Författararkiv: Ingrid

Ásgeir Trausti

2017-05-09 23.10.29-1

Ásgeir Trausti på Festsaal Kreuzberg

Islänningen Ásgeir Trausti är en ny stjärna på musikhimlen, och jobbar på att slå internationellt. Det kräver förstås att han måste sjunga på engelska, men låtarna på modersmålet har en helt annan känsla. De förmedlar något som bara kan beskrivas som ren magi <3

I tisdags fick jag en glad överraskning. Som en för tidig födelsedagspresent blev jag bjuden på konserten med Ásgeir Trausti på Festsaal Kreuzberg.

Ásgeir Trausti sjunger med ljus och sårbar stämma. Ibland är låtarna melankoliska och lågmälda, ibland levnadsglada och poppiga. Hans röst påminner om den för tidigt bortgångna Jeff Buckley.

Kan det bli bättre?

Pappan skriver texterna

En bidragande orsak till framgångarna i hemlandet är att Ásgeirs drygt 70-åriga pappa skrivit texterna. Något får mig att tänka på jobbannonser. Hur ofta söks inte en 25-åring med en 70-årings (livs)erfarenhet? Ásgeirs musik kan utan problem leva upp till det kravet.

Isländskan skänker sångerna mystik, och skapar en stämning som påminner om det isländska landskapet. (Jag har visserligen aldrig varit på Island, men som norrlänning är tomhet, tystnad och rymd inte helt obekant för mig.)

Många av sångerna finns översatta till engelska. De är också är bra, fast mycket av magin har gått förlorad i översättningen.

Lyssna på den häftiga isländskan och döm själv!

 

Kattsanden som kom bort

2017-03-12 20.16.38-2

En kattpåse

Många brukar prata om det, hur paket och brev bara försvinner i Berlin. Både DHL och Hermes får sig en släng av sleven. Troligtvis blir paketbuden trötta på att kånka tunga paket i hyreshus utan hiss. Istället ringer de på hos någon som bor på första våningen.

Om jag inte är hemma, och det kommer en leverans till mig, då ringer budet på hos en granne och frågar om hen kan ta emot grejerna. När så sker ska jag få en lapp i brevlådan:

”Granne det och det har tagit emot Er leverans.”

Ha! På senare tid har jag hört rykten om att paketbuden slarvar med lapparna. Ett paket levereras till okänd ort; beställaren har ingen aning om saken och kan därmed inte hitta mottagarpersonen.

Mottagaren sitter med ett paket på halsen och ids inte ta reda på vem det egentligen ska till. (Eller så lägger de vantarna på innehållet.)

Jag är närmast imponerad att Hermes lyckats trolla bort 30 liter kattsand och 2 kg torrfoder. Det är en bedrift. Skrev ett ”klagomail” till dem imorse. Nästa steg blir att hänga ut en lapp till grannarna på stora porten.

Det slutar väl med att jag själv måste släpa påsarna uppför trapporna.

Anteckningsböcker

Foto 2017-05-11 17 49 16

Favoritböcker som ännu har blanka sidor

En vän sa en gång: ”Om du verkligen vill ta skrivandet på allvar, då borde du gå omkring med en anteckningsbok i väskan – för det gör riktiga författare.” Jag minns inte ordagrant, men ungefär så sa hon. Jag kollade väskan. Inte hade jag en anteckningsbok där inte. Men så kom jag hem…

Min lägenhet är inte full med anteckningsböcker, men jag tycker jag har ganska många. Nästan alla står i bokhyllan, det vill säga åtta stycken. Två används och ligger strategiskt utplacerade i hemmet.

Jag kan se ytterligare ett par, men de används för noteringar och listor. Några står och väntar med ännu oskrivna blad.

Med andra ord – jag älskar anteckningsböcker!

Dagbok eller arbetsbok

I övrigt har böckerna två användningsområden: dagbok eller arbetsbok. Det finns alltid ett par som är aktuella.

Min nuvarande arbetsbok är stor, A4, och börjar bli fullklottrad. Där skriver jag ner alla idéer, funderingar, lösningar och annat som jag vill komma ihåg.

I dagboken öser jag ur mig då och då, när skallen känns för full. Det går i perioder. Stundtals skriver jag dagligen, men oftast med pauser på flera månader.

Däremot är det sällan jag går tillbaka och läser i böckerna. Men de finns. Om jag behöver dem.

(Bäst jag stoppar ner en anteckningsbok i väskan…)

Mina favoriter kommer från: www.teneues-calendars.com

På upploppet

2017-05-01 02.54.57

Ta mig själv på allvar? Seriöst? (Foto: Petra Karaskova)

Målsnöret snart i sikte. Vi är inne på sista delen av manusarbetet på kursen, och jag går igenom hela alltet igen. Finkammar är inte rätta ordet, för några delar är inte klara, men jag håller på att limma ihop bitarna. Det blir kanske ett filmmanus i alla fall! Dags att börja tänka som ett proffs, eller åtminstone att ta skrivandet på allvar. Vänta nu, har jag sagt det förut?

Precis som jag lärde mig när jag gick sångkurser på somrarna, så har processen vänt igen. Jag rutschade ner i mörkret och har sedan långsamt knagglat mig uppåt. Idag är jag vid gott mod, och har hittat tillbaka till lusten att skriva.

En anledning till att det vände var att jag hittade några filmklipp på YouTube. Författaren Steven Pressfield har skrivit tre böcker om konsten att vara kreativ: The War of Art, Do the Work och Turning Pro.

I Do the Work beskriver han motståndet som alltid uppstår när vi vill förverkliga en dröm eller försöka ändra något i våra liv, exempelvis börja äta mer hälsosamt.

Ju större dröm, desto större motstånd.

När jag såg filmsnutten med Brian Johnson (se nedan), och han kortfattat beskriver bokens budskap, så klickade det till i skallen. Jag är inte ensam; alla som försöker sig på något liknande känner så här, och jag kan välja att bete mig som en amatör – eller ”turn Pro”.

Tänk som ett proffs

Allt det här kan verka självklart, men i den kreativa processen är du instängd i dig själv. Det går inte att se klart. Att bli ett proffs betyder inte nödvändigtvis att du får betalt, det handlar om attityden till skapandet.

Ett proffs gnäller inte, eller försöker slingra sig. Ett proffs sätter sig ner och jobbar – varje dag – utan en massa larv. Förr eller senare måste du välja om du vill ta ditt skapande på allvar eller inte. Däri ligger skillnaden.

Att ta mitt skrivande på allvar har varit jättetufft, för jag har tänkt att resultatet måste bli bra och då har självförtroendet dalat. Fast det handlar inte om det! Det är ju hur jag själv ser på mitt skapande som betyder något.

Jag inser att det är viktigt. Kanske inte för någon annan, men för mig. Om det är viktigt, ja då är det bara att ”do the work”. Sätt igång!

Lyssna på Brian Johnson i klippet nedan (ca 1 min in pratar han om motståndet):

Thomas Billhardt – Ett liv i bilder

2013-07-31 13.36.45-1

Jag snubblade in på en fotoutställning på Camera Work, Kantstrasse 149, i förra veckan. Tydligen var det den första dagen, för de höll fortfarande på att spela in filmer och en audioguide om bilderna. Det tog en stund innan jag fattade att det faktiskt var Thomas Billhardt himself som jag frotterade mig med.

Fotografierna var otroliga. Först fick jag möta ett Berlin som inte längre finns. Tiden efter kriget, men före muren. Och perioden då muren skar sönder staden. Gator och byggnader jag inte känner igen. Människor i 70-talskläder. Spännande att se, och på något vis ser de alla bekanta ut.

Men Billhardt bjöd även på fantastiska bilder från andra världar. Ett foto kändes så modernt, men föreställde en beväpnad vietnamesisk kvinna som vaktar en amerikansk soldat. Deras blickar säger allt. Hennes: rädsla, men beslutsamhet. Hans: ilska, men undergivenhet.

Många fotografier var tagna i andra länder, under andra (kommunistiska?) regimer. Min strupe snärjdes åt när jag stannade framför ett foto av Aleppo, Syrien. Det var en bild av en levande stad, med levande människor. Inte som vi ser den idag.

Dessutom satt det en röd prick vid tavlan. Min första tanke var att någon ville bevara bilden av hur det var då. Innan kriget. Innan dödandet. Innan förstörelsen.

Utställningen ”Thomas Billhardt – Ein Leben in Bildern” pågick 25/3–6/5.

Se fler av Thomas Billhardts bilder på hans hemsida: thomasbillhardt.de

Edit: När jag nu läser på hemsidan igen så började utställningen redan den 25 mars. Märkligt! Varför filmade de och spelade in berättelsen om bilderna först mot slutet av utställningen? Jaja. Dokumentation, antar jag.

Volkspark Friedrichshain

2016-08-22 16.33.24-1

Snart är sommaren här!

Volkspark Friedrichshain gör verkligen skäl för namnet. Under min promenad fann jag ett mångfald av människor som ägnade sig åt allehanda aktiviteter. Hela familjer hade samlats till barnkalas eller för att grilla och mysa tillsammans. Jag såg ett flertal olika nationaliteter (antar jag), familjer bestående av minst tre generationer – och så förstås en massa hundar!

Hunden är uppenbarligen människans bästa vän i Berlin, för det kryllar av dem. Inte minst i parken.

Bara ett fåtal vovvar verkar busa av sig i den inhägnade rastgården, för det stora flertalet springer ogenerat fritt omkring. Ibland undrar jag hur bra det går ihop med matintaget som pågår överallt…?

Idag mötte jag för övrigt ovanligt många franska bulldoggar och Jack russel terrier. Fråga mig inte varför.

Folkets park

Det fascinerar mig att folk packar hela släp med grejer för att sedan bygga upp en fantastisk festplats i parken. Ett gäng hade träbänkar och bord med sig, och runt om i träden hade de hängt färgglada vimplar och ballonger.

Andra har med sig partytält, plastmöbler, kubbspel, cyklar, filtar, musikanläggningar samt mat och dryck för ett helt kompani.

Några sätter upp spännband mellan trädstammarna och övar balansgång. Många springer, promenerar, cyklar, ”yogar” eller tränar styrketräning.

Ett gång killar spelade fotboll iklädda gigantiska uppblåsbara bollar. Antar att det blir extra roligt att krocka med varandra när folk okontrollerat studsar iväg i alla riktningar. Plasten måste dock vara otäckt varm att vara instängd i. När jag gick förbi hade gänget paus för vätskeintag.

Café Schönbrunn

Inte nog med att parken tillhör folket, vissa dagar är det knökfullt på Café Schönbrunns uteservering. På sommaren är deras Biergarten populär. Snart sitter även jag där, med en kall Radler (ljust öl + Sprite) i skuggan och njuter.

Volkspark är en oas mitt i storstaden, en tolerant plats dit alla är välkomna. I alla fall hoppas jag att det är så. Och alltid kommer förbli.

Sam Shaw – 60 års fotografi

Foto 2017-04-24 12 32 41 (1)

Sam Shaw fotograferar Audrey Hepburn (Ursäkta katthåret! Spira ville bidra.)

Under påsken blev det ännu en utflykt till Potsdam. Utomhusklimatet lämnade mycket att önska, men i det kylslagna och regniga vädret var det perfekt att gå på fotoutställning. Jag skulle tro att Sam Shaw är mest berömd för sina fantastiska foton på Marilyn Monroe, men han har förstås tagit bilder på många andra personer – kända såväl som okända.

Jag är väldigt förtjust i gamla fotografier; allt från glamourösa Hollywood-bilder till vardagliga dokumentärfoton. Några fotografer som jag gillar är Vivian Maier, Diane Arbus, Herb Ritts och Arnold Newman. Dessa amerikaner fotograferade i första hand i svartvitt, så även Shaw.

Och Sam Shaw var duktig på alla slags motiv. Han hade ofta två kameror hängande runt halsen. Ifall något skulle hända, ifall något behövde fotograferas och dokumenteras.

Utställningen visar foton från tiden kring andra världskriget och framåt. Det är fattiga arbetare på landsbygden, stadsbor, människor med olika hudfärg och ur olika samhällsklasser, samt förstås berömda skådespelare, regissörer och andra filmmänniskor.

Starkaste bilden

Bilderna på Marilyn Monroe är helt otroliga. De mest berömda är de från filmen Flickan ovanpå (The Seven Year Itch, 1955), då hon bär en vit klänning och vinddraget från tunnelbanan blåser upp den omkring henne.

Shaws nära samarbete med regissören John Cassavetes, dennes fru Gena Rowlands samt skådespelarna Peter Falk och Ben Gazzara är legendariskt. Liksom bilderna han tog under arbetet med filmen En kvinna under påverkan (A Woman Under the Influence, 1974).

Ändå måste jag säga att den starkaste bilden var en extrem närbild på en svart musiker. Mannen, som kan ha varit i 50-årsåldern, bär en mössa av typen som blåsorkestrar brukar ha på sig. Hans ena öga är gömt bakom en spegling i glasögonen, men det andra har en blick som säger allt. Det är ett sällsamt ansikte. Jag önskar jag fått höra den mannens livsberättelse.

Utställningen på filmmuseet i Potsdam pågår till den 7 maj.

Enligt Shaw Family Archives är samlingsutställningen på turné fram till 2018.

Titta gärna in på följande hemsidor också:
www.vivianmaier.com
www.artnet.com/artists/diane-arbus
www.herbritts.com
arnoldnewman.com

Skrivk(r)amp

2017-04-02 17.14.21-1.jpg

Fantasin är uppåt väggarna

Följetången fortsätter. Det är som förgjort när rädslan satt klorna i mig. Vid det här laget har jag lärt mig hur det fungerar. Under 2-3 månader är allt lugnt; jag känner mig trygg, inspirerad och texten flyter. Så slår rädslan till och jag början svaja hit och dit. Problemet är att jag tappar kontakten med nuet och tänker för långt fram. Men det är bara att rida ut stormen.

Jag har kommit till stegringen av den dramaturgiska kurvan och vändpunkten. Här är det dags att bygga upp förväntningarna och trappa upp dramatiken. Istället för att gå in i känslan och bygga inifrån, så fastnar jag i ”vojnevojne-läge” och oroar mig för om jag ska lyckas förmedla det jag vill säga. När har oro någonsin hjälpt?

Så jag låter det vila. Jag gör annat. Kollar tv-serier på Netflix, surfar, lägger patiencer. Någonstans övergår skrivångesten till irritation och insikten om att jag bara skjuter upp det oundvikliga. (Och jag som aldrig gillat utdragna projekt. Inne på säkert fjärde året nu…)

De inre demonerna

Jag har alltid trott att kreativa människor – författare, musiker, skådespelare och konstnärer – skapar utan motstånd. Att idéerna flyter och de befinner sig i ständig flow. Så är det förstås inte. Mycket av tiden går åt till att kämpa med sig själv och ”de inre demonerna”. I alla fall verkar författare känna fenomenet väl.

I arbetet med att undersöka min egen skrivprocess känner jag igen mycket från när jag var ung. Tvivlet, att jämföra sig med andra, att tro sig inte duga eller räcka till. Varifrån kommer de där tankarna? Alla bär vi på dem, i en eller annan form. Det är väl en del i detta mysterium att vara människa, att se de där tankarna för vad de är – rena fantasier.

Sista rycket

Min slutsats är att den kraften kan nyttjas till det man verkligen vill göra. Istället för att fantisera om tillkortakommanden kan man välja att lägga energin på det kreativa arbetet. Fantisera om ett färdigt resultat. No matter what.

Okej rädslor, jag ser er. Ni får finnas där, men lägg er inte i! Nu är det jag som bestämmer.

Ungefär så.

Igår petade jag i äldre scener. Lade in saker som kan förtydliga huvudkaraktärens känslor och agerande. Även om jag tycker det är futtigt så är det viktigt. Jag tror det kan hjälpa stegringen, så att man kan förstå vändpunkten. Det är egentligen bara det som behövs. Resten finns redan.

Sista rycket innan redigeringen. Go go go!

Botanischer Volkspark

2017-04-01 15.29.41-2

Jag smygfotograferade de här sötnosarna.

Förra lördagen skulle vi söka efter blommande körsbärsträd. Särskilt de rosa är vansinnigt vackra – och så doftar de så gott också. Vi styrde kosan mot Botanischer Volkspark i Pankow i förhoppning om att få se ”det rosa undret” på nära håll.

När vi väl nått grindarna och betalat in oss – det kostar 1 Euro – blev vi först lite besvikna. Inga körsbärsträd, men parken var fin ändå.

Se bara på de här fotografierna:

2017-04-01 15.00.54-1

Jag tror aldrig jag sett en skog full av vitsippor förr.

2017-04-01 14.57.34-1

Favoritbild i repris – nu med blåsippor också!

2017-04-01 15.01.43-1

Inga löv på träden än.

Foto 2017-04-01 14 58 33

Små gula vårblommor.

2017-04-01 15.01.37-1

Efter den här skogsvägen luktade det Bärlauch, en blandning av gräs- och vitlök.

Foto 2017-04-01 14 56 36

Det här är väl margueriter?

Foto 2017-04-01 15 15 39

Lite vatten fanns det också, men vi missade den stora sjön.

Lågsäsong

2017-04-01 14.57.34-1

Efter regn kommer solsken, heter det. Det borde rent logiskt betyda att efter solsken kommer regn. Så ser vårvädret i Berlin ut, även om det inte har regnat särskilt mycket. Det är solen som kommer och går, och med den min inspiration.

Varje vår är jag lika förvånad. Varför är jag så energifattig? Så nedstämd? Så trög? I Berlin är jag ännu mer förvånad över mitt vårdeppiga humör, för här är ju vintern så mild.

Men om jag tänker tillbaka så känner jag ungefär på samma sätt varje år. Oavsett var jag befinner mig. Många känner sig hängiga på hösten, för mig kommer det på våren. Så är det bara.

Det som stör mig mest just nu är förstås att skrivandet gått i stå. Jag längtar bara efter sol, att få sitta i lä vid en husvägg och lapa mig full. Sedan har jag kommit till den svåraste delen i mitt manus, och jag bävar inför uppgiften.

Astrid Lindgren sa att en berättelse måste vara som en gädda; en käft som hugger tag, en matig del och till sist en snärtig stjärt. Jag har kommit till den matiga delen, och min gädda är tämligen mager.

Ge mig sol, så jag orkar vidare mot den snärtiga stjärten…