Kategoriarkiv: Mitte

Pizza och en Kristallweizen

När man levt på liten fot under en period då är det så härligt att få unna sig. Det behöver inte vara märkvärdigt, utan det handlar om upplevelsen. Friheten. Pizza och en öl. En uteservering. Sommarvärme. Liv och rörelse. Tacksamhet över att leva och andas.

Pizza och myggbett
Mitt tjusiga, rosabulliga (och prickiga?) knä

Vi har haft varmt länge nu i Berlin och nätterna är snudd på tropiska. Dessvärre är även myggen av tropiska mått. Härom natten festade de loss på mitt högra knä. Jag har fem jätteblemmor på och runt knäskålen. De har förvärrats under dagen, möjligen av värmen.

Myggbetten i Berlin är mycket värre än i Norrbotten. (I alla fall som jag minns det.) Jag får enorma kliande bulor. Aloe vera funkar mot klådan, och allergipillren som var slut. ”Bäst att traska till apoteket innan de stänger”, tänkte jag och gav mig iväg.

Pizza idag – nudlar imorgon

Ofta när jag plötsligt rör på mig så överraskas jag av hunger. Det var middagsdags, men jag skulle ju bara… Efter inköpen kom en stark längtan efter en god pizza och en kall öl över mig. Det kunde jag väl få unna mig? Men vart skulle jag gå?

Inte långt från där jag bor finns en vettig pizzeria, men det är ett ställe de flesta bara hämtar ifrån. Det finns några bänkar och bord utanför. Mysfaktorn är däremot rätt så låg. Trafiken är närgången, strid och högljudd. Jag funderade hit och dit, rörde mig på min inre karta, och så kom jag på det.

Tant som äter pizza och dricker öl
En bild från i juni, men samma tant – och en Kristallweizen

Livets små nöjen

Vid rondellen Strausberger Platz ligger två fiiinare restauranger. Nåja, fina och fina. De har i alla fall vita dukar på borden. Jag beslöt mig för att kolla in dem, trots att de är dyra. Hur illa kunde det vara?

Och jag fick ett bord på Ristorante Trattoria Vesuvio. Beställde en Pizza Verdure, det vill säga en vegetarisk pizza med kronärtskocka, mozzarella, champinjoner, pepperoni och lök. Och så en stor Kristallweizen mit Zitrone! 😌

Ja, det blev lite dyrt. Och ja, det var slösigt men jösses vad jag njöööööt av maten. Värmen var stundtals överväldigande, kanske hade jag druckit för lite vatten, men en ljummen vind svepte över mig med jämna mellanrum och jag hade med mig solfjädern.

Utsikt över Strausberger Platz

Just det där att få sätta sig bekvämt, beställa mat och dryck och titta på folk. Det är något som gör mig lycklig – och oerhört tacksam. Världen passerade förbi. Bilar, cyklar, kråkor. Flera grupper av finklädda människor på väg till en fest. Blombuketter och paket.

Det första gänget lade jag märke till för att en kvinna bar en klänning i 1920-talsstil, svart med gröna paljetter och fransar. En stund senare dök en man och två pojkar upp. De var alla tre klädda i knäkorta byxor, skjorta, väst och med typisk Peeky Blinders-smäck på huvudet.

En kvinna, troligen barnens mamma, bara svart och guld med fransar. Så himla nyfiken jag blev på den festen. Temat gick inte att ta miste på, men var det Peeky Blinders eller Babylon Berlin?

Lyxigt med Limoncello

På de flesta italienska restauranger i Berlin får man en gratis hutt innan man ska betala. Jag valde Limoncello som är perfekt varma dagar. Min lycka var total. Jag betalade, gav rikligt med dricks (för att jag kunde) och strosade till mataffären för att handla lite torftigt till helgen.

Men vad gör väl det?! Den härliga middagen ska jag minnas – för nu har jag skrivit om den också 🤗❤️🍕

Vännerna på Kollwitzplatz

Det låter som en boktitel. En feelgoodbok. Och det är det faktiskt. Ett gäng löst folk, svenskar och tyskar (och en ålänning), som träffas på lördagar vid ett vinstånd på marknaden på Kollwitzplatz. Vi tar oss ett glas och snackar skit. Hur kul som helst!

Min bästa Berlinvän Carro bjöd med mig första gången och jag minns inte riktigt när det var. Troligen någon gång efter pandemin. Jag har inte alltid haft lust att gå dit, men jag har aldrig ångrat mig när jag varit där. Nåja, en gång kanske men oftast blir jag påfylld av både glad energi och vin.

Några ur gänget

Jag vill inte lämna ut folk med namn, men förutom Carro och hennes man T är det ett äldre par från Stockholm (N&H), en något yngre tysk kvinna (St), en något yngre tysk man (Pe), ett yngre par (Pa&L) och jag. Sedan kommer det och går folk. Vissa pratar vi med, andra inte.

Kollwitzplatz överraskar alltid

Idag satt jag bredvid ett nytt par som jag senare pratade ganska mycket med, Se&K. Det var en ren tillfällighet, men det visade sig att de nyss varit till Sverige. K hade till och med en flaska Loka mineralvatten med sig. ”Hemma”, sa hon, ”väntar resten av ett tolvpack”. Jag vet precis hur flaskorna ser ut, lite mindre, min mamma gillar dem.

…och några till

Ofta bjuds det kors och tvärs. En del har shoppat ost och bjuder på det. Andra har haft med sig korv och annat småplock. Jag borde också ta med något en dag. Kanske baka något. Jag har också blivit bjuden på fester och kalas hos några i gruppen, vilket varit ännu trevligare. Hoppas jag kan bjuda igen.

Just dessa spontana möten och blandade grupper gillar jag. Även om jag ofta är seg och trött på lördagar så vet jag att helgen blir bättre om jag varit där och träffat folk.

Nya bekantskaper

Hoppas att jag får träffa Se&K igen. Vi verkar ha samma syn på mycket. Jag pekade på en palestinska flagga och sa att dem stödjer jag. Då nickade de båda och det kändes så himla skönt. Det verkade så självklart i den stunden. Inget i Tyskland är nämligen självklart i den frågan…

’Se’ är dessutom vegetarian, liksom jag, och jag anar att vi kan ha andra gemensamma intressen också – alla tre. Förhoppningsvis ses vi igen om två veckor. Något att se fram emot! De sa att de skulle dyka upp.

Här börjar Prenzlauer Berg

Kollwitzplatz är annars ett ganska turisttätt område. Marknaden lockar folk, men jag tror inte det är speciellt billigt. Själv handlar jag sällan då det är kontanter som gäller. I stånden säljer de grönsaker, ost, blommor, hantverk. Marknaden har som sagt hög mysfaktor.

Marknaden på Kollwitzplatz pågår varje lördag till cirka 17-tiden. Närmsta t-banestation är U Senefelderplatz. Marknadsstånden brer ut sig en lång bit längs Kollwitzstrasse och här finns också många fina butiker, caféer och restauranger.

Fotografiska Berlin

Det händer allt som oftast att stan överraskar. Beger man sig bara ut helt förutsättningslöst så kan man räkna med att något spännande händer. Jag skulle demonstrera för klimatet, men råkade inviga nya Fotografiska Berlin istället.

Jag skulle som sagt demonstrera för klimatet idag tillsammans med Fridays for Future, men råkade missa hela tillställningen. Ja, kort förklarat så kom det saker emellan och när jag väl var framme vid Brandenburger Tor så var det hela redan över 🙈

Tycker inte jag behöver skämmas så mycket. Enligt Tagesspiegel var det 12 500 personer där. De ”behövde” nog inte mig också, men visst hade jag gärna varit nummer 12 501.

Gin & tonic
Rosor i vas

Ännu en GT provsmakad

Vad gör man då? När man missat revolutionen. Jo, man firar jordens förestående undergång med sushi, invigning av nya Fotografiska Berlin, och en gin&tonic! När man inte har vare sig bil eller en lyxig livsstil, då måste man väl driva på den negativa utvecklingen på något sätt 😜

Som rubriken antyder så snubblade jag alltså in på Fotografiska Berlin som så klart hade slagit upp portarna just precis idag. Var ska sleven vara om inte i grytan! 😂
Jag var dock inte på humör för att se utställningen. Istället gav jag serveringspersonalen möjlighet att öva. Åtminstone på en hederlig gammal GT. Annars sprang de mest runt som yra höns medan de samtidigt försökte se coola ut.

Hur den smakade? Tja, som en normal gin&tonic, inget exceptionellt. Mer Volvo än Ferrari. Jag har druckit mycket godare nere på RAW Gelände och på Salon Babette.

Fotografiska Berlin, ingången
Menyn på Fotografiska Berlin
Ingången igen
Nödutgång på baksidan
Skylten ovanför ingången
Skelettet av gamla Tacheles
Köp biljetter!
Presentshoppen

Tacheles är död – leve Tacheles!

I det stora hela är jag glatt överraskad över arkitekturen. Speciellt att de behållit så pass mycket av gamla Tacheles. För den oinsatta så var Tacheles först ett shoppingcenter, men blev till en kulturell samlingspunkt efter murens fall. Här samlades punkarna, konstnärerna, de dekadenta. Det festades, ordnades happenings och konserter samt konstutställningar och andra kulturevenemang.

Sedan kom stunden då ”ruinen” köptes av investerare och skulle renoveras. Folket slogs för sin kulturarena, men som vanligt vann kapitalet. Idag står stället piffat och klart. Ny arkitektur, men med gamla inslag. Ännu gapar många lokaler tomma. Däremot inte Fotografiska Berlin.

Trapphuset från gamla Tacheles
Graffiti FTW

Fotografiska Berlin + Tacheles = sant

De har alltså bevarat fasaden mot gatan. Oranienburger Straße i det här fallet. Även åt gården har de bevarat höljet och byggt nytt innanför skalet. Åtminstone tror jag det. Jag köpte ingen biljett så att jag kunde se de andra våningarna, trapphuset och utställningslokalerna.

Ordet jag vill använda är urban chic. Stora dörrar och fönster, tegelväggar, cementgolv, lyxig inredning. Trapphuset verkar vara originalet från ”gamla” Tacheles, med graffiti och allt. Kul detalj! Och märkligt rörande att de behöll den delen.

Hit kommer jag gå igen, och då för att se utställningen.

U-Bahn: Berlins tunnelbana

Det var ett tag sedan jag skrev, men tankarna går ofta hit, till bloggen. Värre är det att hitta tangenterna med fingrarna. Men så var jag ute på vift i måndags och återupplevde vissa delar av Berlins tunnelbana, U-Bahn. Det fick mig att vilja sätta mina upplevelser på pränt.

Eftersom jag bor på den östra sidan av stan så åker jag ofta och gärna med spårvagnen. Den är nyare, fräschare, går ovan jord, brukar ha AC och är inte lika fullproppad med folk. Det sistnämnda beror troligtvis på att den är långsammare än U-Bahn och S-Bahn, som slipper trängas med övrig trafik.

U5 Museumsinsel
Innertaket på stationen Museumsinsel (U5)

Nya sträckan för U5

Jag är också lite bortskämd med att U5 går förbi där jag bor. Sträckan byggdes ut under några år och numera kan man åka hela vägen under ”centrala stan” till Hauptbahnhof. (Med centrala stan menar jag ”mitt” centrum, Alexanderplatz och området vid Unter den Linden.) Det innebär nya och fräscha stationer. Favoriten är Museumsinsel med den blå stjärnhimlen…

I måndags var det inga nya fräscha stationer jag såg utan raka motsatsen. Jag hade fått för mig att åka till Svenska kyrkan i Wilmersdorf för att delta i en körövning. Min längtan efter att få sjunga hade blivit mig övermäktig och jag ville åtminstone testa och se. Den religiösa aspekten kanske går att leva med…

Som ett vilset djur ”am Zoo”

För att ta mig till U Berliner Straße och Landesallee måste jag byta tåg två gånger: 1) på Alexanderplatz och 2) på Zoologischer Garten. Det var länge sen jag var ”am Zoo” och det är sunkigt som tusan. Därför håller de på att renovera, så det är pilar överallt, men de verkar aldrig peka åt rätt håll.

Jag virrade runt och sökte U-Bahn, för jag tänkte på hur det ser ut på Friedrichstraße, där allt finns under samma tak. Nä nä, på Zoo måste man ut och sedan ner i underjorden. Där hamnade jag i alla fall på rätt plattform, men på U Berliner Straße var vägen ut som en enda lång labyrint.

Alexanderplatz station, Berlin
Behöver ingen närmare presentation

Står U:et i U-Bahn för ”usel skyltning”?

På vägen hem var det ännu värre, för jag såg först inte informationen på skylten. Det stod nåt om att man skulle ”gå längs hela plattformen och sedan över till nästa plattform”. Va?!? Jag gick upp och tillbaka för att leta efter en andra nedgång. Nope. Ner igen.

Då fattade jag att jag var tvungen att gå längs hela perrongen där tågen gick i fel riktning. Längst bort, och knappt synlig, fanns en öppning över till spåret i rätt riktning. Jamen självklart! Tänk äldre, folk med funktionshinder och turister… De har ingen chans.

Platser jag undviker

Grejen är att många stationer är oerhört nedgångna. Större stationer eller knutpunkter drar också till sig ”samhällets olycksbarn” som det så fint heter. Det är människor som har det svårt och ofta lever i misär, men de är sällan nyktra och kan vara hotfulla.

Jag undviker kategoriskt Kottbuser Tor, Herrmannplatz och, ja större delen av Neukölln. Var och en känner sig hemma på sin plats i Berlin, men det här är inte mina platser.

Svårt för funktionsnedsatta

Wilmersdorf hör till gamla väst och därför tyckte jag det var märkligt att det finns unkna stationer även där, men jag tror faktiskt de är fler. Vissa U-Bahn-linjer är äldre än andra och många är i behov av renovering. Värst är det för personer som inte kan gå själva eller måste bära tungt.

Charmen och utmaningen med Berlin är således att det inte är lika tillgängligt och välordnat som i Sverige. På gott och ont…

Tori Amos på Tempodrom

I måndags var jag på konsert. Tori Amos spelade på Tempodrom. Jag hade ingen biljett för att konserten skulle ha skett under pandemin och var redan slutsåld, men så hörde en god vän av sig…

Redan då hon kom ut med sina första album gillade jag Tori Amos. Rösten, pianot, de udda tongångarna, texterna… Hon är en bra och unik artist, men jag glömde bort henne under ett antal år. Först den 22 september 2017 blev jag påmind om henne igen.

Tori Amos på Tempodrom, påsken 2023 (sorry för dålig bildkvalitet)

Tori och jag på ZDF Aspekte

Det var en före detta kollega som frågade mig om jag ville komma med och delta i en tv-inspelning. Året var alltså 2017 och jag var någorlunda etablerad i Berlin, dock inte finansiellt stabil. Biljetterna var gratis (hurra!) och tv-programmet hette Aspekte, så det fanns inte mycket att fundera på.

Hittade en snutt från programmet på YouTube. Man ser min rygg (vit blus med blommor) där jag sitter, ungefär mitt i publiken. Det var en häftig upplevelse, men det skulle bli ännu häftigare.

Tori sjunger låten Upside Down 2 (Aspekte, 2017)

Efter tv-inspelningen sa min kompis att vi skulle gå ut och vänta vid utgången ifall Tori skulle dyka upp. Hon hade med sig sina CD-skivor och ville få Tori att signera dem.

Jag blev skraj. Nej, så pinsamt att stå där ute och hänga! Men vi gjorde det, och följande bilder visar att jag inte var helt missnöjd med situationen.

The Reindeer Queen

Jag hade inte räknat med att få prata med Tori Amos så man kan säga att jag blev rejält nervös. Som tur var stod hennes största fans närmast dörren. Hon pratade med var och en av dem, vilket tog en stund, men så plötligt vände hon sig till mig.

Ingrid är överförtjust och en smula star struck

Tori hade under kvällen pratat om sin nya CD, Native Invader (2017), och hon sjöng också en ny låt, Reindeer King (dålig bildkvalitet på YouTube). Namnet hade fastnat hos mig och jag presenterade mig som ”the reindeer queen”, det vill säga att jag kom från renens land i norr. Inte helt rätt, men inte heller helt fel.

På grund av en mobil som vägrade samarbeta så fick vi en längre pratstund och jag blev faktiskt star struck. Hon var lågmäld, trevlig och uppmärksam. Det blev ett möte som jag aldrig kommer glömma.

Tori Amos anno 2023

Tillbaks till annandag påsk 2023. En god vän hörde alltså av sig. Hon hade en biljett över. Ville jag hänga med på konsert med Tori Amos? Så klart jag ville.

I det stora hela var det maffigt och spännande, men Tori tappade bort mig ungefär halvvägs. Då hade hon spelat Crucify – som är en favoritlåt – i ett väldigt långsamt tempo och liksom svulstigt. Jag kände inte riktigt igen mig.

Hur coolt det än var att gå på konsert så är Toris tidiga album fortfarande mina favoriter. Musiken var lättare, luftigare, roligare och… tja, mer min grej. Mycket försvann i det långsamma tempot där orden blev upphackade och inte fick något sammanhang.

Jag höll faktiskt på att somna, men det var ändå hypnotiskt på något vis.

Jag 💖 Berlin = 10 år

I dagarna är det 10 år sedan jag besökte Berlin för första gången. Det var i augusti 2011 och jag var full av förväntan. Senast jag varit utomlands var 2009, då jag åkte till London för att fira min 40-årsdag. Innan dess hade jag inte varit utomlands på många år. Berlin var en ny stad med nya möjligheter, men inte trodde jag att jag skulle flytta hit!

Som de engelskspråkiga säger: ”Sometimes life throws you a curveball”. Vad betyder då det? Jo, att inget kan överraska som livet. Jag hade knappt haft en tanke på att resa till Berlin, än mindre att jag skulle bo här.

Om någon hade sagt att jag skulle flytta utomlands då hade jag gissat på England, men mest troligt bara skakat på huvudet. Nej nej, inte jag inte. Men tydligen, just precis jag.

Bilden visar Spree, husen längs stranden och tv-tornet i bakgrunden
Utsikt från min bänk

Första intrycket av staden

Än idag kan jag minnas känslan av att kliva ut från flygterminalen och tas emot av den ljumma Berlinkvällen. Skymningen färgade himlen laxrosa. Det luktade flygplansbränsle, men mest färskt gräs. (En beskrivning som på sätt och vis sammanfattar Berlin.) Jag hittade den bågformade gångvägen och drog min resväska i riktning mot tågstationen.

Från Schönefeld flygplats (idag del av Berlin Brandenburg) tog det 2011 ca 45 minuter med S-Bahn (S9) till Alexanderplatz. Det gick även snabbare regionaltåg och ett av dem skulle ta mig till den västra sidan av stan. Där skulle jag byta till buss på den beryktade Bahnhof Zoo (Zoologischer Garten) och jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag hade ju läst vilket ruffigt ställe det var! 😆

Bussen var inte svår att hitta och på hållplatsen Bleibtreustraße ramlade jag och resväskan ut på trottoaren. Där möttes jag av liv och rörelse. Turister som flanerade längs Kurfürstendamm, gäster som roade sig med god mat och dryck på uteserveringarna, förvånansvärt lite trafik. När klockan närmade sig 23.00 siktade jag tryggheten – hotellets upplysta entré.

Utsikt över Spree och en båt som kommer ut ur slussen
Utsikten med en båt som kommer ut ur slussen

En känsla av frihet

Redan morgonen efter kände jag av dem, frihetens vindar. Jag trodde det berodde på att jag hade semester och befann mig utomlands, men känslan återkom. Det första jag skulle göra var att navigera mig över till stadens östra sida. Planen var att äta glass med en god vän på Häagen-Dazs, som då låg vid torget Hackescher Markt.

Sedan vi svalt glassen gav vi oss av. Vi promenerade ner mot Spree förbi Museumsinsel och Angela Merkels privata bostad, ut på Unten den Linden med tv-tornet och Alexanderplatz i ryggen. Där bjöd paradgatan på en bukett av sevärdheter: Staatsoper, Zeughaus, Neue Wache, Humboldtuniversität, Bebelplatz… och så äntligen – Brandenburger Tor. Bortom den berömda porten bredde Tiergarten ut sig som en grön stadslunga. Vi svängde vänster till minnesmonumentet över de mördade judarna under andra världskriget. Efter ett stopp där fortsatte vi vidare till Potsdamer Platz…

Jag kommer ihåg mycket annat från den dagen också. Hur Berlin kändes, smakade, luktade… Den charmiga blandningen av nytt och ruffigt, något som för övrigt kännetecknar staden. Berlin är som en levande och mångfacetterade organism. Här samsas fult och fint, glatt och sorgligt, aktivism och dekadens i denna motpolernas stad.

Bild på min fina klänning med glittriga skor till
Bar min nya klänning, dagen till ära, och mina fina glittriga skor

Ensam i Berlin en lördag

Igår begav jag mig återigen ut i den ljumma augustiluften. Jag styrde stegen mot Fischerinsel och Alter Hafen. Det är hit jag går när jag vill vara nära vatten. Man kan följa floden om man går strandpromenaden från Jannowitzbrücke. Jag valde den övre vägen förbi Märkisches Museum. Där finns en bred trappa som leder ner till vattnet.

Jag hittade en bänk och satte mig för att betrakta sjöfåglarna, och båtarna som körde in och ut ur slussen. En bit längre bort efter stranden finns en båt man kan gå ombord på. De erbjuder enklare rätter och förstås drycker av många de slag. Eftersom jag inte hade tillräckligt med kontanter sökte jag mig vidare längs Spree tills jag hittade en arabisk restaurang, Cana.

Servicen var långsam, men salladen med stekt halloumi var god. Till det drack jag svart te med kardemumma och unnade mig en baklava till efterrätt. Styrkt av maten fortsatte jag gå in mot Mitte. Passerade den nybyggda kopian av det gamla slottet. Det är öppet för besökare nu. Jag fortsatte samma väg som vi gick den där första dagen, men i motsatt riktning.

Bilden visar det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn
Det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn

The Power of Berlin

Vid Hackescher Markt satte jag mig ner med en flaska öl och njöt av folkvimlet runt omkring mig. En gubbe spelade sin musik högt för alla och The Power of Love med Jennifer Rush ekade mellan husen. På väg därifrån stannade jag och pratade med en hemlös fransman och hans hund. De fick mina sista slantar och vi sa bonne soirée.

Det slår aldrig fel. Om jag går ut och låter staden omfamna mig, då återvänder jag alltid hem styrkt och lugn. Berlin har den inverkan på mig. Ja, fortfarande efter 10 år. I love this place 💖

Berlins veterinärer

Ja, det är en ganska övermodig rubrik. Jag kan inte påstå att jag har koll på dem alla. Försökte googla utan direkt framgång, men klinikerna måste vara hundratals och antalet veterinärer ännu fler. Som det hampar sig har jag dock koll på tre olika veterinärspraktiker – nej fyra! Spira har aldrig legat så mycket under luppen som här i Berlin. Stackars hårboll! ❤️

Fördelen med en storstad är att det finns ett större utbud av allt, så även av veterinärer. Det medför en viss risk för dåliga erfarenheter. Jag har dock haft den stora turen att bara råka på bra och kunnigt folk. Den senaste veckan har Spira fått utstå en hel del på grund av en mystisk infektion. Det har inneburit att vi faktiskt ”besökt” alla fyra veterinärsklinikerna (typ!) inom loppet av några dagar!!?

Spira, i brist på bilder med veterinärer
I brist på veterinärer får ni se en bild på ”lilla jag” (ursäkta stöket i bakgrunden)

1) Tierarztpraxis Molkentin

Adress: Torstraße 64, Mitte

Första gången Spira behövde vård fick jag tips om den här veterinären och praktiken. Den ligger bra till för mig, bara tre spårvagnshållplatser bort. Det är faktiskt gångavstånd, men även om Spira är lätt så blir hon tung efter 2 km. Det kan jag lova! Frau Molkentin, som jag lärde mig kalla henne, är en kvinna i 45-årsåldern. Hennes bruna ögon utstrålar allvar och envishet, och hon kan sina saker. Hennes medarbetare inger samma professionella känsla, från den soliga veterinärskollegan till de unga assistenterna som tar emot i receptionen. Hos Tierarztpraxis Molkentin i Mitte har vi alltid känt oss trygga, ja kanske inte Spira då…

2) Kleintierpraxis in der Torstraße

Adress: Torstraße 64, Mitte

I april fick jag veta att Frau Molkentin hade slutat och överlåtit praktiken. (Till hösten kommer hon öppna en ny praktik i Wandlitz, norr om Berlin, med fokus på alternativmedicin för djur.) Först blev jag orolig att jag skulle behöva hitta en ny veterinär, men det visade sig att praktiken på Torstraße förblivit intakt. Bara namnet och ledningen har bytts ut. Nu heter den Kleintierpraxis in der Torstraße och det är Frau Bechmann som håller i trådarna. Henne gillade jag direkt. Hon är yngre än Frau Molkentin, men minst lika proffsig. (De har för övrigt jobbat ihop.) Frau Bechmanns fina sätt mot djur och människor imponerade på mig. Fluffdrottningen blev mottagen och behandlad helt i enlighet med hennes kattliga höghets önskningar. Nåja. I alla fall enligt mattes önskningar.

Spira myser i mitt knä i sängen
Mammas fluff myser i sängen

3) Tierarztpraxis Uwe Lenk

Adress: Schönfließer Straße 1, Prenzlauer Berg

Innan vi hann göra Frau Bechmanns bekantskap fick vi lov att besöka ett nytt ställe, Tierarztpraxis Uwe Lenk i Prenzlauer Berg. Mitt första intryck var att det var ett större ställe med mer resurser. De samarbetar också med Kleintierpraxis Torstraße. Eftersom kissen mådde rätt uselt behövde vi snabbt få vård och hos Uwe Lenk lyckades de klämma in oss i sitt späckade schema. Vi fick träffa en ung och trevlig manlig veterinär den här gången (annars har jag bara träffat kvinnliga). Tänk, jag missade vad han hette. Både han och alla de andra medarbetarna på praktiken fick mig att slappna av och känna mig trygg. Det är minst lika viktigt för mattar och hussar som för djuren. I torsdags återvände vi för ett ultraljud och ett fortsatt proffsigt bemötande.

4) Tierärzte in Notdienst

Adress: Ambulerande/hembesök

Några gånger har det krisat rejält. Oftast nattetid och på helger. Första gången hade Spira förstoppning, vilket kan vara förödande för en katt. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra så jag googlade i vild panik. Mycket snart hittade jag Tierärzte in Notdienst. Som det hörs på namnet så rör det sig om veterinärer och nödläge. Här snackar vi om fantastiska människor! Inte nog med att de kommer hem till en – de bär med sig all utrustning! Givetvis kostar det därefter också, men vad annat kan man begära? Två gånger har vi fått hjälp med förstoppningar och precis när coronapandemin fattade grepp om oss så skadade Spira horninnan i ena ögat. Det var bara att slänga sig på telefonen.

The cat is in the bag – Spira i mysväskan
The cat is in the bag

Hur får man en katt som mår illa att äta?

I veckan har vi alltså försökt utröna hur illa det varit ställt med den lilla lurviga. Njurarna är kroniskt krassliga, men det visste vi redan. Med hjälp av blodtrycksmedicin och homeopatiska droppar har vi dock lyckats sänka blodtrycket till aningen under det normala och därmed förbättra njurvärdena. Varför infektionen uppstod (och exakt var) är oklart, men antibiotikan lär förhoppningvis sätta stopp för den. I övrigt har katten fina värden, trots åldern, så med lite is i magen rätar det säkert ut sig. Utmaningen är just magen, att få i henne mat. Det är den största kampen just nu.

Wish me luck… ❤️

Yayoi Kusama: Eine Retrospektive

Just nu visar Gropius Bau här i Berlin en utställning med den japanska konstnären Yayoi Kusama. Det var länge sedan jag var så sugen att gå på konstutställning. Nästan så det vore värt ett coronatest att få uppleva de märkvärdiga verken i verkligheten. Vad gör man inte för konsten!?

Prickar för att ära Kusama | Foto: Ingrid Carlsson

Tyvärr är Gropius Bau stängt på grund av coronaläget. Däremot får man ta del av Kusamas konst på hemsidan. De har till och med skapat en speciell site bara om Yayoi Kusama och hennes konst. (Wow! Corona har haft några positiva följder i alla fall.)

Jag blir entusiastisk och glad bara av att se bilderna. Kusamas prickiga konst gör mig alldeles särskilt glad. Se bara rummet med de jättestora chockrosa ”grunkorna” med svarta prickar. Så läckert! 💖

Utställningen ska pågå till den 15 augusti. Med lite tur hinner jag se den IRL.

Bild: Prickar för att ära Kusama.

Kyrkogården – det nya utflyktsmålet

Berlinarna är ”som annars”. Förutom att befolka parkerna på helgerna så smyger de sig in på kyrkogården med picknickfilt och bok i högsta hugg. En gång såg jag en grupp ungdomar sitta på gräset och dricka öl. Andra har tagit för vana att lägga sig och sola i badkläder, men där går min gräns. Något måste få förbli heligt.

I dessa coronatider tycker jag inte om att trängas i parkerna. Istället har jag liksom slumpmässigt hamnat på kyrkogården. Det är både lugnare och färre människor. Dessutom prunkar vårblommor (och andra blommor förstås) minst lika mycket här. Väldigt ofta träffar jag på ekorrar och nyfikna fåglar. Utställda bänkarna inbjuder till vila och kontemplation. De maffiga gamla gravarna är fascinerande och lite skrämmande att beskåda. Döden finns nära, men också livet.

Snygg mosaik och en ängel som heter duga

Kyrkogården som mötesplats

Den senaste upptäckten är kyrkogården i hörnet Prenzlauer Berg/Greifswalderstraße. Den har ett krångligt namn, som alla kyrkogårdar, men det lilla caféet Nonna visar vägen. Där kan man för övrigt köpa gott fika. Jag slog på stort och köpte en smörgås med vegansk ”färskost” gjord på bland annat rödbetor och garnerad med ruccola. Som efterrätt fick jag en bit banana bread och en svart kaffe. Mums!

Jag behöver dessa nästan normala dagar efter så lång tid med coronarestriktioner. Det är fortfarande viktigt att hålla avståndet, men jag behöver komma ut och se människor. Dagens fikastund skedde spontant och i sällskap med min granne.

Maffig grav som en länk till tidigare generationer

Bland blommor, blader och gravar

På just den här kyrkogården är stämningen lättsam, bilderna till trots. Fler än vi hade stämt möte här. Det finns en liten odling i ett hörn där man även har bikupor. I sommar kommer de säkert sälja grönsaker, typ tomater och sallad, och kanske honung. Det är typiskt Berlin med den här blandningen av stad och land. Lite längre in finns en rekreationsyta där barnfamiljer lekte, vilade och spelade spel.

Inget beach party på kyrkogården

I dagens samhälle har respekten för fredade platser minskat. Bara det att folk väljer att gifta sig och döpa sina barn i kyrkan, men förväntar sig att prästen inte ska prata om gud… Ja, det är galet. Och att kyrkor och kyrkogårdar utsätts för vandalism. Jag hade inte tänkt skriva om moral och etik, men oavsett vad man tycker om gud och kyrkan så borde man visa respekt för de döda och framför allt de efterlevande.

Kort och gott, skippa helst ölen, hög musik och badkläder när du besöker en kyrkogård.

Bauhaus-Archiv

Foto 2018-04-29 13 44 09

Den välkända ”snäcksiluetten”

Det blev en skön söndagsutflykt. Jag hoppade på cykeln, och tog mig så sakteliga genom ett solvarmt Berlin, ändå bort till Bauhaus-Archiv. De hade öppet hus idag, för att de kommer att stänga för renovering och tillbyggnad – i 5 år.

För att komma till Bauhaus-Archiv cyklade jag ungefär halvvägs genom Tiergarten, och sedan rakt söderut från Grosser Stern. Då kom jag snart till Landwehrkanal, som slingrar sig förbi alldeles nära de underliga vita Bauhaus-byggnaderna.

På museet finns den största samlingen konstverk och design som skapats av Bauhaus-konstnärerna. De mest berömda målarna är Kandinsky och Klee, men två av rektorerna är mycket kända än idag, arkitekterna Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe.

Foto 2018-04-29 13 47 35

Ingången med den långa rampen

Föregångarna till funkisen

Vi gick en guidad tur, i de numera tomma lokalerna, och kvinnan som berättade sa att man tagit lång tid på sig att hitta den perfekta cementen för ytterväggarna. När de äntligen kommit på den rätta blandningen – då gick företaget i konkurs. Därför är husen vitmålade istället.

Bauhaus är alltså en av de mest inflytelserika stilskolorna för arkitektur, konst och design i modern tid. Under 14 korta år hann de ställa allt på ända, men nazisterna stängde förstås ner skolan så fort de fick chansen. Bauhaus-experimentet fortsätter dock ända in i våra dagar. Inte minst via den svenska funkisen.

Jag har tidigare besökt Bauhausskolan i Dessau. Det kan jag verkligen rekommendera!