Kategoriarkiv: Mat & fika

Weißbier

Jag har haft en släng av hemlängtan till Berlin idag. Snackat med en massa gamla kollegor och go’a människor. Blivit bjuden på lunch och pratat om mina upplevelser. Det är både roligt och skapar en känsla av nostalgi. Tänk att 3,5 månader redan är över! Tiden gick så himla fort. Jag gör mitt bästa för att leva i nuet och varken tänka framåt eller bakåt. Givetvis fallerar det allt som oftast. Jag börjar känna av det som de vana resenärerna vetat länge. Första tiden, när man återvänt från en resa, lever man liksom på ruset. När man sedan landar i vardag och det ”gamla livet” är det lätt hänt att en känsla av vanmakt och depression sveper in över en. Mmm… Även om jag försöker blicka framåt och göra upp planer för min nästa visit i Berlin, så är det en del av mig som tänker: ”Det är så otrooooligt lång tid kvar tills jag får åka dit igen.” Inte direkt rätt metod. Jag känner ändå en stark optimism. Självklart återvänder jag och säkert tidigare än väntat! Men det ligger större delen av en vinter emellan.

Med detta sinnelag såsade jag runt på Coop. Plötsligt kände jag en outsäglig längtan efter en god öl. Jag släntrade in bland mellanöl, lättöl och alkoholfritt. Som en underbar uppenbarelse stod där ett gäng Paulaner. Jag hade egentligen ingen större erfarenhet av dem sedan tidigare, men veteöl är veteöl. Jag föredrar en Kristallklar mit Zitrone, men vem märker ord. Två små Paulaner fick följa med hem. En är numera urdrucken och smakade inte illa. Nä, verkligen inte! Lyckan vore förstås fullständig om jag snubblade på en Köstritzer, men sådan tur kan man väl inte ha? Värt att kolla upp ändå. Systemet nästa! Köstritzer är inte en veteöl, men jag gillar öl som inte är så beska bättre. Varken den eller den veteöl jag druckit är det, men de är inte heller söta. Nä, alldeles lagom i mitten. Skönt att man i alla fall kan dricka Berlin när längtan slår till. Hm, det kan bli en lång – och blöt – vinter…

Lebkuchen

Innan jag åkte hem från Berlin fick jag en liten present av kära V. Vi hade pratat om ämnet vid vårt förra möte och hon kom ihåg det. I avskedspresent fick jag därför en förpackning Lebkuchen. Det är en slags mjuka pepparkakor med chokladglasyr. Ja, de som jag fick alltså. De finns i många andra sorter och smaker. Jag åt upp ungefär halva paketet och lämnade resten till A, men de var goda. Dock en aning sliskiga. Läste att de ibland är doppade i honung och det kan ha varit den sötman som blev lite för intensiv för mig, men det är intressant med dessa gemensamma traditioner. Tyskarna äter alltså – liksom vi – pepparkakor till jul. Jag tror att den tunna knapriga sorten också finns. Undrar om det var vi som importerade traditionen av dem en gång i världen? Tyskarna var ju väldigt inflytelserika i Sverige under en period. Jag har dessutom snubblat på öl som smakar som julmust eller svagdricka. I Quedlinburg drack jag en ”hembrygd” variant utan eller med mycket låg alkoholhalt. Det var gott! Provade också en sorts öl som heter Böhmischer Schwartzbier och det smakade likadant. Det ska även finnas en dryck som till ännu större utsträckning påminner om must, men den hann jag aldrig testa. Som sagt, vi har mycket gemensamt med tyskarna. Och nu fick jag julstämning! 🙂

Sista måltiden

O som i middagsångest?

Mina knäppa Berlinvänner har gått hem och kvällen borde lida mot sitt slut även för mig. Jag kände för att skriva några ord om den lilla sammankomst jag ställt till med innan jag kryper ner i sängen. Jag bjöd alltså på middag för att ”fira” min avfärd. Fick idén av B&L när de var här, men tanken hade slagit mig redan innan. Det är bara det att jag får ångest när det gäller att bjuda på mat. Är säkert något jag fått efter mamma, som alltid nojar för minsta lilla rätt hon ställer fram på bordet. Nogsamt räknar hon upp allt som är fel med den. Jag har försökt sluta med det, för jag har haft samma beteende. Ikväll behövde jag inte bekymra mig. A&A var sena och själva ätande sköts därför upp till kl.21.00. Då var vi så hungriga att det blev knäpptyst medan alla slafsade i sig maten. Jag hade gjort en egen version av en linssoppa med kokosmjölk. Den blev inte så stark som den skulle så jag hade hällt i extra sötsliskig chilisås och det gjorde susen. Sedan blev det bröd från Gardelegen (dinkellimpa och ett annat bröd med pumpakärnor) hummus och en sallad på salladsblad, tomat och mozarella. Tur att jag gjorde den i alla fall! Till efterrätt hade jag köpta kladdkakor, eller brownies, från Veganz. Ingen överdådig måltid, men helt okej. Som sagt, kanske aningen snål. Soppan var dock – turligt nog! – inte bara 4 portioner utan säkert det dubbla. Puh! Så nu är det gjort.

Jag hatar också att vara värdinna ibland, för det är svårt att fokusera på gästerna när man ska få allt att klaffa i köket. Lite träning fick jag dock i stugan i Falmarksheden i min förra ”bonusfamilj”. Med dem var det inte så noga hur det presenterades eller om man stått vid spisen i timmar för att uppnå perfektion. Det var gemenskapen som var viktigast. Idag hade jag gjort soppan redan tidigt på dagen. Bara att värma upp och ställa fram. Allt var förberett. Men inte är det något jag njuter av, att hålla i middagar. Det är som om jag är rädd för att inte räcka till. Vem skräms inte av all mathysteri på tv! Nä, soppa var det jag kunde klara av och den är slut. Mission accomplished?

Andra sidan av Gardelegen

Gardelegen - utsikt från klocktornet

Gardelegen – utsikt från klocktornet

Efter det förra inläggets tema måste jag visa att Gardelegen har en annan sida också. Jag var bara tvungen att få ur mig det svåraste först. Gardelegen är en alldeles förtjusande liten stad med många gamla byggnader. På medeltiden var den rik och inflytelserik, belägen precis där två viktiga handelsvägar korsade varandra. Hansan gjorde staden till sin och den omringades av vallgrav och höga murar för att skydda skatterna. Tyvärr är den idag en mindre blomstrande ort. Sedan murens fall har många företag försvunnit eller lagts ned. Jag ser många äldre människor och även skolbarn, men jag hittar inget myller av människor. Centrum påminner mig om Piteås småstaden och storleken kan vara ungefär densamma.

Trött av alla intryck

När jag stiger av tåget från Stendal välkomnas jag av en blyertsgrå himmel. Snart inser jag att alla vackra hus och träd i höstskrud får än mer intensiva färger i diset. M hämtar mig och vi kör på smala kullerstensgator. På varje sida ligger det ena fina huset efter det andra. Eftersom orten inte är attraktiv att bo på kan fantastiska hus stå tomma och vara mycket svåra att sälja. Speciellt om de renoverats för att bibehålla sin autentiska charm. Det är omöjligt att få ett pris som täcker kostnaderna. Trots detta trista faktum ser jag skillnaden mellan t ex min gamla hemstad Kalix. Det var aldrig en blomstrande handelsstad på den här nivån, vilket syns på husen. Kanske fanns flotta herrgårdar i gross och parti, men trä ruttnar och faller sönder. Sten, murbruk och tegel håller mycket längre. Det är tydligt att mitten av Europa haft en blomstrande civilisation längre än vi uppe i norra Norrland.

Det verkar krylla av sådan här små pittoreska småstäder i hela Tyskland. Och alla har ett bryggeri med anor. M och hans föräldrar berättar att Gardelegens bryggeri har gått i konkurs, men att ölet ändå inte var något vidare gott. Möjligt att det är en del av anledningen till de dåliga affärerna. Öl eller ingen öl. Jag är tacksam att jag blivit inbjuden att bo här några dagar för att få se mer av tyska landsorten. Ms föräldrar äger en klockaffär och hans pappa är tredje generationens urmakare. Han innehar också det ärofyllda uppdraget att serva klocktornets maskineri. Varje kvart slår klockan 1-4 slag samt förstås rätt antal vid varje hel timme. Jag får följa med upp och titta på alla kugghjul, stavar, vajrar, pryttlar och mojänger. Det är riktigt fascinerande. Jag vågar däremot  inte gå upp till stora klockan när den ska slå fem. Jag är rädd att ljudet ska vara för högt. Lite senare får jag testa att slå på klockan själv. Ljudet är högt, men inte fullt så öronbedövande som jag trott.

I nästan tre dagar har jag nöjet att promenera längs ån, sparka med fötterna bland tjocka mattor av gulnade löv, trycka vitlöksosande pasta på restaurangen runt hörnet, göra desperata försök att föra en vettig konversation på tyska, klia på en katt hos den lokala keramikern, äta rödkål och surkål, stå öga mot öga med den största spindel jag sett – och det största havet av kakor. Ms mamma hade precis fyllt 60 år och kylskåpen dignade av godsaker som behövde ätas upp. Undrar om det var för min fikatalang jag blev inbjuden. Hähähä. Jag gjorde mitt bästa att vara till lags.

2 x urmakare + far och son

Mor och son

Skybar

Utsikt

I fredags, innan vi påbörjade rundan runt alla upplysta byggnader på The Festival of Lights, träffades M och jag för att fotografera solnedgången. I Stockholm har man en fantastiskt utsikt över stan i skybaren Och himlen därtill. Berlins motsvarighet (bortsett från tv-tornet) måste vara caféet och baren på andel’s Hotel i Friedrichshain, korsningen Storkower Strasse-Landsberger Allee.

När vi kom var ”bästsoffan” upptagen, men vi hade is i magen. Tog en fika/sallad och väntade. Klockan 18.00 stängde caféet och baren öppnade. Hann ta ljusare bilder från det förra och mörkare från den senare, våningen ovanför. Sedan uppstod flera roliga fenomen när ljus från baren speglades i fönstret.

Berlin

Älskade Berlin!

Jag var inte på humör för att trilskas med min kameras teknik. Verkar ha den fåfänga inställningen att jag visst kan fotografera och att jag visst fattar hur man ska ratta objektivet.

Sanningen är den att jag har en vag aning. Knappt det. Jag lärde mig tekniken en gång i tiden, men blandar ändå alltid ihop slutartiden med bländaröppningen. Nä, det är fel. Dem har jag har lärt mig skilja på.

Däremot har jag inte tränat tillräckligt mycket så att jag fått ner kunskapen i händerna. Jag fungerar så med tekniska kunskaper. De måste landa i kroppen så att jag kan släppa ”tänket” och bara göra. Där tar tålamodet slut. Öva, öva, öva finns inte i en hjärna som styrs av dålig självförtroende. Blä!

Det blev så att jag lade undan systemkameran, men orden ”den är inte tillräckligt bra”. M genomskådade mig och replikerade att det var den absolut. Kanske jag skulle gå en kurs…

Då surnade jag nästan till, men han har rätt! Jag ska ta mig i kragen, läsa kameramanualen (för första gången) och börja öva.

Kära iPhone <3

Sådana gånger älskar jag min iPhone. Med Hipstamatic blir resultatet alltid kul, även om bilderna i det här fallet blev mörka.

Anledningen till mitt labila tillstånd den kvällen var förstås underbara, vackra Berlin! Att sitta och titta på en magisk solnedgång över min älsklingsstad – en dag då termometern visat på +22 grader i oktober! – var djurplågeri. Mitt hjärta blödde i bröstkorgen. För att inte börja grina var det säkrast att bita ihop, men vackert var det!

Landsberger Allee och Berliner Fernsehturm.

Fotoläraren

Den röda, glada fotoläraren

 

Ufolampa

Spejsad taklampa

Rosa baren

Rosa baren

Kändisspotting!

Äntligen! Trodde aldrig jag skulle få se någon känd person i Berlin. Kan delvis bero på att jag inte har koll på särdeles många tyska kändisar. Det vore väl om Angela Merkel klev in på mitt lokala fik, men hur stor är chansen att det händer!? Jag vet var hon bor, men jag tror knappast att hon vet var jag bor. Möjligen kunde hon ha gjort det in the good old Stasi days…

Ändå hände det till slut. Jag satt och åt middag med A på Der Fischladen på Schönhauser Allee när en man och en pojke steg in genom dörren. A gjorde en märklig gest med huvudet och liksom himlade med ögonen. Hon pratade samtidigt med sin mamma i telefon så jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka minerna.

Jag tog en extra titt på mannen och pojken och det slog mig att karlen såg ut som en lodare, i slafsiga träningsbrallor med revärer, en stor säckig jacka, stripigt kort hår och brillor nedhasade på nästippen. Skulle tro att jag överdrev sjabbigheten eftersom jag trodde det var den A hade menat. Att han var en ökänd barnmisshandlare eller något ännu värre.

Nix. Det visade sig att just den mannen var en kändis, nämligen en av medlemmarna i superstora rockmanglargruppen Rammstein. Och där föll min haka rakt ner i bordet. Det var förvisso ett högt barbord med tillhörande stolar, men fallet var ändå ganska långt. Jag är säker på att klonket hördes ut på gatan, dit mannen gått för att vänta på sin mat.

Det roliga var att A inte ens mindes gruppens namn och hon hade varit med om exakt samma sak en gång förut. Jag fick gissa mig fram och gräva i min hjärnas minnesbank efter tyska band. Jag känner till fler än jag anade, men de bär alla ett lager 90-talsdamm. Rammstein är garanterat de enda nu ”levande” tyska rockgrupp jag vet om.

Tyvärr hade jag ingen aning om vad mannen heter, men en rask googling senare påstår Wikipedia att han heter Christian Lorenz. Fast det stod ”Flake” under bilden. Ha! Sug på den!

Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Ännu mer besök

Min tystnad på bloggen beror återigen på besök från Sverige. L&B har varit här och upplevt Berlin för fjärde gången. Det finns fler fanatiker än jag! 😀 Jag har hängt med ut på shoppingrundor på nya gator.

Häromdagen åkte vi till Kreuzberg och tog en promenad upp på ”berget” Kreuzberg i Victoriapark, där man har en rätt okej utsikt över stan. Dessvärre finns många trädkronor i vägen, men de är ju också vackra att titta på! Speciellt nu med alla höstfärger.

Vänster: Jonglör mitt i gatan

Höger: Ännu en kyrka

Besökte också Bergmannstraße, som är en riktigt fin liten shoppinggata. Vi åt goda veghamburgare på Yellow Sunshine, ett helt vegetarisk snabbmatsställe. Jag tog halloumiburgare, L en ostburgare och B åt en supergod spenatburgare. Även om det var snabbmat kändes det förhållandevis fräscht.

De har många sorters bioläsk här, t ex BioZisch, ekologiska drycker med naturliga råvaror. Jag drack en flaska med ingefärs- och limesmak och Bs rabarberläsk fullkomligt slet mig tillbaks i tiden, till mormors kök och hemkokt rabarbersaft. Mums! Måste köpa en till så snart jag hittar dem igen. Finns säkert på alla matvaruaffärer.

Vattenfallet på Kreuzberg

Blommande träd och Spree

En annan dag besökte vi East Side Gallery. Den del av muren, som 1990 målades av olika konstnärer till minne av murens fall den 9 november 1989. Såg att motiven snyggades till 2009, men tyvärr finns det personer som inte kan hålla fingrarna borta utan klottrar skitsaker mitt på konstverken. Gärna snoppar och/eller bröst. Så tråkigt.

Jag tycker grafitti kan vara snyggt, coolt och intressant, men vanligt klotter är bara trist och känns smutsigt. Samtidigt hör det till Berlins stadsbild. Denna konstanta civila olydnad. Det som jag till viss del ser som frihetens baksida. Att man tror och tycker man har rätt att göra precis vad som helst. Självklart, men man kanske ska visa hänsyn ibland. Vi har också skyldigheter gentemot varandra. Slut på föreläsningen.

Världen måste förändras

Välkänd rysskyssmålning

Färgrik dam med drake

Ser du tv-tornet? 🙂

Nytt försök

Det här inlägget vill inte skrivas klart. Jag har hållit på i flera dagar vid det här laget. Så vad återstår att nämna?

Jo, att det var kolossalt roligt att återigen ha besök från gamla Svedala. Jag tycker det är fantastiskt att få dela min älsklingsstad med goda vänner.

De här två hade ju dessutom ett och annat tips att ge mig, sådant som jag inte hunnit se eller visste fanns. Jag har tagit en öl på Wohnzimmer med dem och en drink (som var för stark – trots att jag blandade ut den med ett halvt glas vatten!) på Scotch&Sofa. Jag kom så långt att jag stod i kö till club/bar/restaurang White Trash Bar, men ångrade mig i sista ögonblicket. Kändes inte rätt just då. Tydligen missade jag inget speciellt.

B kollar kameran

Det vackra vattenfallet uppifrån

Ja, jag trivs i Berlin!

Överexponerad L

Vi hade inte så tur med middagarna fredag och lördag. Tapasrestaurangens mat var lite smaklös och vi fick vänta nästan en timme på vår pasta på det andra stället.

Ett ställe som inte gjort mig besviken ännu är falafelstället på Kastanienallee, Habba Habba. Det ligger till höger om Falafel Ufo. Haha. Jo, det heter så. Är ganska säker på att de har bättre mat på ”mitt” ställe.

Rekommenderar Falafel Salat och wrapen Grün Halloumi. Maten serveras minst lika tjusigt upplagd som på ”finrestaurang”. Gott, fräscht och nyttigt. Killen som jobbar där är väldigt trevlig och gav mig massor av bra argument för att flytta till Berlin. Mjo, vi får se…

Men nu har tjejerna varit och farit. Jag är åter ensam med min härliga stad. Om två veckor åker jag tillbaka till Sverige. Underbart är kort.

Underbar musik

Jag genade genom Mauerpark, efter att jag vinkat av tjejerna, på väg till favoritfiket Veganz. Parken är full av människor på helgerna, bland annat på grund av loppmarknaden.

Olika musiker uppträdde och spelade. Människor stod i klungor och lyssnade. Jag passerade de första två utan att stanna, men sedan såg jag en ung kille sitta och spela hang.

Det är ett så läckert instrument. Jag blir helt förhäxad av musiken och sjunker in i mig själv. Det är skönt meditativt och bjuder in till något de flesta av oss kan behöva i denna stressade värld, en stunds avkoppling – och nedkoppling – av hjärnans konstanta arbete.

Så jag blev stående. Han sålde cd-skivor för bara €5 och jag ville ha en. I börsen fanns bara €10-sedlar. Stod och tvekade, men valde att vänta och fortsätta njuta. Efter en fantastisk stund var låten slut och då frågade jag om han hade växel. Som tur var hade han det och just nu, medan jag sitter och skriver detta, lyssnar jag på Mattis låt ”Landwehrkanal” på skivan ”Stadtgeräusche”. Gåshudsvarning!

Här kan du köpa, ladda hem och lyssna på Mattis musik

Gasmannen

Jag sitter och väntar på att gasmannen ska komma och serva varmvattenberedaren. Ja, jag säger ”mannen” för jag har den fördomen att den typen av arbete görs av män. Vi får se. Kanske har jag fel. Jag måste hur som helst hålla mig hemma och släppa in henom.

Bara för den skull längtar jag ut. En märklig trötthet vilar över mig idag och jag är säker på att frisk luft skulle göra susen. Det eller starkt kaffe. Möjligtvis både och.

Igår slank jag förbi Veganz för en smarrig bagel och en latte på mandelmjölk. Tyvärr var jag för hungrig för att njuta deras rawfoodkakor. Sist fick jag smaka en slags cheesecake med blåbär och den var himmelsk. Själv åt jag då cheesecake med körsbär, men den var inte riktigt lika god. Det är inte helt otroligt att jag går dit idag och köper en egen blåbärskaka…

I övrigt laddar jag för nytt Stockholmsbesök. Känns som om alla väntat in i det sista med att komma till Berlin. Det är fortfarande några veckor kvar tills jag åker tillbaka till Skellefteå, men september var inte direkt välbesökt. Jag får några dagar med ett par entusiastiska Berlinälskare. Det är deras fjärde besök också. Jag hann dock klämma in mitt fjärde inom ett år. De är inne på andra året. Men vem tävlar! 😀

Jag ser fram emot ännu en mysig helg i Berlin i goda vänners lag. Ja, just nu verkar det mest vara nöje och lite arbete. Eftersom jag liksom är tvångskommenderad att stanna inne borde jag passa på att jobba det jag kan, fast saken är den – jag vill inte! Ha! Rebellen har talat.

Gasvånda

Tillbaka till det här med gas. Jag är så glad att jag inte har gasspis, för jag tycker det är otäckt. Får tvångstankar att jag ska glömma på gasen eller att en läcka ska uppstå så att jag sakta kvävs när jag sover. Dessvärre måste jag då inse att, trots vanlig spishäll, värms vattnet med gas. Kanske även elementen. Jag vet inte hur systemet sitter ihop.

Förresten är det nästan svårt att få fjutt på gasspisarna, vilket gör det närmast till en konstart att lämna gasen på av misstag. Men men… Vattnet i kranarna kan vara kokhett, så man får vara försiktig.

Jag undrar vad som ska ske idag. Om det är rengöring av något? Eller bara en koll så att just läckage inte uppstår? Troligen både och av detta också.

Det här är ett inlägg för alla er som sitter beredda med anteckningsblock och verkligen brinner av intresse va?! Jaja, jag tar nya friska skrivartag imorgon. Och då kan jag referera om gasmannens besök! Yaaaaay!

Fotnot: Kom precis på något intressant. I Berlin verkar inte hyresvärden ha huvudnyckel eller rätt att gå in i en lägenhet när ingen är hemma. Istället måste man se till att vara hemma personligen när något ska ske. I det här fallet hjälper jag A så att han kan vara kvar på jobbet. Däremot har jag tagit emot grannens paket av postkillen. Ingen har hämtat det än…