Kategoriarkiv: Livet i Berlin

Knödel nästan som palt

I norra Sverige äter vi palt – inte minst i Piteå – och i övriga delar av landet är kroppkakor vanligt. Döm om min förvåning när polletten trillade ned angående tyskarnas Knödel. Det är ju nästan som palt!

Som norrbottning i själ och hjärta så är palt något jag kan sakna ibland. Mammas palt förstås, gjord på mandelpotatis (!) och med en klick smör och lingonsylt till. Ingen (kött)fyllning tack! Jag har lagat palt ett par gånger själv, men aldrig sedan jag flyttade till Berlin.

För några veckor sedan kom en god vän till mig från Hamburg till Berlin för att hälsa på sin son. Då passade vi på att ses – det var 2 år sen sist! Vi hade bokat bord på trevliga Zollpackhof nära Hauptbahnhof (centralstationen) eftersom hon skulle ta tåget hem senare på eftermiddagen. Jag beställde en vegetarisk rätt och hon valde kött med, just det – Knödel.

Paltens europeiska kompisar

De är mäktiga de där potatiskloten, så jag fick en halva att provsmaka. Då skramlade det till inne i huvudet. Visst tusan smakar det här som palt!

Intressant förresten att palt, som jag sett som något världsunikt, faktiskt finns i liknande former i många andra länder. Smak och konsistens påminner även om italienarnas gnocchi, fastän Knödel är mycket större i storleken. Som en riktigt fin snöboll ungefär.

Fyllda med brödbitar

Egentligen liknar Knödel kroppkakor mer än palt, på grund av den klotrunda formen och för att de alltså har ett innehåll. De som jag köpte (se bilden ovan) har brödsmulor eller ”krutonger” i mitten. Men då kroppkakor sägs ska lagas på kokt potatis så görs både palt och Knödel på rå potatis.

Igår lagade jag Knödel till middag. Det bidde ”köpes” för att kontrollera smak och konsistens. Tyvärr var lingonsylten som jag trodde jag hade i kylskåpet slut. Det fick räcka med en smörklick.

Ja, jå… He schmacka schom palt’n!

Färdigvaccinerad!

Här är det tvära kast minsann. Från gråtmild och deppig till glad och sprallig på bara någon dag. Välkommen till min inre värld. Anledningen till glädjen? Jo, jag har precis blivit färdigvaccinerad. Dos nr: 2 – check. Covid göre sig icke längre besvär! Lättnaden är total.

Ja, jag vet. Vi ska inte ropa hej, och allt det där. Jag kommer fortsätta att hålla avstånd och vara försiktig. Ändå är det så jäkla skönt att vara färdigvaccinerad. Äntligen! Coronatester lär jag inte komma ifrån helt, men bara det att kunna visa coronapasset och slippa en massa tjafs. Så sköööönt.

Min glada nuna och ett plåster som bevis för att jag är färdigvaccinerad
Färdigvaccinerad och stolt ägare av ett pissrosa plåster

Det gula vaccinationspasset…

När du fått andra sprutan i Berlin så har du fått två kråkor, två klistermärken och två stämplar i ditt tyska vaccinationspass eller Impfpass. Det är ett litet häfte av gult kopieringspapper i A6-format och som du hämtar ut hos din husläkare.

Alla mina vaccinationer står tyvärr inte i passet. Det går nämligen inte att digitalt få tillgång till de uppgifterna från Sverige. I alla fall så gick det inte 2016 när jag fick mitt vaccinationspass. Då var man tvungen att dyka upp personligen på sin svenska hälsocentral.

Närbild på min fina Lidl-blus med citronmönster
Närbild på min fina Lidl-blus för 4 euro

…och EU:s digitala covidintyg

Nästa steg som färdigvaccinerad är att släpa sig iväg till ett apotek. De hjälper till när du vill hämta ut ditt digitala covidintyg. Du får en utskrift och kan där via en QR-kod ladda in intyget i en passande app.

Jag har tyvärr problem med att ladda ner den tyska appen CovPass från Robert Koch-institutet. Beror troligen på att jag har inställningarna på svenska. Då dyker inte appen upp när jag söker. Det finns dock minst en till app att använda sig av, Corona-Warn-App.

Men först en lugn kväll och sedan iväg till apoteket med hoppsasteg imorgon! Om de eventuella biverkningarna tillåter…

Besvikelse

Jag har en lång relation till besvikelse. Vet inte varför den drabbar mig så ofta, för jag tycker inte att jag bygger upp förväntningarna. I alla fall inte varje gång. Ändå drabbar den mig hårt. Du som har barn, se till att hålla dina löften!

Varför säger jag det? Jo, för i min barndom blev jag lovad saker som inte hölls. Enstaka gånger är okej, men blir det för ofta så sätter det spår i den som känner sig sviken. Jag vill inte peka ut någon eller anklaga andra för att göra fel, jag vill bara berätta vad svikna löften gör med mig.

Sedan en tid tillbaka följer jag den ickebinära coachen och författaren Jeffrey Marsh som har ett väldigt helande och inkluderande budskap. Han pratar mycket om trauma i barndomen och villkorslös kärlek. Det gör förstås att mina egna upplevelser flyter upp till ytan så att jag kan titta på dem igen.

Ett paket från en gammal vän
En glad överraskning som kom med posten

Kalaset som kom av sig

Besvikelse blev aktuellt eftersom jag blev uppmuntrad att anordna ett litet kalas, trots allt. På min rätta födelsedag var jag inte i bra skick. Jag orkade inte med allt trassel som det innebär att sjösätta en födelsedagsfest i Berlin och i min ålder. På sommaren har folk alltid så himla mycket planerat. Det är jättesvårt att samla bara 3–4 personer på samma dag.

När jag träffade tre av mina vänner, och de menade att de hade tid den 13 augusti, ja då gick jag hem och funderade. Jag knåpade ihop en inbjudan och mailade ut. De flesta svarade direkt. Tyvärr var de upptagna med annat de redan planerat in. Okej, fine. Svar från de tre som initierade det hela dröjde.

Servetter med klös
Servetter med klös! Många kom ihåg mig på min födelsedag. Tack!

Varför ens lova något man inte tänker hålla?

Idag fick jag veta att två av dem (ett par) skulle åka på semester just den dagen. Jaha, det hade de inte sagt när de föreslog den. Vad är det med människor? Jag vet att man kan ha andra planer, speciellt de som lever i en relation, men när man redan pratat om ett visst datum? Givetvis blev jag jättebesviken.

I slutänden visar det sig att en person kan komma, efter viss tvekan, och en annan kan senare på kvällen. Nä, det är ingen idé. Jag avblåste det hela. Själv planerar jag sällan in något på mina vänners födelsedagar, ifall de vill fira på rätta dagen. Jag vill vara där för dem. Några frågade om kalas den 7 juli, min rätta dag, men de var upptagna hursomhelst. So what’s the point?

Precis det jag ville undvika

Det var precis av den här anledningen som jag struntade i att bjuda in folk på födelsedagen. Jag kan inte hantera den här sortens besvikelse, för jag känner mig bortvald, oviktig och ja, oälskad. Det sitter hårt i mig och är svårt att bli av med. Om de bara inte tagit upp saken och föreslagit den 13 augusti, då hade allt varit bra.

Nu sitter jag här och känner mig nere. Fast jag vägrar låta det påverka mig för mycket. Jag har semester nästa vecka och jag ska fan i mig njuta. Och nu skiter jag i alla andra. Nu gör jag min egen grej! 💛 🐆

Guld till Spira – det dyraste jag har

Under förmiddagen har min älskade kisse Spira agerat nåldyna. Det låter säkert aningen underligt. Förklaring följer i inlägget, men från och med idag är den här lilla kattskatten ännu mer värdefull. Hon är nämligen fullpepprad med äkta guld! 👑 💛 🐱

”Vad nu då?”, undrar du säkert. Ja, vi testar en ny (?) metod för smärtlindring. Den kallas för guldakupunktur (länk på engelska) och har gett väldigt lyckat resultat på hundar. Även katter kan bli hjälpta, men det kan tydligen vara aningen knepigare att få tillförlitlig effekt.

Nä du! Vi räknar kallt med minst 80%, även om vi är utlovade mer försiktiga utsagor i stil med mellan 10 och 80% smärtlindring. Luktar hängslen och svångrem för mig. Vad som helst är dock bättre än piller!

Metoden används faktiskt på människor också. Givetvis inte i skeptiska Sverige, där allting alternativt avfärdas som kvacksalveri, men i Danmark hittar du många veterinärer om du googlar.

Jag hittade (minst) en klinik som använt metoden på människor med lyckat resultat. I en film på sajten vittnade en kvinna om att smärtan i hennes onda knä blivit mycket bättre.

Katten Spira, en helig birma
Min bästaste vän 💙

Hur funkar då guldakupunktur?

I korthet handlar det om att små guldbitar förs in djupt under huden med en spruta, så nära smärtpunkterna som möjligt. Guldbitarna agerar sedan som ”inbyggda” akupunkturnålar. Man kan också sätta in ett flertal stift runt en led eller ett ben. Behandlingen kan alltså liknas vid akupunktur, men har en långtidsverkande effekt. Som bäst håller det i 4 år på ett djur. Betydligt billigare och sundare än tabletter!

Egentligen stämmer det inte helt det jag påstår om akupunkturpunkter. Man tror att guldbitarna ”signalerar” till varandra med en positiv frekvens och att de därmed slår ut den negativa frekvensen som smärtan sänder ut. Som lekman tycker jag det viktigaste är att det funkar. Det räcker för mig.

Och folk har haft guld i tänderna sedan länge. Det sägs vara det bästa att laga med.

Friskt vågat, hälften vunnet

Guldbitarna är alltså cirka 5 mm långa stift som förs in under huden sedan djuret sövts ner. Stiften är synliga på röntgenbilder och ser då ut som typ strössel. I Spiras fall har stiften applicerats på de punkter där hon mest troligt haft ont. Det betyder speciellt nära höftleden på höger sida. Där syntes problemen på röntgenbilderna och tros vara artros. Det verkar dock även finnas stift på andra sidan bäckenet.

Spira får vila innan jag börjar undersöka henne närmare. Päls saknas både här och där. Hon har blivit rakad och huden har steriliserats på införingsställena på kroppen, helt enligt rekommendationerna. Jag hoppas att vi därmed är helgarderade. Inga infektioner, please!

Så nu är det bara att vänta och se. Det borde ju bli bättre än det varit. Tokjobbigt att se sin älskade kattkompis ha ont utan att kunna lindra.

👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑 💛 🐱 👑

Faktiskt det värsta med corona…

Under corona har vi nog lite till mans irriterat oss på alla idioter som inte hållit sig till restriktionerna. Folk som inte hållit avståndet, som burit masken på fel sätt eller inte alls, på dem som rest och umgåtts i grupp, och så förstås på konspirationsteoretikerna. Men värst av allt måste jag säga är – joggarna!

Jag tog precis en kort promenad i kvällssolen och det något svalare vädret. Tydligen hade Berlins cirka 1 miljard (känns så) joggare fått samma idé. Snacka om vandrande aerosolmoln!! (Hur nu det stavas?!)

Först och främst så pustar, stånkar, stönar och flåsar de nåt otroligt. Jag känner vindpustarna i nacken långt innan de kommer ikapp mig. Även de klampande stegen skvallrar om vem som är på ingående. (Har inte alla sportskor sviktande mjuk sula numera?)

Bekväma skor med mjuka sulor
Mina nya skor med glittertrådar och mjuka smygsulor (OBS! Ränderna efter sockarna)

Joggare + disktrasor = sant

Sedan älskar joggarna att svischa förbi så nära som möjligt. Min fenomenala näsa uppfattar inte minst disktraselukten på flera meters avstånd. (Varför luktar så många människor disktrasa i hettan?) Sedan sveps jag in i ett moln av ånga, svett och andedräkt medan de skubbar förbi.

Och givetvis ser de till att tömma lungorna ordentligt innan de försvinner i fjärran. Utandningsluften sveper över mitt ansikte som en osynlig såpbubbla och jag håller instinktivt andan.

Till slut höll jag på att svimma. Joggarna tog aldrig slut! De kom som ur en pälsärm, som mamma brukar säga.

Äckligaste idag

Det här påminner mig förresten om den podd jag lyssnade på idag. Det var ett avsnitt av Hemma hos Mark och Jonas på SR, där Jonas Gardell berättade om när han stod bakom en tant i kassan på mataffären.

Det var mitt i corona och tanten var ordentligt utrustad med plasthandskar på händerna. Ögonblicket innan hon skulle knappa in sin kod på kortterminalen så snöt hon sig – i plasthandsken! Jonas såg sedan med fasa hur hon – med samma hand – slog in koden.

Vad hade du gjort om du stått efter henne i kön? 😆😝😷

De färgglada glasen från Lidl

Efter att ha gått loss hårt med djupa funderingar kom så söndagen och lugnet. Idag är det klibbigt varmt och regn med åska väntas till kvällen. Min granne frågade om vi skulle ta en glass innan det brakar loss. Jag ska träffa henne om en stund. Jobbat lite och sitter och sippar vatten i ett av mina nya coola glas. Det lila.

Min närmaste matvarubutik är en Lidl-filial som inte räknas som fullstor. Det betyder att de inte alltid har samma utbud av varor eller samma bredd på sina erbjudanden. Mig spelar det ingen roll, för jag handlar mina basvaror där ändå. Då och då kikar jag på det där krimskramset de säljer. Under corona har jag fyndat flera gånger, och jag köper mina barnsliga skolkalendrar där varje sommar.

Bilden nedan är från Lidl:s hemsida.

Regnbågen i köksskåpet

Sist jag gick och handlade skulle jag hålla i slantarna hade jag tänkt. Gick väl så där. Jag kom hem med de här glasen. Kunde inte motstå dem! Långt innan regnbågsfärgerna förknippades med Pride så har jag älskat alla färger samtidigt. I skolan skulle vi sy små doftkuddar och alla broderade i fina pastellfärger. Inte jag! Jag kunde inte välja så jag sydde med alla färger. Ja, helst grundfärgerna då. men visst är glasen fina!? Önskar att jag hade rum och behov för ännu ett 6-pack ❤️🧡💛💚💙💜

…

För övrigt så var det Christopher Street Day i Berlin igår, dvs Pride. Jag blir inte klok på detta, för i början på månaden filmade jag vad som måste ha varit ett Pride-tåg som drog fram längs Torstraße. Lite senare läste jag om att CSD blivit uppskjuten pga regn, och igår gick det tydligen av stapeln på riktigt. Minst sagt förvirrande, men heja heja ändå liksom 🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈

Stressen över uppehället

Semestern är över. Ja, den har varit över i en vecka nu – och genast är min stressnivå på topp. Fattar inte riktigt vad som hände, men så slår det mig. Jag har så lite att göra på jobbet och då får jag tiden att gå genom att surfa. Sociala medier är något i grunden bra tycker jag, men det finns förstås en väldigt påtaglig baksida som jag ”loggar in på” utan att märka det.

Jag dras in i negativitetscentrifugen på grund av ängslighet. Just nu är det lågsäsong som frilansare och det får pulsen att stiga för mig. Inga uppdrag, inga pengar på banken. Det stämmer tack och lov inte. Jag har pengar på banken, men har man en gång varit helt pank… Rädslan lever kvar inom en. Och så en sjuk katt på det.

Sedan har jag känt en press på mig att hitta fler uppdragsgivare. Det finns en massa mer eller mindre konstiga regler i Tyskland och att inte ha full koll på dem ökar på den inre stressen. Som jag förstått saken får jag inte ha bara en uppdragsgivare som frilansare. Då räknas den som arbetsgivare och blir tvungen att stå för sociala avgifter osv. Det kan man ju tycka är bra, men då jag redan har en arbetsgivare som står för dessa kostnader, samt att jag betalar själv, ja då behövs det liksom inte.

Vy från solstolen på balkongen I
Utsikt från ”solstolen” på balkongen

Att deklarera i Tyskland

Under de första åren i Berlin såg jag till att skaffa mig en revisor. Då visste jag inte att anställda egentligen inte behöver deklarera. Bara om de t.ex. sålt ett hus eller gjort något utöver det vanliga. Som frilansare förstod jag dock att jag aldrig skulle klara mig själv i deklarationstider, så jag bad om tips på en bra bokföringsbyrå. Tror inte min ekonomi innebar mycket jobb för dem, men det gick på drygt 3000 kr varje år.

Efter ett tag hade jag inte råd med det, trots att man får göra avdrag i deklarationen. Pengarna måste ju betalas först. Då vågade jag mig på att deklarera själv med hjälp av onlineverktyget Elster. Som tur var så hade jag de gamla deklarationshandlingarna som stöd. Svårt ändå att veta om det blir rätt, men jag gör mitt bästa och är sjukt ärlig.

Vy från solstolen på balkongen II
Jag latar mig i solen och laddar batterierna under semestern

Dyrköpt rådgivning om uppdragsgivare

I våras var jag osäker på en grej och mailade den förra revisorn och bad om råd. Hen svarade, men det kostade mig €35. Okej, fair enough. I veckan kände jag att jag måste fråga om det där med uppdragsgivare. Visst, men det kostade ytterligare €35. Svaret gjorde mig dock inte klokare så jag frågade upp. Nope, kalla handen. Inga följdfrågor tydligen. Men så dimper det ändå ner ett svar! Och jag tror det är okej. Typ…?

I Tyskland kan du vara Kleinunternehmer (typ småföretagare), vilket betyder att du är egenföretagare, men du får inte tjäna mer än €17.500 per år. Du har inte heller momsplikt, vilket är en stor befrielse. Däremot finns det regler som skyddar dig från att bli utnyttjad. Om du jobbar mycket för en enda uppdragsgivare, och det i praktiken skulle kunna räknas som anställning – då kan lagen träda in. Om du däremot har fler uppdragsgivare, eller inte tjänar fullt så mycket hos den enda du har, då är det lugnt.

Och DÄR rasslade det in nya uppdrag! Puh, vilken underbar känsla. Tusen tack ❤️

…

Läs gärna om mitt första möte med Finanzamt, den tyska skattemyndigheten 😆

Ett dödsskri i natten

Jag tror aldrig jag bott så nära naturen som nu. Inte ens då jag bodde i byn Falmarksheden utanför Skellefteå. Här i vår lilla trädgård (och framför allt i grannarnas) flockas ringduvor, koltrastar, kråkor, råkor och skator, nötskrikor, hackspettar, fladdermöss, svalor, allehanda småfåglar, en och annan ekorre, samt ibland en mård eller räv (!). Och så rovfåglar…

Tidigare i mitt liv har jag möjligtvis, på långt håll, sett en hök cirkla över ett öppet fält eller sitta och blänga i en grantopp. De rovfåglar jag stött på kunde jag räkna på enda handens fingrar. Nu räcker inte fingrarna till längre! I Berlin finns tokmånga rovfåglar!! De flesta tror jag är falkar. Jag har googlat efter deras läte och kommit fram till att de är aftonfalkar och/eller lärkfalkar. De tjatskrattpiper konstant på dagarna och man vet alltid när de är i närheten.

Ormvråken jag fångade på bild i januari, en av många rovfåglar som härjar i kvarteret

Faran lurar i träden

Då och då händer det att en större och läskigare fågel gör sig påmind. Jag hör på småfåglarna, kråkorna och skatorna när någon är i närheten. En gång betraktade jag en rovfågel som satt på en gren helt stilla. De andra fåglarna skrek och varnade. En modig kråka och en dito skata försökte tillsammans jaga bort inkräktaren, men förgäves. Först när den störtdök ner i spenaten gick det att bli av med den. Tror inte den fick tag i något byte heller. Puh!

Värre är det att väckas mitt i natten av ett isande dödsskri. Första gången det hände var klockan närmare ett på natten. Plötsligt skrek en duva ut sin dödsångest över den i övrigt tysta och ekande bakgården. Mitt blod frös till is. Dagen efter syntes nedslagsplatsen i grannträdgården. Det var bara ett virrvarr av fjädrar kvar. I förrgår natt hände det igen.

Blodet frös till is i ådrorna

I förrgår natt väcktes jag strax före klockan fyra. Den här gången var skriet inte lika mänskligt som med duvan. Istället var det ett desperat trumpetande. Jag kunde inte avgöra vad det var för en fågel, om det ens var en fågel!? Dödskampen pågick länge. Gastkramande länge. Jag ville bara kasta mig ut i den svagt upplysta gryningen och rädda stackaren. Kanske var det ännu en duva, men ibland lät den som en gås eller nästan som en uppskrämd gris. Undrar om det inte var en nötskrika?

När tystnaden åter föll kunde jag inte somna om. Kallsvetten klibbade på ryggen och jag var klarvaken. Jag greppade mobilen och lade patiens en stund tills hjärtat slog normalt igen. Stängde av flight mode för att skingra tankarna på Facebook. Då ploppade det upp ett meddelande från grannen. Också hon hade väckts och våndats med den stackars fågeln. Naturen är som den är, men utdragen dödskamp är alltid obehagligt. Speciellt nattetid.

Epilog à la Berlin

Apropå nattetid. Vid halv fem hörde jag det omisskännliga ljudet av glas som dunsade ner i en återvinningstunna. Vi har vanliga plasttunnor på innergårdarna och när de är tomma så ja, just det. De blir perfekta ljudförstärkare och jag får ont i öronen när jag måste slänga glas. DETTA valde alltså någon att göra klockan HALV FEM en LÖRDAG morgon!?! Om inte dödsskriet hade väckt folk så vaknade de garanterat av glasburkarna och flaskorna som dunsade ner i den tomma plasttunnan.

Suck, vad är det för fel på folk??? 🤯

En regnig dag i Köpenick

Jag har en god vän i stadsdelen Köpenick, drygt 15 km sydost från mig. Hon råkar dessutom vara svenska. Vad är oddsen?! Att Carro är gammal Lundabo och därmed skånska är smällar man får ta. Hon har ändå ganska bra inblick i det allmännorrländska. (Om man nu kan kalla det det när hon härmar mig…) Igår fick jag äntligen se hennes och makens nybyggda lya med egna ögon. Oh boy, som Peps Persson skulle ha sagt.

Det är toppen att våga chansa ibland, och det gjorde jag den där dagen i januari för 3 år sedan. En kvinna hade skrivit i Facebookgruppen Svenskar i Berlin att hon var ny i stan och gärna sågs över en fika. Jag var nära att skrolla förbi, men så såg jag att hon var i min ålder. Min tvekan höll bara i sig i några sekunder. Sedan skrollade jag tillbaka och skrev: ”Hej! Jag vill gärna ses”, och på den vägen är det…

Det rymliga köket i Köpenick

Min käraste Berlinvän

Carro gick snabbt från att ha varit mig helt okänd till att bli min räddande ängel. Våren 2018 var min ekonomi ett bankkonto som gapade tomt och en enda härva av nervknutar i min mage. Insikten om att jag måste be tyska myndigheter om hjälp tyngde på mina axlar. Skulle jag ens vara berättigad hjälp? Den månaden då jag inte hade pengar till hyran, då kvittrade Carro glatt: ”Du får låna av mig!”

Vem lånar en nästan okänd människa pengar till hyran? Jo, Carro. Hon är en unik och varm person med hjärtat på rätta stället. Det har jag fått erfara mer än en gång. Så min lycka är förstås total över hennes nya hem och det fantastiska liv hon lever idag. De mest generösa människorna har sällan gått en rak väg genom livet. Och den som själv fått kämpa ser glädjen i att räcka ut en hjälpande hand till andra.

Nybyggd lägenhet i Köpenick

Carro och maken kan bre ut sig på ett eget våningsplan i huset i Köpenick. Det är en fyrarummare med walk-in-closet, två toaletter och lika många balkonger, men lägenheten är inte enorm och rummen har mycket bra proportioner. Köket är ljust och rymligt, men framförallt vansinnigt bra planerat. Den som kom på att använda lådor i köksskåpen borde få Nobelpriset! 😆

  • Utsikt från balkongen
  • Utsikt över den leriga gården

Vardagsrummet har inte mindre än tre olika sitthörnor där man kan luta sig tillbaka och antingen surfa på surfplatta, lyssna på musik, samtala, försjunka i en god bok eller film. Inredningen är sparsmakad och går i naturfärger, svart, vitt och grått, med enstaka färgklickar. Både Carro och maken är ordningsmänniskor så var sak har sin plats. Inte minst i deras walk-in-closet. Där döljer spegeldörrar garderobernas välstrukturerade innandöme, och utrymmet mellan passar fint att ställa torkställningen när tvätten ska torka.

  • Kan det vara en Ikea-vägg?
  • Läshörna i vardagsrummet

Lägenheten andas lugn och sparsmakad lyx, och det är en fröjd att sitta i köket och flamsa över en tallrik indisk hämtmat, jordgubbar, melon och en stark kopp Zoegas kaffe. Precis vad doktorn ordinerar en regnig dag, så att trötthet och svettig framtidsångest dunstar bort och blir till en lätt imma på fönstren.

Idag kan jag njuta av både melon och hembakta kanelbullar som minne av gårdagen. Me love! Kan man ha en bättre vän? 💖

Interiörbilder & knasiga selfies: Carolina Ingvander Lubojaniski

Längtar efter uppskattning

Det låter säkert tramsigt och barnsligt. Uppskattning? Vilken vuxen människa behöver det? När man är tillräckligt gammal ska det räcka med att bekräfta sig själv. Fast det tycker inte jag. Jag vill känna att jag gör ett bra jobb och att jag är uppskattad av arbetsgivare och kollegor. Idag är sista dagen innan semestern, och jag har ingenting att göra. Det finns tid till eftertanke…

Sommaren är här och då är det inte så konstigt att mängden uppgifter på jobbet minskar. I mitt fall så har pandemin visserligen inte gjort mig arbetslös, men jag får inte jobba med det jag är anställd för. Det har gått bra fram tills nu. Det har funnits lagom med uppgifter, men nu finns det ingenting. Sysslolösheten gör att jag förstås börjar fundera. Det är inte alltid bra, men jag undrar när senast jag kände att jag fick riktig uppskattning på min arbetsplats?

I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester...
I brist på uppskattning, var är utgången? Eller vägen mot semester…

Jag slipper i alla fall stressa…

Missförstå mig rätt. Jag har absolut fått uppskattning genom åren, speciellt under tiden som vikarie, men det är just den där känslan av att inte ha ”något eget”, att inte känna någon mening med det jag gör. Vem som helst kan lära sig beställa texter på ett annat språk och ladda upp dem på en sajt. Det är en del att tänka på, fast när man lärt sig kan man nästan göra det i sömnen. Det har jag gjort, många gånger.

Just det där att sova, att känna sig avtrubbad och trög, det är ingen skön känsla. Jag är en liten kugge i ett stort hjul och man skulle visserligen märka om jag helt slutade göra mitt jobb, men det skulle nog ta en stund. Och jag ville ju slippa stressa. Tyvärr blir det också en stress, att inte ha saker att göra. Man blir förslöad och det blir jobbigare om det plötsligt ställs krav.

Take a chance on me

Så jag är tillbaka där jag alltid hamnar. Hur hittar jag ett jobb som ger mig en känsla av tillfredsställelse och där jag skulle få uppskattning? Vad skulle jag kunna göra som känns meningsfullt för mig? Och framför allt, hur får jag ”rätt” arbetsgivare att vilja satsa på mig?

Igår skickade jag in en ansökan som jag gissar är dödsdömd. Ett tyskt bokförlag som söker grafiker, någon med ”perfekt tyska”. Jobbet vore som klippt och skuret för mig, och jag vet att jag skulle klara det! Om jag bara kunde få chansen någon gång att visa vad jag kan, men när min portfolio inte innehåller några aktuella projekt och jag inte arbetat i InDesign på flera år… JAG skulle inte satsa på mig! Jag sökte förstås ändå, utan några större förväntningar.

Usch. Jag behöver verkligen semester nu. Kom igen då klockan… ticka på!