. Det är A och O inom sång.

Sen jobbade vi med att få halsens insida att slappna av och vidgas. Jag har länge känt en anspänning i halsen. Speciellt på framsidan, som ett tryck. Mycket kommer från axlarna och den typiska ”gamnacke” som datormänniskor får. Jag fick fler övningar hur jag ska kunna vidga svalget inifrån. Man ser inte klok ut, men det gör under med hållning, andning – och sången.

Roberta förklarade att sång, att sjunga, inte är ett objekt man kan greppa och förflytta som man vill. Nä, det är mer som något man försiktigt måste balansera på en bricka. Människan är ”röret”, cylindern där ljudet och sången skapas. Men vi kan inte greppa sjungandet på något vis. Bara vara en plats, ett hålrum för den. Mycket intressant.

Vi bokade en ny tid om två veckor. Då ska jag ha bättre noter med mig – och jag måste visa att jag övat, övat och övat. Ett dyrt nöje, men så himla skoj!

Sånglektioner

Jag är så oerhört förtjust i att sjunga, men trots att jag gjort det i många år är jag inte säker på noter. Jag är en glad proffsamatör. Mitt gehör kan jag inte klaga på, men det är inte alltid tillräckligt i musiksammanhang.

Hur som helst kände jag sånglusten väckas en kväll. Finns det månne någon bra sånglärare i Berlin? Ja, hur tar man reda på det? Googlade lite löst när jag kom på att jag givetvis kunde fråga mina gamla sångpolare från ”Finn din röst” i Stormark.

Jag skrev ett inlägg i Facebookgruppen och fick snabbt svar. Kontakta Roberta Cunningham! Sagt och gjort. Hittade hennes hemsida och mailade.

Idag får jag svar – du är välkommen på fredag. Shit! Och jag som inte har några noter!! Mailade tillbaka och frågade om det var nödvändigt vid en första träff. Men något måste jag ju sjunga. Hur hittar jag musik som jag kan i Berlin? Hjälp!

Alla gillar väl min musik?

Svenskar kan dela med sig av sin musik genom att skruva volymen i botten. Det sker oftast i anslutning till helger och under intagande av vissa alkoholhaltiga drycker. Det är möjligt att det är samma sak här, då ölen ju flödar mer eller mindre ymnigt de flesta dagar i veckan. Ändå är jag en smula fascinerad över hur folk så självklart öppnar fönstren på vid gavel, skruvar upp volymen och delar med sig av sin musik.

Det gör sitt till att jag för andra gången bor med mitt fönster mot en innergård, som fungerar som en extra förstärkare. I Prenzlauer Berg hade jag en granne som absolut måste hedras för sin flit. Nästan dagligen satt han vid pianot och övade skalor. Först pianot, sedan sång. Behöver jag nämna att det till en början lät trevligt och ju längre tiden gick retade jag mig på att han alltid tog samma toner och sjöng så där halvrent. Inte så att det skar i öronen, men det kändes obekvämt.

Han, för jag tror det var samma kille, satte sedan på gammal tysk 40-talsmusik, som gav mig rysningar. För vem är idag så stolt över att man gillar Zarah Leander att man bjuder in hela grannskapet att lyssna? Samtidigt kunde jag stänga ögonen och känna hur det kunde ha känts att bo i Berlin under en så problematisk tid som 40-talet var. Enough said.

Ikväll spelade grannarna en skön blandning av funk, techo, jazz, ja jag vet inte vad det var. Passade jättebra att laga mat till. Humöret i topp. Kan vara den totala frånvaron av allt vad Tomas Ledin och svensk schlager heter som gör att jag känner mig positivt inställd till denna egentligen fula ovana. Hittills har jag inte hört någon musik jag direkt ogillat. Tvärtom fick jag återstifta bekantskapen med så coola musiker som Violent Femmes. Sökte genast rätt på dem på Spotify och där njöt jag även av gamla godingar med The Mission, Cure, Smiths och Cocteau Twins. Leve 90-talet!

Och på tal om det så har jag passerat affischer som förkunnat konserter med Radiohead och vad jag trott är ett numera avsomnat band, Dead Can Dance. Banden spelar i Berlin den 29 och 30 september respektive 3 oktober. Tyvärr är Dead Can Dance-konserten utsåld, för det hade varit spännande att se dem live.

Helgen som kommer ska i alla fall 2/3 av min bekantskapskrets gå och lyssna på tyska kultbandet Die Ärzte. Jag och resterande tredjedel drar nog ut på landet till Hoppegarten istället. Det ska bli +33 grader och sol på söndag. Mumma!