Kategoriarkiv: Musik

Bohren und der Club of Gore

I Neukölln ligger ett fantastiskt ställe som heter Heimathafen. På fredag kväll den 2 augusti spelade Bohren und der Club of Gore där. Och vi hade biljetter!

Förbandet påminde mig om akter jag hört genom åren på Trästockfestivalen i Skellefteå. Vet inte om det var en grupp eller en sångerska med band för de hette Julia Holter. De var rätt bra, men aningen enformiga. Jag hade inte riktigt ro i kroppen att svettas igenom deras repertoar. Jag ville ju se Bohren!

Photo 2013-08-02 23 20 26
Inte lätt att faktiskt se bandet, men hördes gjorde de…

Vad spelar Bohren und der Club of Gore för musik?

Bohren und der Club of Gore är ett tyskt band som enligt Wikipedia spelar…

”[…] ohelig ambient blandad med långsamma jazzballader, Black Sabbath-domedag och nedtonade obduktionsljud.”

Jojo. Inte min beskrivning direkt. Det finns inslag av något spökligt och småläskigt, men det jag främst tycker om är den långsamma jazzen och synthorgeln. Trummisen slår ett slag i minuten och mitt hjärta saktar ned till samma takt.

Magi i CD-format

Första gången jag hörde den här musiken var en iskall novemberdag. Eller närmare bestämt en sen kväll den 11/11, 2011. Jag hade precis besökt Hitlers gamla Olympiastadion, gått genom Tiergarten i beckmörker samt upplevt Berlins råkalla kyla glufsa sig genom märg och ben.

När de första tonerna ljöd i det gamla Altbaurummet som jag befann mig i var jag fast. Det var något med den långsamma rytmen, saxofonens mjuka spinnande och den melankoliska stämningen som slog an någon inom mig. Det passade perfekt till mitt norrländska kynne.

Bästa meditationen

Sedan dess har jag med fniss i näsan insett att musiken fungerar alldeles utmärkt som nedåttjack. Att efter en stressad dag slå på en CD och glida ner på soffan är det bästa sömnpillret som finns! Inte för att musiken är trist – nä det har jag aldrig sagt.

Rytmen får mitt hjärta att sakta ner så otroligt att jag med lätthet flyter in i sömn, om det är det jag behöver. Ingen annan meditationsmusik har haft den här effekten. Bohren är oslagbara!

Hetta och solfjäder

Att sen sitta i en kokhet salong i närmare 30-graders värme blev däremot lite av en kulturkrock. Å andra sidan kylde musiken ner mig en aning. Det största jobbet gjorde dock den solfjäder som min väninna tagit med sig. Genialiskt! Jag vill också ha en! Vi turades om att vifta med den, fast det stod snart klart att det var jag som hade den bästa handledsföringen.

Så där i mörkret fick jag inte bara lyssna till de här märkliga gothjazztonerna. Jag fick se bandmedlemmarna gunga i spottar av ljus, och rökpuffar från en aldrig vilande rökmaskin bilda dimbank på scenen.

Oförglömlig konsert

Jag insåg nog inte då hur stort det var, men så här efteråt är jag glad och förundrad över att jag faktiskt var där. På ett sätt önskar jag att hettan inte varit så påtaglig. Det var svårt att verkligen njuta, men effekten var densamma.

Hjärtat saktade ner och jag kunde guppa runt i en liten båt på en oändlig mental ocean. Fast den här gången somnade jag inte!

Zarah Leander hyllas

Tar reda på vad som är på gång i min favoritstad och snubbar på en hyllningsföreställning om Zarah Leander. Hon var både stor och kontroversiell i Tyskland och i Sverige på sin tid. Samtidigt är det intressant att de gör en föreställning med hennes sånger. Hon som spelar Zarah är dessutom svenska och heter Karin Pagmar. Läs mer: schlosspark-theater.de

Vill man veta vad som händer i Berlin kan man kolla in Zitty. Finns både som tidning och på webben: www.zitty.de

Always on my mind

Photo 2013-01-25 13 47 52

Berlin ligger aldrig långt bort för mig. Varken i tanken eller i det dagliga livet. För ett tag sedan var jag på en öppet hus-dag för Hultdins Ayurveda & friskvård. Jag hittade en intressant burk på en hylla. Innehållet var producerat i… Berlin! Och så där är det hela tiden. Om det är jag som dras till det eller tvärtom är svårt att säga, men magnetiskt är det.

I nästa ögonblick gör David Bowie en ny skiva. Det var 10 år sen sist. Och vad handlar första singeln om? Jo, Berlin!

Västberlin för att vara exakt. Där han och X antal andra artister och konstnärer bodde och verkade under 1970-talet. Iggy Pop var där. Nick Cave likaså. Deras musik präglades förstås av atmosfären. Jag vet inte mycket om ämnet, men det finns säkert hyllmeter att läsa om det.

Att sedan Bowies nya låt är riktigt bra gör ju saken än mer märkvärdig. Ytterligare något som går att lägga till på listan över underliga tillfälligheter med relation till Berlin. Fast jag söker förstås efter det som är Berlinrelaterat. Då är det nog inte så konstigt att jag hittar det.

Sen har jag förstås söta vänner som hjälper mig.

Som ett brev på posten

För en tid sedan landade ett litet vadderat kuvert i mitt postfack. Det kom från V. Hon hade lovat hitta en brosch till min mamma och hon hade lyckats. En blåturkos oval kakelmålning av tv-tornet och Brandenburger Tor. Jag blev rörd över hur mycket tid hon lagt ned på att leta rätt på kvinnan som sålde dem.

Inte nog med det. Brevet innehöll också en present till mig. Ett kort med en vacker guldfärgad ängel och ett litet Berlinbokmärke med magnet, som fäster på var sin sida om boksidan.

Man ser (vad jag tror är) Deutsches Historisches Museum, den fula Berliner Dom och så förstås tv-tornet – min favoritbyggnad – på båda sidor av bokmärket.

Jag behöver knappast nämna att jag blev glad för gåvan. Jag har fått två överraskningspresenter från Berlin. Dags att hitta något fint i Skell och skicka tillbaka. Jag tror inte jag är den enda som behöver muntras upp så här innan vårens intåg.

Så avslutar jag dagens inlägg med Bowies fina Berlinhyllning och en lös tanke om att det snart är dags för mig att återvända. B har meddelat att hon och familjen bokat och kommer tillbringa påsken i stan. Inte helt otroligt att jag hänger på…

Radio Eins

När min Berlinlängtan blir för stor då lyssnar jag på tysk radio. Jag upptäckte RadioEins när jag bodde i As lägenhet. Han hade den stationen inställd när jag slog på stereon en dag. Jag började lyssna och de spelade mycket bra musik.

Dessutom hade jag stort nöje av intervjuerna. Det var en bra övning att lyssna och försöka förstå. Ofta hängde jag med rätt bra i sammanhanget, och jag lärde mig mer om tyska kändisar som skådespelare och författare.

Det enda som jag har tyckt varit påfrestande är när de intervjuat någon engelskspråkig gäst och programledaren först ställt frågorna på engelska och sedan översatt.

Lyssnade på en intervju där det kändes som att artisten knappt fick prata alls. Jag fick påminna mig om att det visserligen var likadant på svenska. Det fins ju inga textremsor på radion. Hähä. Men jag blev stressad av programledarens tjattrande. Kan ha varit hennes röst också.

Det finns en annan kvinna som brukar läsa vädret, trafiknyheter och göra reklam för saker som händer i stan. Hennes röst bara älskar jag! Den är len som smör och hon har en skön dialekt. Tyvärr har jag inte snappat upp hennes namn. Hon dyker upp efter nyheterna och reklamen.

Det är rätt mycket av båda sakerna. Tror de kör nyheter varje halvtimme mitt på dagen, eller så känns det bara som att det är så ofta.

Musiken är som sagt bra. En skön blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på indiependentmusik. Jag har kastats ut på nostalgitripper via musik av The Mission, Violent Femmes, Depeche Mode och Ofra Haza.

Just nu när jag skriver detta spelar de gammalt psykedeliskt 70-talsgung med Led Zeppelin. Yeah! 🙂

Exposure Berlin

Ridån

Snart går ridån upp!

Jag vet inte om någon undrar hur den avantgardistiska operan var. Oavsett intresset därute så tänker jag berätta om den. Och den var både cool och lite seg på samma gång, för det var inte en rak historia. De flirtade ju med surrealisterna Breton och Dali också, plus 20-talet och stumfilmen. Jag tänkte på en musikvideo, med fragmentariska berättelser som vävdes in i varandra. Två komiker skapade övergångar och mellanspel i Helan & Halvan-stil och de var duktiga. Mim kan se enkelt ut, men enligt min egen begränsade erfarenhet är det minst lika tufft som dans. Tajming är A och O.

Korta stiliserade spelscener varvades med sångnummer, som förstärktes med väggprojektioner i svart mot vitt tegel. Enda operasångerskan i denna påstådda opera bar magnifika kreationer och gled in på scenen som en nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Hon var lika otäck och häftig som sina huvudbonader. På väggen bakom henne växte hennes skugga till olycksbådande storlek och militäriska klockvisare marscherade taktfast i bästa Pink Floydanda. Trots att inte Hitler kom till makten förrän 1933 vilade hans skugga redan tung över framtiden. Explosioner och flyglarm förekom på två ställen, en gång i vardera akt.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.

Mitt i ovan beskrivna miljö förekommer en historia om en man, som spelas av en kvinna, som är gift med en sångerska, som spelas av en man. Efter ett hysteriskt och smått obegripligt gräl (på franska) byter de plötsligt kön med varandra. Eller kvinnan (mannen) tvingar mannen (kvinnan) att byta kön med henne (honom). Alltså var ÄR hendebatten när man behöver den! Jag roades mest av att mannen, som spelade kvinna, var så himla söt i klänningen och peruken. Temat minns jag bäst från filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs bok, där en man vaknar en dag och har blivit kvinna. Kort förklarat. Orlando var fantastisk. Exposure Berlin kunde inte mäta sig med den.

Gamla stumfilmsbiografen Delphi undgick att förstöras under andra världskriget, men hade stått tom länge innan Exposure Berlin flyttade in med den här uppsättningen. Lokalen var bildligt och bokstavligt talat helt enorm! Taket, som var välvt, hade en höjd som nästan tog andan ur mig. Väggarna var dock ganska slitna och jag hade svårt att se vad som varit ursprungsfärgen. Såg mest betonggrått ut i halvmörkret. På det glada 20-talet fanns en blomstrande filmindustri i Weißensee, med biografen som en slags marsipanros mitt i tårtan. Det är den som hyllas i uppsättningen. Bion naturligtvis. Inte rosen.

Hur sammanfattar jag då upplevelsen? Hm… Tack vare mina glada vänner S&H – de bjöd på bubbelvatten spetsat med Absinth(!) – kan jag ge föreställningen en 3:a plus. Möjligen en svag 4:a för påhittigheten och det visuella uttrycket. Men mina kinder glödde varnande redan innan ridån gick upp. Jag behöver så lite alkohol nuförtiden. Den kan ha spelat in för att få mig på bra publikhumör. I sin helhet var det en mycket trevlig kväll. Jag är väldigt tacksam att S&H liksom tagit mig under sina vingar, även om jag vet att gemensamma vännen D säkert pushat dem! Hon är sån. Hahaha. Jag hoppas i alla fall att de trivdes lika bra som jag och det vore roligt om vi sågs igen. Det är spännande att uppleva nya kulturfenomen med likasinnade eller åtminstone ”likaintresserade”. Återigen, tack för denna gången. Auf Wiedersehen!

Crazy Berlin!

Inte ont anande sitter jag som vanligt och såsar runt på Facebook när plötsligt ett meddelande blinkar i menyraden. Det är S som hör av sig.
– Vill du hänga med på det här på lördag?

”Det här” visade sig vara Exposure Berlin, en show eller avantgardeopera om surrealism och 20-talets stumfilm. Asså drömmer jag!? Jag fullkomligt älskar stumfilm och har inte lyckats masa mig iväg en enda gång på de filmer som visats runt om i stan i sommar.

Jag läser på hemsidan och ögonen blir större och större. Till slut är jag så uppspelt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Detta kan jag bara inte säga nej till. I all hast bokar jag en biljett, €30 och på parkett.
Va fan – det får bli nudlar om det krisar sen! Jag kör.

Nästa sak som händer är att S skriver:
– Jag tänkte ta min smoking.
– Ehrm… Är det en så fin tillställning? Måste jag ha galablåsa? Paniken lurar i bakgrunden.
– Nä, svarar han, de vill bara gärna att man klär sig lite 20-talsaktigt.
– Jaha! Det är ju en helt annan sak. Min begränsade resegarderob innehåller säkert någon fin charlstonklänning. 

Det där sista sa jag förstås inte högt. Jag tror jag vet vad jag kan ha på mig så det är lugnt. Drar på mig ”den lilla svarta” (dvs kjolen), mina nya skor med slejf över foten och min svarta väst. Det jag behöver hitta är egentligen en mansskjorta och en slips. Kanske finns något passande i As garderober? Annars kan jag söka på någon secondhandaffär.

Och så ett långt pärlhalsband! Det blir pricken över i. Möjligen en blus med bylsiga ärmar, om inte mansskjorta funkar. Puh! Jag tror jag kan gå utan att behöva skämmas. Jag smälter förhoppningsvis in fint i den stiliga 20-talsmängden.

När den värsta entusiasmen lagt sig kollar jag på filmerna som finns på hemsidan. Hm, det här kan ju vara rätt så pinsamt och pretentiöst också. Men nu hoppas jag och intalar mig själv att det ska bli fantastiskt spännande att gå på något så exotiskt och samtidigt typiskt berlinskt som en avantgardeopera.

”You have to be crazy and look for the stars”, säger Janesh Vaidya.

Indeed I am.

Kändisspotting!

Äntligen! Trodde aldrig jag skulle få se någon känd person i Berlin. Kan delvis bero på att jag inte har koll på särdeles många tyska kändisar. Det vore väl om Angela Merkel klev in på mitt lokala fik, men hur stor är chansen att det händer!? Jag vet var hon bor, men jag tror knappast att hon vet var jag bor. Möjligen kunde hon ha gjort det in the good old Stasi days…

Ändå hände det till slut. Jag satt och åt middag med A på Der Fischladen på Schönhauser Allee när en man och en pojke steg in genom dörren. A gjorde en märklig gest med huvudet och liksom himlade med ögonen. Hon pratade samtidigt med sin mamma i telefon så jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka minerna.

Jag tog en extra titt på mannen och pojken och det slog mig att karlen såg ut som en lodare, i slafsiga träningsbrallor med revärer, en stor säckig jacka, stripigt kort hår och brillor nedhasade på nästippen. Skulle tro att jag överdrev sjabbigheten eftersom jag trodde det var den A hade menat. Att han var en ökänd barnmisshandlare eller något ännu värre.

Nix. Det visade sig att just den mannen var en kändis, nämligen en av medlemmarna i superstora rockmanglargruppen Rammstein. Och där föll min haka rakt ner i bordet. Det var förvisso ett högt barbord med tillhörande stolar, men fallet var ändå ganska långt. Jag är säker på att klonket hördes ut på gatan, dit mannen gått för att vänta på sin mat.

Det roliga var att A inte ens mindes gruppens namn och hon hade varit med om exakt samma sak en gång förut. Jag fick gissa mig fram och gräva i min hjärnas minnesbank efter tyska band. Jag känner till fler än jag anade, men de bär alla ett lager 90-talsdamm. Rammstein är garanterat de enda nu ”levande” tyska rockgrupp jag vet om.

Tyvärr hade jag ingen aning om vad mannen heter, men en rask googling senare påstår Wikipedia att han heter Christian Lorenz. Fast det stod ”Flake” under bilden. Ha! Sug på den!

Underbar musik

Jag genade genom Mauerpark, efter att jag vinkat av tjejerna, på väg till favoritfiket Veganz. Parken är full av människor på helgerna, bland annat på grund av loppmarknaden.

Olika musiker uppträdde och spelade. Människor stod i klungor och lyssnade. Jag passerade de första två utan att stanna, men sedan såg jag en ung kille sitta och spela hang.

Det är ett så läckert instrument. Jag blir helt förhäxad av musiken och sjunker in i mig själv. Det är skönt meditativt och bjuder in till något de flesta av oss kan behöva i denna stressade värld, en stunds avkoppling – och nedkoppling – av hjärnans konstanta arbete.

Så jag blev stående. Han sålde cd-skivor för bara €5 och jag ville ha en. I börsen fanns bara €10-sedlar. Stod och tvekade, men valde att vänta och fortsätta njuta. Efter en fantastisk stund var låten slut och då frågade jag om han hade växel. Som tur var hade han det och just nu, medan jag sitter och skriver detta, lyssnar jag på Mattis låt ”Landwehrkanal” på skivan ”Stadtgeräusche”. Gåshudsvarning!

Här kan du köpa, ladda hem och lyssna på Mattis musik

Wir gratulieren!

Konzerthaus Berlin på Gendarmenmarkt

Ja, då har jag sett den. Den var kul och jag förstod ganska mycket av vad de sjöng om och vad det handlade om. Revolution bland tjänarna i ett fint hem. Marx, Moskva, vodka och sex. Skön blandning 🙂 Det var en liten uppsättning och det som gjorde stort intryck på mig var att de hade en levande höna på scenen från början. Jag funderade, lätt oroad, på om den skulle leva föreställningen ut, men den plockades ut innan de satte igång. Puh! Den hann dock skita i ett hörn av scenen. Skoj!

Det var en humoristisk opera och jag tycker de som var med var duktiga. Skönt att vara tillbaka i den här världen. Jag trivs på teatrar och med konstnärliga människor. Jag uppskattade tenoren mest, för han artikulerade så bra när han sjöng. Efteråt fick jag veta att det berodde på att han egentligen var amerikan! Ha! Se där. Det hade inte jag kunnat gissa i alla fall. Tänker på Matthew som spelade i ”Hohaj” på Västerbottensteatern. Han, som kommer från Skottland, pratade oerhört tydlig svenska i den pjäsen. Av samma anledning kan tänkas. Jag tycker dock att det är bra. De som pratar/sjunger på sitt modersmål blir lätt lata. Att artikulera är aldrig fel på en scen. Det är så himla trist att som publik inte höra vad som sägs.

Efteråt fick jag hänga med och ta ett glas med scenografen. S var gammal skolkamrat med honom. Vi pratade om scenografin och föreställningen. Det framstod tydligt och klart för mig att den här mannen varit tvungen att trolla med knäna. Ingen monsterbudget precis. Jag tyckte det funkade. Vi befann oss hela tiden i ett kök, med ett långt arbetsbord som enda möbel. Där bakades, lagades mat, åts, dracks, dansades, sovs och älskades. Nema problema!

Jag uppskattade speciellt tenoren, som jag sa tidigare, men också sopranen. Hon hade en vacker röst. Tillsammans sjöng alla fyra – sopran, alt, tenor och baryton – mycket finstämt vid ett tillfälle. Nä, det var en upplevelse. Skönt också att kunna åka U-bahn nästan från dörr till dörr. Linje U2 går raka spåret. Klev upp vid Stadtmitte och – hepp! – befann mig direkt på Gendarmenmarkt. Jag som trodde jag skulle få gå 450 m, enligt Google map. Mycket smidigt må jag säga. Att sedan kunna köpa biljett för fyra enkelresor istället för en vecka är helt fantastiskt. Här har jag slösat stålar på veckokort som aldrig blivit ”uppåkna”, när det finns fyraresorskort. Där ligger Stockholm före. En remsa med tio resor att utnyttja på ett år – det är fenomenalt.

Tilsiter Lichtspiele och Pompeji

Tilsiter Lichtspiele

Jag skulle gärna vilja gå på stumfilm. Ja, du läste rätt. Jag har alltid velat se hela Doktor Caligaris kabinett och jag missade den härom sist på Brotfabrik. Nu ska den visas igen – med livemusik – på utomhusbion Pompeji. Dagen efter visas Nosferatu. Det vore ju toppen att se dem båda två!

Tyvärr är jag aningens oroad över elementens krafter. Det blir sakta kallare på kvällarna. Kan man frysa häcken av sig? Det står faktiskt att om det är dåligt väder visas filmen på Tilsiter Lichtspiele istället. Det är ett ställe som ligger mig varmt om hjärtat. En mysig pub med intilliggande liten biograf. Eller så är det tvärtom 🙂 Stället har i vart fall anor från hundra år tillbaka. Alltså Berlins äldsta bio.

Stumfilmsaffischer

Tilsiter Lichtspiele (Lichtspiele betyder biograf) visar ofta film på originalspråket, nu senaste The Rum Diary med Johnny Depp, och jag skulle gärna se film där också.

Baske mig! Det ska jag göra! Det ligger inte alls långt bort från där jag bor, i typ två dagar till. På lördag flyttar jag tillbaka till Prenzlauer Berg. Apropå ingenting.

Jag har varit på puben två gånger och druckit min specialare, Kristallweißen mit Zitrone, ljust veteöl med en skiva citron. Jag är ingen större fantast av veteöl, men detta är gott. Påminner om Corona med lime, som ju är gott en varm sommardag.

Tilsiter brygger också sig egen öl, vilket jag tror är betydligt vanligare här än i Sverige. Jag menar, att varje pub brygger minst en egen ölsort. Mina vänner beställde den lokala ölen på en pub i Stockholm och höll på att svimma när de skulle betala. Hos oss är ju det lokalbryggda en dyr delikatess! Borde kanske berättat det för dem… Men då fattade jag inte att det var på det här viset. Nåja. Lätt att vara efterklok.

Ja, ytterligare punkter på att-göra-listan. Börjar känna av någon slags stress. Att jag måste hinna med så mycket innan det är dags att åka hem igen. Tiden verkar aldrig riktigt räcka till för allt jag vill göra i Berlin. Man måste ju orka också. Dessutom är det roligt att få sällskap ibland och inte behöva göra allt ensam.

Därför ska det bli extra skoj när jag får Sverigebesök runt månadsskiftet. Då kommer två omgångar vänner till stan. Härligt! Fast jag ska inte klaga. Imorgon får jag sällskap till Postbahnhof och på söndag ska jag träffa en förhoppningsvis ny vän för frukost.

Japp, kl.10.00 ska Ingrid befinna sig på café Rita i Kreuzberg. Det ser jag fram emot. S verkar vara en härlig kvinna som har nära till skratt. Vi får se hur vi klarar språkbarriären. Jag behöver verkligen lära mig mer tyska.

Å, när ska jag hinna allt!!??