Kategoriarkiv: Mat & fika

Underbart är kort

Friends

Så har hon åkt då. Finvännen från Sverige. Och vi har haft en fullmatad vecka med långa promenader runt Friedrichshain, Prenzlauer Berg, Mitte och längs Kurfürstendamm, som jag inte vet om den ligger i Mitte eller Charlottenburg. Jag tror det räknas till Mitte.

Vi har varit på utställningar på c/o Berlin och Neue Nationalgalerie, shoppat, ätit gott, skrattat, pratat och förstås gått, gått och gått. En storfavorit är Veganz, där vi fikat och lunchat flera gånger. Underbart god veganmat. För att inte tala om kakorna! Idag avnjöt jag en latte på mandelmjölk och en rawfoodkaka med nötter och nougat. Jag svär, jag såg och kände himmelen öppna sig.

Så har jag äntligen sett Kadewe. Detta Mammons tempel i sann Harrodsanda. Tiffany’s låg på markplanet och vi svepte in med stil och elegans. Tydligen är det så att de smycken som saknar prislappar inte heller passar för dem som frågar efter priset. Ett slags Moment 22 i lyxformat. Deras egna smycken var jättesnygga. Stilrena saker i silver, guld och något som såg ut som koppar (rosa guld?). Jag såg ingen prislapp och jag frågade inte heller efter priset.

Ny grön favoritjacka!

Så har vi knatat runt på alla shoppinggator: Kastanienallee, Münzstrasse, Kurfürstendamm. Tror den enda vi missat är Friedrichsstrasse. Igår hittade jag en ny jacka i Mitte. Min röda huvjacka har följt med ett par år och den har blivit för stor. Egentligen var den stor redan från början, för jag köpte den i åtanken att jag skulle rymma tjocktröjor under. Åtminstone en. Jag upptäckte att jag fått hål under armen för att ärmhålet var så stort. Låter underligt, men det kan ju faktiskt vara lika lätt att sätta sönder ett plagg som är för stort som ett som är för litet.

Det var inte helt lätt att hitta en tunnare sommarjacka. Utbudet i Berlin är inriktat på vintern, vilket inte är helt underligt. Plötsligt var den bara där. En ny lång huvjacka i mörkgrönt tyg. Snygg och i min rätta storlek. Jag slog till! Sen gav jag bort min svarta huvkofta i ull till E, för den satt inte heller bra på mig. Hon shoppade sina favvoulltröjor på Benetton och jag tror jag ska köpa en ny där jag med. De har hyfsad kvalitet och numera bra priser. Kylan kan mycket väl komma till Berlin, fast den här veckan har det varit runt +20 grader mest hela tiden. Verkligen svårt att förstå att det är oktober!?

Så det har varit en jättemysig vecka. Det känns tomt både i hjärtat och i lägenheten, men ändå är jag till bredden påfylld. Vad skulle vi vara utan vänner?

Kastanienallee – shoppinghimlen!

Jag vill ha ett litet tv-torn!

Det är helt sjukt. Jag har varit på stan i drygt 5 timmar och vad kommer jag hem med? TVÅ BROSCHER!? Mina medtävlanden släpade på stora påsar. A hade köpt en helt ny outfit: skor, kappa, örhängen, väska. Andra A köpte en jacka och ett par nya jeans. Hepp!

Jag måste gå shoppingskola! Detta är pinsamt. Inte ens en liten påse hade jag att bära. Jag satte ju på mig broscherna direkt. Ja, den ena var en brosch. En blomma (en till!). Den andra var mer en knapp. Vet inte vad det kallas. Badges på engelska. En fågel med ett hjärta. Så töööt.

Sedan provade jag en jacka som jag faktiskt kunde ha. Den var lite trång, men det gick. Och den vara bara storlek 40. Woohooo! Det var länge sen. I storlek 42 hade den varit perfekt, men priset. Hm, typ 2500 kr. Inte riktigt i min prisklass.

Ja, den var fin, rejäl och av bra kvalitet. Men enligt min filosofi måste den för det priset sitta som en smäck, och förbättra min levnadsstandard eller nått sånt. Jag måste bli en lyckligare, mer älskad och framgångsrik människa i den. Ett fett bankkonto och en snygg karl à la Johnny Depp bör ingå i köpet. Annars får det vara. Det fick det.

Från en svunnen tid

Men innan allt detta hann hända hade vi bara strosat igenom ett par affärer. A väntade eventuellt ett samtal om jobb och givetvis, mitt i alltihop ringde det. Hon skulle bli borta ca 1 timme och det tänkte jag och A att vi nog skulle klara av. Så vi fortsatte vårt utforskande av Kastanienallee.

Det måste bara vara stans trendigaste gata! Affär på affär med senaste modet. Det ena plagget dyrare än det andra. Jag såg en hel del fint förstås, men det är riktigt tråkigt att dessa affärer sällan har något större än 40, möjligen 42. Det finns människor som inte råkar vara av ”elefantstorlek”, men ändå vill ha coola kläder. Ja, även de som är i ”elefantstorlek” vill ha det. Hur svårt kan det vara att göra en kollektion som sträcker sig lite längre? Det är klart, snackar vi elefant kontra minimini i XS så kanske modellen måste förändras något, men hur svårt kan det vara? Nä, det är viljan som saknas. Nog om detta.

Övning ger färdighet

Jag hade verkligen trevligt med A. Vi har ju den överenskommelsen att jag pratar bara tyska med honom. Eller jag har den överenskommelsen. Han försöker ibland på engelska och vi hjälps åt. Stundtals undrar jag hur min tyska låter i hans öron, men jag hör själv att den blivit bättre. Jag kan skapa hela meningar och faktiskt prata.

Idag fick jag kämpa med tempus. Alltid lätt att snacka i presens, men när det blir imperfekt och perfekt. Då blir det allt annat än perfekt. Ha-ha… Jag bestämde mig för att jag bara får prata om sånt som händer i nutid. Puh! Det var skoj att känna av något slags flyt efter flera månader i svettig desperation.

Plastsaker från DDR

Fler plastsaker från DDR

Mammas favoriter

Fina koppar

Näringsintag

När A åter dök upp hade vi hunnit ha kaffepaus, under vilken jag hjälpte duvor och gråsparvar att anlägga samma fetma som jag själv.

Jag hade köpt en stor croissant (tyvärr utan innehåll) och ville dela med mig av högt kolesterol och risk för hjärtinfarkt. Skyller på att de inte har kardemumma här på caféerna. Kardemumma är som mjukmedel för magen – om man envisas med att dricka kaffe. Därför tyckte jag en croissant kunde fylla samma syfte.

Var var jag? Jo, shopping. När de andra tömt plånböckerna och var trötta i armarna av allt bärande gick vi på Der Imbiss och käkade. Jag åt något som var som ett indiskt nanbröd med kronärtskockskräm, ruccola, soltorkade tomater och chilisås. Gott! Sköljde ner den med en öl.

Imbiss har ett upp-och-nervänt MacDonalds-M i loggan, men är ett mycket trevligare snabbmatställe. Maten var godare och säkert nyttigare. Märklig kombination av indiskt och italienskt.

Efter maten var det dags att gå hem. Vi blev nästan utslängda från sista affären, men A köpte sina jeans där så de fick lov att hålla god min. Trots att mina inköp är tämligen magra i jämförelse med de andras så känner jag mig rik. Inte så konstigt när det gäller plånboken, men jag tänker mer på de där sakerna som är ovärderliga i livet: vänskap, gemenskap och ett gott skratt.

Gatukonst

Mer gatukonst

En annan typ av gatukonst

Ett gammalt badhus

Veganz – wir lieben Leben

Moi och mina röda läppar

Insåg att jag sitter och jobbar ”i onödan”. Jag har inget kontrakt för september, men det blir klart inom kort. Lång väntan, men men… Med tanke på det så kände jag att jag inte behöver sitta i givakt och vänta på uppdrag. Jag mailade om mina avsikter, när jag fanns anträffbar osv och sen stängde jag ner butiken och gick ut. För första gången på hela resan fick min systemkamera hänga med. Solen sken, men luften var verkligen kall. Stor skillnad mot tidigare i veckan. Då gick jag med bara ben, idag frös jag om den lilla hudbiten som tittade upp ovanför skaften på mina DocMartens. Det sved när den kom i kontakt med luften. Jag är inte van kyla. Brrr.

Jag valde att gå över bron igen. Inte efter vatten, men efter Siebert. Jag var fikasugen, men mest ville jag ha ett ärende. Ett mål. Jag började traska rakt fram. Stannade, tog en bild eller två. Kände mig nöjd med yllekoftan jag valt som ytterplagg. Det blev ingen rask promenad, för det fanns många vägar att korsa och gröna ”Ampelmän” att vänta in. De har en speciell gubbe på trafikljusen i Berlin. En gubbe med en märklig plattbrättad hatt. Tänker på en zombrero, men det är inte rätt. Der Ampelmann härstammar från DDR, gamla Östtyskland alltså, och han har blivit en kultfigur, som till och med har en egen webbshop. Och det finns flera butiker, där man kan köpa produkter med den gubben på. Det finns också en Pippi Långstrump-liknande tjej. Köpte henne i form av (givetvis) rosa örhängen till AL i maj eller om det var november. Tjejen är däremot en efterkonstruktion, skulle jag tro. För att så att säga ”tillfredsställa båda könen”.

På väg till Siebert passerade jag Veganz, den första (och enda?) helt veganska matvaruaffären i Berlin. Jag gick inte in då, men på hemvägen tog nyfikenheten överhanden. Det var inte en stor affär, men där fanns verkligen det mesta: grönsaker, frukt, torrvaror, kyl- och frysvaror, godis. Jag hade hyfsat bra med mat hemma, men köpte ändå ett paket frysta falafflar och en sorts grönsaksbiffar. Sen föll min blick på kosmetikahörnan. Jag har ett läppstift som jag har använt ofta och tycker mycket om, men det har ett okänt antal år på nacken. Dags att uppgradera. Hittade ett märke som heter BWC och köpte ett rött läppstift med namnet Day Lily. Smakprov på bilden, som för övrigt blev helröd pga kvällsbelysningen. Därav Photoshopexperimentet.

Det är spännande att det finns så många ekologiska, vegetariska och veganska alternativ. Det är säkert inte ovanligt i storstäder, men jag tror det är väl utbrett här. I London fanns det stora matvaruaffärer med ekologisk profil, men i Stockholm finns väl bara goodstore så vitt jag vet? Klart att man kan fråga sig om det finns så mycket ekologisk att sälja. A sa en gång att efterfrågan är så stor att de inte hinner producera så mycket utan gifter m.m. Alltså kan många produkter kallas ”bio”, som det heter här, utan att vara det till 100%. Jag tycker i alla fall om att gå runt och kika på hyllorna, läsa på burkar och nypa i påsar. Tänk att jag bor så nära detta lilla paradis!

Tillfälligt avbrott

Bröd från Siebert

Jag blev så glad att M tittade förbi mig idag för en fika och för att njuta av den varma sommardagen. De verkar aldrig ta slut! Fast jo, imorgon ska det visst regna och bli kallt. Jag blev som sagt glad för besöket, men lika mycket för att min snurrande hjärna fick ett avbrott. Det är så många tankar om framtid och det ena med det tredje som snurrar runt, runt, runt och när de fått ordentlig fart får jag inte så lätt stopp på det själv. All energi går liksom åt till att hålla cirkusen igång, vilket förstås gjorde att jag inte orkade stiga upp och yoga imorse. Nog gnällt om det.

Inte så långt från där jag bor visste jag att det finns ett – ja, ännu ett! – anrikt konditori. Det heter Siebert och ska enligt ryktet ha supermumsigt utbud. Jag tycker adressen var nog så läcker, smaka på Schönfließerstraße. Underbart! M körde lokalpatriotiskt och köpte plommonkaka. Jag valde mer svenskt och norrländskt, ”rödavinbärskaka”. Man är rätt präglad från sin uppväxt ändå… Och på tal om det, sen fick jag smaka ett sorts bröd som såg ut ungefär som en vanlig fralla, men icke sa Nicke. M berättade lite nostalgiskt att det numera kallades något med Ost Brot. Alltså bröd från öst. Östtyskland helt enkelt. Tydligen var det supersmarrigt till frukost med massor av smör – eller Nutella. Se, snart har vi gått varvet runt i blogginläggen. Dags för läxförhör! 🙂

När M åkt bytte jag till långbyxor och begav mig bort till Hausburgstraße igen. Ganska kul att åka spårvagn. Gillar den och S-bahn bättre än trånga, varma U-bahn. Å vilken känsla att sedan flyga fram på min fyndcykel. Den ljumma kvällsluften mot ansiktet och nästan bara raksträcka hem. Jag har lärt mig att vinden är Berlins fiende nr 1, för uppförsbackarna är det inte! Det lutar svagt uppåt mot Prenzlauer Berg, men mer efter Danzigerstraße, som jag oftast cyklar efter. Ikväll åkte jag Storkowerstraße. Den är längre, men lite mindre trafikerad. Jaja, det spelar ingen roll. Egal, som tyskarna säger. Vinden var inget problem ikväll.

Och huvudet? Ja, det snurrar lite mindre. Måste äta något och jobba en stund. Livet känns rätt okej igen. Och jag är sugen på yoga imorgon bitti…

Croissanter med marsipan

De kommer bli min död. Dessa fantastiskt goda croissanter med ”marsipan”, som de säger, men jag tror det är mandelmassa. Oavsett vilket är de så jäkla goda. De med choklad eller nougat smälter lätt på tungan de med. Det är något speciellt med den där läckra kombinationen av osöt frasighet och sötkletigt innehåll. Jag är i övrigt inget större fan av sliskiga saker. Dricker sällan saft, läsk eller äter smågodis. Många kakor och bakelser är också för söta. De där Rocky Road som Laila brukar baka är hemska. Så fruktansvärt sliskiga! Men en croissant är mild och god med bara en aning sötma i mitten. Synd att man kan köpa dessa läckerbitar överallt. Kommer rulla fram innan det här är över…

Frukost i Neukölln

Solnedgång över Prenzlauer Berg

Idag började jag med att åka till Kreuzberg/Neukölln (Kreuzkölln?) för att äta frukost med S. Det var ett härligt möte. Hon är en otroligt skön kvinna som bara bubblar av glädje. Just idag var hon lite trött efter att ha suttit på ett tåg hela natten. Strongt att ändå vilja träffa mig så pass tidigt på dagen.

I mötet med S fick jag inblick i hur livet är för många kulturarbetare i Berlin. Eftersom det finns så många och ett överflöd av utställningar, teatrar, musikställen osv så vill ingen betala för kultur. I helgen hade hon spelat under en slags ”kulturnatta” i Frankfurt, där folk gladeligen betalade €25 (drygt 220 kr) för att se teater. Normalt skulle föreställningen vara 90 min, men de hade fått uppdraget att hålla på lite längre, ca 150 min. I Berlin hade de kanske kunnat ta €8 för samma föreställning och då är det inte säkert att de skulle fylla salongen. Jag känner igen mig lite grand där i jämförelsen Skellefteå–Stockholm, men då snackar vi ju skillnaden småstad–storstad. Här gäller det ju två stora städer.

Fördelen var dock att för att kunna göra det man brinner för, spela teater i det här fallet, så går det ganska lätt att hitta alternativa anställningsformer att luta sig emot för säkrad inkomst. S jobbar 3 dagar i veckan för fast lön och den täcker hyra och vissa andra kostnader. Det hon sen drar in på teaterjobben ger lagom inflöde för att kunna leva ett hyfsat liv.

Att se med nya ögon

Det är egentligen en väg jag skulle vilja gå också. Jag har inget emot att jobba hårt med sådant jag tycker om, men om man t ex vill göra det som egen företagare måste man ofta jobba så kopiöst mycket för att få snurr på ekonomin. Jag är kanske lite arbetsskygg, men jag vill inte att mitt liv ska innefatta bara arbete och jag är inte intresserad av de flesta lyxartiklar och statusprylar som man kan köpa för de där extra pengarna.

Att kombinera en fast halvtidsanställning med eget företag och egna projekt skulle verkligen passa mig. Jag fick flera tips på branscher där de säkert skulle kunna behöva någon som mig. Själv ser jag mig inte direkt som flerspråkig, men jag behärskar faktiskt både svenska och engelska flytande och tyska hjälpligt. Jag skulle möjligen kunna hjälpa turister på franska också. S kallade mig trespråkig och så kan man faktiskt se det! Oj, så nyttigt det är att få ta del av andras tankar om ens kompetens. Jag blir lätt hemmablind och insnöad – ja, även egocentrerad – när jag tillbringar för mycket tid med mig själv. Så mitt huvud är fullt av nya tankar. Jag behöver sätta mig ner och strukturera dem och mig själv. Göra en plan för framtiden.

Matöverraskning

Efter frukosten, som varade över lunch, åkte jag hem igen. Landade på sängen en timme och fick mig en lur medan jag väntade på sms av S&H. Inte ett ljud. Hm, vid 16-tiden skickade jag ett mess till S. Å, tyvärr hade de glömt bort mig och var redan på utställningen. Okej. På något vis var jag lättad. Ett nytt möte per dag är nog vad jag orkar med. Ytterligare ett möte, plus utställning, hade fått mig att stänga ner. För många intryck.

Efter lång tvekan på soffan begav jag mig ut för att testa en ny restaurang, Goa II. En indisk restaurang som ligger alldeles om hörnet. Hittade ett litet fönsterbord och blev väl omhändertagen av personalen. Beställde en mumsig rätt bestående av grönsaksfyllda tomater med gräddsås och nötter. Suuuupeeeergooott! Dit måste jag gå igen. Tydligen kör de vegetariska buffé varje kväll för endast €60 och stället var knökfullt. Beställde en överraskningsöl efter maten. Kunde inte bestämma mig så servitören gjorde det åt mig. Haha! Men den var god.

Avslutar med en bild på en solnedgång. Missvisande om man läser titeln på inlägget, men jag refererade min dag nästan till slut och jag lovar, det fanns en solnedgång idag med.

Stop and smell the roses

Rosor, hörnet Richard Sorge Strasse / Mühsamstrasse

Det gjorde jag idag. Tänkte att jobba kan jag göra senare. Det kommer ju att regna ikväll. Så jag gick ut. Strosade runt. Upptäckte nya gator, nya caféer, nya vyer. Tog en väg jag aldrig tagit förut. Bara för att se vad som fanns bakom hörnet. Ett vemod vilar över mig idag eftersom jag igår fick budskap om en ung människas död.

Bara 37 år. Ingen som helst ålder. Varför tog hennes dagar slut medan mina fortsätter? Ingen vet. Därför ville jag verkligen se till att njuta. Känna den ljumma vinden smeka mina armar, höra lövens rasslande över mitt huvud, trafikens brusande i bakgrunden. Låta all stress och press bara rinna av mig och istället fokusera på det som är viktigt i livet. Att leva!

Jag har förmånen att just nu kunna släppa mitt jobb och gå ut i ett solvarmt Berlin. Jag har förmånen att jag kan gå. Passerade en man som mödosamt, steg för steg, hasade sig fram efter trottoaren. En krycka i varje hand. Så otroligt privilegierad jag är som har båda benen i behåll. Att jag kan se och höra. Alla sinnen fungerar som de ska.

Jag gick längs Strassman Straße och se där, ett mysigt fik. Frau Honig (Fru Honung). Det ska jag lägga på minnet. Ovanför uteserveringen fanns en balkong som fullkomligt dignade av hängpelargoner. En enda stor boll av blommor. Det var så vackert så jag glömde att ta en bild.

Efter hela vägen upptäckte jag sådant jag aldrig sett förut. Människor jag aldrig mött. När jag kom fram till en korsning visste jag inte åt vilket håll jag ville gå. Något sa mig höger, men nja… Stannade och låtsades massera mitt knä. Tittade åt båda hållen. Nä, jag måste gå till höger. Det var bara så.

Utflykt till en kyrkogård

Kom ganska snart fram till en hög tegelmur. Den såg intressant ut. En park? Ett äldre par gick framför mig stödda på varandra. Småpratade. Jag passerade dem och möttes av en annan äldre man på cykel. Han hoppade av cykeln, lyfte upp den och gick snabbt uppför några små trappsteg och in genom muren. Jag blev nyfiken och gjorde en tvär sväng. Följde efter. Bakom mig svängde även det grånande paret in. Vi befann oss på en kyrkogård.

Friedhof Friedrichshain

Friedhof Friedrichshain tror jag den heter. Det är dubbel frid i det namnet. Det såg ut att vara en modernare kyrkogård. Jag såg inga stora pampiga gravar, utan bara låga, ödmjuka stenar, blommor och dekorationer. Precis som på svenska kyrkogårdar.

Människorna som befann sig där, förutom jag, var alla äldre. Änkor som pysslade med blomsterarrangemang på en sörjd makes grav. En ny kvinna dök upp framför mig. Hon var klädd i rosa och vitt, gick i sakta mak på grusgången. Jag valde att se vart hon skulle ta vägen.

Hela området skuggades av gigantiska trädkronor. Det kändes som att vara insvept i änglavingar. Tryggt, svalt och dämpat. Jag gick genom en allé mot en byggnad, som troligtvis var en kyrka. Väl framme tvekade jag igen, men då såg jag den ljust klädda kvinnan.

Hon hade vikit av till vänster. Sakta knappade jag in på henne. Jag hade sett att hon körde något framför sig. Jag tänkte först på en rullstol eller en rullator, men när jag passerade såg jag att det var en barnvagn. Ett barn på 1-2 år sov lugnt där i. Det kändes hoppfullt. Ett tecken på att allting fortsätter.

Tacksamhet och gofika

När jag kom ut i verkligheten kände jag mig yrvaken. Var var jag någonstans? Vilket håll nu då? Intuitionen sa mig att jag borde fortsätta åt höger, då hade jag gått i en cirkel och borde komma fram till en gata jag känner igen. Mycket riktigt. Jag var snart tillbaka på Richard Sorgestrasse, som korsar Strassmanstrasse, där jag började min promenad.

Vid nästa gathörn låg Frau Honig där igen och jag gick in och beställde en bit apelsin-, mandel- och honungskaka samt en kopp te. På deras uteservering hade jag gärna suttit kvar än, men till slut var jag tvungen att återvända till jobbet. Jag är inte mer fokuserad än jag var innan, men jag är uppfylld av en ljus glädje. En tyst tacksamhet. Jag finns.

Vidare inspiration till att stanna upp, lukta på blommorna – och sedan prova något helt nytt. Livet pågår nu: www.thecoolhunter.net/lifestyle

Rapport från en mazarin

Ifall någon suttit som på nålar och undrat – hur smakade den? Här kommer svaret. Jo, den smakade okej. Inte som en äkta svenska mazarin. Den är ju mjuk, saftig och inte äckelsöt. Den här var för söt, inte så saftig och således ganska torr. Meeeen med min pulverespresso till blev det en hygglig fikapaus.

Jag är fortfarande impad över det där med Schwedenwochen. Jag tror Sverige fortfarande står rätt högt i kurs, åtminstone i norra Tyskland. Jag trodde först att M drev med mig när han sa att tyskar, när något häftigt inträffat eller de tycker något bara är fantastiskt, säger ”Alter Schwede!”. Typ gamle svensk!

Jojo, jag är stolt över att vara svensk jag. Flaggan i topp!

Ryktet går…

Tydligen måste snacket ha gått. Alla vet att jag är i stan! 😀 Idag när jag skulle handla hade min vanliga butik plötsligt denna skylt utanför entrén: Schwedenwochen!? Sverigeveckor alltså. Som grädden på moset hade de hittat en massa ord med ä:n i: ”Smäcken ächt läkkär.” Ja, det hörs ju vad det betyder. Snudd på norrländskt. Nyfiket gick jag in för att undersöka vad som anses vara speciellt svenskt.

Döm om min förvåning när jag såg dammsugare. Är de typiskt svenska? De är väl knappast något som finns i boken Sju sorters kakor eller som mor- eller farmor brukade baka. Då undrar jag var chokladbollarna var. De är väl ändå rätt svenska. Några sådana stod icke att finna.

Däremot kanelbullar och hallongrottor. På det området är jag med, men sen fanns det en märklig sorts kakor bredvid. Vad är det? Kvinnan bakom disken snattrade på i 120 knyck och jag fattade ett ord här och där. Jag log och nickade som en dåre och sa något helt annat. Tror det funkade för hon höjde inte ens på ögonbrynen.

Och jag fick svar på frågan. De märkliga kakorna var – mazariner. Ja, de är väl ändå svenska? Fast jag har alltid förknippat marsipan med Tyskland. De verkar göra detsamma med oss, för en sort innehöll marsipan. Eller så menade hon helt enkelt mandelmassa. För oss är det två olika saker. Nästan.

Jag kunde inte motstå utan köpte en med en valnöt ovanpå. Får bli morgondagens eftermiddagsfika. Ska bli väldigt spännande att få äta något typiskt svenskt, tolkat av tyskar.

Nutellaland

Jag har aldrig varit med om att folk äter Nutella i sådana mängder som här i Berlin. Helst till frukost – på vitt bröd – med kaffe till. Kanske svaret på den franska frukosten med croissanter? De kan ju ofta innehålla choklad eller just Nutella. Jag ska inte sticka under stol med att både Nutella och croissanter är gott! Fast inte till frukost… Varje dag. I torsdag tittade A förbi för att säga hej. Hon kom med min fina tavla – och kaffe. För här fanns ju bara mitt pulverespresso och det går ju inte att dricka, tycker hon. Nä. Helt riktigt. Hur som helst. Förutom kaffe kom hon med läckra bakverk varav en var en croissant. Den här hade dock mandelmassa eller marsipan inuti. Oh lala! D-e-t  v-a-r  g-o-t-t! Måste köpa igen. Slurp!

Efter en lång dag ute i solen och en tupplur på sängen kan man behöva vakna lite halvsnabbt. Hupp! Espressopulvret och sen sno lite Nutella av mina sambos. Pigg och alert och redo för en kväll på stan. Testa gärna.