Kategoriarkiv: Kreuzberg

En svensk i Berlin

Jag har massor av tankar i skallen idag och försöker fånga några av dem i det här inlägget. Det är så mycket som sker när du tar steget och lämnar det invanda: din familj, dina vänner, ditt språk och ditt hemland. Du blir både fri och bunden på samma gång. Fri att skapa dig en ny identitet i Berlin, men för evigt bunden till ditt gamla hemland Sverige.

Det finns ingen tvekan. Jag kommer alltid vara svensk! Hur länge jag än bor i Tyskland kommer jag aldrig bli tysk. Fördelen är att nationaliteterna är ganska lika, språket är den största skillnaden. En annan fördel för mig som vit europé är att jag smälter in. Och som svensk står jag högt i kurs. Det gör mig till en ”lyxinvandrare”.

Här kunde jag skriva om rasism och en massa annat som många invandrare ställs inför, men det är någon annans berättelse. Jag vill berätta om mina upplevelser som högst frivillig och förvisso privilegierad invandrare.

Tv-tornet och Karl-Marx-Alle i Berlin

Måste en svensk alltid jämföra?

Det var mitt eget val att flytta, för jag ville se något annat. Jag ville uppleva något nytt, lära mig nya saker, utmana mig själv och jag ville se mer av staden jag blivit så förälskad i. Det handlade aldrig om att något var bättre eller sämre. Det vara bara annorlunda.

När jag berättar om Berlin kan jag ofta uppleva att fler än en svensk hamnar i försvarsställning, som om det pågår en ständig jämförelse. Är det så vi svenskar fungerar? Jag valde inte Berlin för att Tyskland är bättre utan på grund av att skillnaderna lockade. Dessutom är jag förmögen att älska Sverige och Berlin på samma gång. Mitt hjärta är stort.

Berlin är full av överraskningar, både bra och dåliga

Vad är det som är så speciellt med Berlin?

För att förklara kan en jämförelse bli nödvändig. I Sverige har vi levt 200 år i fred och frihet. Vi har skapat en socialistisk stat och ett välfärdssamhälle för alla. (Att vi nu håller på att rasera detta är en annan femma.) Berlin är på efterkälken, men staden har varit hårt utsatt under lång tid. Jag ska inte tråka ut dig med en massa historia. Det räcker att nämna andra världskriget och muren. Då fattar alla.

Berlin är en motsägelsefull stad. Motsatsernas och dualitetens stad. Det finns alltid två sidor av myntet (eller kanske muren?). Jag känner en frihet här som jag inte känt någonstans tidigare (förutom vid havet), men frihet kan lätt tippa över i obehaglig liberalism. Jag älskar att strosa runt i ett sommarvarmt Berlin med en kall starköl i näven. Däremot avskyr jag drogliberalismen. Berlin är både och. Det är det som är charmen!

…

Vi har bara hunnit skrapa på ytan. Det här får bli det första i en serie inlägg om utmaningen med att utvandra som svensk och försöka bli berlinare.

Ásgeir Trausti

2017-05-09 23.10.29-1

Ásgeir Trausti på Festsaal Kreuzberg

Islänningen Ásgeir Trausti är en ny stjärna på musikhimlen, och jobbar på att slå internationellt. Det kräver förstås att han måste sjunga på engelska, men låtarna på modersmålet har en helt annan känsla. De förmedlar något som bara kan beskrivas som ren magi <3

I tisdags fick jag en glad överraskning. Som en för tidig födelsedagspresent blev jag bjuden på konserten med Ásgeir Trausti på Festsaal Kreuzberg.

Ásgeir Trausti sjunger med ljus och sårbar stämma. Ibland är låtarna melankoliska och lågmälda, ibland levnadsglada och poppiga. Hans röst påminner om den för tidigt bortgångna Jeff Buckley.

Kan det bli bättre?

Pappan skriver texterna

En bidragande orsak till framgångarna i hemlandet är att Ásgeirs drygt 70-åriga pappa skrivit texterna. Något får mig att tänka på jobbannonser. Hur ofta söks inte en 25-åring med en 70-årings (livs)erfarenhet? Ásgeirs musik kan utan problem leva upp till det kravet.

Isländskan skänker sångerna mystik, och skapar en stämning som påminner om det isländska landskapet. (Jag har visserligen aldrig varit på Island, men som norrlänning är tomhet, tystnad och rymd inte helt obekant för mig.)

Många av sångerna finns översatta till engelska. De är också är bra, fast mycket av magin har gått förlorad i översättningen.

Lyssna på den häftiga isländskan och döm själv!

 

Konfessionslös

2016-08-07 14.40.21-1

När jag flyttade till Berlin fyllde jag inte i någon kyrko- eller religionstillhörighet på de olika myndigheternas dokument. Jag hade inget otalt med den svenska kyrkan, men kände ingen lust att tillhöra den tyska. Döm om min förvåning när jag blev kallad till kyrkoval.

Det var i höstas som brevet damp ner i brevlådan. Tydligen tillhörde jag Evangelische Kirche Berlin-Brandenburg-schlesische Oberlausitz. Vilket jäkla namn!? Till råga på allt var jag berättigad att delta i kyrkovalet. 

Först och främst undrade jag varför jag inte blivit inföst i Svenska kyrkan i Berlin, och för det andra – hur tusan kunde jag fortfarande vara medlem?

Ett (svart?) får i flocken

Ett ivrigt mailande till olika instanser tog sin början och snart stod sanningen klar. Jepp, jag hade införts som medlem i en tysk kyrka liknande Svenska kyrkan. För att gå ur måste jag ta mig till mitt tingshus och betala 30 Euro. Va fan!?!

Det som bekymrat mig är förstås kyrkoskatten. Min inkomst har hittills inte tillåtit fler utlägg. På kvinnodagen befann jag mig alltså på Amtsgericht Tempelhof-Kreuzberg och vips är jag numera konfessionslös.

Konfessionslös? Ordet gör mig faktiskt nervös. Jag känner mig läskigt fri, men också lite utsatt. Jag har aldrig sökt mig till kyrkogemenskapen som vuxen, och min andlighet har inget med religion att göra. Ändå känner jag en slags tomhet.

Är det nu Belsebub kan komma och ta mig?

…

Så går du ur tyska kyrkan
Först måste du söka rätt på din Amtsgericht på berlin.de.
Sedan ska du ta med dig följande 3 saker inför ditt besök:

1) Ditt svenska pass eller tyskt Personalausweis
2) Meldebescheinigung
3) 30 Euro i kontanter

Dokumentet du får i din hand gäller på livstid och ska förvaras
på ett säkert ställe. Ta gärna en kopia och/eller skanna in det.

Att gå ur Svenska kyrkan är enklare. Och gratis! Det gör du på deras hemsida.

Ingrid + Berlin = 5 år av kärlek

© Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

Ibland får jag frågan om varför jag flyttade till Berlin. Svaret är inte längre kort. Tvärtom kan det ta ganska långa tid att förklara hela processen. Jag har svårt att hoppa över något steg, för alla var lika viktiga för mig. Här kommer ett försök att berätta, i någorlunda korthet, hur det egentligen började…

Jag befann mig i något som närmast kan beskrivas som en sömn.

Under flera år hade jag kämpat på, både med att hitta ett fast jobb och att starta eget företag. Inget av det gick speciellt bra och resultatet blev att jag 2009 nästan slog näsan i den berömda väggen.

För att rehabilitera mig själv tog jag en paus från allt, sökte skrivarkurser. Något pockade på inom mig. Kanske att skriva kunde vara min grej?

Så kom våren 2011 då jag äntligen fick ett ”eget” jobb. Jag skulle fylla Skellefteå museums hemsida med innehåll. Det var roligt att samla in material, hitta en gemensam och allmän röst samt lägga ut allting på sajten. När jag fick frågan att gå upp från halv- till heltid kändes det självklart.

Men samtidigt hade jag en skrivarkurs kvar samt att jag skulle delta i ”Det susar i säven” på Västerbottensteatern. Tre gånger försökte jag dra mig ur, men projektledaren vädjade till mitt dåliga samvete.

”Vem skulle kunna fylla dina skor?”

Ja, vem? Men tänk om jag inte varit med…

© Ingrid Carlsson

Berlin – Eastside Gallery

Uppvaknandet

En dag, när vi skulle repetera, klev jag in i köket och snubblade på en tysk – från Berlin! Jag minns att jag skrattade förvånat. ALLA hade pratat om den stan ett tag, och så satt det en äkta berlinare här!

Han skulle praktisera några veckor på teatern. De var ett gäng på 8-9 tyskar (alla från Berlin), som var i Skellefteå för att se något nytt, ha praktik och förbättra sin engelska. Redan där såddes ett frö. Kan man göra så när man är över 40 år?

Mötet med M, som jag kallar honom, skakade om mig på något sätt. Inte nog med att jag blev inspirerad av modet att åka iväg och se något nytt, vi hade så många gemensamma intressen. Han verkade dessutom inställd på att tro på sin förmåga, något jag aldrig egentligen hade gjort.

Vi blev vänner och när han åkte tillbaka till Berlin bytte vi mailadresser och telefonnummer.

© Ingrid Carlsson

Potsdamer Platz: delar av fd muren

Sammanbrottet

Sedan M hade åkt hem började mitt liv att falla ihop. Utmattningen hann ikapp mig och vi hann nästan inte ha premiär på sommarteatern innan jag blev totalt däckad av en tuff förkylning. Jag hade inte ens någon röst längre.

Andra tunga saker på det privata planet hände och det slutade med att jag tillbringade midsommarafton på soffan, ensam hemma med katten. Solen gassade utanför fönstret.

Att jag tyckte synd om mig själv var bara förnamnet 🙂 Samtidigt släppte jag kontrollen över mitt liv. Det fanns inget annat att göra än att jobba på att bli frisk.

Så fick jag ett sms. Ja, M hörde faktiskt av sig! Min nya vän fanns kvar och han var nu tillbaka hemma.

© Ingrid Carlsson

Pariser Platz med Brandenburger Tor

Äventyret lockar

Vi började att skriva mail till varandra, vi delade våra tankar och intressen. Även om vi var olika som personer så var vi samtidigt väldigt lika. Att liksom få ”möta mig själv” var underligt och samtidigt lärorikt. Kanske även jag var konstnärligt begåvad?

I mitt huvud började en idé ta form. ”Tänk om jag skulle…”

Vi kände inte varandra så väl att jag skulle våga fråga om jag fick bo hos honom. Dessutom var det viktigt att detta blev mitt projekt. Jag hade alltid tyckt om att resa, men hade sällan rest ensam. Det skrämde mig, för under flera år hade jag knappt varit ute och rest i Sverige, än mindre i Europa.

Ändå gjorde jag det. Jag bokade resa och hotell, utan en aning om var Kurfürstendamm låg. Jag hade bara läst att nattetid fanns det många prostituerade där, och vid Bahnhof Zoo. ”Hjälp! Klarar jag detta?”

Först då skrev jag till M att jag skulle komma. Vad skulle han svara?

”Men så roligt! Det ser jag fram emot. Herzlich Willkommen!”

_MG_3791

Mötet med staden

Mitt första intryck av Berlin var helt annorlunda än jag föreställt mig. Klockan var nästan elva på kvällen när jag steg av bussen för att söka rätt på hotellet. Kurfürstendamm bredde ut sina armar och välkomnade mig med ett sommarvarmt leende. Det kanske stämmer att ”Berlin är den vänligaste huvudstaden i Europa”?

Dagen efter hade M och jag bestämt träff på Hackescher Markt, vid glasstället Häagen-Dazs. Båda namnen lät väldigt exotiska i mina öron. På väg till S-Bahn drog jag in luften av stad, avgaser och doften av matos och kaffe från restaurangerna. (Redan då anade jag det…)

När jag kontaktade M var det en ren chansning från min sida. Jag kunde ju inte veta om han verkligen ville träffa mig och visa mig stan. Men det ville han – och han var den bästa guide jag någonsin haft!

Så här i efterhand tror jag att M blev den pappa jag alltid saknat. Han berättade intressanta saker om konst, arkitektur och fotografi. Om Tysklands historia och hur den påverkat honom och hans generation.

Det var mycket speciellt att någon tog sig tid att berätta saker för mig. Att han tog guidningen på allvar fick mig att känna mig betydelsefull och respekterad. Och jag älskar att lyssna på berättelser!

Foto: Mark Beyer

Jag poserar vid Eastside Gallery

Att hitta hem

Vi hann med så mycket på mina 6 dagar i staden. Alla de stora sevärdheterna, vi var till och med upp i mitt älskade tv-torn.

Plötsligt kände jag det igen, det jag tidigare bara anat. När vi cyklade längs paradgatan Karl-Marx-Allee, med de ståtliga vita skrytbyggena för arbetarna – husen som kommunisterna lät bygga på 1950-talet – på var sin sida om oss. Då kände jag mig så fri, så fri. Och så oerhört bubblande lycklig.

Det var den näst sista dagen. Då hade M lånat mig sin extracykel och fört mig genom flera stadsdelar: Friedrichshain, Kreuzberg, Mitte. Jag hade ingen aning om var vi befunnit oss och det hade varit länge sedan jag cyklat så långt i värmen.

Att avsluta dagen med att se Berlin från ovan, i den roterande restaurangen i tv-tornets kupol, det var stort.

Ändå väntade något så mycket större.

© Ingrid Carlsson

Ett smärtsamt farväl

Avskedet

Sista dagen verkade även Berlin hänga med huvudet. Det duggregnade och himlen var grå. Jag hade packat väska och gjort mig klar. Staden skulle få så mycket av min tid det bara gick.

M hade föreslagit att vi skulle gå på en konstutställning på hans favoritmuseum, Neue Nationalgalerie. De visade en utställning med konst från 1900-talets början och fram till 1945.

Målningarna chockade mitt redan känslomässigt svajiga system. Ett rum hade tavlor från kriget runt väggarna, och i mitten Käthe Kollwitz staty av en mamma som försöker skydda sina barn från ondskan. Allt jag såg gick rakt in i hjärtat.

Efteråt behövde jag en paus. Tårarna låg och brände under ögonlocken och jag kände mig generad över min reaktion. Men M förstod.

Dagen till ära, och för min skull, hade han på sig sin Skellefteå-tröja. Vi var båda rörda, för vi trodde att vi aldrig skulle ses mer. Att detta var det slutgiltiga avskedet, och tiden tillsammans hade varit viktig för oss.

Till slut måste jag åka och hämta min väska för att sedan ta mig ut till flygplatsen. En sista kram och ett hejdå. Jag trodde hjärtat skulle brista. Vad var det med mig? Tanken på att aldrig återvända till Berlin höll på att trasa sönder mig.

© Ingrid Carlsson

Mig blir du inte av med, Berlin!

Återkomsten

Jag hade inte hunnit vara tillbaka i Skellefteå särskilt länge när sorgen började släppa. En ny idé hade tagit form.

Två kompisar i Stockholm var de Berlinentusiaster som pratat högst om sin passion. I november 2011 planerade de sin nästa resa. ”Vill du hänga med?” hade de kastat ur sig på Facebook. ”Vill jag…? Så klart!!”

Så jag återkom i november 2011 – och i maj, samt juli–oktober 2012, i april och juli 2013. Från och med den 1 oktober 2013 bor jag i Berlin på riktigt. I april 2015 fick jag min fantastiska lägenhet. Givetvis med utsikt mot tv-tornet!

Under den här perioden av mitt liv lärde jag känna A, S & H och F. De bästa vänner man kan ha – plus många fler. Jag tror det var meningen att jag skulle hitta hit hela tiden. Jag visste bara inte om det. Inget har egentligen gjort mig mer förvånad i mitt liv än detta.

Jag bor i Berlin och jag älskar det! <3

_MG_3773

DaDa Afrika

Jag har glömt att berätta om den senaste utställningen jag varit på. Egentligen var det vernissage, men likafullt på Berlinische Galerie. I år är det nämligen 100 år sedan dadaismen såg dagens ljus. Därför har BG öppnat denna nya utställning för att fira, och för att visa hur mycket dadaisterna inspirerades av konst från bland annat Afrika.

Om jag får välja undviker jag att trängas på vernissager och populära utställningar. Jag vill ostört kunna insupa verken med alla sinnen (Ja, de mest rumsrena i alla fall.), men är det mycket folk blir jag för splittrad av alla energier i rummet. Bättre då att gå dit en vanlig vardag.

Dessutom är det helt galet vad vissa försöker göra sig märkvärdiga, när de står där och snurrar ett vinglas mellan fingrarna, och frotterar sig med ”konsteliten”. Förståsigpåarna.

Själv tar jag in konst helt och hållet på känslomässig väg. Jag tror knappt att det passerar huvudet. Mums, smask, raaap! Säkert är det helt fel, men jag gillar det.

Verk av Hannah Höch

”J. B. und sein Engel” av Hannah Höch, 1925

Vad skulle dadaisterna ha sagt?

I dadaismens värld verkade man inte heller ge så stort utrymme för hjärnan. I alla fall ville de protestera mot ”finkulturen”, och mot det samhälle som frambringat första världskriget. Konstnärerna var ett slags anarkister.

Idag ser dadaisterna ut att räknas till finkulturen. Jag undrar vad de skulle ha sagt om det? Var det inte det de kämpade emot?

Jag tycker att deras konst är intressant att titta på. Och det fanns en del roliga verk (se foton). Speciellt collagen tilltalar mig, för de verkar ha skapats med mycket humor. I alla fall får de mig att dra på munnen.

De jag fotograferade av råkade nästan alla vara skapade av Hannah Höch. Hon räknas faktiskt som en av pionjärerna vad gäller fotomontage.

Verk av Hannah Höch

Verk av Hannah Höch

I övrigt var jag inte jätteimponerad. Flera av verken har jag sett på andra utställningar och jag är inte så himla förtjust i afrikanska masker och statyer.

Nä, behållningen blev nog Hannah Höchs bilder. Det känns också bra att hjälpa till att lyfta en kvinnlig konstnär, som nästan höll på att falla i glömska.

Tydligen är det ett annat drag hos dadaister, de brydde sig inte om ära och berömmelse…

Foto 2016-08-04 19 40 47 Ingrid Carlsson

”Batman”, mitt eget enkla bidrag till dadaismen

Foto 2016-08-04 19 38 57 Ingrid Carlsson

Denna träskalle för tankarna till Fritz Langs film Metropolis

…och muren flög sin kos

2014-11-09 19.16.08_2 2014-11-09 19.35.53-1 2014-11-09 19.35.54-1Jepp, ikväll bar det av. Strax efter kl 19.30 släpptes ballongerna vid Engelbecken fria, en efter en eller några i grupp. Fast lite besviken var jag allt. Trodde ju att de skulle lysa hela vägen där de flöt upp över himlavalvet, men så fort det tappade kontakten med själva ”lampfoten” slocknade de snabbt. Dessutom försvann de nästan direkt in i diset som rådde kvällen till ära. Dessa små detaljer till trots var det ändå lite speciellt att stå och vänta på begivelsen och det var några spännande minuter innan allt var förbi. Synd bara att vi inte hittade mina fina killkompisar i folkmassan. Det gick knappt att urskilja ansiktena i dunklet. Berlinarna hade gått man ur huse för att fira och även om vi förstås skulle ha befunnit oss vid Brandenburger Tor eller riksdagen så var jag nöjd med kvällen.

Efteråt utbröt ett ännu värre kaos än innan när alla tusentals människor skulle bege sig hemåt igen. Varför ens komma på tanken att ta bilen??? Fast de flesta gjorde nog som jag och min vän, vi sökte upp ett ställe att äta på. Sjön suger heter det ju och tja… Vi hade ju stått en stund vid vatten. Det bidde en stadig falafel och sedan en präktig våffla med chokladsås, frukt och flagad mandel ovanpå det. Innan vi gick hem tittade vi förbi Eastside Gallery där de hade efterfest. På en banderoll förklarade de att i kväll firade de, men frågade sig om denna minnesvärda delen av muren skulle rivas i morgon: Heute feiern, morgen abreißen? Och det är en bra fråga nu när man vill bygga – och bygger – lyxhotell på platsen där människor dött för friheten. Så ironiskt nog är det fler än jag som vill bevara den här delen av muren. Inte helt omöjligt att kapitalismen vinner den kampen, men i dag är det fest. Och med det återstår bara att säga – grattis Berlin på frihetsdagen!

2014-11-09 21.27.54-1 2014-11-09 21.28.25-1 2014-11-09 21.38.03-1

25 år sedan muren föll

På söndag den 9 november, för exakt 25 år sedan, föll berlinmuren. Muren byggdes i princip över en natt 1961 och försvann nästan på en natt också. En del av dess forna sträckning är just nu markerad med lysande heliumballonger. Imorgon släpps de upp i luften i en manifestation för friheten. Jag säger bara – wow! <3

2014-11-08 17.38.58-1Ja, det är en speciell känsla i stan. Jag tog en kvällspromenad ned till Oberbaumbrücke och Eastside Gallery för att fotografera ”ballongmuren”, men det var så fantastiskt mycket folk ute! Dessutom hade förstås klåfingriga personer (läs: idioter) inte kunnat låta bli att sätta sönder många ballonger. Det gör mig så arg och ledsen, för den här idén är så vacker. Det är väldigt högtidligt att se ballongerna och jag hörde lösryckta meningar i folkmassan, människor som berättade om sina egna erfarenheter av muren. Äldre par gick arm i arm och betraktade lyskloten, familjer med barn, ungdomar, turister, ja kort sagt alla möjliga fanns på plats. De fotograferade, småpratade, stannade upp för att fundera och försöka förstå hur regimen kunde vara så grym att de valde att skilja familjer och vänner åt med en mur.

Jag gick vidare över bron till Kreuzbergsidan för att se om kloten fortsatte lysa upp mörkret där, men nu läser jag på hemsidan fallofthewall25.com att den istället går vid ett av mina favorittillhåll Engelbecken. Där eller vid Schillingbrücke ska jag vara på plats imorgon kväll när ballongerna släpps fria. Om jag ryms, vill säga! Tror det hade varit mäktigast vid murmuseet Bernauerstraße, där man fortfarande kan känna av murens närvaro, och vid Brandenburger Tor lär det bli trångt. Politiker som Michael Gorbachev, Lech Walesa, Tysklands president Joachim Gauck och Berlins regerande borgmästare Klaus Wowereit kommer vara på plats. Sen ska det visst bli party när berömda DJ Paul Kalkbrenner ska få folk att dansa. Shake it! Shake it!

Fredlig revolution

2014-11-08 17.14.49-1Jag har sett att SVT visat en dokumentär i två delar om murens ”uppgång och fall”, men tyvärr kan jag inte se den. Tycker ibland det är så korkat att man inte får se vissa program utomlands. Känns så godtyckligt vilka som är fria och vilka som spärras. Nåväl. Tur det finns YouTube, för jag hittade dokumentären där istället. Väldigt intressant – och vilket mod människorna som flydde hade. Jag tror aldrig jag hade vågat fly, men folk hittade verkligen på de mest underliga och otroliga lösningar. Passa på att titta på ”Berlinmurens fall”, del 1 av 2, och lär dig lite om vår samtidshistoria. Det är rätt så häftigt att ha fått vara med om en fredlig revolution under sin livstid. Fast jag minns inte så mycket av händelsen. Jag var 20 år 1989 och det var väl en massa annat som pockade på uppmärksamhet, men jag minns att jag såg inslag på nyheterna och fattade att det var en stor grej. Tack och lov att muren är borta och friheten härskar i Berlin igen. Det är ju en av anledningarna till att staden är så omåttlig populär. Här kommer det aldrig att finnas några gränser mer!

1 maj i Berlin

Jag stack ut näsan en stund idag för att träffa några kompisar och eventuellt äta en bit. Det skulle vara en gratis filmvisning av Luis Buñuels filmer på ett ställe längs med Spree, strax nedanför Ostbahnhof. Stället är egentligen en club, men på arbetarnas fridag anordnas det festligheter för hela familjen, trots att hoppborgen och andra attraktioner visst var för vuxna (?). När jag kom till platsen hade vännerna alltså tagit matpaus och de erkände att Buñuels rykte stämde. Hans filmer var riktigt vidriga. Ingen ville se mer och jag andades ut. Jag avskyr äckliga filmer. Istället åt jag en god potatissallad med grillade grönsaker. Mycket bättre!!

Berlin. Foto: Ingrid Carlsson

Gamla byggnader är bra för partyn, men utomhus går också bra.

Längre bort efter älvskanten arrangerade ”seriösa partymänniskor” ett utomhusparty. Musiken dunkade på avstånd och många drogs åt det hållet. Jag kände inte att party stod överst på min önskelista. Tänkte på Rovöns råkalla mörker under min ungdoms 1990-tal i Skellefteå. Ryktet säger att Valborgs och första maj är ”ruskiga” saker i Berlin. Här tas demonstrerandet på stort allvar och främst yngre, som jag förstått det, gillar att samlas för att protestera mot diverse orättvisor. Nynassarna skulle ha visat sina fula trynen idag, men skrämdes tydligen av en tidigare manifestation, då de fick mothugg, så de lade ner idén. Jag är inte så himla insatt, men ett som är säkert är att det är full rulle de här dagarna. Läste att en person tyckte ”1 maj är årets bästa dag – för då äger medborgarna staden!” Ja, typ. Inte exakt citerat, men så känner nog många fler än hen. Berlinarna älskar att fira friheten och vem kan klandra dem!

Möjligen polisen, som minsann laddar för tuffa tag i kväll och i natt. Jag vågade inte fotografera dem, men p-platsen vid Ostbahnhof var full av polisbilar – eller snarare piketbussar – när jag var på väg hem igen. Flera större och tyngre bilar, som hade kranar baktill med fastmonterade starka strålkastare, kom till platsen när jag passerade. Under några år har det varit regelrätta kravaller här under 1 maj. Nassar och antinissar har kommit ihop sig under demonstrationstågen och det har urartat till stenkastning och skadegörelse. Många varnar för krossat glas på gatorna i Kreuzberg, där det går värst till. Fast på senare år har Hamburg haft värre tillbud, trots det sägs poliser från hela landet befinna sig i Berlin just nu. Om partajandet också brukar bli våldsamt vet jag inte, men hur ska man annars tolka de polisiära förberedelserna? Tror jag går ut imorgon istället, när alla är trötta och bakfulla. Då är det säkert lugnt igen. Haha!

När jag korsade gatan för att ta mig till min fastlåsta cykel såg jag hur folk stod i kö utanför ingången till Spreepartyt. Kön ringlade sig en bra bit längs trottoaren och en tjej jag mötte suckade djupt och sa: ”Man! Die Schlange?!” (Typ: Meh! Kolla kön!) Huvudet på spiken. Vi hade försökt kika in på festområdet via bakdörren, som precis stängdes igen, men jag hann känna på stämningen. Säkert mysigt och trevligt för den som gillar party, hög musik, droger och alkohol samt att hänga bland ungdomar, coola typer och en och annan övervintrad hippe. De luktade inte heller så gott eftersom de troligen började festa redan igår. För min del summerades liksom hela eventet, när jag en stund senare såg en man sitta på huk och göra sina behov i princip rakt under näsan på poliserna. Mmm, Rovön all over again. Berlin är verkligen Skellefteå i storformat.

Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Berlin, Kreuzberg, Mehringdamm 20-30, Finanzamt

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan icon_razz

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

2013-10-29 13.52.35

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…

Svenskar i Berlin

heart

Jag är så glad för jag har funnit en ny vän i Berlin. Han är för övrigt också från Skellefteå. I förrgår träffades vi för att jag jobbar på en artikel om honom. Den ska så småningom komma i Norran (Oiiiiiihiiiii!). Det känns roligt att få skriva om en vän, som dessutom är väldigt intressant, och sen veta att människor ska få läsa det. Jättekul!

En sak som jag insåg var spännande med att vara reporter var att jag kunde ställa vilka frågor som helst. Frågor som man kanske inte ställer innan man lärt känna någon bättre. Man får vara nyfiken och gräva lite.

Jag nosade inte direkt djupt och okänsligt, hoppas jag, men det fanns en och annan fråga som jag troligtvis inte skulle ha ställt utan ”ursäkten” med artikeln. Som tur var verkade vi ha haft lika skoj båda två!

När jag var ute med cykeln senare igår stötte jag på en kvinna som sålde stadsmagasinet Zitty mitt på gatan. I Zitty står det mesta i nöjesväg. Jag brukar kolla den på webben, men något fick mig att stanna till.

Kvinnan behövde kolla växel och pratade på om allt möjligt. En annan kund dök upp och jag insåg att försäljerskan hade en välbekant brytning. Hon kom tillbaka till mig och då frågade jag.

Jo, hon kom från Sverige! Från Skara. Fast hon hade bott i Berlin sedan före murens fall.

Vi pratade först på svenska, men när en annan kvinna kom fram för att köpa tidningen slog vi över till tyska. Jag fick veta en hel del om hennes liv och att hon kallades – Inka.

Hennes råd till mig var:
– Följ alltid ditt hjärta. Gör det som du tycker är roligt. Det finns alltid vägar du kan gå för att följa glädjen.

Människor som bryr sig

Så plötsligt ser jag ännu tydligare vilken typ av människor som söker sig till den här staden. Och jag förstå varför.

Det finns en slags tolerans här som man antingen kan se som att folk är totalt ointresserade av andra än sig själva – eller som att det finns en stor frihet för alla att vara den de verkligen är.

Jag tror mer på det senare, för jag ser nämligen att människor bryr sig om varandra.

I Kreuzberg ligger för tillfället ett slags flyktingläger. Vid Oranienplatz har man satt upp ett antal tält och en stor skylt där det står att man ogillar landets flyktingpolitik och detta är ett sätt att protestera emot den. Om flyktingar verkligen bor där dygnet runt vet jag inte, men bara idén är värd respekt.

I kvarteren är originalen välkända och ofta omtyckta. Man ogillar när de eventuellt tvingas flytta pga höjda hyror, och kämpar också emot den utvecklingen, något som för övrigt ”hipsters” som jag sabbar genom att flytta hit.

I mitt hyreshus hälsar alla på varandra och byter kanske ett ord vid hissen. Det finns förstås de som försöker vara coola, eller karriärstyper som är affärsmässigt kyliga, som i alla storstäder, men jag tycker mig se en oväntad värme mellan människor.

Inte minst mannen på Arbeitsagentur som försökte lugna mig när jag var stressad över min ekonomi. Bara att han tog sig tid, lade handen på min arm och brydde sig om mig gjorde mig glad och förvånad.

De enklaste sakerna är de bästa i livet. Så bry er om varandra! <3