Kategoriarkiv: Mat & fika

Bicycle Repairman – uppföljaren

Så är min cykel fit for fight. Det var den inte igår. Då var framdäcket platt. Igen! I tisdags fick jag hjälp att fixa punkteringen och det gick snabbt och enkelt. Om jag haft verktygen hade jag möjligtvis kunnat klara det själv – på tredubbla tiden. Hurra för fina och snälla vänner!

Jag bjöd på fika på Café Sibylle på Karl-Marx-Allee som tack och det var jäkligt billigt tycker jag! I runda slängar 45 kr 😀

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Men tyvärr var inte lyckan långvarig. Troligtvis fanns en mikroskopisk glasbit kvar i däcket, trots att vi kollade, och gummit var torrt, gammalt och slitet.

Därför tog jag stålhästen och övergick till plan A igen, att gå till cykelreparatören Antrieb på Grünbergerstrasse.

Där blev jag glatt överraskad. Inte nog med att han kunde fixa cykeln samma dag – det var ganska billigt också.

Jag valde, det som jag redan tänkt innan, ett däck som var så kallat ”Unplattbar”. Ja, det hörs ju på namnet vad det betyder. Inklusive arbete, byte till nytt däck och slang betalade jag knappt €35, drygt 320 kr. Jag inbillade mig att bara däcket skulle kosta så mycket.

Oavsett så var det värt sitt pris. Utan cykeln är jag rökt. Åtminstone fattigare. Det kostar ju som bekant att nyttja lokaltrafiken också.

Cykeltur

Till sist gick det fint att cykla till Bürgeramt och fixa det där viktiga pappret.

Egentligen är det bara som ett kvitto på att jag anmält att jag finns i landet. Med detta papper kan man sedan skaffa bankkonto, olika sorters abonnemang, hyra lägenhet osv.

Imorgon ska det visst vara bra väder. Kan ju vara läge att cykla bort till Arbeitsagentur och få även det avklarat.

Höstcykel

Höstcykel

Kollade på olika jobb idag och hittade ett som verkar lovande. Jag ska söka det, fast jag tror inte jag är rätt person. De vill säkert ha någon ung och trendig, men det är bra att komma igång på allvar.

På tal om det så hamnade jag mitt i en diskussion på webben. Vissa (ofta själva inflyttade) uttrycker en intressant synvinkel på ”invandringen” och då menar jag inte den vanliga rasismen.

Nä, här är det många som klagar på de sk hipsters som kommer till Berlin, förändrar staden till oigenkännlighet och ser till att hyrorna stiger. Det är nästan lite trendigt att avsky den trendkänsliga hipstern.

Samtidigt måste man inse att allting förändras. Även Berlin. Man behöver inte gilla förändringen, den kommer ändå.

Det är tråkigt om stadens nuvarande popularitet innebär att de ”verkliga” invånarna knuffas ut när stadsdel efter stadsdel höjer hyrorna, men någon skrev att det inte bara är av ondo att byggnader rustas upp till bostäder. Annars hade de bara stått tomma och förfallit.

Berlin behöver pengar! Men visst är det en förändring som främst gynnar de rika och jag hjälper den på traven.

Blåögd idealist?

Jag hade för ett tag sedan ett samtal om detta, där jag vädrade min idealistiska inställning om att inte alla drivs av att tjäna pengar. Då sa killen jag pratade med:

– Men det är ju jobbigt att vara hungrig…

Det har han rätt i. Jag må ha haft liten inkomst större delen av mitt liv, men jag har aldrig – ALDRIG – behövt gå hungrig. Och jag tvivlar på att någon hipster behövt uppleva det heller, om det inte varit självförvållat efter för mycket partajande.

Nä, den typen av upplevelser gör mig ödmjuk och tacksam över hur bra jag fått ha det i det här livet.

Avslutar med en favorit i repris!

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=U01xasUtlvw

Des Kaisers neue Kleider

Från Komische Opers pressbilder © dpa

Måste bara lägga in den för att min vän M är med. Stående till vänster. Från Komische Opers pressbilder © dpa

Torsdag morgon kl 10.00 var jag på opera. Komische Opers genrep av Des Kaisers neue Kleider. Komische Oper, för att vara mer exakt. De har faktiskt alldeles precis blivit utnämnda till 2013 års bästa operahus – i världen. Det är inte kattskit precis!

Det här var min andra barnopera där. I våras såg jag Hänsel und Gretel (klicka och titta gärna på filmen). Säga vad man vill, men jäklar vilka maffiga uppsättningar!!

I Kejsarens nya kläder av HC Andersen har de verkligen brakat på med udda figurer, tramsiga kläder – och vilka skor!! Underbara! I en scen är det som att vara på besök på ett modehus eller en modevisning.

Sprakande och magiskt. Roliga karaktärer och ungarna i publiken var helt lyriska. Sångarna pratade ibland direkt med publiken, ställde frågor och barnen svarade.

– Han är i viiintuuuunnaaaaan!!! Däääär!!!

Snart går ridån upp

Snart går ridån upp

Balkongraderna till höger om scenen

Balkongraderna till höger om scenen

Som i en hönsgård

Synd bara att jag inte sovit tillräckligt i och med den sena filmkvällen dagen innan. (Verkar som om bloggen handlar mycket om sömn för tillfället. Ber om ursäkt för det.) Filmen slutade ca 01 och sen tog det en stund att ta sig hem och komma ner i varv för att sova.

Jaja, jag överlevde. Fast jag var inte på alerten under föreställningen. Hängde inte med i tyskan, men det gick bra att bara njuta av fluffiga kostymer, yviga gester – och en liten söt vovve. Stackars liten. Den fattade nog inte mycket av sin roll i det hela. Såg mest väldigt förvirrad ut och sökte matte/husse i kulisserna.

Den magnifika kristallkronan

Den magnifika kristallkronan

Men det bästa var ändå de grymt härliga låtsashönorna.

Vi började fnissa åt dessa vimsiga skapelser, som tack vare någon slags motor mekaniskt stod och headbangade i bakgrunden.

Vid ett tillfälle bar en man fram två av hönorna och ställde dem till vänster på scenen. Just där sluttade det ner mot publiken, så hönorna rörde sig långsamt ned mot scenkanten.

Både F och jag började skratta och kunde knappt sluta. F grät och pressade handen mot munnen. Ojojojoj, vi var så trötta och fnissiga.

M, den stackaren, försökte ta allt på allvar. Han skulle ju spela med vid senare tillfälle. Och där satt vi och flamsade sönder början på andra akten.

Seriöst. Jag skulle älska att ha en sån höna. Hoppas de börjar sälja dem. Hehehe.

Hönorna i sig var en stor behållning, men också resten av opera var sevärd. Storyn är ju klassisk och den var skickligt regisserad. Verkligen mycket bättre än Hänsel und Gretel. Jag verkar inte hunnit skriva om den. Där var häxan rätt häftig, men storyn var tam och blek. Kändes som om den regissören inte riktigt kunde sin sak.

Des Kaisers neue Kleider var regisserad av en kvinna, Lydia Steier, och det med bravur. Om du har vägarna förbi Berlin tycker jag du ska boka en biljett. Jag garanterar en härlig upplevelse. Ba-BAAAK!!

Här kan du se fler bilder från föreställningen

Fredag i Friedrichshain

En låååång sovmorgon blev det idag. Jisses så trött jag var! Fler inlägg kommer som berättar varför. Om någon är nyfiken 🙂

Karl-Marx-Allee

Karl-Marx-Allee

Till en början kände jag mig låg. Det är ju inte bara förträffligt och tjosan hela tiden att skapa ett nytt liv. Finns oro för framtiden som stör nattsömnen och sen insikten om vad man faktiskt lämnar bakom sig.

För det är en hel del band som kapas på något vis. Man tappar kontakten med det som fanns förut i ens liv. Kanske inte efter två veckor, men successivt. Det som var tryggt och ombonat existerar liksom inte längre.

Även om jag inte känner mig otrygg här så finns det många frågetecken. Många insikter. Om jag skulle bo här ”på riktigt” då är det så mycket jag inte har inblick i. Även om jag inte har stenkoll i Sverige så vet jag vad som gäller, vem jag ska fråga och vart jag ska gå. Jag vet hur systemet fungerar. Banker, försäkringar, hyreskontrakt, a-kassa, sjukförsäkring, tandvård osv. För att inte tala om avståndet till vänner och familj.

Man får ju nya referensramar och det ökar till viss del avståndet och känslan av att vara lite utelämnad. Det skakar om ens behov av trygghet helt enkelt och det är både skönt och jobbigt. Men det är ju inte för att jag avskyr Sverige som jag valt att åka hit. Tvärtom! Jag uppskattar Sverige mer, nu då jag ser hur bra vi har det.

Goda råd hos frisören

Syns håret?

Syns håret?

Jag gick och klippte mig på eftermiddagen. Kunde inte vänja mig med den halvlånga ”pottan” jag fick sist. Den må ha varit modern, men det blev för snällt och platt på mig. (Sorry Fredde!)

Killen som klippte mig var dansare egentligen, men tjänade sitt uppehälle som frisör (och det var han förstås också utbildad till!). Han hade varit sjuk ett tag och förlorat dansjobbet. Tror det var Westside Story han varit med i.

Till mig sa han:

– I Berlin måste man vara tuff. Det finns så många andra som är duktiga och de kommer från hela världen. Man måste vilja vara nummer ett.

Det är inte riktigt min mening eller önskan, att vara nummer ett, men jag inser vad han menar.

Kanske gäller det speciellt i Berlin. Människorna här har ju varit med om en del. Ja, de som bott här under murens inflytande. Samtidigt tycker jag att jag träffat många som är väldigt varma och öppna. Visst har de fått kämpa, men det har också jag gjort. På mitt sätt.

Kort sagt, det finns mycket att fundera på när man bor i ett annat land. Mycket som man inte kan förutse innan man testat.

Kom till saken…

Jag kom visst bort från ämnet. Ville ju skriva om min mysiga fredag. Jag tycker om att ta saker som de kommer, gå på infall, men jag började att gå och äta ”brunch” på Goodies. Jag ville åt deras wifi och lägga upp några bilder på Instagram.

Goodies är ett ganska trevligt ställe och jag tycker om att de har veganska kakor etc. Dessvärre hade de visst vanlig mjölk som alternativ när man handlar olika kaffedrycker. Det är inte så veganskt precis. Eftersom jag förstod att jag nog fått riktigt mjölk vågade jag inte dricka upp hela min Latte Macchiato. Nästa gång får jag be om rätt mjölksort direkt.

Innan jag gick och handlade mat tog jag en sväng runt kvarteret. Det resulterade alltså i en klippning och några impulsköp. Ett gäng vykort med roliga citat + en anteckningsbok fick följa med hem. Jag hittade också en kort svart kjol som påminner om en jeanskjol. Jag insåg att det varit dumt att lämna den svarta kjolen i Skellefteå, men nu spelar det ingen roll!

Den här nyare är bättre. Kortare, vilket är bra när jag ska cykla och bära tjockare strumpbyxor. Min lila knälånga kjol fick en märklig in- eller var det kanske en utbuktning? Ja, där sadeln varit. Såg inte fint ut!

Dags att kura ihop sig på sängen, streama lite Sherlock Holmes. Njuta av regnets sövande ljud utanför den öppna balkongdörren, en skål med nötter – eller Studentenfutter (studentfoder?) som det kallas här – nära till hands. Kanske en tekopp?

Snart börjar folk strömma till för att studsa runt på nattklubben Berghain, som ligger en bit ner efter gatan. Brandbilar eller ambulanser, från den närliggande brandstationen, kommer garanterat tuta förbi utanför med blåljuset på.

Kort och gott, det är fredag i Friedrichshain, Berlin.

STROKE / Berlin Art Fair 2013

Tur att man inte behöver vara sysslolös i en stor stad. Ifjol var jag på Stroke Art Fair på Postbahnhof i Friedrichshain, men i år var den flyttad till Alte Münze i Mitte. Dubbeltur att jag har en kompis med Vespa! 😀 Det är skitkul att trycka på sig störtkrukan, kräla upp på bönpallen och sen njuta av iskall vind i ansiktet. Yiiiihaaaaa-ha-ha-ha!!

2013-10-06 21.29.30

Finn DAC var med ifjol också

What goes up must come down heter det ju. Efter solsken kommer regn. Eller grått väder i alla fall. Det är runt +15 grader som bäst så jag klagar inte. Okej. Själv har jag också gått i moln en aning.

När man blir så entusiastisk som jag kan bli i Berlin är det svårt att komma till ro. Natten till igår insåg jag kl 03.00 att jag inte kunde sova. Alltså slog jag igång datorn och började snygga till en text jag länge tänkt utforska och färdigställa.

Vid fem-tiden insåg jag att sova kanske inte är så dumt i alla fall… Gissa om jag får sota för det idag! Gääääsp! Jaja, det lär mig.

Tillbaka till utställningen

2013-10-06 21.53.54

Läcker grön tavla i bakgrunden

Det är både mer etablerade konstnärer och amatörer som ställer ut och det rör sig om sk Street Art i graffitistil, men det finns allt möjligt.

Anja konstaterade dock med viss ironi att de sämsta verken också var de dyraste.

Vi såg en ”Andy Warhol-tavla” som bestod av en jätteutskrift (man såg pixlarna) och var bestruken med vit färg här och var. Den ville man ha €10 000 för, alltså ca 92 000 kr. Hahaha! Rena skämtet!

Sen måste jag säga att Postbahnhof var en bättre lokal. Idag blev det trafikstockning av alla människor. Det fanns också små rum att gå in och titta i, vilket ytterligare stoppade upp flödet

Feed me cake, please!

2013-10-06 21.51.10

Anjas kaka

Jag kroknade ganska snart och längtade efter frisk luft, kaffe och go’kaka. Så vi slängde oss upp på Vespan igen. Ja, inte alla tre förstås. Mark föredrar vanlig cykel.

Anja körde kanske inte helt lagligt, men det märkte jag inget av. Fick knipa med benen så att jag inte skulle falla av när hon gasade. Hehehe. Det är så kuuul!!

Till slut hamnade vi på ett fik som heter Olivia. Jag köpte en latte på sojamjölk och den var faktiskt varm när jag fick den. Så ofta som jag druckit pissljummen latte i mina dagar. Och till det en nötpaj, typ pecannötspaj. Sliskig, men underbar. Det stället kommer jag att återvända till. Großartig!

Det blev en bra dag. Imorgon börjar allvaret. Jag ska försöka få kontakt med Arbeitsagentur, som är tyska AF. Behöver få tag på rätt person som kan skriva in mig i det tyska systemet, samt fylla i rätt blankett som ska skickas tillbaka till Sverige.

Känner mig lite skeptisk till att det ska gå lätt. Jag har nämligen mailat för att boka en tid, men det gick inget vidare. Mailade till ett annat ställe igår. Hoppas det går bättre. Jag tycker nämligen det vore enklare för alla inblandade om jag fick en tid hos rätt person på en gång. Onödigt om de måste slösa tid på att bolla runt mig, men som sagt. Tysk byråkrati känns avskräckande. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Dags att kliva ur ”the comfort zone”…

2013-10-06 21.50.07

Anjas coola Vespa

2013-10-06 21.46.35

Mark och Anja

2013-10-06 21.55.36

Skateboardåkare råkar illa ut?

2013-10-06 21.41.46

Ser ut som ett foto, men målat

2013-10-06 21.45.06

Exteriör Alte Münze

2013-10-06 21.34.13

Jaaa, man ser tornet!

”Connect the dots”

Det är så jäkla märkligt. Jag hinner inte mer än landa i den här stan så lättar fötterna från marken. Jag frågar mig, är det en slump att flera av de jag känner i Berlin jobbar med teater, sång, musik, skrivande, design och personlig utveckling? Är det en slump att Berlin just nu är en kulturell smältdegel, både när det gäller människor och kulturellt utövande? Jag är inte så säker på att jag tror på slumpen…

På "Tapas" i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

På ”Tapas” i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

Dagen började tämligen odramatiskt. Barnfamiljen ovanför mig väckte mig tidigare än jag hade hoppats på. Det var bara att gilla läget. Runt lunchtid fick jag ett mess av M och förslaget att gå och fika. Passade mig fint då jag ville hämta min cykel hos honom. Han hade haft vänligheten att förvara den i källaren i sitt hus sedan sist.

Min cykel såg ut som förut. Lite dammig sadel och halvtomma däck. M lekte gentleman och smorde kedjan, kollade växlarna. Vi passerade cykelaffären och lånade deras pump. Det var härligt att rulla iväg efter gatan på ”gamla grålle” i det milda höstvädret. Vi ställde kosan mot Frau Honig på Straßmannstraße och cyklade i sakta mak.

Möten inspirerar

Under morgonen hade flera frågor susat runt i skallen på mig. Känslan av att jag behövde fatta något viktigt beslut. Vad vill jag? I vilken riktning vill jag gå? Hur ska jag få det att hända, att komma till mig? M inspirerar mig och tvingar mig omedvetet att lyssna till mitt hjärta. Jag försökte ju förvirra mig själv genom att inte lyssna. Under vårt samtal, mellan tuggor av utsökt ”hembakad” kaka, vaknade jag upp igen och något inom mig började darra, som en nyfödd rådjurskalv i morgondiset.

Ikväll ringde M igen och samma sak hände. Inom loppet av några minuter hade samtalet djupdykt och det var som om ett hopp inom mig tändes. Kanske jag kan göra det jag allra helst vill. Kanske NU är rätt tidpunkt att på allvar ta itu med drömmarna. The time is NOW! som många gurus säger.

Hur punkterna hänger ihop

Jag tror att det är därför jag är här i Berlin. Staden öppnar upp något inom mig och sedan möter jag de människor som kan hjälpa mig att utveckla det som finns därinne. Jag vet inte varför det inte sker i Skellefteå, men jag tror det hänger ihop med språk. Det är ju något med mig och språk. Ord, som jag skrev om sist. Aaarrghh, det är som att jag försöker lägga ett pussel utan att ha alla bitarna!!

Så vart är jag egentligen på väg? Hur ser pusslet ut?

Steve Jobs sade i sitt berömda Stanford-tal att man inte kan se hur punkterna hör ihop förrän i efterhand. Man måste bara lita på att de verkligen kommer att hänga ihop till slut.

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

Die Biermeile

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

…eller rätt och slätt ölfestivalen. En del tyskar tycker det är ett äckligt turistdragande jippo som ingen äkta berlinbo bör sänka sig till att bevista. Jag brukar själv vara ganska kritisk till festivaler. Den här är förvisso ett bra tillfälle att dricka sig redlös och brölande gå bärsärk efter gatorna, men… Jag gillar den!!

Tjejerna

Tjejerna…

Min uppfattning av tyskarna är att bara det goda är gott nog. I Skellefteå nöjer vi oss med att dricka billigaste blaskölen i bräckliga plastmuggar, bara vi får snacka med varandra i råkalla öltält.

I Berlin kan man köpa en 2 dl-glassejdel för €3,50 (det finns en större också) och sedan testa flera hundra olika ölsorter. Den ena av finare kvalitet än den andra. För €1,50-2 tar de glaset, tjoffar ner det i en hink med löddrande vatten, sköljer av det i en hink med rent vatten och till sist fyller de upp det med önskad sort skummande dryck.

Om det kurrar i magen finns inlagda gurkor, currywurst och bratwurst att smaska på. Ja, det finns ännu mer att äta. Hann inte lägga allt på minnet. Mycket har ekologiska förtecken. Bio-ditt och Bio-datt. (Bio = eko för den oinvigde.)

Nya ölfavoriter

...och...öh?...killarna.

…och…öh?…killarna.

Förra året hittade jag en öl som jag tyckte mycket om. Den heter Glückauf och är en mörk öl. Jag föredrar mörkt öl, dvs Schwarzbier, eller ale. (Dock inte riktigt så mörkt som Guinness.) Ölen bryggs i Gersdorf, som ligger söder om Berlin. Nära Tjeckiska gränsen. Jag blev glad att jag fick smaka den även i år.

Fast allra först smakade jag brittiska Fuller’s ESB ale. Den är en favorit på Bishop’s Arms i Skellefteå. Mjukt och krämigt skum. Under kvällen slank det även ned en Köstrizer Schwarzbier och till sist en… Ja, vad hette den sista sorten? Även den var en Schwarzbier, men var det en Böhmisches eller vad var det? Jag får fundera en stund. Kommer jag på det är det bara gå in och ändra i texten. Kan det ha varit en Newcastle? Nä…

Sverigebesök

Under festivalen fick jag besök från Sverige. Eller jag och jag. En kompis brorsa kom till stan för att bl a glida runt med sin kamera och fotografera vimlet. Passade fint då att kunna träffas och smaka på lite öl. På bilden ovan fotograferar han exakt samtidigt som jag. Jojo, men vi hade en trevlig kväll.

Förresten, jag tog inga foton av själva festivalområdet. Det kan förklara det något udda bildvalet och avsaknaden av ölmotiv. Lovar bättring till nästa år!

Namnet till trots så tycker jag ändå att ölfestivalen är en ganska så städad tillställning. Jag märke aldrig några aggressiva tendenser eller fyllesång, som svenskarna gärna hänger sig åt. Festivalen höll på mellan den 2-4 augusti: fredag 12-24, lördag 10-24 och söndag kl 10-22. Jag var ju bara där på lördagen, men bodde strax intill. Möjligen att jag senare på natten hörde oljud utifrån, men som sagt i det stora hela tyckte jag folk var glada, tålmodiga och nyfikna.

En bra människomagnet är att prata engelska. De som vill kommunicera dyker upp runt om och oftast får man en intressant pratstund. Även om ölfestivalen är en turistfälla så är den gemytlig och jag rekommenderar den varmt för alla som vill uppleva något nytt – och dricka öl förstås! 😀

Läs mer om ölfestivalen

En smula franskt i allt det tyska

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

Till slut kom (tis-)dagen då det var dags att ta farväl av min sköna tillvaro på Torstrasse. Jag fick förstås stanna trots att lägenhetens rättmätiga invånare kom hem, men då väntade nästa lägenhet – och en katt som heter Stewie – på sin väktare.

Jag hade städat och snyggat till efter mig. Flyttat över mina sängkläder till soffan inför den sista natten och bäddat rent i sängen. När dörren öppnades satt jag inte ont anande på soffan och surfade. Plötsligt var rummen fyllda av ivriga röster, väskor, kramar, kartor och berättelser från La France.

Photo 2013-08-01 20 53 08

Le Chef

Photo 2013-08-01 20 55 24

Salut!

Resan hade gått till Marseille och sedan vidare i området runt Medelhavet. Jag fick veta att det finns en tågstation mitt i ingenstans, men i närheten av Aix-en-Provence. Den heter Gare TGV Aix-en-Provence. Tydligen finns ingen annan bebyggelse i området. Märkligt. Att en flygplats hamnar så avsides är inte konstigt i och med oljudet från motorerna, men en tågstation???

Innan jag hann fundera djupare på detta trycktes en gåva i min hand. En påse franskt gourmetsalt. Å! Jag som är en rätt simpel matvarelse känner bara till ungefär fyra sorters salt: vanligt, flingsalt, havs- och örtsalt. På kökshyllan i min tillfälliga boning trängdes minst 30 olika sorter. Jag hade ingen aning om vilka de var och när man skulle använda dem, men i denna värme behövdes en extra nypa salt till maten för att uppväga de mängder vatten man måste dricka. Jag kände mig glad och liksom upptagen i den rätta ”saltkretsen”.

Un petit soaré

På köksbänken radades upp delikatess efter delikatess. De här grabbarna vet vad ordet vardagslyx innebär!

I en påse fanns ett antal kronärtskockor.
– De här måste ätas upp, sa Le Chef, och DU ska hjälpa oss!! När passar det? På torsdag?

Jag sa ja direkt. Jag hade väl bara ätit kronärtskockor från konservburk tidigare? Ett svagt minne av att mamma kokade färska kronärtskockor någon gång på 80-talet flöt upp i skallen. Däremot kunde jag inte minnas vad det smakade. Om jag ens åt dem! Jag såg fram emot att få prova igen.

Tänk vilken tur jag har med dessa sköna Berlinvänner och deras generösa läggning.

Slit å släp med belöning

Photo 2013-08-01 21 08 24

Kronärtskockorna

Under onsdagen flyttade jag mödosamt mina grejer (en fet resväska på hjul, en tung datorväska med axelrem samt en papperskasse med matvaror) från Torstrasse till Petersburgerstrasse: en promenad på ca 10 min till Alexanderplatz, en U-bahnresa på nästan lika länge, ännu en promenad på fem minuter – och sedan ett förjävla stretande upp till fjärde våningen. Kändes som minst 30 minuter, men det rörde sig väl om cirka 5. Gummiarmar var bara förnamnet! Stewie, det kattkräket, kände inte det minsta medlidande med mig.

På torsdag var jag återigen i gammal vanlig halvsunkig form och tog U-bahn tillbaka till utgångspunkten. Min cykel stod kvar så det passade bra att äta mysmiddag och sedan cykla hem genom den ljumma Berlinnatten.

Le Chef gjorde ingen besviken. Förutom nykokta kronärtskockor fanns det tre olika dipsåser, ugnsstekta potatisklyftor och oliver. Vilken himmelsk måltid!

Jag måste dock säga att det påminde starkt om en kräftskiva, för så mycket skräp det blev! Jag tog ett blad från ”kockan”, doppade det i dipsås och sedan liksom skalade av den halva teskeden ”kött” som fanns på bladet, med tänderna. Ett mycket långsamt sätt att uppnå mättnadskänsla. Fast vem klagar!? Det var en mycket mycket trevlig kväll.

St. Hedwigs-Katedrale

© ingrid carlsson

Här finns verkligen en märklig stillhet

Eftersom min tidigare ”guide” inte visat något större intresse för kyrkor (om den inte heter Friedrichswerdersche Kirche och är omvandlad till museum över arkitekten Karl Friedrich Schinkel) så har jag missat något helt fantastiskt. På Bebelplatz, där SA och nazistiska ungdomsorganisationer den 10 maj 1933 brände runt 20 000 böcker, ligger en kyrka med kupolformat tak.

Jag visste att den var katolsk, men jag hade inte haft någon önskan om att gå in i den. Visst har jag besökt kyrkor i mina dagar, inte minst Peterskyrkan i Rom, men jag upplever att ”organiserad religion” är för trång för mig. Alltså söker jag mig inte till ”Guds hus”. Det är liksom inte riktigt naturligt för mig.

Om jag inte har sällskap…

När jag och H skulle besöka just Friedrichswerdersche Kirche, för att se den permanenta utställningen om Berlins favoritarkitekt, var den stängd. Lappen utanför dörren förklarade att byggnaden skulle renoveras och vi kände oss omtumlade av besvikelsen.

Vad skulle vi nu hitta på?

Efter en stunds funderande valde vi att gå i motsatt riktning, in bland de officiella byggnaderna, till Jägerstrasse. Där tipsade jag för övrigt om restaurangen Chipps, som är ett fräscht och trendigt ställe med god mat. En sväng förbi Gendarmenmarkt och plötsligt stod vi på nytt utanför St. Hedwigs-Katedrale.

– Ska vi gå in? frågade H.
– Okej, gärna för mig, svarade jag.

© ingrid carlsson

Älskar de runda lamporna och fönsterglasen

Fantastisk design

St. Hedwigs-Katedrale är en av de vackraste kyrkor jag varit in i. Den blev förstörd i kriget och byggdes sedan upp igen mellan 1952-1963. Istället för att återge kyrkan samma interiör som förut valde man att ändra designen efter tidens ideal.

Genom att motverka kupolens och fönstrens svulstiga välvningar med raka linjer undvek man den tidigare bulligheten.

De blyinfattade glasfönstren har rut- och figurmönster i diskreta färger.

Runda lampor hänger på tråd längs pelarna på var sin sida.

Enkla ekbänkar med metallben bildar en sexkantig ram längs efter de rundade väggarna.

Trappräckena runt om och ner till undervåningen består av tjocka snedställda glasbitar mellan svarta metallstänger.

Och sen kupolen… Inifrån ser det ut som att taket är en enda stor iris. Guds öga, där pupillen inte är svart utan vit av ljus.

© ingrid carlsson

Kupolen har en öppning upp mot ljuset

Pietà

Det fanns en undervåning också. Ja, den låg under våningen ovanför. Vet inte om det normalt sker under här. Höhöhö.

Men jag ska inte skoja. Det fanns en mycket speciell energi där nere. Från det stora runda rummet kunde man gå in i små rum på sidorna. Vi kikade in i ett och där stod den. Statyn av Maria med den döde Jesus i famnen.

I Peterskyrkan i Rom finns det välkända ”originalet”, Pietà, av Michelangelo. Det är en vacker och fridfull staty. Jesus är förvisso död i sin moders famn, men i det lilla rummet var det friden vi kände.

På andra sidan fanns ett rum med ett krucifix och det kändes verkligen som ”Dödens rum”. Tungt, sorgset och svart. Vi betalade 50 cents var och tände ett ljus hos Jungfru Maria. Det kändes som att det var det världen behövde. Inte mer svärta.

© ingrid carlsson

Två våningar, två altare

Rekommenderas!

Oavsett om du är religiös eller ej, intresserad av arkitektur, konst eller bara en speciell upplevelse – gå in i Hedwigskirche och se dig omkring.

Viktigt dock att visa respekt!

Gå inte in för lättklädd och prata inte för högt.

Det är trots allt en andlig och helig plats.

Redan innan det ens fanns en kyrka användes området för andligt utövande.

Jag kunde känna det klart och tydligt. En vilsam, lugnande atmosfär. Perfekt för den som vill varva ner från sol, trafik och storstadsbrus.

Johannes Itten & Paul Klee

Photo 2013-07-22 19 08 53 (2)

”Frühling” och ”Sommer” av Johannes Itten.

Ja, i den ordningen. I precis den ordningen. Paul Klee må vara mer berömd och en talangfull konstnär, men Johannes Itten plockade hem flest poäng på deras gemensamma utställning. För tusan – han plockade hem dem alla! Jag skulle kunna nöja mig med att skriva: ”Wow. Wow. Wow! WOW! WOW-WOW-WOW-WOW!!” Fast det blir ju alldeles för tråkigt att läsa. Bäst jag förklarar mina euforiska utrop.

Photo 2013-07-22 19 08 20

Utställningskatalogen

På Martin Gropius Bau visas just nu, de sista skälvande dagarna (stänger 29/7), en samutställning av Johannes Ittens och Paul Klees verk. De hade många gemensamma beröringspunkter, var t ex båda födda i Schweiz, och utställningen tar fasta på deras känsla för färger.

Itten/Klee trodde på att färgerna, i sitt eget slutna kosmos, har en strukturerad ordning som följer förutbestämda och oföränderliga lagar.

Itten och Klee delade också ett andligt intresse och inspirerades av samma källor. Jag köpte utställningskatalogen för att ha möjlighet att fortsätta njuta av bilderna och läsa in mig på konstnärerna och berättelserna om dem, deras idéer och målningar.

Först känslan, sedan fakta

När jag går på en utställning tar jag aldrig en audioguide. Jag går från tavla till tavla och ”känner in” motivet. Jag vill uppleva det med alla sinnen. Inte blanda in en massa fakta och text. Det söker jag ofta upp senare när jag är redo.

På jubileumsutställningen inför Gerhard Richters 80-årsdag på Neue Nationalgalerie försökte jag mig på en audioguide, men det blev för mycket. Först alla människor, sen målningarna plus ett konstant informationsflöde i öronen. Det blev total overload i mitt system. Fick direkt fimpa att lyssna.

Jag föredrar när det inte är så trångt med folk också. Idag var det idealiskt.

Färgernas magi

Sista rummet var ren magi. Som att träda in i ett heligt rum. Mitt i stod en stor skulptur i en slags prismateknik. Den heter Turm des Feuers och originalet Turm des Lichtes finns inte kvar.

Den här kopian är underbar. Så vacker när den snurrar och ljuset silar ner genom de färgade glasbitarna runt om.

I rummet fanns också serien av årstidsmålningar. Överst på sidan syns en bit av våren och sommaren. Sommarens färger är de vackraste jag sett (fotot gör dem inte rättvisa). Tårarna steg i ögonen på mig när jag tittade på den.

Otroligt vad färger kan göra med oss människor. Det påverkar oss djupt. Så viktigt det är att få befinna sig i en vacker miljö.

Till min sällskap sa jag: ”Här inne skulle jag kunna dö och bli begraven.” Och jag menade det verkligen.

Hilma af Klint – och glass

Den här utställningen kändes som en bra uppvärmning inför utställningen av Hilma af Klint på Hamburger Bahnhof. Hon var samma andas barn, men faktiskt före de här killarna på många områden.

Ser verkligen fram emot den utställningen som pågår till den 6 oktober 2013. Ja, just den här sortens konst älskar jag. Tidigt 1900-tal och vackra, klara färger.

Efter utställningen gick vi, som traditionen bjuder, till Potsdamer Platz Arkaden och åt en himmelskt god glass på Caffè e Gelato. Vi tog plats ute i skuggan och bara njöt.

Jag valde laktosfri glass, en kula choklad- och en hallonglass. M åt pistage- och hasselnötsglass. Endast äkta ingredienser.

Man bara döööör… Och en klunk starkt gott kaffe emellan tuggorna. Min värld var fullkomlig.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Det här inlägget blir i längsta laget, men idag har livet befunnit sig på topp: 30-gradig värme, underskön utställning, smaskigaste glassen på jordklotet, trevlig sällskap, djupa samtal och bara ett underbart varande. Tack! Tack! Tack!