Kategoriarkiv: Kultur

Bauhaus-Archiv

Foto 2018-04-29 13 44 09

Den välkända ”snäcksiluetten”

Det blev en skön söndagsutflykt. Jag hoppade på cykeln, och tog mig så sakteliga genom ett solvarmt Berlin, ändå bort till Bauhaus-Archiv. De hade öppet hus idag, för att de kommer att stänga för renovering och tillbyggnad – i 5 år.

För att komma till Bauhaus-Archiv cyklade jag ungefär halvvägs genom Tiergarten, och sedan rakt söderut från Grosser Stern. Då kom jag snart till Landwehrkanal, som slingrar sig förbi alldeles nära de underliga vita Bauhaus-byggnaderna.

På museet finns den största samlingen konstverk och design som skapats av Bauhaus-konstnärerna. De mest berömda målarna är Kandinsky och Klee, men två av rektorerna är mycket kända än idag, arkitekterna Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe.

Foto 2018-04-29 13 47 35

Ingången med den långa rampen

Föregångarna till funkisen

Vi gick en guidad tur, i de numera tomma lokalerna, och kvinnan som berättade sa att man tagit lång tid på sig att hitta den perfekta cementen för ytterväggarna. När de äntligen kommit på den rätta blandningen – då gick företaget i konkurs. Därför är husen vitmålade istället.

Bauhaus är alltså en av de mest inflytelserika stilskolorna för arkitektur, konst och design i modern tid. Under 14 korta år hann de ställa allt på ända, men nazisterna stängde förstås ner skolan så fort de fick chansen. Bauhaus-experimentet fortsätter dock ända in i våra dagar. Inte minst via den svenska funkisen.

Jag har tidigare besökt Bauhausskolan i Dessau. Det kan jag verkligen rekommendera!

Snart är det jul igen

2016-12-08 17.19.39

Efter 4 år i Berlin kan jag hävda att jag må vara berlinare, men jag har inte på något vis blivit tysk. I själ och hjärta kommer jag alltid att vara svensk. Detta gör sig speciellt påmint då julbestyren drar igång. Trots fantastiska julmarknader och Glühwein så saknar jag de svenska julsångerna!

Jag är på inget vis en traditionalist som måste ha saker på ett visst sätt. Faktiskt är jag raka motsatsen. Jultraditionerna gjorde jag upp med för länge sedan.

Dels när jag första gången skulle fira jul med min före detta sambos familj, och fick ta del av deras traditioner, och dels när jag blev vegetarian.

Kött är förresten så oerhört hårt förknippat med julen. Egentligen skulle jag kunna skriva ett långt inlägg bara om det, men det var inte dagens tänkta ämne.

Saknar julsångerna

Sedan jag flyttade hit 2013 har jag sjungit med vänner i olika konstellationer. För det mesta blir det tyska sånger. Bachs juloratorium kämpar vi oss igenom varje år.

Speciellt vid juletid saknar jag dock min gamla kör i Skellefteå, Canto-kören. Med Leif Åkesson som proffsig körledare var julen den bästa tiden.

Jag älskar att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, för att sopranstämman är så läskigt hög. ”Jul jul, strålande jul” är fantastiskt vacker med både manliga och kvinnliga sångare. ”Det strålar en stjärna” är också en skön gåshudsrysare att sjunga.

Nyligen googlade jag favoriterna när jag kände en längtan efter hemlandet. Jag älskar Berlin, men två gånger per år vill jag åka tillbaka till mitt eget land och fylla på med svenskhet.

Ásgeir Trausti

2017-05-09 23.10.29-1

Ásgeir Trausti på Festsaal Kreuzberg

Islänningen Ásgeir Trausti är en ny stjärna på musikhimlen, och jobbar på att slå internationellt. Det kräver förstås att han måste sjunga på engelska, men låtarna på modersmålet har en helt annan känsla. De förmedlar något som bara kan beskrivas som ren magi <3

I tisdags fick jag en glad överraskning. Som en för tidig födelsedagspresent blev jag bjuden på konserten med Ásgeir TraustiFestsaal Kreuzberg.

Ásgeir Trausti sjunger med ljus och sårbar stämma. Ibland är låtarna melankoliska och lågmälda, ibland levnadsglada och poppiga. Hans röst påminner om den för tidigt bortgångna Jeff Buckley.

Kan det bli bättre?

Pappan skriver texterna

En bidragande orsak till framgångarna i hemlandet är att Ásgeirs drygt 70-åriga pappa skrivit texterna. Något får mig att tänka på jobbannonser. Hur ofta söks inte en 25-åring med en 70-årings (livs)erfarenhet? Ásgeirs musik kan utan problem leva upp till det kravet.

Isländskan skänker sångerna mystik, och skapar en stämning som påminner om det isländska landskapet. (Jag har visserligen aldrig varit på Island, men som norrlänning är tomhet, tystnad och rymd inte helt obekant för mig.)

Många av sångerna finns översatta till engelska. De är också är bra, fast mycket av magin har gått förlorad i översättningen.

Lyssna på den häftiga isländskan och döm själv!

 

Thomas Billhardt – Ett liv i bilder

2013-07-31 13.36.45-1

Jag snubblade in på en fotoutställning på Camera Work, Kantstrasse 149, i förra veckan. Tydligen var det den första dagen, för de höll fortfarande på att spela in filmer och en audioguide om bilderna. Det tog en stund innan jag fattade att det faktiskt var Thomas Billhardt himself som jag frotterade mig med.

Fotografierna var otroliga. Först fick jag möta ett Berlin som inte längre finns. Tiden efter kriget, men före muren. Och perioden då muren skar sönder staden. Gator och byggnader jag inte känner igen. Människor i 70-talskläder. Spännande att se, och på något vis ser de alla bekanta ut.

Men Billhardt bjöd även på fantastiska bilder från andra världar. Ett foto kändes så modernt, men föreställde en beväpnad vietnamesisk kvinna som vaktar en amerikansk soldat. Deras blickar säger allt. Hennes: rädsla, men beslutsamhet. Hans: ilska, men undergivenhet.

Många fotografier var tagna i andra länder, under andra (kommunistiska?) regimer. Min strupe snärjdes åt när jag stannade framför ett foto av Aleppo, Syrien. Det var en bild av en levande stad, med levande människor. Inte som vi ser den idag.

Dessutom satt det en röd prick vid tavlan. Min första tanke var att någon ville bevara bilden av hur det var då. Innan kriget. Innan dödandet. Innan förstörelsen.

Utställningen ”Thomas Billhardt – Ein Leben in Bildern” pågick 25/3–6/5.

Se fler av Thomas Billhardts bilder på hans hemsida: thomasbillhardt.de

Edit: När jag nu läser på hemsidan igen så började utställningen redan den 25 mars. Märkligt! Varför filmade de och spelade in berättelsen om bilderna först mot slutet av utställningen? Jaja. Dokumentation, antar jag.

Sam Shaw – 60 års fotografi

Foto 2017-04-24 12 32 41 (1)

Sam Shaw fotograferar Audrey Hepburn (Ursäkta katthåret! Spira ville bidra.)

Under påsken blev det ännu en utflykt till Potsdam. Utomhusklimatet lämnade mycket att önska, men i det kylslagna och regniga vädret var det perfekt att gå på fotoutställning. Jag skulle tro att Sam Shaw är mest berömd för sina fantastiska foton på Marilyn Monroe, men han har förstås tagit bilder på många andra personer – kända såväl som okända.

Jag är väldigt förtjust i gamla fotografier; allt från glamourösa Hollywood-bilder till vardagliga dokumentärfoton. Några fotografer som jag gillar är Vivian Maier, Diane Arbus, Herb Ritts och Arnold Newman. Dessa amerikaner fotograferade i första hand i svartvitt, så även Shaw.

Och Sam Shaw var duktig på alla slags motiv. Han hade ofta två kameror hängande runt halsen. Ifall något skulle hända, ifall något behövde fotograferas och dokumenteras.

Utställningen visar foton från tiden kring andra världskriget och framåt. Det är fattiga arbetare på landsbygden, stadsbor, människor med olika hudfärg och ur olika samhällsklasser, samt förstås berömda skådespelare, regissörer och andra filmmänniskor.

Starkaste bilden

Bilderna på Marilyn Monroe är helt otroliga. De mest berömda är de från filmen Flickan ovanpå (The Seven Year Itch, 1955), då hon bär en vit klänning och vinddraget från tunnelbanan blåser upp den omkring henne.

Shaws nära samarbete med regissören John Cassavetes, dennes fru Gena Rowlands samt skådespelarna Peter Falk och Ben Gazzara är legendariskt. Liksom bilderna han tog under arbetet med filmen En kvinna under påverkan (A Woman Under the Influence, 1974).

Ändå måste jag säga att den starkaste bilden var en extrem närbild på en svart musiker. Mannen, som kan ha varit i 50-årsåldern, bär en mössa av typen som blåsorkestrar brukar ha på sig. Hans ena öga är gömt bakom en spegling i glasögonen, men det andra har en blick som säger allt. Det är ett sällsamt ansikte. Jag önskar jag fått höra den mannens livsberättelse.

Utställningen på filmmuseet i Potsdam pågår till den 7 maj.

Enligt Shaw Family Archives är samlingsutställningen på turné fram till 2018.

Titta gärna in på följande hemsidor också:
www.vivianmaier.com
www.artnet.com/artists/diane-arbus
www.herbritts.com
arnoldnewman.com

Berlinale 2017

2016-02-17-15-25-31-1

I måndags släpptes biljetterna till årets Berlinale, Berlins egen filmfestival. Tidigare år har jag och en god vän köat IRL eller vid datorerna för att sedan njuta av fantastiska berättelser i biomörkret. Men i år blev jag besviken på utbudet.

Efter att ha tagit mig igenom hela programmet hittade jag få filmer som kändes spännande. Finns det inga bra filmer som släppts vid årskiftet eller är på gång inom en snar framtid?

Förutom sprillans nya T2 Trainspotting (som kommer på bio hursomhelst) valde jag ut två filmer som jag kunde tänka mig att se: Final Portrait om konstnären Giacometti (Geoffrey Rush) och dramakomedin The Party. Dessutom kommer svenska filmen Sameblod att visas tillsammans med liknande filmer inom klassen ”NATIVe – Indigenous”.

Tidigare år har vi sett fina filmer som Mr Holmes (2015) med sir Ian McKellen i huvudrollen, och Genius (2016) med Colin Firth och en superb Jude Law. Även filmer som Kvinnan i guld (Woman in Gold, 2015) med dame Helen Mirren, och kusliga Ensam i Berlin (Alone in Berlin, 2016) med Emma Thompson och en otroligt stark Brendan Gleeson, lämnade sina spår. Tänker på dem än idag!

Jag tror faktiskt jag hoppar över årets festival och satsar på de vanliga biograferna istället. Finns så mycket som verkar bra: La La Land, Manchester By the Sea, Toni Erdman. För att inte tala om En man som heter Ove (vill dock inte se den dubbad). Alla är de dessutom Oscarsnominerade. Blir intressant att se vilka som vinner.

Gott nytt filmår förresten! 😎

Paterson

Detta är recensionen jag skrev på filmkritikkursen. Det finns mycket mer att säga om filmen, den växer med tiden, men den här texten är baserad på mitt första intryck.

paterson_ver2

Paterson är en busschaufför och hobbypoet som bor och verkar i staden med samma namn. Paterson, New Jersey, ståtar med många berömdheter, såsom beatnickpoeten Allen Ginsberg, komikern Lou Costello och modernistiska poeten William Carlos Williams. Den senare är (mannen) Paterson speciellt förtjust i. Även om han inte är redo för sitt eget genombrott än blir han smickrad av sin fru Lauras ivriga uppmuntran. Kanske en dag…

Varje morgon i Patersons liv börjar på samma sätt. Han vaknar vid 6-tiden, kysser sin fru, stiger upp och äter frukost. Bulldoggen Marvin snarkar i sin fåtölj medan solen stiger högre på himlen.

Paterson går samma väg till jobbet varje dag och träffar samma kollegor. Tillvaron verkar sakna överraskningar och dramatik.

Strax innan arbetsdagen börjar, samt på lunchen, sätter sig Paterson ner och skriver några rader i sin ”hemliga” skrivbok. Det är enkla, men fina vardagsbetraktelser, kärleksförklaringar och funderingar. Han verkar nöjd med sitt liv. Vad kan egentligen störa idyllen?

Med van hand leder Jim Jarmusch biopubliken genom Patersons gator, låter oss träffa dess medborgare och uppleva hur livet puttrar på i den gemytliga staden.

Poeten Patersons ord kompletteras av speglingar, stadsvyer och gatubilder i ett lugnt och sansat tempo. Musiken av Carter Logan understryker den poetiska och varma känslan.

Filmen har en tydlig form, och få detaljer lämnas åt slumpen. Planteringar i början följs upp, vilket gör att intresset hålls uppe trots det långsamma berättandet. Jarmusch-fans kommer att känna igen sig i de udda, men kärleksfullt utmejslade karaktärerna och de smått skruvade vardagssituationerna.

Det är skönt att en film kan handla om drömmar och mondäna ting, utan action och effekter. Paterson ger genren ”feel-good-film” en helt ny dimension.

. . .

FAKTA:
Paterson (2016)
Genre: Komedi/drama
Regi: Jim Jarmusch
Manus: Jim Jarmusch
Medverkande: Adam Driver,
Golshifteh Farahani,
Barry Shabaka Henley m.fl.
Land: USA/Tyskland/Frankrike
Åldersgräns: Från 15 år
Längd: 118 min
Betyg: 4/5

Höstrusk med filmmys

Hösten är här. Det finns inte längre någon återvändo. Hela oktober var som ett enda grått töcken. Efter några soliga novemberdagar känner jag mig piggare och gladare. Sen finns det faktiskt en bra sida med den mörka årstiden…

Man kan gå på bio! Yay! Det gör jag även andra årstider, men under vinterhalvåret är det helt okej att bli mer asocial och knorra ihop sig med en god bok eller film. Under november har jag hunnit med att titta på en hel del…

Imitation Game

När jag sett filmen på bio var jag så berörd att jag inte kunde sluta gråta. Alan Turing räddade cirka 14 miljoner människor och förkortade andra världskriget med minst 2 år genom att knäcka Enigma-koden. Han hade mest troligt någon slags Asbergerproblematik och var homosexuell. Därför blev han först utsatt för mobbing i skolan, och som vuxen valde han kemisk kastrering istället för fängelsestraff när han blev åtalad för ”homosexuella handlingar”. (Verkligheten såg lite annorlunda ut, men tillräckligt med fakta stämmer.) På den tiden var homosexualitet straffbart och ansågs vara en psykisk sjukdom. (Det stämmer tyvärr.)

Det som berörde mig så djup, även andra gången jag såg filmen, var Turings udda personlighet. Tack vare att han inte var som alla andra kunde han åstadkomma det han gjorde. Keira Knightleys karaktär säger också något om det i slutet. Ett fint budskap till världen av idag. Vi behöver bejaka olikheterna och glädjas åt dem!

The Crown

För att fortsätta på temat engelskt drama; tv-serien på Netflix om den unga drottningen Elisabeth II är riktigt spännande. Jag fullkomligt slukade första säsongen (10 avsnitt). Här handlar det också om verkliga personer, men precis som i The Imitation Game kan vi inte veta så mycket om relationerna. För mig är dock de historiska detaljerna tillräckligt intressanta. Hur det såg ut efter kriget och hur denna unga kvinna fick jobba för att hitta sin roll som drottning. Oavsett vad man tycker om monarkin kan man inte missta sig på Elisabeth II:s pliktkänsla och hängivelse. Klart sevärd serie!

Doctor Strange

Sist, men inte minst, en färsk biofilm. Även den har engelska förtecken, med – återigen – Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Ja, han är en favorit. En jäkligt bra skådespelare! I Doctor Strange har han sällskap av underbara Tilda Swinton och ”vår egen” Mads Mikkelsen. Allihop lyfter de historien till makalösa höjder. Bokstavligt talat! Det är kungfufajter, 3D-animationer, action och pompös musik; ändå älskar jag det.

Ibland är det så oerhört vackert, och magin får mig att tänka på Harry Potter (en annan favorit). Filmen har sitt eget universum, vilket är en förutsättning för att jag ska acceptera den. Jag har svårt för ex Die Hard, med den ensamma hjälten mot allt och alla. Där brister trovärdigheten. I Doctor Strange är verkligheten redan lite skruvad och superhjältarna är stundtals ganska mänskliga. Samtidigt kan jag lockas av tanken på magiker i världen, precis som i Harry Potter-böckerna och -filmerna.

Gå och se filmen i 3D. Det är en upplevelse!

Och rent allmänt – ha en skön biovinter <3

European Month of Photography

foto-2016-10-16-16-51-26

Fotografering förbjuden, josåatt…

Oktober är månaden då det frossas i fotografi i Berlin. De två senaste helgerna har jag gått på flera utställningar, först på C/O Berlin och igår på Museum für Fotografie. Jag har alltså – trots lång tid av motstånd – sett bilder av Helmut Newton, men det fick mig inte att ändra åsikt. Tvärtom! Jag fattar inte grejen.

Det är troligt att jag inte förstår mig på Helmut Newtons syfte med att fota alla dessa nakna kvinnor. För mig känns bilderna bara förlegade, porriga och till och med otäcka.

I rummet där utställningen Yellow Press hängde, fanns foton på ”döda”, halvnakna och sexuellt utmanande kvinnokroppar. Varför hyllas dessa foton? Jag erkänner. Jag stannade inte länge nog i lokalen för att ta reda på det.

Alice Springs

Däremot fanns en fin samling porträttfoton av Helmut Newtons fru June, The MEP Show. Hon arbetade länge under pseudonymen Alice Springs. Här fnissade jag för mig själv över galna bilder på coola (?) amerikanska ungdomar, som poserade i full 80-talsutstyrsel. Hur folk såg ut!

Mart Engelen var en annan fotograf som visade porträtt på främst kändisar. Även de fotona tyckte jag om. Han hade fångat personligheterna på intressanta sätt. Deras blickar var talande; vissa öppna och tillåtande, andra stängda och reserverade.

Bernard Larsson

Anledningen till att jag trotsade mitt motstånd mot Newton, var att jag var nyfiken på Bernard Larsson. Namnet klingade svenskt och hans föräldrar var också mycket riktigt från Sverige. Själv växte han upp i Hamburg.

Jag ville se utställningen, Leaving is Entering. Fotografien 1961 – 1968. För mig andades fotona street photography, men jag orkade inte ta in allt. Grå-dass-overload.

Just nu är jag ganska trött på alla tunga DDR-foton; politik, demonstrationer, diktaturer och lidande civilbefolkning. Känns alltför bekant. Slå på tvn eller datorn och samma saker pågår idag, fast i nya länder.

foto-2016-10-17-12-46-48

Sune Jonsson

På jakt efter glamour – kanske en bok av Herb Ritts? – strosade jag in i shoppen på C/O. Döm om min förvåning, när jag istället gick jag ut med Sune Jonssons samlade verk i en snygg papperskasse. Så kan det gå.

Leve fotografiet!

Ingrid + Berlin = 5 år av kärlek

© Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

Ibland får jag frågan om varför jag flyttade till Berlin. Svaret är inte längre kort. Tvärtom kan det ta ganska långa tid att förklara hela processen. Jag har svårt att hoppa över något steg, för alla var lika viktiga för mig. Här kommer ett försök att berätta, i någorlunda korthet, hur det egentligen började…

Jag befann mig i något som närmast kan beskrivas som en sömn.

Under flera år hade jag kämpat på, både med att hitta ett fast jobb och att starta eget företag. Inget av det gick speciellt bra och resultatet blev att jag 2009 nästan slog näsan i den berömda väggen.

För att rehabilitera mig själv tog jag en paus från allt, sökte skrivarkurser. Något pockade på inom mig. Kanske att skriva kunde vara min grej?

Så kom våren 2011 då jag äntligen fick ett ”eget” jobb. Jag skulle fylla Skellefteå museums hemsida med innehåll. Det var roligt att samla in material, hitta en gemensam och allmän röst samt lägga ut allting på sajten. När jag fick frågan att gå upp från halv- till heltid kändes det självklart.

Men samtidigt hade jag en skrivarkurs kvar samt att jag skulle delta i ”Det susar i säven” på Västerbottensteatern. Tre gånger försökte jag dra mig ur, men projektledaren vädjade till mitt dåliga samvete.

”Vem skulle kunna fylla dina skor?”

Ja, vem? Men tänk om jag inte varit med…

© Ingrid Carlsson

Berlin – Eastside Gallery

Uppvaknandet

En dag, när vi skulle repetera, klev jag in i köket och snubblade på en tysk – från Berlin! Jag minns att jag skrattade förvånat. ALLA hade pratat om den stan ett tag, och så satt det en äkta berlinare här!

Han skulle praktisera några veckor på teatern. De var ett gäng på 8-9 tyskar (alla från Berlin), som var i Skellefteå för att se något nytt, ha praktik och förbättra sin engelska. Redan där såddes ett frö. Kan man göra så när man är över 40 år?

Mötet med M, som jag kallar honom, skakade om mig på något sätt. Inte nog med att jag blev inspirerad av modet att åka iväg och se något nytt, vi hade så många gemensamma intressen. Han verkade dessutom inställd på att tro på sin förmåga, något jag aldrig egentligen hade gjort.

Vi blev vänner och när han åkte tillbaka till Berlin bytte vi mailadresser och telefonnummer.

© Ingrid Carlsson

Potsdamer Platz: delar av fd muren

Sammanbrottet

Sedan M hade åkt hem började mitt liv att falla ihop. Utmattningen hann ikapp mig och vi hann nästan inte ha premiär på sommarteatern innan jag blev totalt däckad av en tuff förkylning. Jag hade inte ens någon röst längre.

Andra tunga saker på det privata planet hände och det slutade med att jag tillbringade midsommarafton på soffan, ensam hemma med katten. Solen gassade utanför fönstret.

Att jag tyckte synd om mig själv var bara förnamnet 🙂 Samtidigt släppte jag kontrollen över mitt liv. Det fanns inget annat att göra än att jobba på att bli frisk.

Så fick jag ett sms. Ja, M hörde faktiskt av sig! Min nya vän fanns kvar och han var nu tillbaka hemma.

© Ingrid Carlsson

Pariser Platz med Brandenburger Tor

Äventyret lockar

Vi började att skriva mail till varandra, vi delade våra tankar och intressen. Även om vi var olika som personer så var vi samtidigt väldigt lika. Att liksom få ”möta mig själv” var underligt och samtidigt lärorikt. Kanske även jag var konstnärligt begåvad?

I mitt huvud började en idé ta form. ”Tänk om jag skulle…”

Vi kände inte varandra så väl att jag skulle våga fråga om jag fick bo hos honom. Dessutom var det viktigt att detta blev mitt projekt. Jag hade alltid tyckt om att resa, men hade sällan rest ensam. Det skrämde mig, för under flera år hade jag knappt varit ute och rest i Sverige, än mindre i Europa.

Ändå gjorde jag det. Jag bokade resa och hotell, utan en aning om var Kurfürstendamm låg. Jag hade bara läst att nattetid fanns det många prostituerade där, och vid Bahnhof Zoo. ”Hjälp! Klarar jag detta?”

Först då skrev jag till M att jag skulle komma. Vad skulle han svara?

”Men så roligt! Det ser jag fram emot. Herzlich Willkommen!”

_MG_3791

Mötet med staden

Mitt första intryck av Berlin var helt annorlunda än jag föreställt mig. Klockan var nästan elva på kvällen när jag steg av bussen för att söka rätt på hotellet. Kurfürstendamm bredde ut sina armar och välkomnade mig med ett sommarvarmt leende. Det kanske stämmer att ”Berlin är den vänligaste huvudstaden i Europa”?

Dagen efter hade M och jag bestämt träff på Hackescher Markt, vid glasstället Häagen-Dazs. Båda namnen lät väldigt exotiska i mina öron. På väg till S-Bahn drog jag in luften av stad, avgaser och doften av matos och kaffe från restaurangerna. (Redan då anade jag det…)

När jag kontaktade M var det en ren chansning från min sida. Jag kunde ju inte veta om han verkligen ville träffa mig och visa mig stan. Men det ville han – och han var den bästa guide jag någonsin haft!

Så här i efterhand tror jag att M blev den pappa jag alltid saknat. Han berättade intressanta saker om konst, arkitektur och fotografi. Om Tysklands historia och hur den påverkat honom och hans generation.

Det var mycket speciellt att någon tog sig tid att berätta saker för mig. Att han tog guidningen på allvar fick mig att känna mig betydelsefull och respekterad. Och jag älskar att lyssna på berättelser!

Foto: Mark Beyer

Jag poserar vid Eastside Gallery

Att hitta hem

Vi hann med så mycket på mina 6 dagar i staden. Alla de stora sevärdheterna, vi var till och med upp i mitt älskade tv-torn.

Plötsligt kände jag det igen, det jag tidigare bara anat. När vi cyklade längs paradgatan Karl-Marx-Allee, med de ståtliga vita skrytbyggena för arbetarna – husen som kommunisterna lät bygga på 1950-talet – på var sin sida om oss. Då kände jag mig så fri, så fri. Och så oerhört bubblande lycklig.

Det var den näst sista dagen. Då hade M lånat mig sin extracykel och fört mig genom flera stadsdelar: Friedrichshain, Kreuzberg, Mitte. Jag hade ingen aning om var vi befunnit oss och det hade varit länge sedan jag cyklat så långt i värmen.

Att avsluta dagen med att se Berlin från ovan, i den roterande restaurangen i tv-tornets kupol, det var stort.

Ändå väntade något så mycket större.

© Ingrid Carlsson

Ett smärtsamt farväl

Avskedet

Sista dagen verkade även Berlin hänga med huvudet. Det duggregnade och himlen var grå. Jag hade packat väska och gjort mig klar. Staden skulle få så mycket av min tid det bara gick.

M hade föreslagit att vi skulle gå på en konstutställning på hans favoritmuseum, Neue Nationalgalerie. De visade en utställning med konst från 1900-talets början och fram till 1945.

Målningarna chockade mitt redan känslomässigt svajiga system. Ett rum hade tavlor från kriget runt väggarna, och i mitten Käthe Kollwitz staty av en mamma som försöker skydda sina barn från ondskan. Allt jag såg gick rakt in i hjärtat.

Efteråt behövde jag en paus. Tårarna låg och brände under ögonlocken och jag kände mig generad över min reaktion. Men M förstod.

Dagen till ära, och för min skull, hade han på sig sin Skellefteå-tröja. Vi var båda rörda, för vi trodde att vi aldrig skulle ses mer. Att detta var det slutgiltiga avskedet, och tiden tillsammans hade varit viktig för oss.

Till slut måste jag åka och hämta min väska för att sedan ta mig ut till flygplatsen. En sista kram och ett hejdå. Jag trodde hjärtat skulle brista. Vad var det med mig? Tanken på att aldrig återvända till Berlin höll på att trasa sönder mig.

© Ingrid Carlsson

Mig blir du inte av med, Berlin!

Återkomsten

Jag hade inte hunnit vara tillbaka i Skellefteå särskilt länge när sorgen började släppa. En ny idé hade tagit form.

Två kompisar i Stockholm var de Berlinentusiaster som pratat högst om sin passion. I november 2011 planerade de sin nästa resa. ”Vill du hänga med?” hade de kastat ur sig på Facebook. ”Vill jag…? Så klart!!”

Så jag återkom i november 2011 – och i maj, samt juli–oktober 2012, i april och juli 2013. Från och med den 1 oktober 2013 bor jag i Berlin på riktigt. I april 2015 fick jag min fantastiska lägenhet. Givetvis med utsikt mot tv-tornet!

Under den här perioden av mitt liv lärde jag känna A, S & H och F. De bästa vänner man kan ha – plus många fler. Jag tror det var meningen att jag skulle hitta hit hela tiden. Jag visste bara inte om det. Inget har egentligen gjort mig mer förvånad i mitt liv än detta.

Jag bor i Berlin och jag älskar det! <3

_MG_3773