Kategoriarkiv: Kultur

Utställning av William Kentridge

Ett tidigare verk av William Kentridge

Jag hade aldrig hört talas om den sydafrikanske konstnären William Kentridge förut, men blev nyfiken när jag förstod att han bland annat jobbar med film. Hans utställning ”NO IT IS !” på Martin-Gropius-Bau pågår fram till på söndag, den 21 augusti.

Det första vi fick se när vi klev in på utställningen, var Kentridges egen version av den berömda stumfilmen Le Voyage dans la Lune, eller ”Resan till månen”, av Georges Méliès från 1902 (se sist i inlägget). När originalet kom visade det prov på de allra senaste tekniska effekterna. Ja, ingen hade sett eller skapat något liknande förut.

Kentridge tillförde i mitt tycke inte något speciellt med sin version, men kanske att hans budskap gick mig förbi? Det var förstås mörkt i lokalen, så att filmerna kunde visas. Hela 8 kortfilmer projicerades samtidigt – 3 vardera på de längre väggarna, och 2 på kortändorna – men hörde ihop. Huvudfilmen var alltså en egen version av Méliès gamla film, medan de andra visade kortare kompletterande sekvenser.

Jag skulle tro att det stod något om syfte och tanke med verket i programbladet, men som sagt, det var svårt att läsa.

Imponerande hantverk…

Kentridge ställde också ut en samling kortfilmer som var roligare att titta på. Sidorna i olika böcker fladdrade förbi och på dem hade han målat sina egna små berättelser. Enkla små filmer som bara pågick några minuter.

Även saker som teckningar, kalligrafi och skulpturer fanns med på utställningen. Det mesta i svart mot vit bakgrund eller målat på brunt papper. Ibland med ex små röda detaljer. På vissa bilder hade han skrivit citat eller skapat ordlekar.

Själva tillvägagångssättet var imponerande, med kombinationen av teckningar, animationer och riktig spelfilm. Ändå vaknade ingenting inom mig.

…som inte berörde

Ibland går jag på en utställning och kommer ut därifrån med en obeskrivlig känsla. Enklast är det att förklara den med ett Jasså?!

I ett intilliggande rum projicerade Kentridge en enda lång film efter hela väggen, More Sweetly Play the Dance (2015). Flertalet skärmar stod uppställda och visade en lång musiksekvens, där afrikanska människor, med olika attribut eller kläder, rörde sig från vänster sida av rummet till höger. Som en enda lång musikparad.

Tekniken var imponerande och jag gissar att det tagit många timmar att skapa filmerna. Ändå var det med en axelryckning jag lämnade byggnaden.

”Sorry, mr Kentridge. I don’t get it.”


Le Voyage dans la Lune av Georges Méliès, 1902

DaDa Afrika

Jag har glömt att berätta om den senaste utställningen jag varit på. Egentligen var det vernissage, men likafullt på Berlinische Galerie. I år är det nämligen 100 år sedan dadaismen såg dagens ljus. Därför har BG öppnat denna nya utställning för att fira, och för att visa hur mycket dadaisterna inspirerades av konst från bland annat Afrika.

Om jag får välja undviker jag att trängas på vernissager och populära utställningar. Jag vill ostört kunna insupa verken med alla sinnen (Ja, de mest rumsrena i alla fall.), men är det mycket folk blir jag för splittrad av alla energier i rummet. Bättre då att gå dit en vanlig vardag.

Dessutom är det helt galet vad vissa försöker göra sig märkvärdiga, när de står där och snurrar ett vinglas mellan fingrarna, och frotterar sig med ”konsteliten”. Förståsigpåarna.

Själv tar jag in konst helt och hållet på känslomässig väg. Jag tror knappt att det passerar huvudet. Mums, smask, raaap! Säkert är det helt fel, men jag gillar det.

Verk av Hannah Höch

”J. B. und sein Engel” av Hannah Höch, 1925

Vad skulle dadaisterna ha sagt?

I dadaismens värld verkade man inte heller ge så stort utrymme för hjärnan. I alla fall ville de protestera mot ”finkulturen”, och mot det samhälle som frambringat första världskriget. Konstnärerna var ett slags anarkister.

Idag ser dadaisterna ut att räknas till finkulturen. Jag undrar vad de skulle ha sagt om det? Var det inte det de kämpade emot?

Jag tycker att deras konst är intressant att titta på. Och det fanns en del roliga verk (se foton). Speciellt collagen tilltalar mig, för de verkar ha skapats med mycket humor. I alla fall får de mig att dra på munnen.

De jag fotograferade av råkade nästan alla vara skapade av Hannah Höch. Hon räknas faktiskt som en av pionjärerna vad gäller fotomontage.

Verk av Hannah Höch

Verk av Hannah Höch

I övrigt var jag inte jätteimponerad. Flera av verken har jag sett på andra utställningar och jag är inte så himla förtjust i afrikanska masker och statyer.

Nä, behållningen blev nog Hannah Höchs bilder. Det känns också bra att hjälpa till att lyfta en kvinnlig konstnär, som nästan höll på att falla i glömska.

Tydligen är det ett annat drag hos dadaister, de brydde sig inte om ära och berömmelse…

Foto 2016-08-04 19 40 47 Ingrid Carlsson

”Batman”, mitt eget enkla bidrag till dadaismen

Foto 2016-08-04 19 38 57 Ingrid Carlsson

Denna träskalle för tankarna till Fritz Langs film Metropolis

Sting på Waldbühne

Ja, vad ska jag säga? Hur kan jag beskriva denna fantastiska upplevelse? Det går inte. Om du varit på en otroligt bra konsert så vet du vad jag menar. Sen multiplicerar du den känslan med 1000 – minst! Sting visade verkligen vilken förstklassig världsartist han är.

Foto 2016-08-01 21 12 44

Jag brukar sällan gå på konsert. I så fall mindre sådana, med artister som inte lyser starkast på stjärnhimlen. Dels är det lättare att få tag på biljetter och dels behöver jag inte trängas med så många människor.

Men nu snackar vi Sting. En av mina gamla husgudar. Min första tanke var:

”Jag måste dit, innan han går och dör!”

Så många stora artister har gått ur tiden det senaste åren. Jag tog det säkra för det osäkra.

Trängas med folk. Jojo, Waldbühne rymmer 22 000 personer… Men vilket ställe det är!! En amfiteater omringad av skog. Inget tak, bara himlen över huvudet.

Första gången jag var här på konsert svävade jag på moln efteråt.

An Englishman in Berlin

Förband igår var Stings son Joe Sumner. Han var en överraskning, och väldigt lik sin far på alla sätt. Hoppas att även hans karriär kommer att ta fart.

Men när väl farsan intog scenen visade han att gammal är äldst.

Och han satte ribban högt med en grym version av ”I’ll Be Watching You”.

En av de första låtarna han spelade var en annan av mina stora favoriter, ”Mad About You”. Ja, det var en av kvällens många gåshudsögonblick – och så fortsatte det bara.

Med van hand förde Sting och bandet oss genom fartiga hitlåtar som ”Message In a Bottle” och ”Every Little Thing She Does Is Magic” – då hoppade jag av ren förtjusning – till en magisk version av ”Roxanne” ihopmixad med Bill Withers underbara ”Ain’t No Sunshine”.

Emotional overload

När de fläskade på med jazziga tongångar började jag headbanga. Ologiskt jag vet, men det var omöjligt att stå still. Pianisten var grym!

Tårarna kom under ”Shape Of My Heart”. Det hade bara varit en tidsfråga, men så blev det den som satte igång flödet. Ojojojojojoj!

Konserten med Ane Brun i vintras var mäktig, men Sting klår henne faktiskt. Deras musik går förstås inte att jämföra, jag gillar dem enormt mycket båda två. Tillsammans blir de nog mina två starkaste konsertupplevelser.

Nirvana i Stockholm 1993 icke att förglömma! Fast de hade kunnat spela hur dåligt som helst. Att ha varit där – på 90-talets största konsert – var gott nog.

Än en gång svävade jag på moln hem ifrån Waldbühne i mitt älskade Berlin.

Tack Sting för en oförglömlig kväll! <3

CSD – Berlin Pride

Idag är det CSD här i Berlin, det vill säga Pride-festival. Jag kände inte till namnet förut, men det står för Christopher Street Day. Tyvärr är jag fortfarande okunnig om vem Christopher (Christofer?) var/är. Vi får se vad Wikipedia säger:

”Minnesdagen syftar på det första kända upproret av homosexuella och andra sexuella minoriteter mot polisens repressalier i New Yorks stadsdel Greenwich Village. Tidigt på morgonen den 28 juni 1969 motsätter sig en grupp homosexuella häktningen i samband med en razzia i baren Stonewall Inn som är belägen i [sic] Christopher Street.”

2016-07-22 12.15.16
Min nya parfym…
2016-07-22 14.25.41
…med passande namn

Aha, så har jag lärt mig något nytt! Hur som helst har jag andra planer ikväll, fast det kan ändå ges tillfälle och glida förbi festivalområdet. Det är svårt att missa, då evenemanget brukar locka runt 1 miljon (!) människor… Jag kan inte ens föreställa mig så många personer på en och samma gång. Det är läskigt många. Man har ställt in festivalen under några år just på grund av antalet besökare. Ryktet förtäljer även att folk tar över ”hela” Tiergarten, och att det sker nått skoj bakom varje buske i parken. Om det är sant får vara osagt 😊

Viva l’amore! ❤️ 🧡 💛 🩷

Tillägg: Vi var förbi och kikade på området vid 22-tiden. (Tyvärr tänkte jag inte på att ta ett foto.) Måste säga att jag blev lite överraskad. Just då verkade folk liksom ”avslagna” och det var inte så fullt som jag förväntat mig. Gissar att partajandet hade hållit på sedan mitt på dagen, och vem behöver inte en paus ibland? Annars tyckte jag om blandningen av mustaschprydda Freddie Mercury-kopior, ungdomar i flipflops och gubbar med ölmage. Pride, yeah!

Gutes neues Jahr!

2014-12-31 22.41.56-1Nytt år och jag överl… upplevde min första nyårsafton i Berlin. Ja, sedan länge har jag hört att nyårsafton här är som att kriget kommer. Det började redan dagarna innan, men när jag gick hem från affären vid 14-tiden igår höll smågrabbarna på för fullt att smälla smällare i lekparken. På andra sidan gatan vallade en hundägaren sin jycke (eller om det var tvärtom). Vovven stannade och stirrade ängsligt på pojkarna och mitt hjärta snörptes åt en aning.
”Du skulle bara veta voffsingen”, tänkte jag. Massor av djur hade en fasansfull tid framför sig. Precis som i Sverige satte ju några igång att fyra av raketerna långt före tolvslaget. Barnfamiljerna ville ha sitt nöje förstås och när jag gick till min vän flög det raketer till höger och vänster. I en samlingslokal rustades det för fest och en skock människor stod utanför och hängde när jag gick förbi. Alla kastade vi ett öga på fyrverkerierna några hus bort. Men ingenting hade förberett mig på den enorma mängd raketer som skulle komma att skjutas upp vid midnatt. Herre guuuuud!!?? Det bara pumpades upp färgkaskad efter färgkaskad av sprakande ljusexplosioner, utan slut. Jag såg hundratals, tusentals Euro gå upp i rök. Och på tal om rök! Igår låg molnen lågt över staden, vilket hjälpte till att stänga inne all krutrök och bättra på dimman ytterligare. Det luktade verkligen krut utomhus och även om jag uppskattade fyrverkerierna på avstånd var jag glad att jag inte var en av de 1 miljon människor som samlats runt Brandenburger Tor. Tänk dig – 1 miljon människor!! På samma plats!?! Puh… Och sedan raketavfyrningar på det. Nä, jag hade det bra i vardagsrummet hos min vän och vi sjöng sånger tillsammans till långt in på småtimmarna. Underbart, jag älskar verkligen att sjunga.

Gott nytt fantastiskt år på dig! <3

Kort och blekt filmexempel på gårdagskvällens ljusinferno:

Dags för julmarknad igen…

2014-12-07 15.24.49-12014-12-07 15.57.29-1

Berlin är en stad med många julmarknader. Så många att man till och med skapat en karta synkroniserad med t-banekartan för att man ska hitta dem alla. Jag tror man får ligga i rätt rejält om man ska hinna med samtliga.

I år har jag inte varit så aktiv, men i söndags gick jag och en kompis för att titta på den japanska marknaden vid Urban Spree, ett populärt partyområde med kultstatus. Dessvärre gjorde denna kombinationen att hela stan stod och köade (!) för att få komma in. Att det finns marknader med inträde fick jag erfara vid Svenska kyrkan, men en flera hundra meter lång kö!?! Nä, vi sket högaktningsfullt i den och gick åt andra hållet. Där ligger ett annat tillhåll som kallas Neue Heimat, det nya hemlandet, med en egen marknad med betydligt kortare kö.

2014-12-07 15.57.34-1 2014-12-07 15.57.25-1

Hög hippfaktor

Det första som mötte oss var en massa matstånd, så många att vi trodde det var en matmarknad. I mitten längst in hittade vi till slut en ”vanlig” marknad med fina saker, smycken, kläder, hudvårdsprodukter. Mycket var ekologiskt och med hållbarhetsprofil. En tjej sålde smycken gjorda av använda Nespressoförpackningar. Du vet, de små metallpatronerna som finns i olika färger beroende på kaffesort. Jag gillade den idén, men inte priset. Ibland funderar jag på om folk vill sälja eller bara visa upp sina saker. Visst förstår jag sådant som materialkostnad och tidsåtgång samt att man vill gå med vinst, men är priset för högt får man ju behålla alltihop. Vad har man då vunnit? Materialet hade den här kvinnan troligen fått gratis, eller hade hon verkligen druckit allt kaffe själv? Jag frågade inte.

Kanske är detta baksidan med ”nya hippa Berlin”, att man vill pumpa turister på pengar. Saken är bara den att de som kommer till den här typen av marknader oftast är ungdomar som inte tjänar storkovan. Det hade varit kul att ha ett Nespressohalsband för 20-40 Euro, men inte 60-80. Och vem vågar gå på marknad med flera hundra Euro på fickan? Vi vet ju att ”Cash is King” och stöldrisken i folksamlingar är större.

Tjejen i ståndet bredvid ville ha runt 120 Euro (drygt 1000 kr) för sina halsband och de var riktigt snygga; hon hade fixerat moderna knypplade spetselement mellan två silverkedjor. Halsbanden såg ut som små tjusiga haklappar för vuxna. Lovar att det var finare än det låter på min beskrivning. Men över 100 Euro? Undrar om hon fick sälja många… Jag kanske låter negativ och tråkig, men jag tycker det finns bra och dåliga tillfällen att ta överpriser. Sitter man på marknad vid lyxiga Kurfürstendamm, där turister och höginkomsttagare trängs, bör man absolut sätta en hög prislapp på sina produkter. (Tillgången på bankomater för eventuella impulsköp är också större.) Målgruppsanpassning kallas det väl? Nåväl.

2014-12-07 15.20.09-12013-11-28 18.03.28-1

Glühwein och loppisfynd

Dagen medförde i alla fall att jag fick det jag kom för: jag fick äntligen dricka Glühwein och jag fyndade en julklapp till syrran på loppmarknaden ute på området. Men allt det där med att vara ”Hip hip cool and groovy”, för att citera Eddie Izzard, det bryr jag mig inte om. På söndag tror jag att jag ska försöka komma iväg till min favoritmarknad, den så kallade ”nordiska marknaden” i Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg. Det är en mindre marknad med hög mysfaktor. Den ligger på innergården till i ett gammalt bryggeri och det är inte på grund av den nordiska profilen som jag går dit. Nä, den känns som en härlig gammaldags marknad, varken hip, superhypad eller särskilt cool. Den är bara julig.

………

PS. Sorry, nu bidde det långt igen. Hoppas du orkade igenom. DS.

 

László Moholy-Nagy

Bara smaka på det namnet. Klingar ganska ovant i åtminstone mina öron. László Moholy-Nagy var en ungersk konstnär som främst förknippats med Bauhausskolan i Dessau, men han var så mycket mer.

Laszlo Moholy-Nagy - photography from NARA - 281845.jpgEnligt Wikipedia var Moholy-Nagy ”skulptör, målare, formgivare och fotograf”, men på utställningen fanns skisser, modeller och dokumentation av teaterscenografier, ljussättningar och högaktuella experiment. Allt gjordes manuellt, men inför utställningen hade man återskapat hans ljus- och färgidéer digitalt. Jag var väldigt imponerad av de invecklade skulpturerna, eller modellerna, som skapade rörelse både för egen maskin, men även i och med ljusets reflektioner. Några skulpturer bestod av plexiglas som belystes med olika färger. Ljuset, rörelsen och färgreflektionerna skapade ett konstverk i sig. Mitt favoritverk var ett slags spindelväv av genomskinliga plastpilar som satt ihop med hjälp av metallringar. Osynliga trådar av fiskelina höll uppe verket i taket och några av trådarna satt fast i hjul som när de snurrade skapade rörelse också i ”pilväven”. Jag tänkte på havets vågor, gnistrande snökristaller som sakta förvandlas till issörja vid vattenbrynet. Dessutom uppstod ett märkligt knarrande, knastrande ljud när de små hjulen svängde runt. Ja, det var magiskt. Hade kunnat stirra på det tills jag fick nackspärr.

Bauhaus Archiv och våga vägra audioguide

2014-12-08 16.29.52-1

Bauhaus Archiv, museishoppen.

Jag gick händelserna i förväg i inledningen. Iförrgår var jag alltså till Bauhaus Archiv i Berlin för att se på utställningen om László Moholy-Nagy. Den var lagom stor, för jag blev inte supertrött av alla intryck. Jag har lärt mig att aldrig, aldrig ta en audioguide på en konstutställning. Finns ingen chans att jag orkar kombinera att lyssna med att ta in på andra sätt. Det visuella är nämligen viktigast för mig, men sedan kommer andra sinnen. Att dessutom behöva aktivera öronen för att ta in information, det fullständigt dränerar mig och det förstör den känsla som jag är ute efter. När jag går runt och tittar på målningar, foton, filmer och ljusprojektioner så vaknar något inom mig. Jag tar in alltihop med varje fiber av min kropp. När jag tittade på foton iförrgår kändes människorna så oerhört levande. Som om vi befann oss på samma plats i tidens ström. Samtidigt betraktade jag alla zombies som gick runt med audioguider. En hel klase av människor hade säckat ihop i ett hörn, alla med mycket koncentrerade och sammanbitna ansiktsuttryck. Själv svävade jag på moln av en märklig frihetskänsla. Jag kan bara inte absorbera mer faktainformation än det som står vid bilderna eller inleder varje ny avdelning. Efteråt vill jag gärna veta mer, men under utställningen är det upplevelsen som gäller. När det fungerar som bäst är det ren magi. Jag blir till en del av verken. Jag följer med i rörelserna, är en del av ljuset och lever mig in i penseldragen. Underbart!

Att känna på konsten

En avdelning älskade jag extra mycket. Den var egentligen till för blinda, men alla var välkomna att röra vid objekt, känna på material och till och med låta fingrarna följa en fysisk modell av en tavla. Det öppnade upp för ännu en dimension och min beundran för denna konstnär djupnade. Att kunna tänka, skapa och fungera i så många olika dimensioner samtidigt! Han hade till och med skapat en bok med dofter och gett dem namn som ”Livets doft”. Vad luktar livet egentligen? Jag önskar att också jag var konstnär på den nivån. Så modig och intelligent László Moholy-Nagy var, på många sätt långt före sin tid. Ja, tänk den som ändå fått studera på Bauhausskolan. Den ska tydligen öppna upp igen, men vilka är dagens László Moholy-Nagy, Paul Klee, Lucia Moholy, Walter Gropius, Vasilij Kandinskij, Johannes Itten, Lyonel Feininger, Marcel Breuer?* Jag tycker verkligen om konsten från den här eran. Bauhaus är funkisens föregångare, vilket syntes i museishoppen, där de exempelvis sålde de fina Margrethe-skålarna av Sigvard Bernadotte. Sen är det förstås inte sakerna i sig som fascinerar mig, utan idéerna, filosofin samt passionen för form, design och konst.

………

Bildtext: ”Laszlo Moholy-Nagy – photography from NARA – 281845” av Okänd – File:Declaration of Intention, Number 134392, for Laszlo Moholy-Nagy – NARA – 281845.tif (National Archives Identifier 281845). Licensierad under Public domain via Wikimedia Commons.

*Det fanns många duktiga kvinnor också. De fick studera på samma villkor som männen, men det fanns förstås inte så många kvinnliga lärare. Därav bristen på namn. Oavsett så var man på Bauhaus för tiden väldigt jämställda och fritänkande, och antalet kvinnliga studenter stort.

…och muren flög sin kos

2014-11-09 19.16.08_2 2014-11-09 19.35.53-1 2014-11-09 19.35.54-1Jepp, ikväll bar det av. Strax efter kl 19.30 släpptes ballongerna vid Engelbecken fria, en efter en eller några i grupp. Fast lite besviken var jag allt. Trodde ju att de skulle lysa hela vägen där de flöt upp över himlavalvet, men så fort det tappade kontakten med själva ”lampfoten” slocknade de snabbt. Dessutom försvann de nästan direkt in i diset som rådde kvällen till ära. Dessa små detaljer till trots var det ändå lite speciellt att stå och vänta på begivelsen och det var några spännande minuter innan allt var förbi. Synd bara att vi inte hittade mina fina killkompisar i folkmassan. Det gick knappt att urskilja ansiktena i dunklet. Berlinarna hade gått man ur huse för att fira och även om vi förstås skulle ha befunnit oss vid Brandenburger Tor eller riksdagen så var jag nöjd med kvällen.

Efteråt utbröt ett ännu värre kaos än innan när alla tusentals människor skulle bege sig hemåt igen. Varför ens komma på tanken att ta bilen??? Fast de flesta gjorde nog som jag och min vän, vi sökte upp ett ställe att äta på. Sjön suger heter det ju och tja… Vi hade ju stått en stund vid vatten. Det bidde en stadig falafel och sedan en präktig våffla med chokladsås, frukt och flagad mandel ovanpå det. Innan vi gick hem tittade vi förbi Eastside Gallery där de hade efterfest. På en banderoll förklarade de att i kväll firade de, men frågade sig om denna minnesvärda delen av muren skulle rivas i morgon: Heute feiern, morgen abreißen? Och det är en bra fråga nu när man vill bygga – och bygger – lyxhotell på platsen där människor dött för friheten. Så ironiskt nog är det fler än jag som vill bevara den här delen av muren. Inte helt omöjligt att kapitalismen vinner den kampen, men i dag är det fest. Och med det återstår bara att säga – grattis Berlin på frihetsdagen!

2014-11-09 21.27.54-1 2014-11-09 21.28.25-1 2014-11-09 21.38.03-1

25 år sedan muren föll

På söndag den 9 november, för exakt 25 år sedan, föll berlinmuren. Muren byggdes i princip över en natt 1961 och försvann nästan på en natt också. En del av dess forna sträckning är just nu markerad med lysande heliumballonger. Imorgon släpps de upp i luften i en manifestation för friheten. Jag säger bara – wow! <3

2014-11-08 17.38.58-1Ja, det är en speciell känsla i stan. Jag tog en kvällspromenad ned till Oberbaumbrücke och Eastside Gallery för att fotografera ”ballongmuren”, men det var så fantastiskt mycket folk ute! Dessutom hade förstås klåfingriga personer (läs: idioter) inte kunnat låta bli att sätta sönder många ballonger. Det gör mig så arg och ledsen, för den här idén är så vacker. Det är väldigt högtidligt att se ballongerna och jag hörde lösryckta meningar i folkmassan, människor som berättade om sina egna erfarenheter av muren. Äldre par gick arm i arm och betraktade lyskloten, familjer med barn, ungdomar, turister, ja kort sagt alla möjliga fanns på plats. De fotograferade, småpratade, stannade upp för att fundera och försöka förstå hur regimen kunde vara så grym att de valde att skilja familjer och vänner åt med en mur.

Jag gick vidare över bron till Kreuzbergsidan för att se om kloten fortsatte lysa upp mörkret där, men nu läser jag på hemsidan fallofthewall25.com att den istället går vid ett av mina favorittillhåll Engelbecken. Där eller vid Schillingbrücke ska jag vara på plats imorgon kväll när ballongerna släpps fria. Om jag ryms, vill säga! Tror det hade varit mäktigast vid murmuseet Bernauerstraße, där man fortfarande kan känna av murens närvaro, och vid Brandenburger Tor lär det bli trångt. Politiker som Michael Gorbachev, Lech Walesa, Tysklands president Joachim Gauck och Berlins regerande borgmästare Klaus Wowereit kommer vara på plats. Sen ska det visst bli party när berömda DJ Paul Kalkbrenner ska få folk att dansa. Shake it! Shake it!

Fredlig revolution

2014-11-08 17.14.49-1Jag har sett att SVT visat en dokumentär i två delar om murens ”uppgång och fall”, men tyvärr kan jag inte se den. Tycker ibland det är så korkat att man inte får se vissa program utomlands. Känns så godtyckligt vilka som är fria och vilka som spärras. Nåväl. Tur det finns YouTube, för jag hittade dokumentären där istället. Väldigt intressant – och vilket mod människorna som flydde hade. Jag tror aldrig jag hade vågat fly, men folk hittade verkligen på de mest underliga och otroliga lösningar. Passa på att titta på ”Berlinmurens fall”, del 1 av 2, och lär dig lite om vår samtidshistoria. Det är rätt så häftigt att ha fått vara med om en fredlig revolution under sin livstid. Fast jag minns inte så mycket av händelsen. Jag var 20 år 1989 och det var väl en massa annat som pockade på uppmärksamhet, men jag minns att jag såg inslag på nyheterna och fattade att det var en stor grej. Tack och lov att muren är borta och friheten härskar i Berlin igen. Det är ju en av anledningarna till att staden är så omåttlig populär. Här kommer det aldrig att finnas några gränser mer!

C/O Berlin är tillbaka!

Tjohoooo! Jag är så glad för att de äntligen öppnat upp dörrarna igen. C/O Berlin är Berlins svar på Fotografiska i Stockholm. Här ställer de ut både för mig kända och okända fotografers verk. Alltid en upplevelse för en bildälskare – och jag älskar verkligen bilder!

_MG_3660

Förut höll C/O Berlin till i fantastiska Postfuhramt på Oranienburger Straße i Mitte, men där kunde de tyvärr inte stanna. Där skulle det ju bli lyxhotell istället. Så himla synd, för den byggnaden hade en patina att dö för (se bilden till höger). Perfekt miljö för fotoutställningar. Minns speciellt när Gregory Crewdsons bilder tog upp hela den före detta gymnastiksalen. Både märkena på golvet (typ parkettgolv) och basketkorgarna var intakta – och jag kastades tillbaka till gympalektionerna på låg- och mellanstadiet på Östra skolan i Kalix. Vi brukade också ha skolavslutningar och allsång i gympasalen, däremot minns jag inte om ribbstolarna fanns kvar. Ja på Postfuhramt alltså. Skulle väl tro att det var där fotona hängde istället. Det var i alla fall väldigt speciellt att stå där och titta på Crewdsons iscensatta bilder med alla detaljer och underliggande storylines. Jag lekte detektiv och försökte lista ut vad han ville berätta. Väldigt amerikanska och filmiska bilder. Kolla gärna in dem online eller om han dyker upp på Fotografiska.

Amerika Haus

Fast det var ju inte det jag ville berätta om! Nä, nu gällde det ju det nya stället, Amerika Haus. Det är en ganska rolig byggnad, uppförd i slutet av 50-talet (se bilder nedan). Osar funkis, om du frågar mig. Inredning och design är inte alls så flådigt som Fotografiska, men nog så fint. Stenmosaikgolv i entrén, enkla metallräcken i trapphusen och utställningslokaler med ofta ljusgrå väggar. Tror de använt sig av crowdfunding för att ha råd att fixa allt. Och caféet var precis rätt: inte för tjusigt och inte för sunkigt, utan precis lagom. Inte så chockerande priser som på Fotografiska, HERRE GUD!!? Nä, rätt överkomliga faktiskt. Jag fikade någon slags mjuk nötkaka och drack den obligatoriska sojalatten till. Atmosfären var lugn och eftertänksam, perfekt efter att man varit på utställning och behöver smälta det man sett – och gofikat. Mums!

2014-11-01 13.27.39-1 2014-11-01 13.28.50-1 2014-11-01 13.26.54-1

På gång i november!

Utställningarna som finns där nu är exempelvis en som visar både kontaktkartor och berömda foton tagna av – vad säger man, nyhetsfotografer? – ordet är som bortblåst… Hur som helst, jag kände igen många av fotona för de har varit i tidningar världen över. Det var bilder på iranska kvinnor som övar pistolskytte, Che Guevara, Martin Luther King, president Kennedy, mannen som stoppar stridsvagnarna vid Himmelska fridens torg, D-dagen i Normandie, barn i slumkvarter i olika delar av världen. Ja du fattar. Dessutom ganska tunga bilder. Sedan förstås många foton av ett Berlin under återuppbyggnad. Kvinnorna som städade upp och staplade tegelsten i en totalförstörd stad. Vardagshjältar, minst sagt.

Så nu är ordningen återställd. C/O är öppet igen. Bara att kasta sig på S-Bahn (när de slutat strejka…) och åka dit. Visst låg det bättre till förut, men jag är inte den som är den. Bjussa mig på härliga fotoutställningar så kommer jag. Lovar!!