Kategoriarkiv: Musik

Leipzig By Night

Ibland har jag varken tid eller lust att skriva och då hamnar inlägg på hög. Samtidigt som det är trist att publicera texter om gamla upplevelser är det ju synd att de ska bli liggande. Alltså kommer här fortsättningen på berättelsen om Leipziger Buchmesse. Vi hade strosat runt på mässan i 4-5 timmar när vi runt 17-tiden bestämde oss för att åka in till centrum av Leipzig. Så här var det…

Nu är vi i Leipzig!

Vi lämnade alltså Leipziger Buchmesse för att ta oss en titt på själva staden Leipzig. Med hjälp av GPS-guiden hittade vi in till centrum lätt som en plätt. Vi parkerade ”Silverpilen” i garaget och knatade upp till marknivån. Ojojoj! Vilken vacker stad! Så mycket att titta på. Jag försökte fotografera, men skymningen suddade ut konturerna mer och mer på husen. De bästa bilderna får komma med i inlägget. När vi stod där på torget kunde vi se en hög byggnad till vänster och rakt fram låg en märklig blåfärgad kyrka i stil med Sydney Opera House. Den förra ska visst likna en bok (?) och den andra är en fd kyrka som byggts om för att bli en del av universitetet. Den var verkligen häftig att skåda, men bilderna blev inte så lysande. Därför fick den nedan duga. Vi fortsatte in efter gågatan. Den såg väl egentligen ut som de flesta gågator i större städer. Samma affärer och glittrande skyltfönster. Lite längre fram skymtade dock byggnader med intressanta krusiduller och annat som bara finns på gamla stenhus. Inget man ser i norrländska städer som mestadels består av träkåkar. Möjligt att det är därför dessa intresserar mig, för de är så exotiska för norrlänningen i mig.

Universitetet ligger delvis i en gammal kyrka.

Ett hus i form av en bok (?)

Intressanta byggnader i skymning.

Månen är nästan full.

En staty med en intressant berättelse.

Människorna satt ute och åt i marskvällen.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Det var när vi kom fram till Thomaskirche som det började bli riktigt intressant. Kyrkan är berömd för att Johann Sebastian Bach verkade här från 1723 fram till sin död 1750. Mitt ressällskap är ett stort ”fan” så vi började promenera runt byggnaden. Plötsligt såg jag ljus innanför de höga kyrkfönstren. Kanske kyrkan var öppen, trots att klockan vid det laget var efter kl. 18.00. Försiktigt drog vi i handtaget och mycket riktigt, dörren gick upp. Tysta som möss smög vi oss in och möttes av en äldre dam som förklarade att det var fullt nere i kyrkorummet, men att det fortfarande fanns lediga platser uppe på sidoläktarna. F och jag tittade på varandra och sen tassade vi uppför trappan på höger sida. Där fanns mycket riktigt mycket plats. Precis just då skulle gosskören sjunga, vi sjönk ner och försvann bort i det blå. Det var som att lyssna på en änglakör. Fantastiskt så duktiga de var. Fast ärligt talat fattar jag inte varför det ska vara pojkar rakt igenom. Alla har ju pipiga röster innan puberteten. Är väl ännu en gammal tradition att flickorna minsann inte ska sjunga i kyrkan. Låt oss inte fördjupa oss i detta. Vi hann under ca 45 minuter njuta av flera körstycken och som slutkläm brakade förstås kantorn igång på Bachs gamla kyrkorgel. Otroligt pampig avslutning.

Thomaskirche, där Bach var aktiv.

Närbild på kyrktornen i skymningen.

Ornament ovanför porten.

När vi kom ut på gatan efteråt var vi allt lite omtumlade. Då hade vi hunnit kika in på läktaren och smygfotografera orgeln. Nere i koret fick vi se Bachs grav med blommor på och runt om. Han skulle ha fyllt 329 år nästan på dagen om han levat. Den 21 mars 1685 var hans födelsedag. Vi poserade vid hans staty ute i mörkret för att sedan glida in på en intilliggande restaurang. Tänk, nu minns jag inte vad jag åt. Tror det var en restaurang som serverade tysk husmanskost, men jag hittade något vegetariskt ändå. Det var skönt att sitta där i värmen och njuta av god mat och trevligt sällskap. Tänk vilken rolig dag det blev ändå. Ibland har man tur och halkar, som på bananskal, in på saker man inte räknat med. Älskar att få plötsliga infall, agera på dem och sedan bli serverad en kvällsmässa i Bachs kyrka. Kan det bli bättre än så här?

Bachs berömda orgel.

Taket inne i kyrkan.

Bachs grav med blommor.

Der Jahrhundertschritt

Som avslutning måste jag bara nämna den staty som vi passerade på väg tillbaka till bilen (se sista bilden). Jag tyckte den såg märklig och obehaglig ut. En hopkrympt mansgestalt, med långa spinkiga ben, ser ut att vara på marsch; ena handen är knuten i en nazisthälsning och den andra viftar argsint knuten i luften. Den bakre foten bär en stövel, medan den främre är bar. Runt armen med den knutna näven sitter en röd armbindel. Mina tankar gick till kamp och krig. Andra världskriget och nazismen förstås, men sen då?

En vän förklarade för mig att statyn heter ”Der Jahrhundertschritt” och är skapad av konstnären Wolfgang Mattheuer för Zeitgeschichtliches Forum Leipzig. Det betyder ungefär Tidshistoriskt Forum och är ett museum om Tysklands delning, vardagen inom den kommunistiska diktaturen samt återföreningsprocessen. Statyns höjda högerarm symboliserar verkligen nazismens frammarsch och den knutna näven står för arbetarklassens kamp. Att huvudet är så nedtryckt kan anspela på rädslan att säga sin mening, för att tänka och handla fritt. Massan före individen, som ju är det viktigaste inom kommunismen såväl som de fascistiska rörelserna. Ja, detta är alltså min vän Hs förklaringar, men jag köper varenda en. Konst är verkligen spännande och den här statyn är ju tyvärr fortfarande aktuell. För hur individuella är vi i vårt tänkande? Vågar vi säga det vi tycker högt? Vi ser hur vissa tiger om mobbing, men samtidigt använder andra sin makt genom att gå samman för en god sak, som i Kärrtorpsdemonstrationen. De högerextrema ideologierna lever också kvar, men förhoppningsvis har vi ett större civilkurage idag. Det är svårt att veta hur man själv skulle ha agerat under andra världskriget, men jag hoppas att jag idag vågar stå för det jag tycker, även i en tuff situation. Det återstår att se. Men Leipzig har jag i alla fall fått en glimt av och jag tyckte om det jag såg. Fast inget slår ju Berlin förstås! 😉

Syns han? Bach himself.

Tror det här är det gamla rådhuset.

En staty som visar ett århundrades historia.

Sprechen Sie Englisch?

For some time now I have been thinking about writing something in English. A friend of mine highly recommended me to do so in order to find new readers. Well, I wish it was that simple. Regardless of language I strongly suspect the ”Inhalt”, as the Germans call it, or the topics are quite important as well. If I only write about things other people find boring it doesn’t matter whether it is in English, German – or Chinese! Anyhow, here it goes. My first attempt.

Photo: Mark Beyer

Now I feel a bit confused. Should I consider it business as usual and write about one of my recent activities or should I start with some sort of summary? Why I am in Berlin in the first place etc. Like they say on TV – for new viewers you are now watching… Or something. Maybe I should. Okay. I fell in love with Berlin in 2011 and I must say the city did everything it could to show me nothing but positive sides. The weather was warm and sunny, I accidentally ended up in wonderful situations, met fantastic new people and basically came to life in this city. I was also moved and intrigued by it’s past. Coming from a country, which hasn’t been involved in war or conflict in 200 years (on our own soil I might add) the signs of suffering still visible in Berlin fascinated me. The two world wars, the cold war and the wall. They all have left their mark on the city and it’s inhabitants. Even though so many years have passed since the second world war ended I can still feel a frustration bubbling underneath the both rough and neat exterior. (Yes, I think it’s possible to have both.) Especially in men. Maybe I am interpreting this incorrectly, but I sometimes think there is a deep humiliation and guilt still buried within the German soul and it’s difficult to shake it off and feel proud of being German. And rightfully so! The war was no Sunday picnic in the park and the Germans did cause a lot of damage to the world at that time. I suppose this cross is heavier on the men’s shoulders. However not many responsible for the tragic events are alive today. They might have raised their children in the same spirit, but like my favorite comedian Eddie Izzard says: ”There’s a very strong green party there and there’s kids with beards. It’s getting okay.” Germany, Germans and Berlin of course have a lot to offer. I am not the first to discover that.

Hip hip hippety hip

For some time Berlin has been the place to go. The hippest of the hip hip cities in Europe and probably the world. As always I’m slow to catch on new trends. Because I don’t care and because I’m a bit sceptic to things a large number of people like. (Maybe that is how the aftermaths of WW2 has affected me? ”Mass hysteria” and group mentality are just not my cup of tea.) So when friends started to visit Berlin, papers, magazines and websites began writing page upon page about the German capital I was completely deaf and blind. Well, not completely. In the autumn of 2010 some good friends went to Berlin and when I read their ecstatic Facebook reviews something started to stir inside of me. To make a long story short, it was a big step for me to find myself in Berlin about one year later. The sadness I felt when I had to leave again was genuine and deep. It almost felt like ripping the heart from my chest. But why? Until this day I don’t understand it and the separation didn’t last long. In November the same year my enthusiastic friends aimed to return and I joined them. Woohooo! Not so warm this time, but the charm was still there.

With every new visit I kept on meeting interesting people with whom I felt a deep inner connection, slowly creating the social group of friends I have in Berlin today. And with them came the experiences. Art exhibitions, operas, concerts, cinema, cafés, food, beer and much more. I saw and experienced things I’d never dreamed of. At one point at an art exhibition showing German art from 1900-1945, I had a very strong emotional reaction, because of the expressive and dramatic art. That had only happened through music, film and theatre before. My passion for art was born. (Well, it did see the light of day in Tate Modern 2009, but whatever.) I’ve seen many photo exhibitions as well and keep letting the world of pictures surprise and inspire me. I hardly think it has escaped anyone that Berlin is considered the unofficial cultural capital of the world. But maybe not for long! Perhaps the trend is over soon. I hear Kraków is catching in.

Brandenburger Tor

City of duality

Without much further ado I will try and explain why Berlin is so fascinating to a stranger like me. The city is still very much divided, but not necessarily into an Eastern and a Western section. It is a city of duality. The East and West sides are both similar and totally different. In the West tourism and capitalism have taken over. Here you’ll find all the big fashion brands, exclusive restaurants and posh hotels. On the other hand you see many beggars and poor people, presumably from Eastern Europe. Seeing someone kneeling on the pavement holding a cup in front of them always gives me the chills. Not that I look down on poor people, but seeing them begging in the streets is so disturbing to me. Never saw people doing that in Sweden during my childhood. It shouldn’t be necessary today, but that is a different story. The Western sides of Berlin are beautiful and used to be highly influential on creative people back in the 70’s. Bowie, Nick Cave and many other musicians spent time here. I like the brightly lit Kurfürstendamm before Christmas and Berlin’s own Harrod’s, KaDeWe, is always a pleasure to visit. I’m sure there are much more to see, but my favorite part of the city is the former East.

The combination of anarchistic graffiti and renovated or even restored buildings of the early 20th century makes my heart sing. The large choice of cafés with more or less personally designed and built patios is thrilling to see. There is a lovely do-it-yourself-mentality flourishing here. I am a cookie monster and enjoy a dark chocolate cake any day! I’ve tasted heavenly Sachertorte in several cafés. Simply delicious. The number of restaurants with reasonable priced high quality food is something I value. I believe the Germans in general are looking for and expecting high quality. Even beer should be high quality and everyone have their own favourite brand. The annual beer festival is considered a tourist attraction as well as a dito trap, but I find it to be one huge beer quality testing event, like they test wine in France. Okay. Few spit it out again. I’ll give you that, but I like the opportunity to stroll along the stalls, beer glass in hand, and try any beer I find interesting. Life’s a box of chocolate to Forest Gump. To me life might as well be the Biermeile in Berlin…

There is more where this came from. Berlin has much to tell and so have I, but this will have to be all. For now.

Leipziger Buchmesse

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Vindkraftverk är vackra, tycker jag.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med att åka sträckan Skellefteå–Umeå. Ungefär lika långt, 15 mil, men nu snackar vi autobahn. Två timmar? Tog det verkligen så lång tid? (Haha!) Det svåraste var att krångla sig ut ur Berlin, men sedan fanns inga begränsningar! Trefilig väg i båda riktningarna. Mitträcke. Vi blåste på. Låg mest i vänsterfilen där det också går fortast. Vid ett tillfälle svischade vi förbi en Porsche!? Ja, det gick fort. Upp emot en 180 knyck, men jag var inte rädd. Klart som korvspad att det skulle kunna hända otäcka saker snabbt, men på något vis var det som en väloljad maskin. Bilarna gled hit och dit mellan filerna, men den som ville trycka lättare på gasen kunde lugnt ”puttra på” i 120 km/tim i högerfilen. Försökte fotografera från bilfönstret och det lyckades med varierat resultat. Oftast hade vi hunnit brassa förbi mitt motiv innan mobilkameran vaknat till liv.

Den säkra chauffören.

Utsikt från bilfönstret.

På väg/Unterwegs.

Inget vidare svenskt utbud

Det verkar som att de flesta större tyska städer har ett speciellt mässområde utanför de centrala delarna. Uppenbarligen även så i Leipzig. Vi hittade en parkeringsplats och sedan tog vi oss an den första utställningshallen. Min vän hade några jobbrelaterade uppdrag som vi tog oss an först. Jag sökte efter svenska inslag. Mässan ska vara internationell och bara den dag vi var där skulle det hållas massvis av boksigneringar, samtal och föreläsningar. Det största svenska författarnamnet på plats var Håkan Nesser, som är stor i Tyskland. Jag såg inte skymten av honom. Däremot promenerade vi förbi flertalet uppläsningar, dramatiseringar, radio- och tv-inspelningar. Besviket tittade jag på det svenska utbudet, när jag till slut fann montern. De skandinaviska länderna delade på utrymmet och där fanns egentligen mest böcker. Inte så konstigt, men inget såg ut att hända när vi var där och inredningen var varken inbjudande eller kul. Tur det fanns annat att upptäcka istället.

Leipziger Buchmesse. Foto: Ingrid Carlsson

Nervös författare läste ur sin bok.

Schweiz var ”värdland” i år.

Många nya ansikten.

Det bortglömda hantverket

Den grafiska avdelningen var intressant. Där fanns en tryckpress av den modell som användes för Gutenbergs bibel på 1400-talet. Den som ville kunde trycka något eget på plats. Jag valde att istället beundra de vackra pappersark som redan fanns klara. De hade, liksom på Gutenbergs tid, vissa handmålade element. Bladguldet lades på efteråt och även blomsterslingor och fåglar kunde målas på sidorna. Trots att jag tyckte mycket om de färgglada bladen var det något speciellt med de tryckta, de som ännu bara bestod av svart text med något enstaka stycke i rött. En enda sida kunde kosta runt 1500 kr, i de flesta fall upp emot 7500 kr om de var målade.
Förutom tryckpressen kunde man titta på en gammal sättmaskin med blytyper. Med den satte man tidningarna förr i världen. Imponerande att sidorna måste sättas spegelvända, från höger till vänster. Folk flockades för att lära sig mer om det gamla hantverket. Ja, hur fungerade den egentligen? Vi från dataåldern fattar inte hur en vanliga maskin kan funka så bra…

Ett moln eller en hjärna?

Ett vackert tryck.

Näring för kropp och själ

Innan vi åkte hem ville mitt sällskap förstås shoppa loss på musikavdelningen. Här stod förlagen på rad i montrar som svällde av noter, notböcker, musikböcker och en massa annat musikrelaterat. Jag fick nästan hålla min vän i koppel, som den musikmänniska hon är, och det shoppades en hel del pianorelaterat kan jag säga. Bach och hans gelikar landade i plastpåsar som var tunga att bära. Jag hittade en bok som blir en bra födelsedagspresent till en annan vän och när vi frossat loss kände vi oss mätta på mässan. I ärlighetens namn hade de flesta slantarna i min börs gått till mat och snacks, om vi ska fortsätta på temat mättnad. För att stilla värsta hungern runt 14-snåret slank en crèpes med ost ned, men sedan hittade jag ett thailändskt stånd. Ner med ett gäng nudlar och grönsaker. Delade systerligt med mig av maten. Sen fattades bara en kopp kaffe – och chokladkaka! Joho. Det fanns det också. Inte alls något jag räknat med, men den var så himla god! Vi satt i en monter med mesta delen medicinska skrifter och fikade. Haha! Ja, det kändes lite underligt. När kakan var uppäten och kaffet urdrucket valde vi att ställa kosan in mot centrala stan. Nu ville vi se Leipzig!

En sättmaskin för blytyper.

Musikavdelningen.

Der feurige Engel

Jag har sådan tur att en vän brukar jobba som statist på Komische Oper och då får jag dels veta vad jag ska se, men också ibland hjälp med biljetter. I söndags blev jag faktiskt bjuden, eftersom jag haft det lite kärvt innan löningen äntligen fyllde mitt tomma tyska konto (för första gången). Fantastiskt snällt. Den här föreställningen har ingen lättuggad handling. Nä, nu snackar vi rysk opera av Prokofjev, baserad på en berättelse som utspelar sig på medeltiden.

Den brinnande ängeln eller Eldängeln av Valerij Brjusov ligger till grund för historien. En kvinna, Renata, träffar en man, (riddaren) Ruprecht, och av någon märklig anledning slår de följe. Tydligen blir han förälskad i henne, men hon har bara ögon för en man, (furst) Heinrich. Heinrich sägs vara inkarnationen av den ängel som Renata haft vid sin sida sedan barndomen, men när hon i tonåren förklarade att hon var förälskad och dessutom ville inleda ”en köttslig relation” med honom fick hon kalla handen. Där gick gränsen för eldängeln och han lämnade henne åt sitt öde. Innan han försvann, förklarade han att han skulle återvända till henne, i mänsklig gestalt, när hon var vuxen nog att klara av relationen hon längtade efter. Från den stunden blir Renata som besatt. Hon vill till varje pris hitta sin ängel igen. När hon träffar Heinrich tror hon det är han, men efter en natt tillsammans (eller längre tid, svårt att veta) överger han henne. I det läget kan hon inte tänka på något annat. Hon måste bara hitta honom och blir så pass tossig att hon ger sig på magiska riter och dras djupare och djupare in i demonernas värld. Tills sist korsas deras vägar igen. Heinrich/ängeln avvisar henne och hon ber Ruprecht döda honom. De möts i en duell, men Ruprecht blir allvarligt skadad. Renata går i kloster, där hon förvrider huvudet på sina medsystrar och döms till slut av inkvisitionen till att brännas på bål. End of story.

Komische Opers version

(Renata) Svetlana Sozdateleva, (Ruprecht, Ritter) Evez Abdulla Foto: Iko Freese/drama-berlin.de

Ju mer jag funderar på den här historien desto mer förvirrad blir jag. Jag blev uppmanad att läsa på om handlingen innan, men det glömde jag förstås bort. Turligt nog kom jag över ett program och skummade den kortfattade introduktionen. Strax innan det började klev dramaturgen ut på scenen och beklagade att textmaskinen var trasig. Jaha. Kanske lika bra. Jag är ju van att inte förstå allt, så jag hetsade inte upp mig över det. Rysk text och tysk översättning hade ändå bara stört och stoppat upp flödet. Eller? Så här i efterhand inser jag att jag faktiskt missade en hel del. När man inte förstår orden tittar man efter andra saker för att kunna bygga sin egen bild och det jag såg roade mig föga. Återigen en historia om en kvinna, som halvnaken raglar omkring på scenen i något slags rus eller psykos, medan alla männen är ordentligt klädda i kostym, skjorta och slips. När Renata och Ruprecht träffas första gången river han ner en vägg mellan deras hotellrum för att han tror hon är i behov av akut hjälp. Min första tanke blir förstås, varför testade han inte dörren istället? Nästa fråga uppstår när han tydligen blir ”förälskad” i henne, men det mer ser ut som att han försöker våldta en förvirrad kvinna. Varför hon väljer att stanna hos honom är för mig en gåta. Dock inte den enda under kvällens gång.

Exorcisten som opera?

Regissören har valt att förlägga handlingen till vad som ser ut som nutid. För att förklara (?) kvinnans besatthet och märkliga syn på kärlek och sexualitet blandar han in en katolsk präst och någon slags underlig beskrivning om hur Renatas barndom sett ut. Ja, barnet var ensamt och umgicks med en ängel. Eller var hon kanske sexuellt utnyttjad av prästen? Och skapade en drömvärld? Jomen det är ju en mycket bättre idé. Not! Alltså har vi en halvnaken kvinna, en präst, en våldtäcktsbenägen ”riddare” och en ”eldängel”/demon som mer och mer drar ner kvinnan i fördärvet. Bara för att hon vill uppleva sexuell passion med den man hon är tokförälskad i. Här får jag plötsligt minnesbilder av en hysterisk Jonas Gardell som gör sig rolig över skräckfilmer, där jungfruliga kvinnor dras till övergivna hus och bara hålls vid liv så länge de vägrar ha sex med pojkvännen (före äktenskapet). Jag tycker det handlar om samma sak, att tygla kvinnans lustar. Passande nog går Renata ju i kloster och bränns på bål som den sköka hon är. För visst har hon väl ändå legat med Ruprecht? Ja, jag vette tusan vad som skedde på scenen. Inte heller förstod jag att den egentliga anledning till att verket så sällan uppförts beror på den virtuosa vokala prestation som krävs av främst sopranen Renata. Så min tolkning är att jag inte är den kulturella finsmakare jag tror mig vara ibland…

Perpetuum mobile

Musiken sa mig inte så mycket. Det var första gången jag hörde den och det sceniska uttrycket tog all min tolkningskraft i anspråk. Scenografiskt hade man inte sparat på krutet. Den runda, vridbara scenytan utnyttjades till max och dekor bars ut och in konstant under föreställningens gång. Till en början trodde jag att jag skulle bli knäpp, så störande var det, men mot slutet hade jag ändå gett upp hoppet om berättelsen, så jag roade mig med att söka efter min vän bland statisterna. Han fick minsann bära och klagade över ryggont efteråt. Haha. Måste bara le åt alltihop. Att sedan höra av en annan vän – som råkade vara där samma kväll – att det var en enastående uppsättning gör att jag verkligen ifrågasätter min intelligens. Undrar hur annorlunda min upplevelse varit om jag förstått orden. Hade det spelat någon roll? Jag tror inte det. Hela spektaklet påminner mig om Westside Story i Umeå. Hur de totalt misslyckades med att förlägga handlingen till nutid när allt så uppenbart andades 50-talets ideal. Prokofjev och regissören får ursäkta, men min uppfattning är att denna eldfängda ängel aldrig skulle ha lämnat medeltiden.

Samaris, Berghain och en nostalgitripp

En helt vanlig tisdag kände jag att jag befann mig i det förgångna och nuet på samma gång. Jag stod inne på Kantine am Berghain, berömda klubben Berghains alternativa konsertlokal, och väntade på att isländska Samaris skulle inta scenen. I den bunkerliknande huvudbyggnaden, som är klubb idag, låg tidigare ett kraftverk och det är alltså i den före detta personalmatsalen man numera kan gå och lyssna på band. Fast det var inte det som kastade mig tillbaka i tiden.

Berghain ligger i ett gammalt kraftverk. Foto: Nicor, Wikimedia

Nä, jag kom att tänka på mina första år i Skellefteå. Då man kollade band på Trästocksfestivalen förstås, men också på Urkraft eller Magasinet, som långt senare blev Pinkerton. Den där välbekanta, mysruffiga och intima känslan infann sig på nytt, 20 år senare och i en storstad. Kanske är det för att jag saknar den tiden, det som Skellefteå var då, som gör att jag dras till Berlin? Här lever fortfarande den där stämningen kvar. Det finns en slags underground- och småstadskänsla samtidigt som storstadspulsen och den ettriga trafiken brusar på i bakgrunden. Och Skellefteå var annorlunda i mitten av 1990-talet! Inte bara för att jag var yngre, utan Urkraft och den spirande musikscenen gjorde ”staaan” till en spännande plats. Under 2000-talet kämpade Pinkerton för att hålla den alternativa motorn igång, men när de stängde upplevde jag att hockey- och melodifestivalhysterin tog över helt. Det fanns liksom inget annat längre. Ska villigt erkänna att jag inte direkt var stammis på Pinkerton, men jag uppskattade klubbens existens och att de jobbade på att försöka bredda utbudet. Föra in nya vindar från den större världen eller åtminstone resten av Sverige. Jag vande mig aldrig med tomheten som uppstod när de stängde.

Igenkänning

Jag inser att jag låter gnällig eller bara medelålders sentimental, men det som skapar sammanhållning för en majoritet kan samtidigt hjälpa till att stöta bort de som är i minoritet. De som söker just alternativ. Ärligt talat är nog Skellefteå för litet och det har jag insett. Möjligtvis är det jag som förändrats och inte stan… Så plötslig, mitt i folkhopen på Berghain Kantine – där målarfärgen hängde som stora konstnärliga sjok från taket, discobollarna snurrade i ultrarapid och förväntansfulla ungdomar i jeans och basketskor satt utspridda på golvet – blev jag alldeles varm i magen. Jag kände igen någonting. Längtar inte efter att vara 20 år igen, men avklippta trådar inom mig knöts ihop på nytt. En upplevelse av tillhörighet mitt i allt det okända, nya och ovana. När Samaris äntligen gick upp för att spela såg jag tre ungdomar släntra fram mot scenen. En ung tjej i glittrig, lätt vadderad morgonrock, i stil med dem min mamma bar på 60/70-talet, slängde förläget med armarna innan hon grep tag om mikrofonen. Enda killen i bandet ställde sig i mitten, bakom datorn och mixerbordet. Till sist dök en annan tjej upp. Hon hade julgransglitter på huvudet och en klarinett i handen. Sångerskan tittade blygt ut över publiken, sa ”Hello Berlin” och sen körde de igång.

Samaris

Isländska Samaris. Foto: Inga uppgifter.

Samaris är duktiga. Deras musik är svävande och förtrollande. Sångerskan låter som en ung Björk, klarinetten passar märkligt bra in i ljudbilden och publiken vaggas in i en sagobubbla. Suddiga bilder av människor som simmar under vatten spelas upp på en vit duk bakom bandet. Videokanonen på en platta hängande från taket åker på sniskan och två killar hastar fram med en barstol. Den längre ställer sig på pallen och rättar till projektorn. Han hinner knappt ner igen så åker den snett igen. De rycker ut med pallen. Samma resultat. Tredje gången gillt tar de med silvertejp och fäster kanonen på plats. Tyvärr tejpas också powerknappen fast i OFF-läge, vilket innebär en sista insats av grabbarna med barstolen. Hela förloppet blir till en del av showen och vi ler liksom drömskt och ofokuserat mot varandra killarna och jag. Samaris spelar låtar från sin enda utgivna cd, som också heter Samaris, samt nya sånger från ett album som kommer senare i år. När de går av scenen är de glada och stolta över den fina responsen, men kan tyvärr bara spela ett extranummer. Applåderna fortsätter långt efter att de gått av för andra gången. Människor ser inte ut att vilja bege sig hemåt, men en efter en droppar de av.

Återvinning

Det är något speciellt med att stå i en lokal med avskavd målarfärg i taket, svarta sammetsdraperier, discokulor och betonggolv. Stället signalerar rock’n’roll, men inte nödvändigtvis på ett aggressivt sätt. Ibland glömmer man vad patinering kan göra för atmosfären. Nytt och fräscht är inte alltid det bästa. I Berlin är man experter på återanvändning. Inser att jag aldrig kommer bli en person som klarar av det sparsmakade och minimalistiska. Jag gillar starka färger och ett mångfald av stolar, svartvitrutigt golv och konservburkar till blomkrukor. Önskar att Skellefteås framtida kulturhus kommer ha en musiklokal med färgflagor i taket och bjuda in band, konstnärer och skådespelare som vågar utmana majoriteten. Inte mycket. Räcker med bara lite, lite. Så att den alternativa vinden får fläkta igen. Några aktörer utmanar förstås fortfarande, men egentligen spelar det ingen roll för mig. Jag befinner mig ju i Berlin och hittar nya saker som fyller mig. Även om de påminner om det som fyllde mig förr. Samaris väcker nostalgin inom mig och jag minns band som Portishead, Bel Canto och The Knife. Och inte minst Björk. Det var ju hon och Sugarcubes som först introducerade mig till isländsk musik. Det sägs att historien upprepar sig. Är det bara ett större och bättre Skellefteå jag hittat i Berlin…?

Några av Samaris låtar:
Samaris – Ég Vildi Fegin Verda
Samaris – Góða tungl

Jul i Berlin

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Att bo med en vän är trevligt, men inte alltid helt enkelt. Mina rutiner rubbades och nya skapades. Det var inte lika lätt att hitta lugnet som jag tydligen behöver för att kunna skriva. Eller snarare avsaknaden av distraktioner.

Tysk julgran

Nåväl. Adventstiden har gjort sitt intåg i Berlin. Även om adventsstakarna och -stjärnorna inte syns i alla fönster, så lyser stan upp som bara den. Tydligen har Berlin den längsta ”julbelysningen” i världen. Sammanlagt 4,3 kilometer av ljusslingor och annan slags belysning. Hupp! Jag har sett när de hängde upp allihop i träden längs Unter den Linden. Kurfürstendamm är rejält upplyst den med, så jag tror absolut beräkningen stämmer. Och det är maffigt!

Jag tycker också om alla julmarknader som vuxit upp som svampar ur jorden. Min favorit so far är den i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Igår skulle jag ha besökt åtminstone en till, men det kom saker emellan. På Lucia ska jag tillbaka till Kulturbrauerei för då utlovas det äkta svenskt Luciatåg. När jag var där häromsist köpte jag förresten svensk glögg av ett gäng glada killar från Umeå. Världen är liten…

Glühwein mit Schuss

Kurfürstendamm

Något som höjer mysfaktorn rejält är att folk älskar att stå ute och äta korv, crêpes, olika typer av mackor, grillat kött och sötsaker. För att hålla värmen dricker man Glühwein med eller utan Schuss. Vilken sort och hur mycket alkohol en Schuss innebär vette tusan, men gott är det. På julmarknaden vid Gedächtniskirche drack jag passande nog Glühwein med körsbär (Kirche = kyrka, Kirsche = körsbär). Och en liten Schuss på det. Värmde gott! Sen gick jag och mitt sällskap förbi legendariska och nyinvigda Zoo Palast, lyxbion som hon hjälpt till att förse med bland annat sammetsridåer, -draperier och andra typer av gardiner. Jodå. Kändes som att stiga rakt in i Hollywoodglamour à la 50-tal. Förväntade mig nästan att snubbla på Marilyn Monroe.

Äkta gran som doftar

Slurp sluuuurp

Ja, nu lackar det mot jul! Jag kommer stanna i Berlin och jag ser fram emot det med blandade känslor. På ett sätt är inte julen speciell för mig, men samtidigt finns det ju traditioner där i ryggmärgen. Som någon slags vegetarian har jag nästan helt tappat kopplingen till maten, men jag saknar min julgran, alla ljus och stjärnor – och så katten förstås. Mitt hjärta värker av längtan efter min luddiga fyrbenta älskling. Det är förstås inte bara för att det är jul. Nä, hon fattas mig. Faktiskt är hon det enda jag riktigt, riktigt saknar. Men återigen rinner tiden iväg. Strax innan nyår återvänder jag till Skellefteå. Hur länge jag stannar vet jag inte, men jag kommer alltid återvända till mitt älskade Berlin!

Die Zauberflöte

Staatsoper im Schillertheater

Jag har sagt det förr, men det blir så knäppt när jag inte har tid att skriva om en sak direkt det hänt. Ju längre tiden går desto mer tappar jag liksom känslan och smaken i upplevelsen. Det är väl något annat som tar vid, men fräschheten går förlorad. Ändå har jag gett mig den på att jag ska få ut några inlägg i efterhand. Igen…

Förra veckan hade jag besök från Sverige och vi hann uppleva en hel del. Förutom de vanliga sevärdheterna testade vi några nya grejer. Ja, det var nytt för mig med. Jag fick i uppdrag att boka biljetter till en opera.

Tidigare har jag sett tre operor, två på Komische Oper och en på Konzerthaus (jag räknar inte avantgardeoperan jag såg på Kino Delphi), men vad skulle jag välja nu? Av någon anledning visste jag att flera av operahusen i stan skulle sätta upp Trollflöjten. Varför de bestämt att göra det i princip samtidigt vet jag inte, men jag valde den version där det fanns biljetter. Alltså blev det Staatsoper im Schillertheater.

Café Mardröm

Vi kom till området i god tid innan med avsikten att hitta ett mysigt fik att vänta på. Jo tjenare!! Det var det absolut tristaste delen av Berlin jag sett hittills. Vi fick gå en bra bit tills vi hittade ett ställe och snacka om bottennapp. Det var en restaurang med anor från sent 1980-tal.

Ett äldre par verkade driva Café Oper, som det råkade heta. Damen ifråga hade den mörkaste och raspigaste sönderrökta röst jag hört. Det luktade sunkigt askfat i hela lokalen, kakan jag beställde hade ett segt skinn (knappast dagsfärska bakverk!) och kaffet var kallt blaskigt bryggslafs. När jag dessutom kände att kaffekoppens öra inte var rent fick jag rejäl ståpäls.

Något med atmosfären gav mig riktigt dåliga vibbar och jag ångrade direkt att vi gått in där. Men vad hade vi för val? De alternativa caféerna låg ännu längre bort enligt min kartapp. Så jag fick lov att härda ut, men när vi väl gick därifrån drog jag en suck av lättnad. (Bör tilläggas att både mannen och kvinnan var ganska snälla, men jag kände obehag där. Vet inte varför det var så starkt.)

Klassisk opera

Schillertheater var inte så imponerande som de andra operalokalerna jag sett, men helt okej. Innan det började sippade jag på ett glas crèmant eller sekt (eller vad det nu heter). Samtidigt studerade jag människorna. Det fanns både äldre och barn med föräldrar. En intressant och bred mix. Själva operaföreställningen var väldigt klassisk, och nu läser jag att kulisserna var skapade med inspiration av Karl Friedrich Schinkels original från 1816. Stjärnhimmeln som visades när Nattens drottning gjorde sin berömda aria är nästan lika berömd som musiken.

Musiken är förstås fantastisk! Det var därför jag valde Trollflöjten. Jag ville verkligen uppleva den ”live”, och sångarna var otroligt duktiga. Tre småkillar sjöng som änglar och den stora basen, Jan Martiník , mullrade så det kändes i luften. Det var jättehäftigt att höra hur rösten fyllde hela hans bröstkorg och kropp och hur klangen skapades.

Vid paus hade jag mjuknat och när det var slut var jag salig. Applåderade så hårt och länge att en av mina silverringar fått jack av de andra ringarna.

Tyvärr tycker jag de hade rätt dåligt programblad, men det fanns ett större och dyrare. Här kommer i alla fall alla medverkande, samt upphovsmän/-kvinnor:

MUSIKALISCHE LEITUNG Wolfram-Maria Märtig
INSZENIERUNG August Everding
BÜHNENBILD NACH KARL FRIEDRICH SCHINKEL Fred Berndt
KOSTÜME Dorothée Uhrmacher

TAMINO Stephan Rügamer
PAMINA Anna Prohaska
PAPAGENO Gyula Orendt
PAPAGENA Sónia Grané
KÖNIGIN DER NACHT Anna Siminska
SARASTRO Jan Martiník
SPRECHER Raimund Nolte
MONOSTATOS Michael Smallwood
1. PRIESTER Jonathan Winell
2. PRIESTER Raimund Nolte
1. DAME Carola Höhn
2. DAME Annika Schlicht
3. DAME Constance Heller
1. GEHARNISCHTER Jonathan Winell
2. GEHARNISCHTER Grigory Shkarupa
DREI KNABEN Aurelius Sängerknaben Calw

Om du har vägarna förbi Berlin se ”Die Zauberflöte”, men fika innan du åker dit. Alternativt kan du hoppa av vid Savignyplatz och mysa där. Det är inte alltför långt att gå till Ernst-Reuter-Platz och Bismarckstrasse – men det är garanterat värt besväret!

______________

PS. Glömde helt att tacka bästa E för biljetten! En annan fick ju glida in gratis på operan. Snacka om lyx. Och jag uppskattade det på alla tänkbara sätt. Tack för upplevelsen! DS.

Des Kaisers neue Kleider

Torsdag morgon kl 10.00 var jag på opera. Komische Opers genrep av Des Kaisers neue Kleider. Komische Oper, för att vara mer exakt. De har faktiskt alldeles precis blivit utnämnda till 2013 års bästa operahus – i världen. Det är inte kattskit precis!

Det här var min andra barnopera där. I våras såg jag Hänsel und Gretel (klicka och titta gärna på filmen). Säga vad man vill, men jäklar vilka maffiga uppsättningar!!

I Kejsarens nya kläder av HC Andersen har de verkligen brakat på med udda figurer, tramsiga kläder – och vilka skor!! Underbara! I en scen är det som att vara på besök på ett modehus eller en modevisning.

Sprakande och magiskt. Roliga karaktärer och ungarna i publiken var helt lyriska. Sångarna pratade ibland direkt med publiken, ställde frågor och barnen svarade.

– Han är i viiintuuuunnaaaaan!!! Däääär!!!

Snart går ridån upp

Balkongraderna till höger om scenen

Som i en hönsgård

Synd bara att jag inte sovit tillräckligt i och med den sena filmkvällen dagen innan. (Verkar som om bloggen handlar mycket om sömn för tillfället. Ber om ursäkt för det.) Filmen slutade ca 01 och sen tog det en stund att ta sig hem och komma ner i varv för att sova.

Jaja, jag överlevde. Fast jag var inte på alerten under föreställningen. Hängde inte med i tyskan, men det gick bra att bara njuta av fluffiga kostymer, yviga gester – och en liten söt vovve. Stackars liten. Den fattade nog inte mycket av sin roll i det hela. Såg mest väldigt förvirrad ut och sökte matte/husse i kulisserna.

Den magnifika kristallkronan

Men det bästa var ändå de grymt härliga låtsashönorna.

Vi började fnissa åt dessa vimsiga skapelser, som tack vare någon slags motor mekaniskt stod och headbangade i bakgrunden.

Vid ett tillfälle bar en man fram två av hönorna och ställde dem till vänster på scenen. Just där sluttade det ner mot publiken, så hönorna rörde sig långsamt ned mot scenkanten.

Både F och jag började skratta och kunde knappt sluta. F grät och pressade handen mot munnen. Ojojojoj, vi var så trötta och fnissiga.

M, den stackaren, försökte ta allt på allvar. Han skulle ju spela med vid senare tillfälle. Och där satt vi och flamsade sönder början på andra akten.

Seriöst. Jag skulle älska att ha en sån höna. Hoppas de börjar sälja dem. Hehehe.

Hönorna i sig var en stor behållning, men också resten av opera var sevärd. Storyn är ju klassisk och den var skickligt regisserad. Verkligen mycket bättre än Hänsel und Gretel. Jag verkar inte hunnit skriva om den. Där var häxan rätt häftig, men storyn var tam och blek. Kändes som om den regissören inte riktigt kunde sin sak.

Des Kaisers neue Kleider var regisserad av en kvinna, Lydia Steier, och det med bravur. Om du har vägarna förbi Berlin tycker jag du ska boka en biljett. Jag garanterar en härlig upplevelse. Ba-BAAAK!!

Här kan du se fler bilder från föreställningen

Sleepless in Berlin

…och hur man ignorerar livet utanför sin lägenhet.

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ibland snöar jag bara in. Kryper undan och gömmer mig. Undviker livet utanför fönstret. Låstas som om inget annat finns eller behöver tas itu med. Det är både skönt och lite jobbigt.

Vet inte varför jag just nu känner motstånd mot att åka ner till Arbeitsagentur och börja orientera mig på den tyska arbetsmarknaden.

Fast egentligen är det inget konstigt. Det är nästa steg som jag måste ta och jag gruvar mig.

Så idag blev en dag som jag laddade med att kolla YouTube-klipp på brittiska stjärnskottet Craig Colton.

Han passade på att gå på audition när X-Factor kom till hans hemstad Liverpool. I publiken satt hans intet ont anande föräldrar. Killen går på scenen, charmar alla – och sjunger brallorna av juryn. Snacka om triumfens ögonblick!

Jag älskar den typen av upplevelser. Människor som mot alla odds vågar sig ut, testar sin dröm och sedan totalt begeistrar hela omvärlden. Det är väl det vi drömmer om ibland lite till mans.

Jag älskade när Susan Boyle rullade höfterna framför en förbluffad Simon Callow i Britain’s got talent. Sedan fick alla gråbeigea tanter revansch, för ingen gissade att hon verkligen kunde sjunga. Wooohoooo!

Apropå inledningen…

Mitt förpuppade tillstånd har väl sin förklaring. Ännu en natt då jag omöjligt kunde sova. Efter kl 02.00 tände jag lampan och fortsatte skriva på mitt lilla textprojekt. Vet inte om det liksom är meningen eller vad det är som håller John Blund borta. Det är som om jag går på något. Berlinluft eller?

Fast jag tuppade av en stund runt 18-tiden. Hoppas inte det förstörde chansen till en god natts sömn i natt. Vore bra om jag tog mig upp tidigt imorgon. Å andra sidan är jag inte den som behöver hänga på låset på Arbeitsagentur. Jag packar några mackor, en flaska vatten och en god bok. Sen klarar jag att vänta några timmar.

Jag läser förresten ”Dienstags bei Morrie” eller Tisdagarna med Morrie, som den heter på svenska. Går riktigt bra. Lika bra på tyska som på svenska. Läs den om du vill lära dig något om att leva – och att dö.

Dessutom kollade jag på Talaren på SVTPlay. (Ja, jag kan se vissa program härifrån. Skavlan också.) En dokumentär om den prisbelönte föreläsaren, coachen och författaren Olof Röhlander. Intressant, men det grep inte tag om mig.

Inser dock att dagens tema handlar om att våga. Att tänka sig ett nytt och bättre liv och sedan ”go after it”. Inte undra på att jag darrar på manschetten. Det är läskigt. Men man gör det ju ändå.

Kanske får man uppleva något alldeles fantastiskt…

Låt orden regna

Under en av mina resor till Berlin köpte jag ett vykort. Det visar en kvinna iklädd en svart klänning dansandes över en sandstrand. I handen har hon ett paraply och vinden sliter i hennes kläder. I ena hörnet står det:

”Was machen Sie jetzt? Ich lasse das Leben über mich regnen.”
Ung. Vad gör ni nu? Jag låter livet regna över mig.

Ikväll har jag nästan upplevt det. Fast istället – eller utöver – livet har jag låtit Orden regna över mig. De tyska orden.

Gina Pietsch

Jag blev inbjuden att hänga med på en kväll till DDR-författarnas ära. Närmare bestämt till ett speciellt inslag under denna långa kväll. Ett sång- och poesiuppträdande med Gina Pietsch. Hon är en tysk sångerska och skådespelare. (Dessutom är hon mamma till en av mina vänner.)

På Ginas repertoar finns många för oss svenskar mer eller mindre kända författare. En av de kanske mindre kända, åtminstone för mig, är Volker Braun. Jag visste inte vem han var och nu har jag inte bara fått höra hans texter – jag fick träffa honom! Han var där, mitt i publiken.

Nåväl. Där satt jag och lyssnade till det tyska språket. Vissa ord förstod jag, andra inte. För det mesta lät jag orden regna över mig och på något vis förstod jag ändå. Tonfallet, utspelet, känslan och tajmingen. Och jag älskar orden! Oavsett om det är svenska, engelska eller tyska. Det underlättar förstås att jag förstår något sånär, men det är framförandet och det sceniska uttrycket som gör mig lycklig.

Kärleken till orden

Egentligen har det nog alltid varit så. Jag minns när jag var med i MOD-föreställningen på Västerbottensteatern. I början av pjäsen skulle vi bolla korta textsnuttar mellan varandra. Vi stod utspridda över scenen och idén var att publiken skulle uppfatta det som just ett regn av ord, från olika håll. Tajmingen var viktig. Man skulle vänta lagom länge innan man yttrade sin text.

Jag älskade det! Jag älskade hur orden formades i munhålan och sedan rullade ut över tungan, ut i rummet. Hur ljudet studsade. Först inne i mitt huvud, sedan ut mot publiken för att sedan klinga bort. Och då svarade någon i andra änden av scenen. Underbart.

Ja, jag älskar språk. Ord. Kommunikation. Att låta tyskan rulla runt i munnen innan jag släpper ut den. Jämföra språken. Hitta ett favoritord för dagen och tugga på det. Suga och smaska. Kiez. Die Wende. Versicherung. Umweltforschung. Det är så fantastiskt att lära sig ett nytt språk, testa det och se att folk förstår. Att kommunikation uppstår. Kontakt.

Hej, här är jag. Vem är du?

Ikväll lät jag orden regna över mig.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Der Jahrhundertschritt

Dela:

Gilla detta:

Hip hip hippety hip

City of duality

Dela:

Gilla detta:

Fredagen den 14 mars åkte jag och en kompis till Leipzig för att besöka bokmässan. Den ska visst vara en av de största, ja kan det vara i Europa? För i världen kan väl inte stämma? Hur det än ligger till med den saken – vi drog iväg.

Inget vidare svenskt utbud

Det bortglömda hantverket

Näring för kropp och själ

Dela:

Gilla detta:

Komische Opers version

Exorcisten som opera?

Perpetuum mobile

Dela:

Gilla detta:

Igenkänning

Samaris

Återvinning

Dela:

Gilla detta:

Det har varit väldigt tyst på bloggen ett tag. Orsaken (eller orsakerna) är att jag varit lite upptagen och dessutom har min lyas rättmätiga hyresgäst varit i stan en tid. Jag valde att flytta in hos en vän, för det verkade underligt att inte upplåta lägenheten.

Glühwein mit Schuss

Dela:

Gilla detta:

Café Mardröm

Klassisk opera

Dela:

Gilla detta:

Torsdag morgon kl 10.00 var jag på opera. Komische Opers genrep av Des Kaisers neue Kleider. Komische Oper, för att vara mer exakt. De har faktiskt alldeles precis blivit utnämnda till 2013 års bästa operahus – i världen. Det är inte kattskit precis!

Som i en hönsgård

Dela:

Gilla detta:

…och hur man ignorerar livet utanför sin lägenhet.

Apropå inledningen…

Dela:

Gilla detta:

Under en av mina resor till Berlin köpte jag ett vykort. Det visar en kvinna iklädd en svart klänning dansandes över en sandstrand. I handen har hon ett paraply och vinden sliter i hennes kläder. I ena hörnet står det:

Kärleken till orden

Dela:

Gilla detta: