Igår åt jag låååånglunch med min nya vän D. Det är en strong lady det! Född i Venezuela, men med europeiska föräldrar har hon en fin blandning av temperament, hjärtlighet och praktiskt handlag. Vi träffades vid mitt Berlinbesök i maj då jag inte hittade rätt perrong för Schönefeldexpressen. Kände mig lite som Harry Potter på jakt efter perrong 9 och 3/4, eller hur det nu var… Igår träffades vi på Alexanderplatz (inte jag och Harry Potter då!) och skulle alltså hinna äta och prata innan jag måste tillbaka och jobba igen. Eftersom hon har en förkärlek för det italienska hamnade vi på en dito restaurang och med en skål pasta framför mig lyssnade jag storögt till hennes livs historia. Det här är inte en människa som är rädd för att kasta sig ut och börja om på nytt. Otroligt hur anpassningsbar människan är när hon måste.
Efter maten gick vi vidare och fick i oss en kopp starkt kaffe och några crostiniskorpor mitt emot en Crumplerbutik. Upp till 70% lovade skyltfönstret. Jag hade länge funderat på om jag skulle tillåta mig att köpa en ny handväska. Min gamla hade börjat gå sönder i fästena till axelremmen. I många år har jag kört med handväska av den typ som gör skäl för namnet, dvs den man håller i handen. Sedan jag flyttade till Getberget och började cykla mer hade jag insett hur bra det var med axelrem. Trots allt tyckte jag om mitt gamla loppisfynd, men om jag hittade en liknande väska… Huxflux kom jag ut ur affären med denna rödrandiga godbit. Lagom stor med nästan lika många fack som den gamla. Kraftig axelrem (ser ut och känns som ett säkerhetsbälte!) och bra och rejäl stängning. Dessutom inte en gnutta läder så långt ögat kan se. Det känns bra i själ och hjärta, även om plånboken kanske ömmar en smula. Den smärtan går snart över!
