Jag har en lång relation till besvikelse. Vet inte varför den drabbar mig så ofta, för jag tycker inte att jag bygger upp förväntningarna. I alla fall inte varje gång. Ändå drabbar den mig hårt. Du som har barn, se till att hålla dina löften!
Varför säger jag det? Jo, för i min barndom blev jag lovad saker som inte hölls. Enstaka gånger är okej, men blir det för ofta så sätter det spår i den som känner sig sviken. Jag vill inte peka ut någon eller anklaga andra för att göra fel, jag vill bara berätta vad svikna löften gör med mig.
Sedan en tid tillbaka följer jag den ickebinära coachen och författaren Jeffrey Marsh som har ett väldigt helande och inkluderande budskap. Han pratar mycket om trauma i barndomen och villkorslös kärlek. Det gör förstås att mina egna upplevelser flyter upp till ytan så att jag kan titta på dem igen.
Kalaset som kom av sig
Besvikelse blev aktuellt eftersom jag blev uppmuntrad att anordna ett litet kalas, trots allt. På min rätta födelsedag var jag inte i bra skick. Jag orkade inte med allt trassel som det innebär att sjösätta en födelsedagsfest i Berlin och i min ålder. På sommaren har folk alltid så himla mycket planerat. Det är jättesvårt att samla bara 3–4 personer på samma dag.
När jag träffade tre av mina vänner, och de menade att de hade tid den 13 augusti, ja då gick jag hem och funderade. Jag knåpade ihop en inbjudan och mailade ut. De flesta svarade direkt. Tyvärr var de upptagna med annat de redan planerat in. Okej, fine. Svar från de tre som initierade det hela dröjde.
Varför ens lova något man inte tänker hålla?
Idag fick jag veta att två av dem (ett par) skulle åka på semester just den dagen. Jaha, det hade de inte sagt när de föreslog den. Vad är det med människor? Jag vet att man kan ha andra planer, speciellt de som lever i en relation, men när man redan pratat om ett visst datum? Givetvis blev jag jättebesviken.
I slutänden visar det sig att en person kan komma, efter viss tvekan, och en annan kan senare på kvällen. Nä, det är ingen idé. Jag avblåste det hela. Själv planerar jag sällan in något på mina vänners födelsedagar, ifall de vill fira på rätta dagen. Jag vill vara där för dem. Några frågade om kalas den 7 juli, min rätta dag, men de var upptagna hursomhelst. So what’s the point?
Precis det jag ville undvika
Det var precis av den här anledningen som jag struntade i att bjuda in folk på födelsedagen. Jag kan inte hantera den här sortens besvikelse, för jag känner mig bortvald, oviktig och ja, oälskad. Det sitter hårt i mig och är svårt att bli av med. Om de bara inte tagit upp saken och föreslagit den 13 augusti, då hade allt varit bra.
Nu sitter jag här och känner mig nere. Fast jag vägrar låta det påverka mig för mycket. Jag har semester nästa vecka och jag ska fan i mig njuta. Och nu skiter jag i alla andra. Nu gör jag min egen grej! 💛 🐆