Författararkiv: Ingrid

Fredag i Friedrichshain

En låååång sovmorgon blev det idag. Jisses så trött jag var! Fler inlägg kommer som berättar varför. Om någon är nyfiken 🙂

Karl-Marx-Allee

Karl-Marx-Allee

Till en början kände jag mig låg. Det är ju inte bara förträffligt och tjosan hela tiden att skapa ett nytt liv. Finns oro för framtiden som stör nattsömnen och sen insikten om vad man faktiskt lämnar bakom sig.

För det är en hel del band som kapas på något vis. Man tappar kontakten med det som fanns förut i ens liv. Kanske inte efter två veckor, men successivt. Det som var tryggt och ombonat existerar liksom inte längre.

Även om jag inte känner mig otrygg här så finns det många frågetecken. Många insikter. Om jag skulle bo här ”på riktigt” då är det så mycket jag inte har inblick i. Även om jag inte har stenkoll i Sverige så vet jag vad som gäller, vem jag ska fråga och vart jag ska gå. Jag vet hur systemet fungerar. Banker, försäkringar, hyreskontrakt, a-kassa, sjukförsäkring, tandvård osv. För att inte tala om avståndet till vänner och familj.

Man får ju nya referensramar och det ökar till viss del avståndet och känslan av att vara lite utelämnad. Det skakar om ens behov av trygghet helt enkelt och det är både skönt och jobbigt. Men det är ju inte för att jag avskyr Sverige som jag valt att åka hit. Tvärtom! Jag uppskattar Sverige mer, nu då jag ser hur bra vi har det.

Goda råd hos frisören

Syns håret?

Syns håret?

Jag gick och klippte mig på eftermiddagen. Kunde inte vänja mig med den halvlånga ”pottan” jag fick sist. Den må ha varit modern, men det blev för snällt och platt på mig. (Sorry Fredde!)

Killen som klippte mig var dansare egentligen, men tjänade sitt uppehälle som frisör (och det var han förstås också utbildad till!). Han hade varit sjuk ett tag och förlorat dansjobbet. Tror det var Westside Story han varit med i.

Till mig sa han:

– I Berlin måste man vara tuff. Det finns så många andra som är duktiga och de kommer från hela världen. Man måste vilja vara nummer ett.

Det är inte riktigt min mening eller önskan, att vara nummer ett, men jag inser vad han menar.

Kanske gäller det speciellt i Berlin. Människorna här har ju varit med om en del. Ja, de som bott här under murens inflytande. Samtidigt tycker jag att jag träffat många som är väldigt varma och öppna. Visst har de fått kämpa, men det har också jag gjort. På mitt sätt.

Kort sagt, det finns mycket att fundera på när man bor i ett annat land. Mycket som man inte kan förutse innan man testat.

Kom till saken…

Jag kom visst bort från ämnet. Ville ju skriva om min mysiga fredag. Jag tycker om att ta saker som de kommer, gå på infall, men jag började att gå och äta ”brunch” på Goodies. Jag ville åt deras wifi och lägga upp några bilder på Instagram.

Goodies är ett ganska trevligt ställe och jag tycker om att de har veganska kakor etc. Dessvärre hade de visst vanlig mjölk som alternativ när man handlar olika kaffedrycker. Det är inte så veganskt precis. Eftersom jag förstod att jag nog fått riktigt mjölk vågade jag inte dricka upp hela min Latte Macchiato. Nästa gång får jag be om rätt mjölksort direkt.

Innan jag gick och handlade mat tog jag en sväng runt kvarteret. Det resulterade alltså i en klippning och några impulsköp. Ett gäng vykort med roliga citat + en anteckningsbok fick följa med hem. Jag hittade också en kort svart kjol som påminner om en jeanskjol. Jag insåg att det varit dumt att lämna den svarta kjolen i Skellefteå, men nu spelar det ingen roll!

Den här nyare är bättre. Kortare, vilket är bra när jag ska cykla och bära tjockare strumpbyxor. Min lila knälånga kjol fick en märklig in- eller var det kanske en utbuktning? Ja, där sadeln varit. Såg inte fint ut!

Dags att kura ihop sig på sängen, streama lite Sherlock Holmes. Njuta av regnets sövande ljud utanför den öppna balkongdörren, en skål med nötter – eller Studentenfutter (studentfoder?) som det kallas här – nära till hands. Kanske en tekopp?

Snart börjar folk strömma till för att studsa runt på nattklubben Berghain, som ligger en bit ner efter gatan. Brandbilar eller ambulanser, från den närliggande brandstationen, kommer garanterat tuta förbi utanför med blåljuset på.

Kort och gott, det är fredag i Friedrichshain, Berlin.

Tänk på vad du tänker

Det händer faktiskt att livet – eller snarare tekniken – flyter obehindrat. Innan jag åkte till Berlin den här gången knatade jag in på Telia i staaan för att be dem låsa upp min gamla Sony Ericsson.

Efter en stunds mekande frågade tjejen:

– Har du köpt den hos oss?

– Nä, jag skickade efter den på nätet.

– Jamen då är den inte låst till någon operatör!

– Nähä…?

Gamm'mobilen

Gamm’mobilen

Så lätt gick det. För lätt. Sparade 300 spänn på det. Märkligt.

När jag igår gick och köpte ett Lebarakort för att kunna ringa vänner i Berlin, men också billigare till Sverige, gnagde oron att det inte skulle fungera. Tänk ändå så mycket man skapar med sina tankar!

Där satt jag och pillade in kortet i mobilen, startade den, aktiverade kortet via webben, pillade ihop ett sms (hur orkade man förut!!??) – och se där! Det gick inte att skicka. Dessutom skulle jag ju få ett bekräftande sms när kortet var aktiverat. Telefonen var tyst som en mus.

Fan…

En liten stund senare, kanske bara ett par sekunder, sa mobilen PiiiiP!

Ja-haaa!? Men jag kunde ändå inte smsa.

Fan…

Tills jag insåg… Jag kanske behöver ladda den med pengar? Hmmm. Ganska troligt va? Upp ur stolen, andra besöket i samma affär. Köpte samtalstid för €10. Provade igen – och det gick!!

Man kanske skulle ta det lite lugnare med det negativa tänkandet framöver.

Fan…

Arbeitsagentur – Bürgeramt: 1 – 0

I morse slog jag upp ögonen i vettig (?) tid, dvs strax före kl 07.00. Det var dags att tampas ännu en omgång med de tyska myndigheterna…

Igår cyklade jag runt i tre stadsdelar. Först ca 5 km till Arbeitsagentur på Charlottenstrasse i Mitte. Där stod jag sen i kö i drygt 30 min för att få veta att jag var i fel byggnad.

Kort promenad runt kvarteret, in i fel hus och upp 5 våningar (hiss). Ner igen.

Till nästa hus. Upp 4 våningar (hiss).

En blond ung tjej tog hand om mig och förklarade att jag måste registrera mig hos Bürgeramt först för att de ska kunna knappa in mig i systemet på Arbeitsagentur. Jag behövde ett ”personnummer”. Dessutom inom 6 dagar, dagar som i princip var passerade. Bara ligga på och fixa det på en gång.

Alltså cyklade jag till närmaste Bürgeramt på Yorckstrasse (Kreuzberg) och fick ett formulär. I övrigt tog de inte emot någon. Endast tidsbokning.

x-berg

Mehringdamm / Yorckstrasse

Till saken hör att jag har en tid bokad på min ”egen” Bürgeramt i Friedrichshain, men det är inte förrän den 17/10. Så där stod jag med ett tämligen obegripligt papper i handen. Vad nu?

Jag fyllde i det jag kunde medan jag funderade.

”Hm, nästa Bürgeramt ligger på Schlesischestrasse. Det är på vägen hem. Äh, jag stannar till där också.”

Upp på cykeln igen, genom hela Kreuzberg.

Ett gott tecken

När jag var på väg mot trappan till ingången såg jag en handfull människor stanna till utanför. Jag slank förbi bakom ryggen på dem precis när de tog ett foto. Hoppas jag inte kom med! Sen grunnade jag på vad de firade. Nytt medborgarskap kanske?

Även på denna Bürgeramt fick jag samma besked. Bara bokningar, men torsdag morgon kan det finnas möjlighet. Om jag hänger på låset. Suck, ja vad göra?

Lite nedslagen gick jag ut genom dörren. Det låg rosenblad på marken. Inser att två av dem jag mötte måste ha varit ett brudpar. Det var i alla fall ett fint och bra tecken!

Sluta kämpa

IMG_3999

”Stop and smell the roses”

Dagens plan var att åka förbi ”min egen” Bürgeramt kl 8.00 och se om det gick att reda ut begreppen. Icke sa Nicke. Samma visa. Bedrövad gick jag till cykeln igen. Hur gör jag nu? Är jag fast i ett moment 22? Och då händer något underligt. Jag blev alldeles lugn. Innan hade jag varit spänd och stressad, orolig. Hur skulle det gå? Men nu, när jag insåg att jag kanske inte kunde göra något – då släppte jag allt.

Bestämde mig för att cykla till Arbeitsagentur och förklara mitt dilemma. I skallen konstaterade jag att jag hade gott om pengar på banken så om jag nu missade en veckas a-kasseersättning skulle jag klara mig ändå. Allt var bortom min kontroll. Allt var som det skulle. Jag gav upp kampen.

Cyklade längs med Engeldamm och de gula löven lyste som minisolar på träden. Det grådisiga vädret fick färgerna att bli ännu klarare. Inne i skallen sjöng jag på en liten melodi. Ti-di-pom-ti-di-pom.

På Arbeitsagentur var det knappt någon kö, kanske 4-5 personer före mig. Vid disken var det samma kvinna som igår som tog emot mig, och jag förklarade så gott jag kunde hur det låg till.

”Jamen då skriver jag in att du varit här. När du sedan varit på Bürgeramt måste du komma tillbaka till oss innan den 24/10.”

Hepp! Allting löste sig. Åtminstone tillfälligt. Men tänk så skönt att bara ta saker som de kommer. Utan stress eller oro. Det går ju!

Så idag gillar jag Arbeitsagentur. De vann den här matchen 😉

Sleepless in Berlin

…och hur man ignorerar livet utanför sin lägenhet.

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ett luftslott eller ett drömskepp?

Ibland snöar jag bara in. Kryper undan och gömmer mig. Undviker livet utanför fönstret. Låstas som om inget annat finns eller behöver tas itu med. Det är både skönt och lite jobbigt.

Vet inte varför jag just nu känner motstånd mot att åka ner till Arbeitsagentur och börja orientera mig på den tyska arbetsmarknaden.

Fast egentligen är det inget konstigt. Det är nästa steg som jag måste ta och jag gruvar mig.

Så idag blev en dag som jag laddade med att kolla YouTube-klipp på brittiska stjärnskottet Craig Colton.

Han passade på att gå på audition när X-Factor kom till hans hemstad Liverpool. I publiken satt hans intet ont anande föräldrar. Killen går på scenen, charmar alla – och sjunger brallorna av juryn. Snacka om triumfens ögonblick!

Jag älskar den typen av upplevelser. Människor som mot alla odds vågar sig ut, testar sin dröm och sedan totalt begeistrar hela omvärlden. Det är väl det vi drömmer om ibland lite till mans.

Jag älskade när Susan Boyle rullade höfterna framför en förbluffad Simon Callow i Britain’s got talent. Sedan fick alla gråbeigea tanter revansch, för ingen gissade att hon verkligen kunde sjunga. Wooohoooo!

Apropå inledningen…

Mitt förpuppade tillstånd har väl sin förklaring. Ännu en natt då jag omöjligt kunde sova. Efter kl 02.00 tände jag lampan och fortsatte skriva på mitt lilla textprojekt. Vet inte om det liksom är meningen eller vad det är som håller John Blund borta. Det är som om jag går på något. Berlinluft eller?

Fast jag tuppade av en stund runt 18-tiden. Hoppas inte det förstörde chansen till en god natts sömn i natt. Vore bra om jag tog mig upp tidigt imorgon. Å andra sidan är jag inte den som behöver hänga på låset på Arbeitsagentur. Jag packar några mackor, en flaska vatten och en god bok. Sen klarar jag att vänta några timmar.

Jag läser förresten ”Dienstags bei Morrie” eller Tisdagarna med Morrie, som den heter på svenska. Går riktigt bra. Lika bra på tyska som på svenska. Läs den om du vill lära dig något om att leva – och att dö.

Dessutom kollade jag på Talaren på SVTPlay. (Ja, jag kan se vissa program härifrån. Skavlan också.) En dokumentär om den prisbelönte föreläsaren, coachen och författaren Olof Röhlander. Intressant, men det grep inte tag om mig.

Inser dock att dagens tema handlar om att våga. Att tänka sig ett nytt och bättre liv och sedan ”go after it”. Inte undra på att jag darrar på manschetten. Det är läskigt. Men man gör det ju ändå.

Kanske får man uppleva något alldeles fantastiskt…

 

STROKE / Berlin Art Fair 2013

Tur att man inte behöver vara sysslolös i en stor stad. Ifjol var jag på Stroke Art Fair på Postbahnhof i Friedrichshain, men i år var den flyttad till Alte Münze i Mitte. Dubbeltur att jag har en kompis med Vespa! 😀 Det är skitkul att trycka på sig störtkrukan, kräla upp på bönpallen och sen njuta av iskall vind i ansiktet. Yiiiihaaaaa-ha-ha-ha!!

2013-10-06 21.29.30

Finn DAC var med ifjol också

What goes up must come down heter det ju. Efter solsken kommer regn. Eller grått väder i alla fall. Det är runt +15 grader som bäst så jag klagar inte. Okej. Själv har jag också gått i moln en aning.

När man blir så entusiastisk som jag kan bli i Berlin är det svårt att komma till ro. Natten till igår insåg jag kl 03.00 att jag inte kunde sova. Alltså slog jag igång datorn och började snygga till en text jag länge tänkt utforska och färdigställa.

Vid fem-tiden insåg jag att sova kanske inte är så dumt i alla fall… Gissa om jag får sota för det idag! Gääääsp! Jaja, det lär mig.

Tillbaka till utställningen

2013-10-06 21.53.54

Läcker grön tavla i bakgrunden

Det är både mer etablerade konstnärer och amatörer som ställer ut och det rör sig om sk Street Art i graffitistil, men det finns allt möjligt.

Anja konstaterade dock med viss ironi att de sämsta verken också var de dyraste.

Vi såg en ”Andy Warhol-tavla” som bestod av en jätteutskrift (man såg pixlarna) och var bestruken med vit färg här och var. Den ville man ha €10 000 för, alltså ca 92 000 kr. Hahaha! Rena skämtet!

Sen måste jag säga att Postbahnhof var en bättre lokal. Idag blev det trafikstockning av alla människor. Det fanns också små rum att gå in och titta i, vilket ytterligare stoppade upp flödet

Feed me cake, please!

2013-10-06 21.51.10

Anjas kaka

Jag kroknade ganska snart och längtade efter frisk luft, kaffe och go’kaka. Så vi slängde oss upp på Vespan igen. Ja, inte alla tre förstås. Mark föredrar vanlig cykel.

Anja körde kanske inte helt lagligt, men det märkte jag inget av. Fick knipa med benen så att jag inte skulle falla av när hon gasade. Hehehe. Det är så kuuul!!

Till slut hamnade vi på ett fik som heter Olivia. Jag köpte en latte på sojamjölk och den var faktiskt varm när jag fick den. Så ofta som jag druckit pissljummen latte i mina dagar. Och till det en nötpaj, typ pecannötspaj. Sliskig, men underbar. Det stället kommer jag att återvända till. Großartig!

Det blev en bra dag. Imorgon börjar allvaret. Jag ska försöka få kontakt med Arbeitsagentur, som är tyska AF. Behöver få tag på rätt person som kan skriva in mig i det tyska systemet, samt fylla i rätt blankett som ska skickas tillbaka till Sverige.

Känner mig lite skeptisk till att det ska gå lätt. Jag har nämligen mailat för att boka en tid, men det gick inget vidare. Mailade till ett annat ställe igår. Hoppas det går bättre. Jag tycker nämligen det vore enklare för alla inblandade om jag fick en tid hos rätt person på en gång. Onödigt om de måste slösa tid på att bolla runt mig, men som sagt. Tysk byråkrati känns avskräckande. Ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Dags att kliva ur ”the comfort zone”…

2013-10-06 21.50.07

Anjas coola Vespa

2013-10-06 21.46.35

Mark och Anja

2013-10-06 21.55.36

Skateboardåkare råkar illa ut?

2013-10-06 21.41.46

Ser ut som ett foto, men målat

2013-10-06 21.45.06

Exteriör Alte Münze

2013-10-06 21.34.13

Jaaa, man ser tornet!

”Connect the dots”

Det är så jäkla märkligt. Jag hinner inte mer än landa i den här stan så lättar fötterna från marken. Jag frågar mig, är det en slump att flera av de jag känner i Berlin jobbar med teater, sång, musik, skrivande, design och personlig utveckling? Är det en slump att Berlin just nu är en kulturell smältdegel, både när det gäller människor och kulturellt utövande? Jag är inte så säker på att jag tror på slumpen…

På "Tapas" i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

På ”Tapas” i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

Dagen började tämligen odramatiskt. Barnfamiljen ovanför mig väckte mig tidigare än jag hade hoppats på. Det var bara att gilla läget. Runt lunchtid fick jag ett mess av M och förslaget att gå och fika. Passade mig fint då jag ville hämta min cykel hos honom. Han hade haft vänligheten att förvara den i källaren i sitt hus sedan sist.

Min cykel såg ut som förut. Lite dammig sadel och halvtomma däck. M lekte gentleman och smorde kedjan, kollade växlarna. Vi passerade cykelaffären och lånade deras pump. Det var härligt att rulla iväg efter gatan på ”gamla grålle” i det milda höstvädret. Vi ställde kosan mot Frau Honig på Straßmannstraße och cyklade i sakta mak.

Möten inspirerar

Under morgonen hade flera frågor susat runt i skallen på mig. Känslan av att jag behövde fatta något viktigt beslut. Vad vill jag? I vilken riktning vill jag gå? Hur ska jag få det att hända, att komma till mig? M inspirerar mig och tvingar mig omedvetet att lyssna till mitt hjärta. Jag försökte ju förvirra mig själv genom att inte lyssna. Under vårt samtal, mellan tuggor av utsökt ”hembakad” kaka, vaknade jag upp igen och något inom mig började darra, som en nyfödd rådjurskalv i morgondiset.

Ikväll ringde M igen och samma sak hände. Inom loppet av några minuter hade samtalet djupdykt och det var som om ett hopp inom mig tändes. Kanske jag kan göra det jag allra helst vill. Kanske NU är rätt tidpunkt att på allvar ta itu med drömmarna. The time is NOW! som många gurus säger.

Hur punkterna hänger ihop

Jag tror att det är därför jag är här i Berlin. Staden öppnar upp något inom mig och sedan möter jag de människor som kan hjälpa mig att utveckla det som finns därinne. Jag vet inte varför det inte sker i Skellefteå, men jag tror det hänger ihop med språk. Det är ju något med mig och språk. Ord, som jag skrev om sist. Aaarrghh, det är som att jag försöker lägga ett pussel utan att ha alla bitarna!!

Så vart är jag egentligen på väg? Hur ser pusslet ut?

Steve Jobs sade i sitt berömda Stanford-tal att man inte kan se hur punkterna hör ihop förrän i efterhand. Man måste bara lita på att de verkligen kommer att hänga ihop till slut.

Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

Låt orden regna

Under en av mina resor till Berlin köpte jag ett vykort. Det visar en kvinna iklädd en svart klänning dansandes över en sandstrand. I handen har hon ett paraply och vinden sliter i hennes kläder. I ena hörnet står det:

”Was machen Sie jetzt? Ich lasse das Leben über mich regnen.”
Ung. Vad gör ni nu? Jag låter livet regna över mig.

Ikväll har jag nästan upplevt det. Fast istället – eller utöver – livet har jag låtit Orden regna över mig. De tyska orden.

Gina Pietsch

Gina Pietsch

Jag blev inbjuden att hänga med på en kväll till DDR-författarnas ära. Närmare bestämt till ett speciellt inslag under denna långa kväll. Ett sång- och poesiuppträdande med Gina Pietsch. Hon är en tysk sångerska och skådespelare. (Dessutom är hon mamma till en av mina vänner.)

På Ginas repertoar finns många för oss svenskar mer eller mindre kända författare. En av de kanske mindre kända, åtminstone för mig, är Volker Braun. Jag visste inte vem han var och nu har jag inte bara fått höra hans texter – jag fick träffa honom! Han var där, mitt i publiken.

Nåväl. Där satt jag och lyssnade till det tyska språket. Vissa ord förstod jag, andra inte. För det mesta lät jag orden regna över mig och på något vis förstod jag ändå. Tonfallet, utspelet, känslan och tajmingen. Och jag älskar orden! Oavsett om det är svenska, engelska eller tyska. Det underlättar förstås att jag förstår något sånär, men det är framförandet och det sceniska uttrycket som gör mig lycklig.

Kärleken till orden

Egentligen har det nog alltid varit så. Jag minns när jag var med i MOD-föreställningen på Västerbottensteatern. I början av pjäsen skulle vi bolla korta textsnuttar mellan varandra. Vi stod utspridda över scenen och idén var att publiken skulle uppfatta det som just ett regn av ord, från olika håll. Tajmingen var viktig. Man skulle vänta lagom länge innan man yttrade sin text.

Jag älskade det! Jag älskade hur orden formades i munhålan och sedan rullade ut över tungan, ut i rummet. Hur ljudet studsade. Först inne i mitt huvud, sedan ut mot publiken för att sedan klinga bort. Och då svarade någon i andra änden av scenen. Underbart.

Ja, jag älskar språk. Ord. Kommunikation. Att låta tyskan rulla runt i munnen innan jag släpper ut den. Jämföra språken. Hitta ett favoritord för dagen och tugga på det. Suga och smaska. Kiez. Die Wende. Versicherung. Umweltforschung. Det är så fantastiskt att lära sig ett nytt språk, testa det och se att folk förstår. Att kommunikation uppstår. Kontakt.

Hej, här är jag. Vem är du?

Ikväll lät jag orden regna över mig.

Die Biermeile

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

…eller rätt och slätt ölfestivalen. En del tyskar tycker det är ett äckligt turistdragande jippo som ingen äkta berlinbo bör sänka sig till att bevista. Jag brukar själv vara ganska kritisk till festivaler. Den här är förvisso ett bra tillfälle att dricka sig redlös och brölande gå bärsärk efter gatorna, men… Jag gillar den!!

Tjejerna

Tjejerna…

Min uppfattning av tyskarna är att bara det goda är gott nog. I Skellefteå nöjer vi oss med att dricka billigaste blaskölen i bräckliga plastmuggar, bara vi får snacka med varandra i råkalla öltält.

I Berlin kan man köpa en 2 dl-glassejdel för €3,50 (det finns en större också) och sedan testa flera hundra olika ölsorter. Den ena av finare kvalitet än den andra. För €1,50-2 tar de glaset, tjoffar ner det i en hink med löddrande vatten, sköljer av det i en hink med rent vatten och till sist fyller de upp det med önskad sort skummande dryck.

Om det kurrar i magen finns inlagda gurkor, currywurst och bratwurst att smaska på. Ja, det finns ännu mer att äta. Hann inte lägga allt på minnet. Mycket har ekologiska förtecken. Bio-ditt och Bio-datt. (Bio = eko för den oinvigde.)

Nya ölfavoriter

...och...öh?...killarna.

…och…öh?…killarna.

Förra året hittade jag en öl som jag tyckte mycket om. Den heter Glückauf och är en mörk öl. Jag föredrar mörkt öl, dvs Schwarzbier, eller ale. (Dock inte riktigt så mörkt som Guinness.) Ölen bryggs i Gersdorf, som ligger söder om Berlin. Nära Tjeckiska gränsen. Jag blev glad att jag fick smaka den även i år.

Fast allra först smakade jag brittiska Fuller’s ESB ale. Den är en favorit på Bishop’s Arms i Skellefteå. Mjukt och krämigt skum. Under kvällen slank det även ned en Köstrizer Schwarzbier och till sist en… Ja, vad hette den sista sorten? Även den var en Schwarzbier, men var det en Böhmisches eller vad var det? Jag får fundera en stund. Kommer jag på det är det bara gå in och ändra i texten. Kan det ha varit en Newcastle? Nä…

Sverigebesök

Under festivalen fick jag besök från Sverige. Eller jag och jag. En kompis brorsa kom till stan för att bl a glida runt med sin kamera och fotografera vimlet. Passade fint då att kunna träffas och smaka på lite öl. På bilden ovan fotograferar han exakt samtidigt som jag. Jojo, men vi hade en trevlig kväll.

Förresten, jag tog inga foton av själva festivalområdet. Det kan förklara det något udda bildvalet och avsaknaden av ölmotiv. Lovar bättring till nästa år!

Namnet till trots så tycker jag ändå att ölfestivalen är en ganska så städad tillställning. Jag märke aldrig några aggressiva tendenser eller fyllesång, som svenskarna gärna hänger sig åt. Festivalen höll på mellan den 2-4 augusti: fredag 12-24, lördag 10-24 och söndag kl 10-22. Jag var ju bara där på lördagen, men bodde strax intill. Möjligen att jag senare på natten hörde oljud utifrån, men som sagt i det stora hela tyckte jag folk var glada, tålmodiga och nyfikna.

En bra människomagnet är att prata engelska. De som vill kommunicera dyker upp runt om och oftast får man en intressant pratstund. Även om ölfestivalen är en turistfälla så är den gemytlig och jag rekommenderar den varmt för alla som vill uppleva något nytt – och dricka öl förstås! 😀

Läs mer om ölfestivalen

En smula franskt i allt det tyska

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

Till slut kom (tis-)dagen då det var dags att ta farväl av min sköna tillvaro på Torstrasse. Jag fick förstås stanna trots att lägenhetens rättmätiga invånare kom hem, men då väntade nästa lägenhet – och en katt som heter Stewie – på sin väktare.

Jag hade städat och snyggat till efter mig. Flyttat över mina sängkläder till soffan inför den sista natten och bäddat rent i sängen. När dörren öppnades satt jag inte ont anande på soffan och surfade. Plötsligt var rummen fyllda av ivriga röster, väskor, kramar, kartor och berättelser från La France.

Photo 2013-08-01 20 53 08

Le Chef

Photo 2013-08-01 20 55 24

Salut!

Resan hade gått till Marseille och sedan vidare i området runt Medelhavet. Jag fick veta att det finns en tågstation mitt i ingenstans, men i närheten av Aix-en-Provence. Den heter Gare TGV Aix-en-Provence. Tydligen finns ingen annan bebyggelse i området. Märkligt. Att en flygplats hamnar så avsides är inte konstigt i och med oljudet från motorerna, men en tågstation???

Innan jag hann fundera djupare på detta trycktes en gåva i min hand. En påse franskt gourmetsalt. Å! Jag som är en rätt simpel matvarelse känner bara till ungefär fyra sorters salt: vanligt, flingsalt, havs- och örtsalt. På kökshyllan i min tillfälliga boning trängdes minst 30 olika sorter. Jag hade ingen aning om vilka de var och när man skulle använda dem, men i denna värme behövdes en extra nypa salt till maten för att uppväga de mängder vatten man måste dricka. Jag kände mig glad och liksom upptagen i den rätta ”saltkretsen”.

Un petit soaré

På köksbänken radades upp delikatess efter delikatess. De här grabbarna vet vad ordet vardagslyx innebär!

I en påse fanns ett antal kronärtskockor.
– De här måste ätas upp, sa Le Chef, och DU ska hjälpa oss!! När passar det? På torsdag?

Jag sa ja direkt. Jag hade väl bara ätit kronärtskockor från konservburk tidigare? Ett svagt minne av att mamma kokade färska kronärtskockor någon gång på 80-talet flöt upp i skallen. Däremot kunde jag inte minnas vad det smakade. Om jag ens åt dem! Jag såg fram emot att få prova igen.

Tänk vilken tur jag har med dessa sköna Berlinvänner och deras generösa läggning.

Slit å släp med belöning

Photo 2013-08-01 21 08 24

Kronärtskockorna

Under onsdagen flyttade jag mödosamt mina grejer (en fet resväska på hjul, en tung datorväska med axelrem samt en papperskasse med matvaror) från Torstrasse till Petersburgerstrasse: en promenad på ca 10 min till Alexanderplatz, en U-bahnresa på nästan lika länge, ännu en promenad på fem minuter – och sedan ett förjävla stretande upp till fjärde våningen. Kändes som minst 30 minuter, men det rörde sig väl om cirka 5. Gummiarmar var bara förnamnet! Stewie, det kattkräket, kände inte det minsta medlidande med mig.

På torsdag var jag återigen i gammal vanlig halvsunkig form och tog U-bahn tillbaka till utgångspunkten. Min cykel stod kvar så det passade bra att äta mysmiddag och sedan cykla hem genom den ljumma Berlinnatten.

Le Chef gjorde ingen besviken. Förutom nykokta kronärtskockor fanns det tre olika dipsåser, ugnsstekta potatisklyftor och oliver. Vilken himmelsk måltid!

Jag måste dock säga att det påminde starkt om en kräftskiva, för så mycket skräp det blev! Jag tog ett blad från ”kockan”, doppade det i dipsås och sedan liksom skalade av den halva teskeden ”kött” som fanns på bladet, med tänderna. Ett mycket långsamt sätt att uppnå mättnadskänsla. Fast vem klagar!? Det var en mycket mycket trevlig kväll.