Kategoriarkiv: Berlin från Sverige

2012 – kampen om Mount Everest

WordPress var vänliga att sammanställa en rapport om trafiken till den här bloggen under året som gått. Här är ett utdrag:

”600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 2 000 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 3 years to get that many views.”

För dig som inte förstår engelska står det att 600 personer nådde toppen av Mount Everest under 2012, men hela 2000 hittade till min blogg. Om endast bergsklättrare läst den skulle det tagit 3 år att få ihop en så hög siffra. Hahaha!

Trafiken till min lilla blogg har varit ganska blygsam så det måste ha tagit en stund att hitta något att jämföra med, men 2013 ska bli mitt optimistiska år präglat av positivt tänkande. Så jag säger – släng er i (berg-)väggen bergsklättrare! Jag rockar! Moahahahaha!!

Det fanns en länk till en mer fullständig rapport. Den tyckte jag dock var lite trist, så du besparas den läsningen.

Radio Eins

När min Berlinlängtan blir för stor då lyssnar jag på tysk radio. Jag upptäckte RadioEins när jag bodde i As lägenhet. Han hade den stationen inställd när jag slog på stereon en dag. Jag började lyssna och de spelade mycket bra musik.

Dessutom hade jag stort nöje av intervjuerna. Det var en bra övning att lyssna och försöka förstå. Ofta hängde jag med rätt bra i sammanhanget, och jag lärde mig mer om tyska kändisar som skådespelare och författare.

Det enda som jag har tyckt varit påfrestande är när de intervjuat någon engelskspråkig gäst och programledaren först ställt frågorna på engelska och sedan översatt.

Lyssnade på en intervju där det kändes som att artisten knappt fick prata alls. Jag fick påminna mig om att det visserligen var likadant på svenska. Det fins ju inga textremsor på radion. Hähä. Men jag blev stressad av programledarens tjattrande. Kan ha varit hennes röst också.

Det finns en annan kvinna som brukar läsa vädret, trafiknyheter och göra reklam för saker som händer i stan. Hennes röst bara älskar jag! Den är len som smör och hon har en skön dialekt. Tyvärr har jag inte snappat upp hennes namn. Hon dyker upp efter nyheterna och reklamen.

Det är rätt mycket av båda sakerna. Tror de kör nyheter varje halvtimme mitt på dagen, eller så känns det bara som att det är så ofta.

Musiken är som sagt bra. En skön blandning av gammalt och nytt med tyngdpunkten på indiependentmusik. Jag har kastats ut på nostalgitripper via musik av The Mission, Violent Femmes, Depeche Mode och Ofra Haza.

Just nu när jag skriver detta spelar de gammalt psykedeliskt 70-talsgung med Led Zeppelin. Yeah! 🙂

Mister Germany 2013


Läser precis att Mister Germany 2013 kommer från Berlin!

Jag visste inte ens att det fanns en sådan tävling för män också. Har vi någon Herr Sverige-tävling? Måste googla vid tillfälle.

Den här killen heter i alla fall Jörn Kamphuis och är 24 år gammal. Han ser ju väldigt glad och nöjd ut med segern, men ser han inte lite svensk ut ändå? 🙂

Nakenchock?

Upptäckte att statistiken plötsligt hade skjutit i höjden för ett av mina blogginlägg, nämligen det som heter Svartsjuka. Jag har aldrig haft så många läsare förut. Varför? Sen insåg jag att rubriken var lite provocerande och förstås skapade nyfikenhet.

Hahaha! Det hade jag inte ens tänkt på. Att man kunde tro att jag var svartsjuk på ett mer raffinerat sätt än på turister i min favoritstad. Se där. Jag har lärt mig något nytt. Därför ska jag se om min nya rubrik får samma genomslagskraft 😀

Här kommer chocken

Egentligen hade jag inget viktigt att skriva om – förutom rubriken – men jag känner mig faktiskt naken. Om handleden.

A&A gav mig ett jättefint armband som avskedspresent. Det är kulor av magnetisk sten och en enda grön aventurinkula i mitten. Den ska vara min astrologiska sten, för kräftan. Jag blev så glad!

Dessvärre har armbandet magnetlås. Det är ganska stadigt, men om man river tag i något, t ex med vanten när man tar av eller på den, då riskerar armbandet att följa med.

Jag har tappat det en gång redan. När jag skulle stiga på flygbussen vid centralen i Stockholm. Käre F hittade det och gav tillbaka det till mig med orden:

– Har du kommit ihåg att ta med allting nu?

Nä, tydligen inte…

Jag började klura på hur jag skulle göra för att undvika att det händer igen, eller att jag förlorar armbandet helt.

Intresseklubben antecknar…

Så mindes jag att på mitt pärlhalsband, som jag fick av mormor en gång i världen, sitter det en slags säkerhetskedja vid låset. Även om det skulle gå upp håller kedjan emot. En sådan liten säkerhetskedja kan väl inte vara så dyr?

Igår gick jag in på en guldsmedsaffär och bad dem fixa det. Förhoppningsvis kan jag då slippa oroa mig för att tappa bort min fina present. Det kommer kosta en liten slant, för att guldsmeden måste göra handpåläggning, men det är det värt!

(Hoppas bara att jag kan klara av att stänga och öppna säkerhetskedja utan hjälp. Tänkte förstås inte på att det är lätt på ett halsband, men svårt på ett armband. Hm. Jaja. Det löser sig. Får väl sova med det!)

Så där. Är du tillräckligt uttråk… jag menar, chockad nu? Ti-hi.

Svartsjuka

Jag har nu på morgonen läst resetips om Berlin. Staden är så oerhört populär och sjukt trendig. ALLA åker dit! Samtidigt som jag förstås gläder mig år att många turister får upptäcka Berlin blir jag lite svartsjuk. Måste vara ungefär som att vara gift med en berömd skådespelare eller musiker. Man vill givetvis att han ska vara framgångsrik och lycklig, men man avskyr alla påträngande fans. Kanske skulle han falla för någon annan än mig?

Ena sidan av mig vill behålla Berlin för mig själv. Den andra halvan vill berätta om allt som är så fantastiskt, t ex via den här bloggen. Men jag tror att svartsjukan kommit med avståndet. När jag är där finns bara kärlek.

Die Wende*

Idag, den 9 november, är den 23 år sedan Berlinmurens fall. Det är alltså bara 23 år sedan Tyskland blev fritt. Ett år senare, 3 oktober 1990, enades delarna och blev till ett helt land. Jag tycker det är svårt att förstå hur det måste ha varit att leva i denna splittring. I Sverige har vi haft fred och frihet sedan 1814. Det är nästan 200 år. Många skulle förstås hävda att tyskarna förtjänade allt som skedde i och med Hitler och andra världskriget. Förvisso. Men en stor del av de som fick leva med delningen av landet och muren i Berlin föddes ju efter krigets slut. Det är redan där ett par ytterligare generationer som straffats för det som andra hade gjort.

Jag vet inte om det var ett lämpligt straff, men muren var grym. Hur den skar genom en stad, genom familjer och helt cyniskt stängde människor ute från frihet och ett bättre liv – bara för att de skulle förse väst med billiga produkter. Jag har nämligen läst att Östtyskland var då vad Asien och Kina är idag, ett ställe för billig arbetskraft och massproduktion. Så att väst kunde handla lågprisvaror och själva slippa jobba för svältlöner. Nåja. Jag vet inte om jag har belägg för detta, men lite sanning ligger det i det. De välutbildade ville hellre söka lyckan i väst och att förlora dem var tungt för öst.

Att sedan veta att muren föll av misstag. På grund av dålig kommunikation mellan olika instanser. Så här står det på Wikipedia:

Demonstrationer för demokrati utbröt i flera östtyska städer, inklusive Östberlin.[2] Den östtyska regimen var pressad och hade svårt att hantera situationen, då denna delvis skapats av reformer i andra östländer, exempelvis av den reformpolitik Michail Gorbatjov startat i Sovjetunionen. Den östtyska regimen hade inte följt med i denna reformpolitiska utveckling.

Kommunistpartiets politbyrå beslutade den 9 november att med tanke på det politiska trycket tillåta privata besök i Väst. Det skulle gälla från följande dag, och ansökan skulle krävas. SED-funktionären Günter Schabowski fick i all hast ett handskrivet papper om de nya regleringarna, och vid en kaotisk TV-sänd presskonferens inför journalister från hela världen frågade den italienske journalisten Riccardo Ehrman när dessa nya regleringar skulle börja gälla. Schabowski, som var dåligt påläst, svävade på målet och antog ”att detta gäller med omedelbar verkan och utan restriktioner”. Tiotusentals östtyskar begav sig till gränskontrollerna och vakterna som saknade direktiv släppte förbi dem kl 23.30. Samtidigt öppnades på motsvarande sätt gränspassager i den inomtyska gränsen mellan Västtyskland och Östtyskland.

Där kan man tala om en lycklig slump. Om det nu var slumpen som avgjorde. Jag vill gärna tro på att det fanns en mening. Att det var dags. Alla länkar var försvagade och sen brast de när tiden var mogen. Som jag tror det kommer bli med alla frihetsberövande regimer förr eller senare. Jag blev ganska rörd av Ms berättelse, att han varje år brukar se en dokumentär om murens fall. För att fira och minnas. Ah, det är vackert. För när firade vi friheten senast?

*Die Wende betecknar förändringen, vändpunkten samt ”processen där man övergick från socialism och planekonomi till kapitalism och marknadsekonomi i Östtyskland runt åren 1989-1990. I den processen ingick Berlinmurens fall.
Källa: Wikipedia.

Upon Paper

En av mina tyska vänner hade gillat en sida på Facebook. Den hette Upon Paper och jag klickade på länken. Otroligt läckra och färgglada bilder slog emot mig. Jag har försökt läsa vad Upon Paper är egentligen och jag får det till att vara en tidning, Color, som i sin tur har ett pappersföretag i bakgrunden, Hahnemühle Finart. Så här skriver de i sitt manifest (oh la la!):

UPON PAPER is a new on-line and off-line project for contemporary international creative arts: spanning, photography, the fine arts, design and the applied arts architecture to animation, craft to technology. […]  The project emerged from Hahnemühle’s connection with art and form, and from a desire to create a contemporary and open exchange between all art forms. >>>

Så det innefattar t ex konst- och fotoutställningar också. Jag tycker det verkar riktigt intressant. Första Upon Paper-stället har öppnats i Berlin, men fler förväntas följa i London, New York och Bejing. Ja, ställe. Vet inte vad jag ska skriva. Det kallas ’space’ på engelska. Det låter mycket ambitiöst och spännande. Hoppas jag får tillfälle att se det där stället på nära håll. Max-Beer Strasse 25 ligger i Mitte. I det mer fashionabla kvarteret, runt shoppinggatan Münz Strasse. Nyfiken som jag är skulle jag gärna promenera förbi, men tills vidare kan jag roa mig med att beställa magasinet Color istället. För endast €49,80. En si så där 450 kr, enligt dagens valutakurs. Som hittat, som min mamma brukar säga 😉

Weißbier

Jag har haft en släng av hemlängtan till Berlin idag. Snackat med en massa gamla kollegor och go’a människor. Blivit bjuden på lunch och pratat om mina upplevelser. Det är både roligt och skapar en känsla av nostalgi. Tänk att 3,5 månader redan är över! Tiden gick så himla fort. Jag gör mitt bästa för att leva i nuet och varken tänka framåt eller bakåt. Givetvis fallerar det allt som oftast. Jag börjar känna av det som de vana resenärerna vetat länge. Första tiden, när man återvänt från en resa, lever man liksom på ruset. När man sedan landar i vardag och det ”gamla livet” är det lätt hänt att en känsla av vanmakt och depression sveper in över en. Mmm… Även om jag försöker blicka framåt och göra upp planer för min nästa visit i Berlin, så är det en del av mig som tänker: ”Det är så otrooooligt lång tid kvar tills jag får åka dit igen.” Inte direkt rätt metod. Jag känner ändå en stark optimism. Självklart återvänder jag och säkert tidigare än väntat! Men det ligger större delen av en vinter emellan.

Med detta sinnelag såsade jag runt på Coop. Plötsligt kände jag en outsäglig längtan efter en god öl. Jag släntrade in bland mellanöl, lättöl och alkoholfritt. Som en underbar uppenbarelse stod där ett gäng Paulaner. Jag hade egentligen ingen större erfarenhet av dem sedan tidigare, men veteöl är veteöl. Jag föredrar en Kristallklar mit Zitrone, men vem märker ord. Två små Paulaner fick följa med hem. En är numera urdrucken och smakade inte illa. Nä, verkligen inte! Lyckan vore förstås fullständig om jag snubblade på en Köstritzer, men sådan tur kan man väl inte ha? Värt att kolla upp ändå. Systemet nästa! Köstritzer är inte en veteöl, men jag gillar öl som inte är så beska bättre. Varken den eller den veteöl jag druckit är det, men de är inte heller söta. Nä, alldeles lagom i mitten. Skönt att man i alla fall kan dricka Berlin när längtan slår till. Hm, det kan bli en lång – och blöt – vinter…

Eddie Izzard i Berlin

Det är nästan för bra för att vara sant. Min favoritkomiker Eddie Izzard kommer att vara i Berlin den 5 april 2013. Jag tror jag har siktat in mig på ett datum för nästa Berlinresa! 🙂 Izzard ska visserligen komma till Sverige också, men vem bryr sig. Jag vill ju till Berlin! Hahaha! Biljetterna kostar mellan €25-71. Jag har aldrig varit till Admiralspalast så jag vet inte vad det finns för platser där. Om man kan klara sig med billigare biljett eller om man varken ser eller hör något då. Ojojoj, jag har så svårt att fatta beslut långt i förväg. Jag vet ju inte alls hur mitt liv ser ut i april.

Att jag är frestad är ett understatement. Jag vill! Jag vill! Jag vill!

Berlin – ur svenskt perspektiv

Sonnenburger Strasse, hinterhof.

Trots att jag numera sitter vid datorn i Skellefteå kommer jag att fortsätta tjata om och skriva om Berlin. Bara för att jag inte längre befinner mig på tysk mark så har givetvis inte min uppfattning om staden förändrats – Berlin är alldeles underbar! Wohoooo! Däremot ser jag Sverige i ett nytt perspektiv. En enda dag hann jag strosa runt i den svenska huvudstaden. Förundrades av gallerian i Liljeholmen. Så rent, så städat, så strikt och så designat. Vägar, gator och hus i raka led. Knappt något skräp på marken. Släta och oklanderliga trottoarer. Höga priser och stylead mat. Min sallad var väldigt god, men jag saknade charmen, det bohemiska – och det resonabla priset. Så vad är det som Berlin har som inte Sverige har och tvärtom?

Sonnenburger Strasse, trappuppgången.

Berlin är grått, schabbigt och ibland väldigt fult. Men det är just bristen på det tillrättalagda, estetiskt korrekta och välordnade som ger staden dess charm. Kombinationen av murbruk, blommor, glasfasader och grafitti. I Berlin får saker sticka ut. Man får – eller gör det ändå! – måla sitt hus i knallfärger. Det är okej att måla stiliserade jätteödlor i grönt, rött, aprikos och rosa på fasaderna till vanliga lägenhetshus. Samtidigt är standarden inte alls lika hög som i Sverige. Om jag jämför med sk altbauhus i gamla öst. Vem behöver tänka på att stänga vardagsrumsdörren så att inte värmen försvinner ut i hallen och trappuppgången? Vem släcker alla lampor i de rum de inte längre befinner sig i? Vem måste stiga upp i ett kallt rum och skruva upp gasvärmen innan frukost? Möjligen folk här i Västerbotten, de som har egen villa med vedeldning, men knappast någon i Stockholms innerstad.

Å andra sidan tar vi svenskar sopsorteringen på större allvar. Det var skönt att komma hem till kompostkorgen och alla påsar för övrig sortering. Visst sorterar berlinarna också, men inte riktigt lika samvetsgrant och organiserat. Ibland undrar jag om den organiserade tysken är en myt? Fast landet är förstås större än bara Berlin…

När jag landat på Arlanda kom bästaste E och hämtade mig med bil så att jag slapp brottas med mina väskor på de kommunala transportmedlen mitt i natten. På väg genom sömniga fabriksområden och nästan tomma motorvägar stötte vi på vägarbetare. När vi passerade dem häpnade jag över de fantastiska ljuskyltar och blinkande pilar de hade på sina maskiner och fordon, som var blanka och välpolerade. Inte alls som de dammiga tingesten som stått parkerade efter nästan varenda gata (kändes det som) i Berlin sedan jag kom dit i juli. De såg ut som reliker från en svunnen tid, lastbilsdinosaurer. Okej, de var skapta för mindre vägarbeten och grävjobb, inte asfaltering. Ändå tycker jag att jag ser skillnaden i standard på många sätt, i alla fall i östra Berlin. Västra sidan är jag mindre förtrogen med.

Vi är så otroligt bortskämda i Sverige. Vi har levt i fred och frihet så länge att vi knappt bryr oss längre. Tänker på undersökningen som gjordes bland svenska ungdomar då en alldeles för hög procent kunde tänka sig ett Sverige styrt av en diktator. Jag vet inte om skillnaden på det här området är större i Berlin, men min känsla är att friheten och det egna tänkandet är viktigt. Det är bara 23 år sedan muren föll, 22 är sedan Tyskland enades och blev en demokrati fullt ut. Jag tror det kan vara ännu nyttigare att resa i t ex Afrika för att få perspektiv på vårt eget svenska samhälle, men det räcker egentligen att åka till Berlin så ser man skillnaden. Vi har det fantastiskt bra i vårt avlånga land.