Författararkiv: Ingrid

Likheter Berlin – Norrland

Läste i gårdagens Berliner Morgenpost att tvätteriägarinnan Gerda Scheffler ska bli utknuffad för att ge plats för ännu en ekologisk affär, kedjan Bio-Company. Som det står i artikeln: ”Bio-Company – Die Armen ökologisch korrekt verdrängen.”, det vill säga att Bio-Company driver ut de fattiga – på ett ekologiskt korrekt sätt. Inte politiskt korrekt alltså, men kanske ändå…

För det är gentrifieringen de är så besvikna på. Återigen är det hipsterkulturen som breder ut sig. Vi utlänningar som lägger beslag på billiga lägenheter (de kostar mindre än i Stockholm och det flesta är hyreslägenheter) och vi vill förstås mysa i pittoreska miljöer. Autentiska. Men först vill vi dricka en god cappuccino, mumsa en smarrig pasta, shoppa lite coola grejer och roa oss på en ruffig club. När vi är less på stan åker vi hem till Sverige som om inget har hänt.

hus

Det finns åtskilliga artiklar (som den här) och blogginlägg om denna ”farsot” som breder ut sig i bland annat Berlin, stadsdel för stadsdel. För när en av dem är för trist och ”turistig” drar de vidare till ett annat genuint område och processen börjar om. Eller är det egentligen sanningen?

Hittade en annan artikel som tog upp vad gentrifiering faktiskt betyder, och det är inte hipsters och fulla turister som ”förstör” en stad. Det är snarare sluga investerare som kommer efter och t ex köper upp bostadshus, renoverar och höjer hyrorna. På så vis slängs de fattiga ut och en stadsdel blir hipsvips medelklassens område. För att motverka detta krävs det tuffare åtgärder och en sak som man klubbat igenom i Berlin är att lägga hyrestak på vissa lägenheter.

I veckan antog Berlins senat, på socialdemokratiskt initiativ, ett nytt bostadspolitisk program. Hyrorna för de närmare 300 000 kommunalt ägda lägenheterna ska relateras till betalningsförmåga och får inte överstiga 30 procent av hushållets nettoinkomst. Varannan fri innerstadslägenhet öronmärks för fattiga. 20 000 lägenheter köps in för att fler ska kunna bo billigt. Inom kort väntas ett permanent utförsäljningsstopp av tomter till vinstsyftande spekulanter.
[ Fredrik Persson, Aftonbladet 2012-09-14 ]

Vad har då allt detta med Norrland att göra? Tja, det ser förstås inte riktigt likadant ut där. I Berlin kämpar människor för att få finnas kvar i centrum, i sina egna ”Kiez”, där de kan tjäna en slant på sin verksamhet. Deras stadsdel är deras by, kanske bor de i samma kvarter där de föddes. Gerda Scheffler tycker området behöver ”…ett apotek, en bank och ett tvätteri – och inte ännu en ekologisk affär”.

I Norrlands inland vill man behålla sin service, sina skolor, sin ambulans, sina matvaruaffärer. I landsdelen i stort vill vi ha järnväg, arbeten och fortsatt existensberättigande. Vi vill att de gamla, de arbetslösa, de unga – ja alla – ska kunna skapa sig en dräglig tillvaro och slippa blir mer eller mindre tvångsförflyttade. Det är trots allt samma kamp, även om den har olika orsaker.

Inte undra på att jag älskar Berlin. Norrlänning som jag är.

Brunch på Café Einstein

stolpersteine

Tiden går märkligt fort. För lite mer än en vecka sedan satt jag i trevligt sällskap på Café Einstein för att inta en härlig brunch. Det var en annan skellefteåbo i stan som tipsade mig om stället. Egentligen heter det Café Einstein Stammhaus.

einstein

Fönster mot gatan

Jag fick berättat för mig att Göbbels gett villan som en kärleksgåva till sin hemliga älskarinna Henny Porten (läs mer), men den historien är tydligen inte garanterat sann. Däremot beboddes huset av judar när kriget bröt ut. Utanför ingången finns idag två Stolpersteine för herr och fru Blumenfeld. Georg Blumenfeld dödades 1939 under ett ”flyktförsök” när egendomen skulle tvångsövertas av nazisterna. Lucia Blumenfeld valde (enligt Wikipedia) att begå självmord två år senare, men på stenen står samma sak som på makens.

Oavsett hur de dog så var det ju inte helt otroligt att någon nazist tog över villan, även om det inte var Göbbels. Kåken är stor och ståtlig, för Georg Blumenfeld var bankir. Det förklarar varför han hade råd att bo så ståndsmässigt och varför det ogillades av nassarna. Ja, det är ofattbart att allt detta har hänt! En verkligt dyster del av vår historia.

En Gerhard Richter?

Har de en äkta Gerhard Richter på väggen?

I sjunde himlen

Men jag kom visst bort från ämnet. Jag ville ju skriva om en mumsig brunch. Det fiffiga med Café Einstein är att de serverar frukost hela dagen. Caféet ligger i Schöneberg (ca 8,3 km från där jag bor) och närmaste U-Bahnstation är Nollendorfplatz.

Eftersom jag var hungrig och lite grinig när vi gick från tåget tänkte jag inte på hur området såg ut. Runt 11-tiden, om jag minns rätt, klev vi in genom dörren och det var ganska mycket folk. Vi beställde det som kallas Vitalfrühstück och varsin kanna te. Det vattnades i munnen när jag betraktade min jättetallrik med…

  • avokadokräm
  • ingefärs- och morotsmuffins
  • honung
  • yoghurt med müsli
  • färsk bredbar getostkräm
  • frukt (ananas, melon, jordgubbar, druvor)
  • råkost (morots- och selleristavar)
  • färskost med örter
  • bröd och smör

Av allt detta smarriga var det faktiskt yoghurten som fick ned mig på knä. Kan hända att det berodde på att jag sällan äter det pga mjölkinnehållet, och därför lätt blir salig, eller så var den bara så jäkla god! Dels var den väldigt gräddig och mild i smaken, men sen var den inte kylskåpskall. Det gjorde att aromerna studsade som pingpongbollar i munhålan. När jag sedan toppade det hela med honungen var jag i sjunde himlen. Underbart! Jag åt upp nästan alltihop, utan minsta magbesvär efteråt. Undrar om den finns att köpa i vanliga butiker?

Ett besök i 1930-talets Wien

einstein2

Välkommen!

Jag satt med ryggen åt rummet hela tiden, men det fanns en spegel på väggen så att jag hade viss överblick ändå. När stället gjordes om till café skulle det efterlikna ett typiskt wienercafé med mörka trädetaljer, -diskar, -stolar och -bord. Väggarna var lika crèmefärgade som yoghurten och runda vita glaskupor lyste upp i taket.

Serveringspersonalen bar vita skjortor, svarta byxor eller kjolar samt långa vita förkläden. Lite ”posh” så där, men trevligt. Notan landade väl på en hundring eller ca €12 per person, men det var det verkligen värt.

Rekommenderas. Raaaap!

PS. Jag var tydligen för hungrig för att ha sinnesnärvaro att fotografera min brunch, men du får väl ta mig på orden. DS.

Upptäckter och återupptäckter

Under mina olika perioder i Berlin har jag upptäckt – och återupptäckt – både bra och dåliga saker. Faktiskt mest bra grejer. Inte för att man ligger långt efter här; bara på vissa områden (exempelvis vad gäller internet och den typen av teknologi). Tjusningen med att prova något helt annorlunda än det man är van vid, är ju att man ser livet ur ett nytt perspektiv.

Plötsligt ser jag t ex mer nyanserat på Sverige. Att mycket vi har är så bra att människor i andra länder avundas oss, men vad gör vi? Vi monterar ner alla skyddsnät. Så jäkla dumt! Och sen finns det förstås andra områden, där vi i Sverige känner oss smått heliga. Att det vi gör är bäst. Fast det finns andra sätt som kanske är bättre. Utan att värdera hit och dit eller gå in på djupet är det intressant att se hur det kan fungera i ett annat land.

2016-03-03 13.51.25-1

I Berlin finns mycket vackert att upptäcka

 

En lista på saker

1) Prata i telefon

GI_telefonNär jag precis flyttat till Skellefteå hade alla fortfarande fast telefon och jag kunde sitta och snacka i timmar med olika vänner. Sen började jag maila och messa mer och mer. När jag blev sambo hade jag någon att prata med nära till hands.

Jag köpte en iPhone, det kom appar till den… Ofta kunde jag känna att alltför långa telefonsamtal blev jobbiga. Det fanns ju mycket annat att göra och jag gillar att messa. Snabbt och för det mesta effektivt.

I Berlin är det tydligen gratis att ringa mellan fasta telefoner. Alla har IP-telefoni, vilket troligtvis gör detta möjligt, och allt sammanfaller i en enda månadskostnad.

Hur det än ligger till så har jag under de senaste dagarna haft underbara samtal med tre av mina bästa vänner här. Och långa samtal! Precis som förr. Det har varit ett lyckat substitut eftersom jag legat hemma i sängen så länge. Det värmer hjärtat att jag träffat så härliga vänner här, människor som jag kan prata med om allt och dela både glädje och sorg med.

Det är i synnerhet märkligt i och med att den jag känt längst ändå bara varit min vän i 2,5 år. Senaste tillskottet träffade jag första gången i år!?! Lycka! <3

2) Gå på Posten 

Ja, det hade jag glömt bort hur det var. Jag har skrivit om det förut, men stod vi verkligen så där länge i kö? Och är det egentligen någon skillnad mot att köa vid paketutlämningen på ICA?

Ett av kontoren i Friedrichshain är så litet att större delen av kön – om den är längre än fem personer – måste stå utomhus. Jag tycker man borde kunna möblera om en aning så att kön skulle kunna ringla inomhus, men jag har förstås inte lagt fram den idén. När det väl är min tur är jag för glad för att orka tjafsa. 

3) Kontanter

Det har jag också nämnt förut, men första gången jag skulle ta ut en större summa. Haha, jag var så skraj att bli rånad! Det kan man ju bli när man bara har kort också, fast det känns mycket säkrare. Jag tycker fortfarande det är obehagligt att gå med för stora summor på mig. Oftast tar jag ut €200 per gång och bär bara med mig ca €50 åt gången.

Men något jag har svårt att släppa är kopplingen till kronor. Jag översätter allt! För det mesta med att lägga till en nolla. Det som är skönt då är att det ju blir mycket billigare för att kronan ligger på 8-9.

Men det där med dricks lyckas jag alltid trassla till. Hur svårt kan det vara att lägga på 10%?

4) Språk

Jag är väldigt lycklig över att återupptäcka min känsla och mitt intresse för språk. En och annan har uttryckt hur svårt det måste vara att sakna sitt språk och att inte kunna kommunicera till fullo, men jag släpper aldrig svenskan. Fastän jag inte har så många att prata svenska med här så kommer jag aldrig lägga bort mitt modersmål.

Därför skriver jag på bloggen och försöker hålla igång det i mail m.m. Inte för att jag börjat glömma det, men vissa prepositioner eller småord kan bli lidande när man jonglerar tre språk samtidigt. Även efter denna korta tid.

Angående kommunikationen så är det en fröjd att prata engelska. Jag har inga som helst problem att uttrycka mig. Snarare tycker jag att vissa saker är enklare att uttrycka på engelska. Tyskan är förstås värre, men det är så spännande att lära sig. Som att lägga pussel. En ny bit faller på plats varje dag.

Visst känner jag mig frustrerad och lat. Orkar inte alltid försöka på tyska, men när jag väl kommer igång så är det roligt. Troligtvis skulle jag inte säga så här om den var sämre. Det språk som jag har är trots allt inte längre på nybörjarnivå. Det är ju en helt annan sak.

5) Örtteer

Hostan vill inte släppa sitt grepp. All skit ska ut och jag får tjata och tjata för att bli av med skiten i lungorna. Så kollade jag runt på min hyresvärds tehylla. Vad skådar mitt norra? Hustentee! Tyskarna är för underbara. De har örtteer för allt!

Nu råkar ju C vara skådespelare och sångerska och vet hur Olle ska motas i grind. I ett anfall av förtvivlan för någon natt sedan kollade jag hennes medicinlåda och där fanns preparat för alla krämpor. Till och med en ask med tabletter för bihålorna hittade jag. De kallas för övrigt Nasennebenhölhen på tyska: nära-näsan-belägna-hålorna. Haha! Fast egentligen blir det näsa-närbelägna-hålorna, men ett kul ord likafullt.

Så har jag druckit min första kopp Hustentee. Ska bli intressant att se vad som händer…

GI_badkar

6) Badkar

Åååååå vilken lyx! Om jag bara haft ett läckert skumbad eller en skön badolja. Men skitsamma! Jag har redan legat och marinerat i badet 3-4 gånger – and I love it!

Senaste gången jag hade badkar var 1999, när jag fortfarande bodde på Anderstorp. Tyvärr har jag en susande fläkt i det här badrummet så eventuell musik måste stå på med rätt saftig volym ute i rummet om det ska höras in.

Älskar ändå att bli härligt varm i hela kroppen. Längtar faktiskt efter ett bad nu. Skulle kunna vara klokt för att koka bort lite baciller.

7) Kundaliniyoga

Jag har ju hittat en underbar liten yogastudio, och det är så skönt att glida in där på söndag eftermiddag och köra ett pass innan middag. Tyvärr valde jag att inte gå idag. Jag tvekade länge, men bestämde att jag nog hellre ska försöka komma iväg på tyskalektionen imorgon.

Dessutom tänkte jag gå workshop på lördag den 23/11 mellan kl 10-14. Det finns flera pass per vecka, men kvällstid krockar det med tyskan. Jag hoppas jag hinner komma upp i 10 ggr innan årets slut. Jag får ligga i när jag blivit frisk igen.

Ja, det var ett utval av upptäckter och återupptäckter. Vem vet, kan bli en del 2 längre fram 🙂

Die Zauberflöte

Staatsoper im Schillertheater

Staatsoper im Schillertheater

Jag har sagt det förr, men det blir så knäppt när jag inte har tid att skriva om en sak direkt det hänt. Ju längre tiden går desto mer tappar jag liksom känslan och smaken i upplevelsen. Det är väl något annat som tar vid, men fräschheten går förlorad. Ändå har jag gett mig den på att jag ska få ut några inlägg i efterhand. Igen…

Förra veckan hade jag besök från Sverige och vi hann uppleva en hel del. Förutom de vanliga sevärdheterna testade vi några nya grejer. Ja, det var nytt för mig med. Jag fick i uppdrag att boka biljetter till en opera.

Tidigare har jag sett tre operor, två på Komische Oper och en på Konzerthaus (jag räknar inte avantgardeoperan jag såg på Kino Delphi), men vad skulle jag välja nu? Av någon anledning visste jag att flera av operahusen i stan skulle sätta upp Trollflöjten. Varför de bestämt att göra det i princip samtidigt vet jag inte, men jag valde den version där det fanns biljetter. Alltså blev det Staatsoper im Schillertheater.

Café Mardröm

Vi kom till området i god tid innan med avsikten att hitta ett mysigt fik att vänta på. Jo tjenare!! Det var det absolut tristaste delen av Berlin jag sett hittills. Vi fick gå en bra bit tills vi hittade ett ställe och snacka om bottennapp. Det var en restaurang med anor från sent 1980-tal.

Ett äldre par verkade driva Café Oper, som det råkade heta. Damen ifråga hade den mörkaste och raspigaste sönderrökta röst jag hört. Det luktade sunkigt askfat i hela lokalen, kakan jag beställde hade ett segt skinn (knappast dagsfärska bakverk!) och kaffet var kallt blaskigt bryggslafs. När jag dessutom kände att kaffekoppens öra inte var rent fick jag rejäl ståpäls.

Något med atmosfären gav mig riktigt dåliga vibbar och jag ångrade direkt att vi gått in där. Men vad hade vi för val? De alternativa caféerna låg ännu längre bort enligt min kartapp. Så jag fick lov att härda ut, men när vi väl gick därifrån drog jag en suck av lättnad. (Bör tilläggas att både mannen och kvinnan var ganska snälla, men jag kände obehag där. Vet inte varför det var så starkt.)

Klassisk opera

Schillertheater var inte så imponerande som de andra operalokalerna jag sett, men helt okej. Innan det började sippade jag på ett glas crèmant eller sekt (eller vad det nu heter). Samtidigt studerade jag människorna. Det fanns både äldre och barn med föräldrar. En intressant och bred mix. Själva operaföreställningen var väldigt klassisk, och nu läser jag att kulisserna var skapade med inspiration av Karl Friedrich Schinkels original från 1816. Stjärnhimmeln som visades när Nattens drottning gjorde sin berömda aria är nästan lika berömd som musiken.

Musiken är förstås fantastisk! Det var därför jag valde Trollflöjten. Jag ville verkligen uppleva den ”live”, och sångarna var otroligt duktiga. Tre småkillar sjöng som änglar och den stora basen, Jan Martiník , mullrade så det kändes i luften. Det var jättehäftigt att höra hur rösten fyllde hela hans bröstkorg och kropp och hur klangen skapades.

Vid paus hade jag mjuknat och när det var slut var jag salig. Applåderade så hårt och länge att en av mina silverringar fått jack av de andra ringarna.

Tyvärr tycker jag de hade rätt dåligt programblad, men det fanns ett större och dyrare. Här kommer i alla fall alla medverkande, samt upphovsmän/-kvinnor:

MUSIKALISCHE LEITUNG Wolfram-Maria Märtig
INSZENIERUNG August Everding
BÜHNENBILD NACH KARL FRIEDRICH SCHINKEL Fred Berndt
KOSTÜME Dorothée Uhrmacher

TAMINO Stephan Rügamer
PAMINA Anna Prohaska 
PAPAGENO Gyula Orendt
PAPAGENA Sónia Grané
KÖNIGIN DER NACHT Anna Siminska
SARASTRO Jan Martiník 
SPRECHER Raimund Nolte
MONOSTATOS Michael Smallwood
1. PRIESTER Jonathan Winell
2. PRIESTER Raimund Nolte
1. DAME Carola Höhn
2. DAME Annika Schlicht
3. DAME Constance Heller
1. GEHARNISCHTER Jonathan Winell
2. GEHARNISCHTER Grigory Shkarupa
DREI KNABEN Aurelius Sängerknaben Calw

Om du har vägarna förbi Berlin se ”Die Zauberflöte”, men fika innan du åker dit. Alternativt kan du hoppa av vid Savignyplatz och mysa där. Det är inte alltför långt att gå till Ernst-Reuter-Platz och Bismarckstrasse – men det är garanterat värt besväret!

______________

PS. Glömde helt att tacka bästa E för biljetten! En annan fick ju glida in gratis på operan. Snacka om lyx. Och jag uppskattade det på alla tänkbara sätt. Tack för upplevelsen! DS.

Reportaget

"Theodor skapar konsten i Berlin" blev titeln.

”Theodor skapar konsten i Berlin” blev rubriken. I min version var den ”Satsar på konsten – i Berlin”. Inte riktigt samma sak, men det funkar.

Ibland måste man få göra ett skrytinlägg. Jag har ju försökt hitta möjligheter att tjäna pengar på skrivandet. Även om jag inte hittat något övergripande sätt ännu, så har jag fått vissa mindre uppdrag. Genom en fin kontakt på Norran i Skellefteå blev jag lovad en plats i tidningen om jag kunde hitta en konstnärlig Skelleftebo i Berlin.

Ja, tanken var förstås att göra ett reportage om henom. ”Vilken tur”, tänkte jag, ”…att jag precis lärt känna Theodor Johansson!” När jag presenterade idén för alla inblandade var det idel tummar upp och jag skred till handling.

Att intervjua någon är spännande, läskigt och roligt. Jag är glad att jag fick öva på tålmodiga Theodor. Många frågor var förstås självklara. Vem är han, var kommer han ifrån och vad vill han göra i framtiden.

Men det fanns också utrymme att bli mer personlig. Jag tyckte det kändes märkligt att ställa den typen av frågor när man inte känner varandra så väl. Fast i rollen som ”reporter” är ju ”det mesta tillåtet”. Så jag frågade!

”Gaykonst” möter heteronormen

Vissa av Theodors motiv visar män, ensamma eller tillsammans, och det finns en spänning mellan dem eller gentemot betraktaren. Det fick mig att undra om det finns en speciell ”gaykonst”, samtidigt som jag kände mig knäpp som ens ställde frågan. Skulle man ställa sådana frågor till exempelvis en man som målade kvinnor på liknande sätt? Nä!

Ändå är det intressant. Det handlar om bildspråk och vad betraktaren tolkar in i motiven. En kommunikation som uppstår. Och detta är väldigt tydligt i Theodors bilder.

När man som jag är en del av den sk ”heteronormen” känns frågan fördomsfull samtidigt som nyfikenheten är stor över hur andra människors verklighet ser ut. Jag hoppas jag lyckades balansera det där på ett bra sätt, även om det bara nämns lite i förbifarten.

Positiva efterverkningar

Det jag känner mig mest stolt över med reportaget är att en läsare visst kontaktade Norran och erbjöd Theodor en utställning. Ja, att få ställa ut i Skellefteå alltså. När jag meddelade honom det svarade han att det länge varit en dröm för honom. Om jag hjälpt till att förverkliga en dröm för en annan människa gör det mig innerligt glad.

Tack till Emilie på Norran som  hjälpte mig att förverkliga mitt första reportage!

Läs reportaget som pdf (2,2 Mb)

Deutsch lernen

IMG_2045

”Den som vill att världen ska förbli som den är, vill inte att den ska förbli.”
Det var kul att kunna översätta, men jag vill lära mig ännu mer tyska.

Första tyskalektionen hos Kapitel Zwei avklarad! Jag var nervös att jag inte skulle hänga med, och att alla andra skulle vara mycket bättre än jag. I början var vi lite osäkra allihop, men efter pausen tinade vi upp. Det är en härlig blandning av nationaliteter – nio personer – och vi kommer ifrån Sverige, Spanien, Mexiko, Danmark, Indonesien, Polen, Kazakstan, Tjeckien och Ukraina. Jag blev glad att det fanns en dansk med och vi fick prata om både Jantelagen, Aksel Sandemose och Dronningen.

Hur förklarar man Jantelagen på tyska? Ganska utmanande. Dansken pratade en något mer avancerad tyska så det gick till slut. Googlade precis, så nu vet jag att boken om Jante heter Ein Flüchtling kreuzt seine Spur (En flykting korsar sitt spår). Bra att veta till nästa lektion.

Det är intressant hur människor kan vara duktiga på olika sätt. Polacken och dansken kunde båda många ord som jag inte direkt har överst i högen. Ändå kände jag att jag lärt en del när det gäller meningsbyggnad.

Viktigast är dock att snabbt hitta en annan väg när man kört fast. Om man inte hittar orden får man försöka förklara på ett beskrivande sätt. Om jag t ex inte vet vad hund heter gäller det att hitta på något om husdjur som går i koppel och säger voff.

Jag ska fortsätta i gruppen och vi ses måndagar–torsdagar kl 18–21 under november. Det blir bara tre av fyra veckor för mig, eftersom jag hade besök förra veckan. Lär bli ett och annat inlägg om det när inspirationen rinner till.

Till sist måste jag nämna att det var skoj att försöka översätta ”teflonminne” till tyska. Jag fick jobba en stund innan lärarinnan fattade. Hoppas hon inte glömmer min förklaring. Haha.

Jag klarade testet!

leaves

Sedan jag kom till Berlin har jag sökt några så kallade ”riktiga” jobb. I första hand på företag som har engelska som sitt språk. Mailade ett ställe som jag gärna skulle vilja arbeta på, men jag tror inte mina chanser är så värst stora. Istället har jag hittat ett svenskt-tysk företag som erbjuder sina kunder copywriting och översättningar.

Redan för någon månad sedan var jag i kontakt med dem. Då sökte de en person som kunde bli föreståndare eller kontorschef för Berlinkontoret. Inte min grej, men jag lade företagsnamnet på minnet.

I ett mailsvar fick jag sedan i uppdrag att testöversätta en text till engelska. Det är ju lite ovanligt, eftersom man oftast översätter till sitt eget språk. Fast det borde kunna ge en bra bild av mina engelskakunskaper. Idag fick jag svar. Min översättning är godkänd!!

Nu ska jag som nästa test skriva en ”reklamartikel” för ett känt klädmärke – på engelska. Känns väldigt spännande detta!

Nästan som egen

Det jag tycker bäst om med det här sättet att arbeta är att jag nästan är som en frilansare eller egen företagare. För att ta på sig skrivuppdrag loggar man in på deras sajt och väljer det som passar en bäst.

En fara är dock att jobben kan variera. Om man har otur finns bara jobb som ger 250 kr i lön. Finns det istället större jobb, som tar längre tid, borde man kunna tjäna mer.

Frågan är hur många jobb man behöver göra per månad för att få ihop till en stabil inkomst? Måste man göra ett nytt jobb varje dag blir det stressigt. Större jobb kräver ju också längre tid. Det innefattar ju en del research för att det ska bli ordentligt gjort. Ja, vi får se. Till en början är det ett intressant extraknäck jag kan roa mig med på kvällar och helger.

Nivå B2,2

Inte nog med det. Idag fick jag också veta på vilken nivå min tyska ligger.

Jag mailade ett ställe som håller intensivkurser i tyska för att ta reda på när nästa kurs börjar. Svaret blev – idag! Men jag får ju besök den här veckan och kan omöjligt avsätta 3 tim fyra dagar för tyskastudier, hur välbehövligt det än kan vara. Kanske jag får gå en specialare på tre veckor eller så får jag skjuta upp det till december.

Svaret på testet då? Jo, jag låg tydligen på B2,2. Vad den där extra 0,2:an betyder vet jag inte, men enligt förklaringen innebär det att jag hanterar tyskan bättre än genomsnittet. (Bland de som inte har tyska som modersmål alltså.)

Om man ligger på nästa nivå (C1) börjar man komma upp i flytande, men där är jag inte än. Jag kan prata bättre och bättre, men når ofta den där väggen som bara inte går att komma runt.

Hoppas få lära mig den grammatik jag glömt bort och få flyt på snacket. Sen är det bara öva, öva, öva. Tror bestämt jag skrivit detta förut 🙂

Filmtajm

Efter jag-vet-inte-hur många dagar i ensamhet träffade jag äntligen en vän igår. Det var sååå skööönt att träffa en människa som jag känner. Hon håller på att renovera köket så vi började med att kolla in det. Såg finfint ut, tomt förstås. Bara det stora kylskåpet stod mitt på golvet.

När jag kom hade jag köpt med mig en knippe tulpaner och brownies. Tyckte hon behövde uppmuntran, av olika anledning.

I vardagsrummet har hon en, i mina ögon, stor platt-tv och vi har kollat på film på den ganska ofta.

FILM 1 – Brave

När jag kom hade hon precis satt på filmen Brave. Vet inte det svenska namnet (”Modig” verkar det vara), men den är tecknad och handlar om en skotsk prinsessa som är uppfriskande självständig och vägrar att gifta sig. Sen sker en hel del förvecklingar och det var spännande emellanåt.

I det stora hela var det en överraskande modern Disneyfilm, om främst relationen mor-dotter.

FILM 2 – Les Misérables

Under tiden vi tittade på ”Brave” tryckte vi i oss kakor och te i stora lass, men innan nästa film kändes det som att det fanns ett behov av mat.

Vi beställde från en indisk restaurang, som gör hemleveranser. Lyxigt med storstäder!!

Nästa rulle fick, lite otippat, bli musikalfilmen Les Misérables från 2012.

En kavalkad av kända skådespelare, som jag inte visste kunde sjunga, fyllde duken/tvn. (Jag skulle gissa att Baz Luhrmann startade något med sin Moulin Rouge från 2001, där Ewan McGregor och Nicole Kidman sjöng för full hals.) Fast Hugh Jackman verkar ju kunna allt!

Däremot visste jag inte att Russell Crow kunde sjunga – eller Anne Hathaway. Amanda Seyfried som Cosette var inte helt oväntat i och med framgången i Abba-filmen Mamma Mia.

Anne Hathaway gör för övrigt en tårdrypande tolkning av I Dreamed a Dream i filmen. Jag var riktigt berörd och jag förstår faktiskt inte hur man kan sjunga och samtidigt förmedla så där starka känslor. Min hals skulle snöras ihop, men det finns väl en teknik för det också.

Sen måste jag säga att jag också blev berörd av Russel Crows röst. Jag tyckte först att han var en halvdan sångare, men det är något med röstens fyllighet och djup. Han har en klang eller vad det är som suger tag i en.

När en man som normalt har en mörk stämma sjunger högre toner uppstår en slags bräcklighet som blir väldigt rörande. Det Crow saknar tekniskt tar han förstås igen i skådespeleriet. Se bara i detta klippet. (OBS! Spoiler.)

Däremot blev Hugh Jackman faktiskt jobbig att lyssna på till slut. Han har den vanliga musikalbräkande rösten, en smula vass och med ett stundtals påfrestande vibrato. Men han är ändå imponerande.

I det här klippet från Oscarsgalan får man se och höra alla sjunga samtidigt. Maffigt!

FILM 3 – Hawking

När den goda indiska maten var uppäten, valde vi en sista rulle. Det blev Hawking om snillet Stephen Hawking med fantastiske Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

En mycket intressant film om en intressant människa. Stephen Hawking har inte bara kommit på hur universum började (eller vad det nu var?) han har även trotsat sin egen död.

När han fick sin ALS-diagnos räknade man med att han hade 2 år att leva. Han var då 21 år. Idag är han 71 år och lever vidare trots att han är i det närmaste totalförlamad. Han kan bara röra musklerna i högra kinden för att på så sätt styra sin dator. Tydligen skrev han sina memoarer på det viset.

Det enda i filmen som var dåligt var den fejkade intervju med Nobelpristagarna Arno Penzias och Robert Wilson. Det kändes så oäkta. De skulle verka lite tafatta och inte direkt mediatränade, men det blev bara styltigt och spelat. För mig förstörde det stämningen i filmen.

Nu får det räcka. Som slutkläm vill jag rekommenderar alla tre filmerna, men av helt olika anledningar. Bara se dem!

Svenskar i Berlin

heart

Jag är så glad för jag har funnit en ny vän i Berlin. Han är för övrigt också från Skellefteå. I förrgår träffades vi för att jag jobbar på en artikel om honom. Den ska så småningom komma i Norran (Oiiiiiihiiiii!). Det känns roligt att få skriva om en vän, som dessutom är väldigt intressant, och sen veta att människor ska få läsa det. Jättekul!

En sak som jag insåg var spännande med att vara reporter var att jag kunde ställa vilka frågor som helst. Frågor som man kanske inte ställer innan man lärt känna någon bättre. Man får vara nyfiken och gräva lite.

Jag nosade inte direkt djupt och okänsligt, hoppas jag, men det fanns en och annan fråga som jag troligtvis inte skulle ha ställt utan ”ursäkten” med artikeln. Som tur var verkade vi ha haft lika skoj båda två!

När jag var ute med cykeln senare igår stötte jag på en kvinna som sålde stadsmagasinet Zitty mitt på gatan. I Zitty står det mesta i nöjesväg. Jag brukar kolla den på webben, men något fick mig att stanna till.

Kvinnan behövde kolla växel och pratade på om allt möjligt. En annan kund dök upp och jag insåg att försäljerskan hade en välbekant brytning. Hon kom tillbaka till mig och då frågade jag.

Jo, hon kom från Sverige! Från Skara. Fast hon hade bott i Berlin sedan före murens fall.

Vi pratade först på svenska, men när en annan kvinna kom fram för att köpa tidningen slog vi över till tyska. Jag fick veta en hel del om hennes liv och att hon kallades – Inka.

Hennes råd till mig var:
– Följ alltid ditt hjärta. Gör det som du tycker är roligt. Det finns alltid vägar du kan gå för att följa glädjen.

Människor som bryr sig

Så plötsligt ser jag ännu tydligare vilken typ av människor som söker sig till den här staden. Och jag förstå varför.

Det finns en slags tolerans här som man antingen kan se som att folk är totalt ointresserade av andra än sig själva – eller som att det finns en stor frihet för alla att vara den de verkligen är.

Jag tror mer på det senare, för jag ser nämligen att människor bryr sig om varandra.

I Kreuzberg ligger för tillfället ett slags flyktingläger. Vid Oranienplatz har man satt upp ett antal tält och en stor skylt där det står att man ogillar landets flyktingpolitik och detta är ett sätt att protestera emot den. Om flyktingar verkligen bor där dygnet runt vet jag inte, men bara idén är värd respekt.

I kvarteren är originalen välkända och ofta omtyckta. Man ogillar när de eventuellt tvingas flytta pga höjda hyror, och kämpar också emot den utvecklingen, något som för övrigt ”hipsters” som jag sabbar genom att flytta hit.

I mitt hyreshus hälsar alla på varandra och byter kanske ett ord vid hissen. Det finns förstås de som försöker vara coola, eller karriärstyper som är affärsmässigt kyliga, som i alla storstäder, men jag tycker mig se en oväntad värme mellan människor.

Inte minst mannen på Arbeitsagentur som försökte lugna mig när jag var stressad över min ekonomi. Bara att han tog sig tid, lade handen på min arm och brydde sig om mig gjorde mig glad och förvånad.

De enklaste sakerna är de bästa i livet. Så bry er om varandra! <3

Geduld

Ja, vad ska man säga? Ibland undrar jag hur mycket av stressen i dagens samhälle som kommer utifrån. Det är klart att det finns ett yttre tryck; att vi ser och läser hur saker försämras och att människor lider. Men är det sakerna i sig själva som orsakar stressen, eller är det våra tankar om och känslor för dem?

Jag insåg i lördags att de utbetalningar jag fått av min a-kassa varit septemberpengar och under oktober hade noll och intet trillat in. Man kan ju undra över hur dålig koll jag har på min ekonomi, men jag hade en liten buffert innan, och utan wifi och Handelsbankens fina app har jag inte kollat saldot lika ofta som förut.

När jag upptäckte att pengarna frusit inne fick jag panik. Det är en sak att vara medellös i Sverige, men ensam utomlands… Det var läskigt. Trots att jag försökte att lugna mig så fanns ändå en inre oro.

Och sen väntan. Det måste bli måndag för att jag skulle kunna få svar på mina frågor. Vad hade gått fel? Satt felet i Sverige eller i Tyskland? Var det jag som var fel eller hade myndigheterna dabbat sig?

Till slut får jag veta att det berömda dokumentet U009 ännu inte kommit a-kassan till handa. Jahapp.

”Lugn, Frau Carlsson”

"Inget ego, inga bekymmer."

”Inget ego, inga bekymmer.”

Slängde mig på cykeln och rullade mot Arbeitsagentur. Adrenalinet pumpade i takt med pedalerna, medan jag försökte tala mig själv till rätta. Tagga ner, tagga ner!

Kön var obefintlig och jag fick snabbt komma upp i väntrummet. Där övade jag mig på det jag skulle säga. Vilka fraser som funkade bäst med min halvdana tyska.

Till slut kom en man och ropade upp ”Frau Carlsson”. Han var inte så lång, hade skogsgrön skjorta, som matchade ögonen, samt grå byxor. Det korta håret var gråsprängt och han hade fyrkantiga bågar på glasögonen.

Nästan direkt jag öppnade munnen lade han handen på min handled.

– Lugn Frau Carlsson. Lugn. Inte vara upprörd.

Sedan tog han lugnt och metodiskt tag i ärendet, benade ut det, medan han samtidigt berättade om sin polska fru, konstaterade att Sverige kanske inte varit så ”neutralt” under de där onämnbara åren mellan 1939-45 samt att det var synd om spanjorerna som kom till Tyskland utan att kunna ett ord tyska.

– De talat långt ifrån så bra tyska som Ni.

Han nämnde också hur det var att leva under diktatur. Att han haft ögonen på sig och att det funnits en akt om honom i Stasiarkivet.

Samtidigt som han berättade detta hann han också gå igenom datorn, se vad som skrivits om mig och att ett fel var att man glömt lägga till c/o i adressen. Det kunde vara en viktig detalj i sammanhanget. Att det inte gått att registrera mig ordentligt.

Det av mig utskällda dokumentet U009 hade gått iväg. Så sent som den 22/10, men dock.

– Sie müssen ein bisschen Geduld haben.

Ja, jag behövde – återigen – ha tålamod. Myndigheternas kvarnar mala långsamt.

När jag kom ut i blåsten igen kunde jag inte låta bli att le. Jag styrde cykeln längs med Rudi-Dutschke-Strasse och hade svårt att hålla mig från att skratta högt.

Jag tänkte också på vad min tepåse talat om för mig i morse: ”Kein Ego keine Probleme.”

Ja, hur skulle våra liv se ut utan denna ständiga kamp med vårt skräckslagna ego…