Lyssnade på Jonas Gardells sommarprat i P1 idag och berördes förstås. Han är duktig med orden, fastän han gärna överdramatiserar. (Möjligtvis känner jag igen mig själv i det greppet…) Han sa bland annat att en oskuld är inget att ha om den inte förbrukas, används. Jag förstår vad han menar. Livet är till för att levas. Smaka på alla kakorna innan det är för sent. Samtidigt tycker jag att vi alla behöver lyssna efter den där egna inre rösten. Ja, en oskuld är till för att förbrukas, men i min mening är det ändå bäst att så sker när det känns rätt och inte ”ba-för-att”. Vad är det annars för mening? Jag tror att om inte hjärtat är med är upplevelsen inte tillfullo vad det kunde vara. Ungefär som med mina Berlinplaner. Visst ser du kopplingen? 🙂
Jag hade kunnat hoppa långt tidigare, när otåligheten och frustrationen fick mig att längta bort. Fort! Nu! För att inte tappa ansiktet eller för att fly tristessen. Kan man verkligen fly ifrån sig själv? Jag tror inte det. Jag valde att vänta in ögonblicket då det skulle kännas rätt. Inne i mig. Många skrattar åt det. ”Hahaha, det ögonblicket kommer aldrig! Sluta vänta, bara gör.” I mitt varma, mörka inre vet jag att det visst finns en tidpunkt för beslutet. Inte det perfekta eller helt problemfria ögonblicket. Nä, det är en stund då magen ger klartecken. Ja, då kör vi! Jag har följt den känslan förut i mitt liv. Vissa gånger har andra blivit förvånade. De har inte följt min process utan bara sett resultatet. Inte helt omöjligt att det gick fort. Jag vet bara då och där att – nu! – ska jag agera. Det har jag också gjort. Så i de stora ögonblicken har jag följt impulsen. I de små kan jag ha tvekat, velat, missat, ångrat och valt fel. Ändå är det få saker jag verkligen ångrar. Jag har svårt att komma på något alls.
Många säger att man ångrar de saker man aldrig har gjort och det kan stämma om man alltid tystar den inre rösten. Säger nej till sig själv. Men om man faktiskt lyssnar ibland. När det verkligen gäller. Säger ja. Jag vet fortfarande inte när eller ens om jag tar klivet och flyttar till Berlin, men jag vet att tiden som gått då jag våndats med beslutet har gett mig något mycket värdefullt. Jag har funnit mig själv. Mitt allra innersta lugn. Insikten om att jag är det bästa i mitt liv och så länge jag stannar i den känslan kan allt hända. Det har också formats till att bli en genuin övertygelse. Inte bara en tom önskan som förut. Jag har hittat min kärna. Ett stabilt utgångsläge. Istället för att som förut springa runt och veva, som Roy och Roger brukar sjunga, så låter jag saker komma till mig: insikter, idéer, böcker, filmer, människor, inspiration. Det är ungefär som att följa brödsmulor efter en stig. Kanske blir jag uppäten när jag kommer fram, eller så hittar jag något nytt, spännande, näringsrikt och matnyttigt. Kanske hamnar jag i Berlin, eller New York, eller Skellefteå. Vägen ser annorlunda ut. Istället för att kasta mig handlöst ut i det nya ”ba-för-att” så njuter jag av vägen, vinden, solen, valen. Om hjärtat är med kan inget bli fel och livet blir närvarande. Hur det än är, hur det än ser ut och var det än levs. När man är i kontakt med sig själv finns ingen större skillnad i små eller stora kliv. Det är bara rätt väg, rätt tidpunkt och rätt sak att göra.
Och ibland behöver man se sig själv och sitt liv ur ett nytt perspektiv. Ofta ser jag det jag borde ha gjort, sån jag borde vara, vart jag borde ha åkt, jobbat, bott osv. Jag blir så inlindad i dessa ”borden” och sådan jag förväntas vara av någon slags anonym människoskara. Det är förväntningar som lagts på mig av Luther, Jante, samhället, familj, media, kollegor, vänner. Förväntningar som jag själv skapat. En slags mental tvångströja som egentligen är helt och hållet imaginär. För en tid sen sa en vän när vi sågs och lunchade ihop:
– Men jag har alltid sett dig som en person som gör något av sina drömmar!
Ja, där ser man. Det verkar ju som om jag är den jag vill vara. Trots allt. Hehehe…
BERLIN – HERE I COME!!
