Kategoriarkiv: Mat & fika

Pizza och en Kristallweizen

När man levt på liten fot under en period då är det så härligt att få unna sig. Det behöver inte vara märkvärdigt, utan det handlar om upplevelsen. Friheten. Pizza och en öl. En uteservering. Sommarvärme. Liv och rörelse. Tacksamhet över att leva och andas.

Pizza och myggbett
Mitt tjusiga, rosabulliga (och prickiga?) knä

Vi har haft varmt länge nu i Berlin och nätterna är snudd på tropiska. Dessvärre är även myggen av tropiska mått. Härom natten festade de loss på mitt högra knä. Jag har fem jätteblemmor på och runt knäskålen. De har förvärrats under dagen, möjligen av värmen.

Myggbetten i Berlin är mycket värre än i Norrbotten. (I alla fall som jag minns det.) Jag får enorma kliande bulor. Aloe vera funkar mot klådan, och allergipillren som var slut. ”Bäst att traska till apoteket innan de stänger”, tänkte jag och gav mig iväg.

Pizza idag – nudlar imorgon

Ofta när jag plötsligt rör på mig så överraskas jag av hunger. Det var middagsdags, men jag skulle ju bara… Efter inköpen kom en stark längtan efter en god pizza och en kall öl över mig. Det kunde jag väl få unna mig? Men vart skulle jag gå?

Inte långt från där jag bor finns en vettig pizzeria, men det är ett ställe de flesta bara hämtar ifrån. Det finns några bänkar och bord utanför. Mysfaktorn är däremot rätt så låg. Trafiken är närgången, strid och högljudd. Jag funderade hit och dit, rörde mig på min inre karta, och så kom jag på det.

Tant som äter pizza och dricker öl
En bild från i juni, men samma tant – och en Kristallweizen

Livets små nöjen

Vid rondellen Strausberger Platz ligger två fiiinare restauranger. Nåja, fina och fina. De har i alla fall vita dukar på borden. Jag beslöt mig för att kolla in dem, trots att de är dyra. Hur illa kunde det vara?

Och jag fick ett bord på Ristorante Trattoria Vesuvio. Beställde en Pizza Verdure, det vill säga en vegetarisk pizza med kronärtskocka, mozzarella, champinjoner, pepperoni och lök. Och så en stor Kristallweizen mit Zitrone! 😌

Ja, det blev lite dyrt. Och ja, det var slösigt men jösses vad jag njöööööt av maten. Värmen var stundtals överväldigande, kanske hade jag druckit för lite vatten, men en ljummen vind svepte över mig med jämna mellanrum och jag hade med mig solfjädern.

Utsikt över Strausberger Platz

Just det där att få sätta sig bekvämt, beställa mat och dryck och titta på folk. Det är något som gör mig lycklig – och oerhört tacksam. Världen passerade förbi. Bilar, cyklar, kråkor. Flera grupper av finklädda människor på väg till en fest. Blombuketter och paket.

Det första gänget lade jag märke till för att en kvinna bar en klänning i 1920-talsstil, svart med gröna paljetter och fransar. En stund senare dök en man och två pojkar upp. De var alla tre klädda i knäkorta byxor, skjorta, väst och med typisk Peeky Blinders-smäck på huvudet.

En kvinna, troligen barnens mamma, bara svart och guld med fransar. Så himla nyfiken jag blev på den festen. Temat gick inte att ta miste på, men var det Peeky Blinders eller Babylon Berlin?

Lyxigt med Limoncello

På de flesta italienska restauranger i Berlin får man en gratis hutt innan man ska betala. Jag valde Limoncello som är perfekt varma dagar. Min lycka var total. Jag betalade, gav rikligt med dricks (för att jag kunde) och strosade till mataffären för att handla lite torftigt till helgen.

Men vad gör väl det?! Den härliga middagen ska jag minnas – för nu har jag skrivit om den också 🤗❤️🍕

Svenska ambassaden i Berlin

Mina besök på Svenska ambassaden i Berlin har varit få. Endast två till dags dato. En gång för en snabbfika och idag för att förnya passet. Den som vill skaffa eller förnya pass och/eller id-kort i Berlin bör vara ute åtminstone 6 månader i förväg. Speciellt om en resa redan är bokad. Väntetiden är lång.

Väntetiden imorse var däremot inte så lång. Man bokar online och det är 15 minuter per person som gäller, tror jag, eller möjligen 30 minuter. En familj på fyra personer hade tid klockan 9.00 och jag 9.30, så jag kan inte ge en exakt uppgift.

Själva hanteringen gick dock snabbt. Papper, pengar, foto, fingeravtryck – klart!

Om du vill spara pengar och har tid att vänta (på svensk mark), då rekommenderar jag att du fixar nytt pass/id-kort i Sverige. Där kostar det 400 kr mot 144 euro i Berlin. En skillnad på mer än tusen kronor.

Svenska ambassaden, Felleshaus
Det så kallade ”Felleshaus” som delas med de andra länderna (OBS! ”Rabatten”)

Förbered besöket på Svenska ambassaden

Instruktioner om hur du går tillväga för att boka tid, och vilka dokument du måste ta med, finns på Sweden Abroad. Jag var tvungen att fylla i en medborgarskapsförklaring. Där står om du är född i Sverige eller hur ditt svenska medborgarskap förvärvats.

Se till att fylla i och skriva ut blanketten – funkar även i omvänd ordning – i förväg.

Viktigt att veta är att du måste visa upp väskor och genomgå en kontroll med metalldetektor när du kommer in. Säkerheten tummas det inte på, men mannen som tog emot oss var väldigt vänlig. Kvinnan i luckan pratade dessutom klingande svenska. Inte så dumt när man har med byråkrati att göra.

Svenska ambassaden, fasaden
Fasaden som för tankarna till badhus…

Trist och ogästvänlig arkitektur

Svenska ambassaden delar samlingslokaler med de andra nordiska ambassaderna, det så kallade Felleshaus. På området finns således även Norge, Danmark, Finland och Island representerade med ambassader/konsulat. Från Stülerstrasse inger byggnaden en känsla av badhus med sin turkosblå veckade fasad. Ändå föredrar jag den sidan.

Invändigt är det nämligen inte mycket att hurra för. Glas, betong och något slags ljust trä som tillsammans kanske ska efterlikna Bauhaus eller Mies van der Rohes senare stil. Den allmänna känslan jag får är stel, byråkratisk och tämligen ogästvänlig.

Var finns textilierna? Kan inte minnas en enda gardin eller ens en kudde att sitta på. Stolarna inomhus är för övrigt träpallar utan ryggstöd. Ruskigt obekväma.

När den skandinaviska stilen går för långt

En sak som slog mig när jag stannade utanför porten och tog några bilder är att förutom en liten rund rafsig rabatt så finns det nästan inget grönt alls i närheten av ambassadbyggnaderna. Det i kombination med stenläggning och metallstängsel för tankarna till ett fängelse.

Ibland kan faktiskt den berömda skandinaviska stilrenheten gå för långt…

Svenska ambassaden, en stenöken
Snacka om stenöken

En smak av Sverige

Det finns en ljusglimt och det är att Svenska kyrkan i Berlin, Viktoriakyrkan, står för fikat i caféet. Jag vågade vägra träpallarna idag. Väderleksrapporten lovade över 30 grader, så jag satte mig på terrassen. Först i skuggan, men sedan ändrade mig. Medan jag var i farten på förmiddagen kändes det fortfarande rätt svalt. Solen var precis lagom varm, i motsats till min latte med havremjölk, men vad gör väl det när den varma mackan var riktigt smarrig!

Den som besöker ambassaden (eller kyrkan) kan med fördel beställa en kanel- eller kardemummabulle. Det finns även andra godsaker att välja mellan, både sött och salt.

Priserna är något lägre på kyrkan än på ambassaden, tror jag. Det kändes i alla fall så, men allt är hembakt så det är inte kattskit man betalar för.

Vännerna på Kollwitzplatz

Det låter som en boktitel. En feelgoodbok. Och det är det faktiskt. Ett gäng löst folk, svenskar och tyskar (och en ålänning), som träffas på lördagar vid ett vinstånd på marknaden på Kollwitzplatz. Vi tar oss ett glas och snackar skit. Hur kul som helst!

Min bästa Berlinvän Carro bjöd med mig första gången och jag minns inte riktigt när det var. Troligen någon gång efter pandemin. Jag har inte alltid haft lust att gå dit, men jag har aldrig ångrat mig när jag varit där. Nåja, en gång kanske men oftast blir jag påfylld av både glad energi och vin.

Några ur gänget

Jag vill inte lämna ut folk med namn, men förutom Carro och hennes man T är det ett äldre par från Stockholm (N&H), en något yngre tysk kvinna (St), en något yngre tysk man (Pe), ett yngre par (Pa&L) och jag. Sedan kommer det och går folk. Vissa pratar vi med, andra inte.

Kollwitzplatz överraskar alltid

Idag satt jag bredvid ett nytt par som jag senare pratade ganska mycket med, Se&K. Det var en ren tillfällighet, men det visade sig att de nyss varit till Sverige. K hade till och med en flaska Loka mineralvatten med sig. ”Hemma”, sa hon, ”väntar resten av ett tolvpack”. Jag vet precis hur flaskorna ser ut, lite mindre, min mamma gillar dem.

…och några till

Ofta bjuds det kors och tvärs. En del har shoppat ost och bjuder på det. Andra har haft med sig korv och annat småplock. Jag borde också ta med något en dag. Kanske baka något. Jag har också blivit bjuden på fester och kalas hos några i gruppen, vilket varit ännu trevligare. Hoppas jag kan bjuda igen.

Just dessa spontana möten och blandade grupper gillar jag. Även om jag ofta är seg och trött på lördagar så vet jag att helgen blir bättre om jag varit där och träffat folk.

Nya bekantskaper

Hoppas att jag får träffa Se&K igen. Vi verkar ha samma syn på mycket. Jag pekade på en palestinska flagga och sa att dem stödjer jag. Då nickade de båda och det kändes så himla skönt. Det verkade så självklart i den stunden. Inget i Tyskland är nämligen självklart i den frågan…

’Se’ är dessutom vegetarian, liksom jag, och jag anar att vi kan ha andra gemensamma intressen också – alla tre. Förhoppningsvis ses vi igen om två veckor. Något att se fram emot! De sa att de skulle dyka upp.

Här börjar Prenzlauer Berg

Kollwitzplatz är annars ett ganska turisttätt område. Marknaden lockar folk, men jag tror inte det är speciellt billigt. Själv handlar jag sällan då det är kontanter som gäller. I stånden säljer de grönsaker, ost, blommor, hantverk. Marknaden har som sagt hög mysfaktor.

Marknaden på Kollwitzplatz pågår varje lördag till cirka 17-tiden. Närmsta t-banestation är U Senefelderplatz. Marknadsstånden brer ut sig en lång bit längs Kollwitzstrasse och här finns också många fina butiker, caféer och restauranger.

Fotografiska Berlin

Det händer allt som oftast att stan överraskar. Beger man sig bara ut helt förutsättningslöst så kan man räkna med att något spännande händer. Jag skulle demonstrera för klimatet, men råkade inviga nya Fotografiska Berlin istället.

Jag skulle som sagt demonstrera för klimatet idag tillsammans med Fridays for Future, men råkade missa hela tillställningen. Ja, kort förklarat så kom det saker emellan och när jag väl var framme vid Brandenburger Tor så var det hela redan över 🙈

Tycker inte jag behöver skämmas så mycket. Enligt Tagesspiegel var det 12 500 personer där. De ”behövde” nog inte mig också, men visst hade jag gärna varit nummer 12 501.

Gin & tonic
Rosor i vas

Ännu en GT provsmakad

Vad gör man då? När man missat revolutionen. Jo, man firar jordens förestående undergång med sushi, invigning av nya Fotografiska Berlin, och en gin&tonic! När man inte har vare sig bil eller en lyxig livsstil, då måste man väl driva på den negativa utvecklingen på något sätt 😜

Som rubriken antyder så snubblade jag alltså in på Fotografiska Berlin som så klart hade slagit upp portarna just precis idag. Var ska sleven vara om inte i grytan! 😂
Jag var dock inte på humör för att se utställningen. Istället gav jag serveringspersonalen möjlighet att öva. Åtminstone på en hederlig gammal GT. Annars sprang de mest runt som yra höns medan de samtidigt försökte se coola ut.

Hur den smakade? Tja, som en normal gin&tonic, inget exceptionellt. Mer Volvo än Ferrari. Jag har druckit mycket godare nere på RAW Gelände och på Salon Babette.

Fotografiska Berlin, ingången
Menyn på Fotografiska Berlin
Ingången igen
Nödutgång på baksidan
Skylten ovanför ingången
Skelettet av gamla Tacheles
Köp biljetter!
Presentshoppen

Tacheles är död – leve Tacheles!

I det stora hela är jag glatt överraskad över arkitekturen. Speciellt att de behållit så pass mycket av gamla Tacheles. För den oinsatta så var Tacheles först ett shoppingcenter, men blev till en kulturell samlingspunkt efter murens fall. Här samlades punkarna, konstnärerna, de dekadenta. Det festades, ordnades happenings och konserter samt konstutställningar och andra kulturevenemang.

Sedan kom stunden då ”ruinen” köptes av investerare och skulle renoveras. Folket slogs för sin kulturarena, men som vanligt vann kapitalet. Idag står stället piffat och klart. Ny arkitektur, men med gamla inslag. Ännu gapar många lokaler tomma. Däremot inte Fotografiska Berlin.

Trapphuset från gamla Tacheles
Graffiti FTW

Fotografiska Berlin + Tacheles = sant

De har alltså bevarat fasaden mot gatan. Oranienburger Straße i det här fallet. Även åt gården har de bevarat höljet och byggt nytt innanför skalet. Åtminstone tror jag det. Jag köpte ingen biljett så att jag kunde se de andra våningarna, trapphuset och utställningslokalerna.

Ordet jag vill använda är urban chic. Stora dörrar och fönster, tegelväggar, cementgolv, lyxig inredning. Trapphuset verkar vara originalet från ”gamla” Tacheles, med graffiti och allt. Kul detalj! Och märkligt rörande att de behöll den delen.

Hit kommer jag gå igen, och då för att se utställningen.

Varde ljus – ”nya” lampor

Idag har på många sätt varit en perfekt dag. Den startade lite senare än väntat, men när det är tyst i huset, och på skolgården utanför, då blir det tyst! Inte ens kissen har väckt mig. Och sedan kom mina nygamla lampor äntligen upp, så jag slipper fortsätta förbanna mörkret.

Jag åt frukost i godan ro och en stund senare hörde M av sig. Vi hade lite löst pratat om fika under helgen. När jag svarade hojtade han glatt att han skulle komma förbi innan och fixa mina lampor. Toppen!

Vet inte hur länge sen det är som jag köpte tre begagnade men finfina Ikea-lampor av en svensk tjej och hennes sambo (långt före corona). Eftersom anslutningarna i min lägenhet består av sockerbitar, och lamporna hade andra kontakter, har jag stått handfallen sen dess.

Den vit-guldiga lampan i vardagsrummet

När man saknar kunskapen

Frågorna har hopat sig. Måste jag köpa nya kontakter? Kan jag sprätta loss de som sitter på lamporna? Måste jag stänga av strömmen? Har jag någon liten skruvmejsel? Och hur gör jag i köket där det saknas krok i taket?

När jag var i Sverige i maj och juni passade M på att sätta upp lampan i vardagsrummet (se bilden ovan), och en ”naken glödlampa deluxe” (present!) som extra ljuskälla för att det ska gå att lysa upp hela rummet vid behov. Han har hjälpt mig förut och det går snabbt, enkelt och lättnaden efteråt är stor.

Innan han kom idag hann jag städa undan en del jox som jag inte orkat fixa. Yes!! Så kom han som en vind och lamporna blev fixade i ett nafs. Tänk att det krävs så lite, lägenheten känns redan som ny. Mycket bra med oväntat besök! 😅

Lampan i köket är likadan som den i hallen

Caffè e gelato

När det blev tal om fika föreslog han glass och kaffe på det italienska glasstället, Il Gelataio (Google Maps), på andra sidan Volkspark. Sagt och gjort, vi promenerade genom parken i sensommarvärmen och jag bjöd på godsakerna. Det var det minsta jag kunde göra!

Solen har gassat idag och det har varit helt gudomligt väder. Sitter på balkongen och skriver – i linne och kjol. Klockan är snart 19.30 och solen är på väg ner bakom tv-tornet. Ikväll kan jag tända taklampor i alla rum. Bara en sån sak!

Nä, sådana här dagar finns det mycket att vara tacksam för: familjen mår bra, Spiras prover visar något bättre resultat än tidigare, jag är otränad men frisk, det finns pengar på kontot och mat i kylen. Vintern känns långt borta och valet i Sverige likaså. Jag har gjort det jag kunnat och nu är det vänta som gäller.

Bara att stanna upp i ögonblicket och njuta av det som är, och just nu är allting bra! 🙏🏼💖

Rötmånad hela året

Det var länge sedan jag skrev, så varför inte börja med ett ”gnällinlägg”. Finns så mycket att gnälla över, och bristen på konserveringsmedel i Tyskland är verkligen värt att gnälla över. Speciellt som det är rötmånad jämt i det här jävla landet.

Ja, jag är förstås (?) skojfrisk i tonen. Ändå är detta något jag funderar mycket på. Tyskarna är generellt sett försiktiga med konserveringsmedel, vilket är bra, men hur klokt är det egentligen?

I Sverige är jag van vid att vi använder pektin och en hel del socker när vi gör saft, sylt eller marmelad. Ja, pektin har man kanske inte i saft, och det finns särskilt syltsocker också… Summan av kardemumman är att det ska få produkterna att hålla längre. Enligt min erfarenhet håller de även längre sedan burken eller flaskan öppnats.

Marmelad, äppelmos och rötmånad
Äppelmoset och marmeladen jag fick i födelsedagspresent

När grädden på moset inte är grädde

I Tyskland (läs: Berlin) har jag motsatta erfarenheter. Alldeles nyligen öppnade jag en stor burk hemlagad äppelmos. Det var med viss bävan jag öppnade burken, för jag vet hur det brukar sluta. Alltså såg jag till att sleva i mig en hel del mos, ja en obscen mängd faktiskt. Men vad händer? Någon dag senare är toppen på moset inte grädde utan mögel.

Det hade hänt – igen!! Jag brukar vara noga med att använda rena verktyg när jag tar sylt eller något annat som är känsligt, som till exempel produkter i ättiksinläggningar av olika slag. Ändå möglar innehållet i rasande fart. Så varför i hela friden snålar de med konserveringsmedlet?! En ensam människa kan omöjligt tömma en stor burk äppelmos på två dagar. Eller är det tänkt att burken ska förvaras i frysen?

Vårt dagliga bröd

Bröd möglar lika snabbt, och just nu, när det är rötmånad i Sverige – då är Tyskland inne på månad tre eller fyra! Jag förvarar alltid brödet i kylen numera (undantaget knäckebröd). Annars är det mögligt redan dag 2. Så jäkla frustrerande! Okej om du lever i storfamilj, där brödet räcker bara en dag, men jag klarar max 4 skivor bröd per dag.

Jag har precis unnat mig en brödrost och längtar efter att inviga den och marmeladen. Måste dock hitta en vettig taktik först, så att jag hinner njuta av hela marmeladburken. Jag får nog prova att frysa hälften.

Lars Wallin Fashion Stories i Berlin

Så blev den äntligen av, utflykten till Schöneweide. Jag och min goda utflyktsvän gjorde ett nytt försök. Förra veckan hindrades vi av ”Bahnstreik” och jag hamnade på Ikea istället, men det är en annan historia. Vårt mål den här gången var Svenska ambassadens utställning av skapelser signerade kläddesignern Lars Wallin.

Till en början trodde vi att utställningen Lars Wallin Fashion Stories i Berlin skulle vara på Svenska ambassaden vid Tiergarten i centrala stan (typ), men på grund av utrymmesskäl (antar jag) hade de hyrt en fabrikslokal ute i Schöneweide. Där rök möjligheten att få mumsa hembakta kanelbullar, som jag såg som ett lockande extranummer. Utställningen var dock vacker och intressant, och jag kände igen mig i området sedan jag besökte en fotoutställning som visade Sibylle Bergemanns fantastiska bilder. Det kan till och med ha varit i samma lokal!

Förutom Lars Wallins kreationer, som förstås var fantastiska – fotona gör dem inte rättvisa – så ställde man ut ett smakprov på svensk design. Ja, det fanns en Ikea-monter. Majoriteten av designprylarna var dock gedigna och stilrena saker producerade på Gotland. Det var den typ av design som jag bara kan drömma om att köpa. Vi provsatt ett par nätta fåtöljer med enkel träramskonstruktion. Fråga mig inte om märket, G.A.D, men jag gissar att prislappen visade några tusen pix.

Stolt över det svenska

Det roligaste var ändå att träffa på några andra svenskar. En yngre kvinna och en man i min ålder. Kvinnan pratade bara engelska och min väns engelska är inte den bästa. Det slutade med att jag översatte mellan tyska och svenska – och det gick så bra! Det är ögonblick som detta som jag ser vad jag lärt mig, hur långt jag har kommit. Jag förhåller mig annars ganska ödmjuk till eventuella nya lärdomar och talanger, men idag kände jag äkta stolthet. Över mig själv, över allt jag gått igenom, och över det svenska.

Det finns mycket att vara stolt över som svensk. I en utställning intill designprodukterna stod att Sverige är ett av de mest jämställda länder i världen. Vi som svenskar (främst kvinnor) vet ju att vi fortfarande har mycket kvar, och att jämställdheten är skör, men vi har faktiskt mycket att vara stolta över. Samtidigt vill jag slänga in en brasklapp, för som utlandssvensk upplever jag ibland svenskar som halvblinda för andra länders fördelar. Man tror per automatik att Sverige alltid är bäst i klassen. Det får man passa sig för! Vi är inte experter på allt. Men som sagt, det finns mycket att känna stolthet över vad gäller egna och andras framgångar.

Ich liebe dich, Berlin 💖

Jag hittade dessutom en koppling till min pappas hemtrakter då den unga kvinnan visade sig komma från Dalsland. Hon hade studerat design på Gotland, så där var den kopplingen igen. Jag önskar att jag en dag har tid och pengar att besöka båda platserna, men denna lördag levde mitt älskade Berlin än en gång upp till sitt rykte om mångfasetterad kulturstad. Det kan ila till i mig av glädje när jag sitter på spårvagnen på väg till en för mig ny stadsdel. Berlin tar aldrig slut! Det finns så mycket att utforska och dagens utflykt var spännande och givande.

Slutligen så blev det inga kanelbullar, men väl chili sin carne och en kall öl, samt Pflaumenkuchen, vispgrädde och gott kaffe till efterrätt. Allt serverat till självkostnadspris på en jazzfestival vi råkade hamna på. Inträde? Kostade gratis! Nåja, egentligen ”Spende”, det vill säga vad du kan avvara. Musiken var inte top notch enligt mina öron, men en femma var det värt.

Yezz! 💖

Jag 💖 Berlin = 10 år

I dagarna är det 10 år sedan jag besökte Berlin för första gången. Det var i augusti 2011 och jag var full av förväntan. Senast jag varit utomlands var 2009, då jag åkte till London för att fira min 40-årsdag. Innan dess hade jag inte varit utomlands på många år. Berlin var en ny stad med nya möjligheter, men inte trodde jag att jag skulle flytta hit!

Som de engelskspråkiga säger: ”Sometimes life throws you a curveball”. Vad betyder då det? Jo, att inget kan överraska som livet. Jag hade knappt haft en tanke på att resa till Berlin, än mindre att jag skulle bo här.

Om någon hade sagt att jag skulle flytta utomlands då hade jag gissat på England, men mest troligt bara skakat på huvudet. Nej nej, inte jag inte. Men tydligen, just precis jag.

Bilden visar Spree, husen längs stranden och tv-tornet i bakgrunden
Utsikt från min bänk

Första intrycket av staden

Än idag kan jag minnas känslan av att kliva ut från flygterminalen och tas emot av den ljumma Berlinkvällen. Skymningen färgade himlen laxrosa. Det luktade flygplansbränsle, men mest färskt gräs. (En beskrivning som på sätt och vis sammanfattar Berlin.) Jag hittade den bågformade gångvägen och drog min resväska i riktning mot tågstationen.

Från Schönefeld flygplats (idag del av Berlin Brandenburg) tog det 2011 ca 45 minuter med S-Bahn (S9) till Alexanderplatz. Det gick även snabbare regionaltåg och ett av dem skulle ta mig till den västra sidan av stan. Där skulle jag byta till buss på den beryktade Bahnhof Zoo (Zoologischer Garten) och jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag hade ju läst vilket ruffigt ställe det var! 😆

Bussen var inte svår att hitta och på hållplatsen Bleibtreustraße ramlade jag och resväskan ut på trottoaren. Där möttes jag av liv och rörelse. Turister som flanerade längs Kurfürstendamm, gäster som roade sig med god mat och dryck på uteserveringarna, förvånansvärt lite trafik. När klockan närmade sig 23.00 siktade jag tryggheten – hotellets upplysta entré.

Utsikt över Spree och en båt som kommer ut ur slussen
Utsikten med en båt som kommer ut ur slussen

En känsla av frihet

Redan morgonen efter kände jag av dem, frihetens vindar. Jag trodde det berodde på att jag hade semester och befann mig utomlands, men känslan återkom. Det första jag skulle göra var att navigera mig över till stadens östra sida. Planen var att äta glass med en god vän på Häagen-Dazs, som då låg vid torget Hackescher Markt.

Sedan vi svalt glassen gav vi oss av. Vi promenerade ner mot Spree förbi Museumsinsel och Angela Merkels privata bostad, ut på Unten den Linden med tv-tornet och Alexanderplatz i ryggen. Där bjöd paradgatan på en bukett av sevärdheter: Staatsoper, Zeughaus, Neue Wache, Humboldtuniversität, Bebelplatz… och så äntligen – Brandenburger Tor. Bortom den berömda porten bredde Tiergarten ut sig som en grön stadslunga. Vi svängde vänster till minnesmonumentet över de mördade judarna under andra världskriget. Efter ett stopp där fortsatte vi vidare till Potsdamer Platz…

Jag kommer ihåg mycket annat från den dagen också. Hur Berlin kändes, smakade, luktade… Den charmiga blandningen av nytt och ruffigt, något som för övrigt kännetecknar staden. Berlin är som en levande och mångfacetterade organism. Här samsas fult och fint, glatt och sorgligt, aktivism och dekadens i denna motpolernas stad.

Bild på min fina klänning med glittriga skor till
Bar min nya klänning, dagen till ära, och mina fina glittriga skor

Ensam i Berlin en lördag

Igår begav jag mig återigen ut i den ljumma augustiluften. Jag styrde stegen mot Fischerinsel och Alter Hafen. Det är hit jag går när jag vill vara nära vatten. Man kan följa floden om man går strandpromenaden från Jannowitzbrücke. Jag valde den övre vägen förbi Märkisches Museum. Där finns en bred trappa som leder ner till vattnet.

Jag hittade en bänk och satte mig för att betrakta sjöfåglarna, och båtarna som körde in och ut ur slussen. En bit längre bort efter stranden finns en båt man kan gå ombord på. De erbjuder enklare rätter och förstås drycker av många de slag. Eftersom jag inte hade tillräckligt med kontanter sökte jag mig vidare längs Spree tills jag hittade en arabisk restaurang, Cana.

Servicen var långsam, men salladen med stekt halloumi var god. Till det drack jag svart te med kardemumma och unnade mig en baklava till efterrätt. Styrkt av maten fortsatte jag gå in mot Mitte. Passerade den nybyggda kopian av det gamla slottet. Det är öppet för besökare nu. Jag fortsatte samma väg som vi gick den där första dagen, men i motsatt riktning.

Bilden visar det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn
Det nygamla slottet, tv-tornet och Berlins rådhustorn

The Power of Berlin

Vid Hackescher Markt satte jag mig ner med en flaska öl och njöt av folkvimlet runt omkring mig. En gubbe spelade sin musik högt för alla och The Power of Love med Jennifer Rush ekade mellan husen. På väg därifrån stannade jag och pratade med en hemlös fransman och hans hund. De fick mina sista slantar och vi sa bonne soirée.

Det slår aldrig fel. Om jag går ut och låter staden omfamna mig, då återvänder jag alltid hem styrkt och lugn. Berlin har den inverkan på mig. Ja, fortfarande efter 10 år. I love this place 💖

Großer Wannsee

I juli gjorde jag och en god vän en utflykt till Wannsee, en av Berlins mest kända insjöar. Sjön heter egentligen Großer Wannsee, för det finns även en liten (Kleiner Wannsee). Här hittar du också en av stadens bästa och äldsta badplatser (kostar inträde) med sina karaktäristiska strandkorgstolar, Strandbad Wannsee.

Sjön ligger i stadsdelen Wannsee och förutom den ljusa soliga sidan av området så finns det en mörkare. Den vakne minns förstås den ökända Wannseekonferensen som ägde rum 1942, men mer om den senare.

  • Großer Wannsee

Området är en liten oas i sydvästra Berlin och speciellt älskad av båtägare. Sjön frekventeras av många olika båtar och färjor. Den som har ett BVG-kort kan med fördel åka över till sjöns norra sida och besöka Kladow som har en Biergarten med bayerskt tema.

Min vän och jag valde först att bara vandra omkring. Det var en het och klibbig dag. Faktiskt mer fuktig än het. Vi landade vid en bred stentrappa vars steg ledde ner i sjöns vatten. Där satte vi oss på ett trappsteg i skuggan för att beundra utsikten. Det blåste en behaglig vind och livet vara bara gött, som Ernst Kirchsteiger skulle ha sagt.

  • Huset
  • Terrassen på baksidan
  • Utsikt över trädgården

Liebermann Villa

Efter en stund gick vi vidare och en skylt pekade ut riktningen till Liebermann Villa på Colomierstraße 3. Max Liebermann (1847–1935) var en berömd impressionistisk konstnär och ordförande i Preußische Akademie der Künste under 12 år. När nazisterna tog makten 1933 yttrade han de berömda orden (på typisk berlindialekt): „Ick kann jar nich soville fressen, wie ick kotzen möchte.“

”Jag klarar inte att äta så mycket
som jag skulle vilja kasta upp.”

Källa: Wikipedia

Redan innan maktövertagandet förbjöds judiska konstnärer att ställa ut sina verk. Då lämnade Liebermann sin post. Han var själv jude, men hade ”turen” att gå bort redan 1935. Hans fru hade tyvärr inte samma tur…

  • Max Liebermann, hans barnbarn Maria och tre av hans impressionistiska verk

Martha Liebermann fick uppleva hur villan i Wannsee och den fina bostaden i centrala Berlin tog ifrån henne. Parets privata konstsamling hann hon få med sig till den nya och mindre lägenheten hon hittat inne i stan.

År 1943, efter beskedet att hon skulle deporteras till Theresienstadt, begick den 85-åriga Martha självmord. Nazisterna roffade genast åt sig resten av paret Liebermanns ägodelar som spriddes för vinden. Då var Liebermanns konst sedan länge stämplad som så kallad entartete Kunst.

Utställning med Gerty Simons foton

Därför är alltså huset i Wannsee tomt på möbler. Istället nyttjas huset som konstgalleri. På nedre plan brukar caféet finns (före corona) och på andra våningen kan man se Liebermanns egen konst och tillfälliga utställningar.

Vi fick nöjet att se en fin utställning av den tysk-judiska fotografen Gerty Simon. Hennes vackra svartvita porträttbilder visade mellankrigstidens berömdheter, såsom Einstein, konstnärerna Käthe Kollwitz och Max Liebermann, samt den brittiska skådespelerskan Peggy Ashcroft.

  • Käthe Kollwitz
  • Albert Einstein
  • Peggy Ashcroft
  • Foton av Gerty Simons foton*
  • Gerty Simon

Haus der Wannsee-Konferenz

Eftersom vi redan var halvvägs så beslöt vi oss för att även besöka Wannsee Villa, eller Haus der Wannsee-Konferenz. Jag har ofta upplevt att platser har sin egen speciella atmosfär. Liebermann Villa ingav en varm och välkomnande känsla, inte minst på grund av den underbara trädgården, men också huset utstrålade kärlek och välvilja.

Den här byggnaden däremot, den gav mig rysningar. En lång uppfart ledde fram till huset som var omgärdat av höga rundade häckar. De påminde om dem man skapar trädgårdslabyrinter av. En enkel cirkelformad plantering, också den omgärdad av låga häckar, var enda utsmyckningen på gårdsplanen.

Platsen fick mig nästan att må illa. Den kändes kylig och kall. Knappt ens i koncentrationslägret Sachsenhausen kände jag mig så här illa till mods.

  • Haus der Wannsee-Konferenz
    Haus der Wannsee-Konferenz

Judefrågans slutgiltiga lösning

Jag ville inte gå in i huset. Det spelar ingen roll att det numera används som minnesmärke och utbildningscenter. Den permanenta utställningen hantera det som huset är ökänt för, det var nämligen här som man beslutade om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. År 1942 fattade 15 högt uppsatta män inom olika nazistiska grupperingar det ödesdigra beslutet att utrota ett helt folk.

Brrrr… Bara tanken ger de flesta kalla kårar efter ryggraden, men jag hävdar ändå att ”det sitter i väggarna” på kåken.

I trädgården fanns en annan ro, ja nästan frid. Ungefär som på en kyrkogård. Villan ligger på en höjd med en oerhört vacker utsikt över sjön. Vi gick ner och satte oss på en bänk och det var rent gudomligt. På andra sidan vattnet ligger badplatsen och den var rogivande att betrakta. Liv och död kan verkligen existera sida vid sida.

Ja, det var berättelsen om Wannsee och lite om vad som går att se där. Det är ett fint område, och det tar cirka 30 minuter att åka hit med S-Bahn (S7) från Alexanderplatz.

…

Foton: Ingrid Carlsson (*inkl. foton av Gerty Simons verk)

Knödel nästan som palt

I norra Sverige äter vi palt – inte minst i Piteå – och i övriga delar av landet är kroppkakor vanligt. Döm om min förvåning när polletten trillade ned angående tyskarnas Knödel. Det är ju nästan som palt!

Som norrbottning i själ och hjärta så är palt något jag kan sakna ibland. Mammas palt förstås, gjord på mandelpotatis (!) och med en klick smör och lingonsylt till. Ingen (kött)fyllning tack! Jag har lagat palt ett par gånger själv, men aldrig sedan jag flyttade till Berlin.

För några veckor sedan kom en god vän till mig från Hamburg till Berlin för att hälsa på sin son. Då passade vi på att ses – det var 2 år sen sist! Vi hade bokat bord på trevliga Zollpackhof nära Hauptbahnhof (centralstationen) eftersom hon skulle ta tåget hem senare på eftermiddagen. Jag beställde en vegetarisk rätt och hon valde kött med, just det – Knödel.

Paltens europeiska kompisar

De är mäktiga de där potatiskloten, så jag fick en halva att provsmaka. Då skramlade det till inne i huvudet. Visst tusan smakar det här som palt!

Intressant förresten att palt, som jag sett som något världsunikt, faktiskt finns i liknande former i många andra länder. Smak och konsistens påminner även om italienarnas gnocchi, fastän Knödel är mycket större i storleken. Som en riktigt fin snöboll ungefär.

Fyllda med brödbitar

Egentligen liknar Knödel kroppkakor mer än palt, på grund av den klotrunda formen och för att de alltså har ett innehåll. De som jag köpte (se bilden ovan) har brödsmulor eller ”krutonger” i mitten. Men då kroppkakor sägs ska lagas på kokt potatis så görs både palt och Knödel på rå potatis.

Igår lagade jag Knödel till middag. Det bidde ”köpes” för att kontrollera smak och konsistens. Tyvärr var lingonsylten som jag trodde jag hade i kylskåpet slut. Det fick räcka med en smörklick.

Ja, jå… He schmacka schom palt’n!