Kategoriarkiv: Mitte

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Neue Nationalgalerie

Ett av mina favoritställen i Berlin är Neue Nationalgalerie. Deras lokaler är precis lagom stora för att jag ska orka igenom utställningen utan att vara helt utmattad efteråt. Så många intryck!

Själva byggnaden är ritat av den tyske Bauhausarkitekten Ludwig Mies van der Rohe och är helt makalös. Minst lika makalös är den zenliknande trädgården på husets ena sida. Tyvärr får man inte gå ut där av någon anledning, men jag brukar stå och titta ner i den från ovan.

Här har jag tagit foton genom fönstren på nedre botten, själva utställningsvåningen. Vet inte vad träden heter, men för mig ser de väldigt asiatiska ut. Klätterväxternas färgrika prakt skapar en vacker bakgrund till de enkla skulpturerna. I min fantasi finns det karpar simmandes i bassängen/fontänen. Det tror jag dock inte det gör i verkligheten.

Platsen utstrålar en oerhört vilsam och lugnande atmosfär och jag blir lugn bara av att titta på den. Första gången jag såg den började jag nästan grina. Det var den sista dagen på mitt allra första besök i Berlin och jag visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Hade jag varit lika rörd om jag vetat att jag skulle hinna resa tillbaka tre gånger till inom ett år?

Starka upplevelser

Favoriten från utställningen  ”Der geteilte Himmel”

Jag har besökt galleriet fyra gånger, en gång vid varje Berlinresa. Första gången såg jag utställningen ”Moderne Zeiten. Die Sammlung. 1900-1945”. Det var många otäcka bilder från båda världskrigen och det var första gången jag fick en stark reaktion på konst.

I ett rum hade de satt upp riktigt grymma krigsbilder och i mitten stod Käte Kollwitz berömda skulptur av en mamma som försöker beskydda sina två barn genom att omsluta dem i sina armar. Just kombinationen av tavlorna och skulpturen gav mig en rent fysisk reaktion i mage och bröstkorg. Det knöt sig och jag var nära tårarna.

stolAndra gången hade jag turen att få se del 2 av utställningen, ”Der geteilte Himmel. Die Sammlung. 1945-1968”. Den såg jag om häromdagen med E och i maj såg jag en specialutställning av Gerhard Richters konst till firandet av hans 80-årsdag. Tyvärr var det så mycket folk då att jag inte fick samma upplevelse som jag haft turen att få tidigare.

Att få möjlighet att i ensamhet betrakta konst är en lugnande och mycket inspirerande upplevelse. När jag istället måste trängas framför en tavla och hela tiden ha andra människor runt omkring får det snarare min stressnivå att öka än minska. Synd, för Richter har skapat en hel del riktigt häftiga verk.

Oavsett vad jag tittar på gillar jag det här stället väldigt mycket. I foajén och här och var i utställningslokalerna står dessutom rent ut sagt skitsnygga möbler. Trots att jag tror att sitsarna är gjorda i svart läder skulle jag inte ha något emot ett par av de här stolarna. Det finns även soffor, pallar och bänkar i samma design. Otroligt stilrent och vackert. De är sköna att sitta på också.

Tillsammans ger ett besök på Neue Nationalgalerie en helhetsupplevelse som jag inte varit med om någon annanstans. Jag gillar Fotografiska i Stockholm, men det är så nytt och har inte riktigt samma känsla som den här byggnaden.

Nästa år visar de den tredje och sista utställningen från/med samlingen. Rimligtvis sträcker den sig från 1968 till nutid. Efter det stänger galleriet för renovering. Hur länge vet jag inte, men det känns trist om det rör sig om år. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att få se sista delen 2013. Längtar redan nu!

Glöm det aldrig!

Mitt i all flärd, shopping och nöjen finns ett allvar. En historia. Lidande, krig, våld och smärta. Om man är uppmärksam finns det där hela tiden. Åtminstone som en slags närvaro, men också på riktigt. I fysisk form. Stolpersteine finns där för att du ska snubbla på dem i vardagen och minnas…

Jag har tidigare skrivit om atmosfären runt utomhusmuseet längs Bernauerstraße, där muren en gång gick. Det är en plats där några människor dog, men väldigt många genomlevde traumat av att bli avskilda från familj och vänner. I många fall på livstid. Regimen gjorde så att folk inte ens skulle kunna få ögonkontakt och vinka åt varandra över muren. Grymt.

Största grymheten skedde förstås under andra världskriget. Mot judarna. Det är här man kan få en rent fysisk påminnelse om vad som hände. I trottoarerna lite här och var finns små plaketter infällda, något jag också skrivit om tidigare.

Den sakliga och kortfattade informationen inbegriper namn, ev efternamn som ogift, födelsedatum, deporteringsdatum, koncentrationsläger och dödsdatum. Ovanför står att läsa ”här bodde” och man kan alltså anta att just dessa personer bodde i den byggnad som står där idag, men mest troligt i en byggnad som förstördes under kriget.

Likafullt gör dessa plaketter att jag stannar upp i vardagen, läser texten och under en kort stund skickar de döda en tanke. Jag känner mig ödmjuk inför det lidande och den död de fick utstå. Jag känner ingen ilska, bara sorg. Att vi människor kan göra varandra så illa. Även om det öde som judarna – och de andra 5 miljoner som nazisterna dödade i konsentrationslägren – gick till mötes är extremt obehagligt i sin brutalitet sker likvärdiga grymheter fortfarande i vår värld. Jag har inte följt med i våldsamheterna i Syrien, men jag är övertygad om att människor där också lider något alldeles förfärligt. År 2012. Ofattbart.

Synagogan

I dagens Berlin påminns man om judarnas fortsatta utsatthet, kanske främst pga Israels behandling av palestinierna, men också av samma anledning detta folk alltid förföljts. Jag tänker på den säkerhetskontroll jag fick gå igenom på Judiska museet ifjol och de vakter som konstant patrullerar utanför synagogan på Oranienburgerstraße, Mitte. Jag vet inte hur ofta någon försökt sig på att utföra sabotage, men säkerhetspådraget är knappast utan grund.

Synagogan är en mycket vacker byggnad. Den är mer än 100 år gammal och sattes i brand under kristallnatten 1938. I och med snabbt ingripande hann den inte bli alltför förstörd. Under andra världskriget skadades tyvärr byggnaden ännu mer, men restaurerades och sedan 1991 förgyller kupolen återigen Berlins stadsbild.

Här följer några bilder av den. Det som träffar mig starkast är texten på skylten utanför: ”Glöm det aldrig!”

Synagogans vackra guldkupol

Guldkupolen igen

Sattes i brand under kristallnatten 1938

Vackra hebreiska bokstäver

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?

Börlin wants to be jor frend

Eller något liknande. Så står det på en bricka man kan köpa på en liten mysaffär i Friedrichshain. Jag tycker den är så rolig, för precis så där låter tyskarna när de pratar engelska. Detta har inget med inlägget att göra, mer än att jag nu vallar E runt stan och visar alla sevärdheter. M har också ryckt in så vi är säkra på att få se de viktigaste. Igår hamnade vi – helt oförberedda – mitt i Berlin Marathon. Väldigt otippat, måste jag säga. Vi försökte undvika att bli meddragna in i loppet och det gick hyfsat. Vi hittade till slut en väg till det judiska minnesmonumentet. Omvägen tog väl ett par timmar. Så vi håller flaggan i topp. Går en mil om dagen, trots att vi åker spårvagn/U-bahn/S-bahn också. Bra motion. Hellre det än marathon…

Wir gratulieren!

Konzerthaus Berlin på Gendarmenmarkt

Ja, då har jag sett den. Den var kul och jag förstod ganska mycket av vad de sjöng om och vad det handlade om. Revolution bland tjänarna i ett fint hem. Marx, Moskva, vodka och sex. Skön blandning 🙂 Det var en liten uppsättning och det som gjorde stort intryck på mig var att de hade en levande höna på scenen från början. Jag funderade, lätt oroad, på om den skulle leva föreställningen ut, men den plockades ut innan de satte igång. Puh! Den hann dock skita i ett hörn av scenen. Skoj!

Det var en humoristisk opera och jag tycker de som var med var duktiga. Skönt att vara tillbaka i den här världen. Jag trivs på teatrar och med konstnärliga människor. Jag uppskattade tenoren mest, för han artikulerade så bra när han sjöng. Efteråt fick jag veta att det berodde på att han egentligen var amerikan! Ha! Se där. Det hade inte jag kunnat gissa i alla fall. Tänker på Matthew som spelade i ”Hohaj” på Västerbottensteatern. Han, som kommer från Skottland, pratade oerhört tydlig svenska i den pjäsen. Av samma anledning kan tänkas. Jag tycker dock att det är bra. De som pratar/sjunger på sitt modersmål blir lätt lata. Att artikulera är aldrig fel på en scen. Det är så himla trist att som publik inte höra vad som sägs.

Efteråt fick jag hänga med och ta ett glas med scenografen. S var gammal skolkamrat med honom. Vi pratade om scenografin och föreställningen. Det framstod tydligt och klart för mig att den här mannen varit tvungen att trolla med knäna. Ingen monsterbudget precis. Jag tyckte det funkade. Vi befann oss hela tiden i ett kök, med ett långt arbetsbord som enda möbel. Där bakades, lagades mat, åts, dracks, dansades, sovs och älskades. Nema problema!

Jag uppskattade speciellt tenoren, som jag sa tidigare, men också sopranen. Hon hade en vacker röst. Tillsammans sjöng alla fyra – sopran, alt, tenor och baryton – mycket finstämt vid ett tillfälle. Nä, det var en upplevelse. Skönt också att kunna åka U-bahn nästan från dörr till dörr. Linje U2 går raka spåret. Klev upp vid Stadtmitte och – hepp! – befann mig direkt på Gendarmenmarkt. Jag som trodde jag skulle få gå 450 m, enligt Google map. Mycket smidigt må jag säga. Att sedan kunna köpa biljett för fyra enkelresor istället för en vecka är helt fantastiskt. Här har jag slösat stålar på veckokort som aldrig blivit ”uppåkna”, när det finns fyraresorskort. Där ligger Stockholm före. En remsa med tio resor att utnyttja på ett år – det är fenomenalt.

Inget är som väntans tider…

Väntar på besked. Om jag ska få gå på operapremiär eller inte. En surrealistisk känsla. Det är S&H som återigen försöker få till en träff med mig. Väldigt snällt av dem att lägga ner energi på det. De har väl dåligt samvete sen sist, då de glömde bort mig. Haha. Det gör inget. Jag var trött den dagen. Operapremiär skulle förstås vara roligt att få uppleva, men jag varken står eller faller med upplevelsen. Om det inte blir av slipper jag oroa mig för vad jag ska ha på mig. Blir det av – ja då är det bara att välkomna en ny upplevelse med öppna armar. Jag har sett opera förut, typ Carmen och Tolvskillingsoperan på Norrlandsoperan. Den här heter Wir gratulieren! och det är ett uruppförande. Ojojoj, det smäller högt!

Das Konzerthaus Berlin präsentiert nun die deutsche Erstaufführung von [Mieczyslaw] Weinbergs Oper ”Wir gratulieren!” – ein musikalisches Kammerspiel reich an tragikomischem, russisch-jüdischem Humor.

”Ett musikaliskt kammarspel rikt på tragikomisk ryskjudisk humor”. Låter verkligen spännande. Bäst att jag snyggar till mig och sitter startklar in i det sista. Jag behöver kanske 30 min för att komma på plats. Lite extra tid för den skull jag inte hittar direkt. Jag vet hur det är. Det är inte förrän i sista minuten som biljettkassan vet om folk uteblir. Nämnde jag inte det? Att det var slutsålt och de hade slarvat bort min biljett. Därför måste jag vänta på besked om det finns en till mig trots allt. Gissar att bästa idén är att åka dit på vinst och förlust. Får jag ingen biljett måste jag åka hem med lång näsa. Skickade ett meddelande till S så får vi se vad han säger. Håll tummarna för mig!

Nonsenzzzz…

Vet inte om vädret påverkar eller om det är spänningar som släppt av A:s balansering, och sånglektionen, men jag är trött. Zzzzz… Det har regnat igår kväll och halva dagen idag. Först nu börjar solen komma fram. Det ska bli varmt igen. +28 grader som mest. Vi får väl se.

Det har varit runt 20 grader i veckan, men vinden har varit kall. Jag har frusit. Nu börjas det. Berlins fuktiga klimat gör att kylan är svårare att klara av än uppe i norra Sverige, där kylan är torr. Jag gillar förstås inte kyla oavsett, men det råfuktiga kryper inpå skinnet på ett sätt som är väldigt obehagligt. Jag frös ganska rejält i november ifjol. Jag hade förstås inte så varma kläder med då. När jag reste den här gången klämde jag ner två varma tröjor, en i ull och en annan som bara är stor och fluffig (akryl). Det kan också blåsa rätt bra i den här platta staden.

På tal om platt – jag har inte sett en enda rejäl uppförsbacke än och jag har ändå rört mig (på cykel) i ett hyfsat stort område. Typ tre stadsdelar. Jag är dålig på avstånd, men om man tänker sig en cirkel, med mittpunkt i Friedsrichshain, och en radie på åtminstone 5 km. Ingen uppförsbacke! Cykelhimlen 🙂 Däremot går det fortare att cykla från Prenzlauer Berg till Friedrichshain för att det sluttar svagt nedåt, men ska man tillbaka igen är det bara jobbigt en kort sträcka. Finns ingen Getbergsbacke att bäva inför!

Ja, det var lite nonsensprat. För att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra. Som jag skrivit om tidigare så jobbar A i helgen, vilket betyder att jag och Stewie får roa oss själva. Han sover så jag passade på att gå hem och packa med mig några saker jag kan behöva ikväll. Nu står det mellan att cykla in till Mitte och gå en shoppingsväng på nya gator eller åka och handla mat. Tror jag kan behöva en cykeltur. Varit väldigt mycket i stillhet och det bidrar säkert till min trötthet.

Äh, solen gick i moln. Nu blev jag så där trött igen. Kanske tar en tupplur istället. Zzzzz…

Min söndag i bilder

En söndag som började med konstutställning (?) eller Garage Art, dvs gamla garage med skrot i. Ibland fanns där någon slags konst, men inget som direkt tilltalade mig. Väldigt mycket Berlin, förklarade A. Aha…

Konstnärlig vattenpost.

Vattenpost och rulltrappa.

Invalidenpark.

Invalidenpark och A:s arm.

Garage Art, fågel.

Utsikt från tak, Garage Art.

Garagen. Garage Art.

Sedan passerade vi den gamla kyrkogården Invaliden Friedhof. Pampiga gravstenar minsann! En snabb kisspaus i en superdesignad hotellfoajé blev en skarp kontrast. Sen hittade vi andra vackra saker efter vägen. Nyckelpigor, Vespor och gamla hus.

Invaliden Friedhof.

Invaliden Friedhof.

Invaliden Friedhof.

Sovande lejon.

Invaliden Friedhof.

Coolt hotell.

A i designersoffa.

Läcker bar i hotellfoajé.

Snygg Vespa.

A och en nyckelpiga.

Bara nyckelpigan.

Vacker byggnad. Kolla balkongerna!

En prisvärd och mycket god middag avrundade kvällen. Fast toabesöket där fick snudd på toppoäng. Värsta discoupplevelsen! God natt.

God asiatisk mat.

A på Toca Rouge.

Intressant toa, Toca Rouge.

Väggmålning efter Torstrasse.

Schönes Wochenende

Så var det helg igen. Skönt. Men nu börjar en ny tid för mig. Mina svenska anställningar tar slut idag. Jag kommer troligtvis får lite mer jobb via min ena arbetsgivare, fast det är här gränsen går. Mellan det utstakade, det trygga – och ovissheten. Eller äventyret! Det fungerar ju lite som en trestegsraket detta. Först att åka, sen denna gräns och sen…? Ja, the sky is the limit heter det väl. Det är nu allting kan hända. Ekonomiskt klarar jag mig och det är jag glad över. Jag har många tankar. Borde jag inte ta itu med tyskan på allvar? Och det där stället där man kunde testa sin engelska gratis? Är inte det en bra idé? Ska jag fråga om det där caféjobbet finns kvar eller ska jag hålla mig mer öppen? Jag tänker att det är de här två månaderna som återstår som kommer att visa vägen. Kommer den leda tillbaka till Skellefteå eller…?