Författararkiv: Ingrid

Förnuft eller känsla?

Jag sitter med mitt manus och funderar på nästa steg. Imorgon är det inlämning och jag oroar mig givetvis. Något som blivit tydligare med tiden är konflikten mellan förnuft och känsla. Hur bygger man en historia, genom noggrant förarbete eller i kreativt flow? Eller hur kombinerar man dem på bästa sätt?

2017-01-12-19-51-05-1

Kan jag gå på känslan?

Problemet är att inspirationen till min berättelse kommer från något självupplevt. Jag trodde det kunde vara enklare som nybörjare, men det är snarare som om fantasi och verklighet hamnar i konflikt.

Som jag förstått det ska allt manusarbete föregås av en strukturerande fas. Man samlar in material och fakta, man skapar skelettet till storyn, man utforskar karaktärerna. Först när det jobbet är gjort är det dags att börja skriva.

Då ska manuset liksom ”skriva sig självt”, för då vet man vart man ska. Ha! Jag kommer på mig själv att tänka: Vad vill den här figuren i den här scenen? Ger jag ut för mycket eller för lite information? (Säkert det senare.) Och fungerar min huvudkaraktär? Alls!?

Det är förstås till stor del nerverna som dallrar, men jag har återigen hamnat i konflikten mellan struktur/förnuft och fantasi/känsla. Jag är i grund och botten en intuitiv känslomänniska. Jag har förlitat på att den sidan ska föra mig rätt, men kan jag helt lita på min fantasi? Om jag inte gjort ett ordentligt förarbete?

Eller är jag innerst inne bara rädd för att berätta historien för andra? Det är det mest troliga svaret, och varför tvivlet gnager idag. Imorgon kommer 6 personer ta del av mitt ”verk”. Brrr…

Måndagsinspiration med J K Rowling

Inte alla kan – eller behöver – bli så otroligt populär och framgångsrik som J K Rowling är. Hennes böcker om Harry Potter har sålts i mer än 400 miljoner exemplar över hela världen. En bråkdel av det skulle räcka för att kunna leva ett gott liv på sitt skrivande. Men vilken spännande berättelse det är, att veta hur det hela gick till!

För att jämföra så har Astrid Lindgrens böcker sålt i drygt 145 miljoner exemplar. Det är inte kattskit det heller. Snarare en stor bedrift, speciellt under en tid utan internet och moderna marknadsföringskanaler. (Eller kanske just på grund av avsaknaden av desamma?)

I helgen snubblade jag över ett flertal dokumentärer och intervjuer med Joanne Rowling. Eftersom jag är ett stort Harry Potter-fan blev jag alldeles fascinerad av historien.

Visste du att 12 förlag tackade nej till den första boken? Eller att man ville kalla henne ”J K” istället för Joanne, så att pojkar skulle vilja läsa böckerna?

Ingen kunde dock förutspå den enorma popularitet och genomslagskraft som böckerna skulle få. Inte ens Joanne själv. Ändå anade hon något. En röst sa henne att när väl ett förlag nappat – då skulle resten lösa sig. Amen och halleluja!

Samtal med Oprah

Förutom dokumentären nedan (från 2001) kan jag rekommendera samtalet med Oprah. Tänk att det kan ta tid att vänja sig vid att ha mycket pengar! Båda kvinnorna förvånas fortfarande över att de inte behöver välja; om de hittar något de gillar kan de köpa båda. En reflektion som stannade hos mig av någon anledning…

 

Ingen trodde att barnböcker kunde nå dessa höjder innan Harry Potter. Än mindre de som skrivits av en kvinna. Förlaget bad J K Rowling att behålla sitt vanliga jobb som lärare. Idag har varenda unge (och vuxen) läst böckerna.

Så visst sjutton händer det mirakler på vår jord!

Weissensee

2017-02-16-14-57-40

Äntligen kom jag mig ut i friska luften. Vädret har varit exemplariskt i några dagar, men jag har inte tillåtit mig själv att njuta av det. Inte ens en liten promenad har jag unnat mig. Därför var det trevligt att både få se solen och en ny del av Berlin igår.

Stadsdelen Weissensee blev känd i Sverige genom tv-serien med samma namn. Den handlar om främst familjen Kupfer och deras liv i DDR på 1980-talet. Berättelsen rör en period av Berlins och Tysklands historia som jag inte visste så mycket om. Därför var de tre säsongerna lärorika, och jag upplevde allting som väldigt autentiskt. Speciellt de första sex avsnitten var mycket bra.

I tv-serien bor familjen Kupfer i Weissensee. På den tiden hade många av regimens högt uppsatta sina hem här. De fina villorna och husen står kvar, och min känsla är att stadsdelen fortfarande hyser höginkomsttagare. Hur många av dem som är politiker är dock svårt att gissa.

2017-02-16-14-58-32

Sommartid badar folk i sjön. På vintern verkar den mest vara ett tillhåll för sjöfåglar. Ett gäng ”Kalle Ankor” knatade runt på stranden. Men trots att nästan hela sjön var isbelagd var det stora flertalet ankor ute och plaskade där de kom åt.

Tydligen kan man åka skridskor på isen, när det varit kallt tillräckligt länge. De senaste dagarna har termometern visat på nästan +10 grader, så tidningarna har varnat för att ge sig ut på Berlins sjöar. Givetvis finns det dårar som ska testa i alla fall. Weissensee är kanske inte djup, men vem vill ta reda på det – nu? Galningar!

På ena sidan av Weissensee ligger restaurang Milchhäuschen, en krog med anor. I nuvarande skick har den varit i drift sedan 1990-talet. Jag fick mig en bit i magen och en trevlig stund med en annan norrländska. Alltihop gav mersmak. I sommar tar jag nog cykeln hit för ett dopp.

 

La La Land

lalaland

Filmen påminner om Singin’ in the Rain med Gene Kelly och den nyligen bortgångna Debbie Reynolds. Här regnar det inte, men folk dansar och sjunger i samma anda. Inledningsscenen är som att hamna mitt i ett virvlande nystan av spunnet socker. Den färgglada flörten med 1950-talets stora Technicolorsuccéer fungerar, men berättelsen tränger inte ner på djupet.

Det ska säkert vara så, för filmen handlar om drömmar. Mia (Emma Stone) drömmer om att bli en framgångsrik skådespelare. Hon jobbar på café, men springer på auditions så fort hon har möjlighet. Sebastian (Ryan Gosling) drömmer om att återupprätta jazzen till sin forna glans genom att öppna sin egen jazzklubb.

Två gånger, innan de äntligen pratar med varandra, korsas deras vägar. De dras till varandra och det är som om mötet är förutbestämt. Så är det ibland; vi möter dem vi behöver möta för att kunna nå våra drömmars mål. (Inte sällan bara för det syftet.) Mia och Seb blir förälskade, och stöttar varandra i jakten på lyckan och på att lyckas.

 

Historien är lättsam, glad och rolig, om än med tillfälliga molntussar på en annars klarblå himmel. Att det är en ”modern” musikal känns dock för mycket sagt. De har lånat från äldre förlagor. Jag har alltid älskat den sortens filmer, speciellt de med Gene Kelly, så för mig blir det ett kärt återseende.

Och drömmarna då? Även om man fick det man ville ha går inte allt i uppfyllelse. Livet blir inte sämre för det. Bara annorlunda. När – eller om? – drömmarna blir uppfyllda, kan man ändå känna vemod och ånger för att det blev som det blev. Om om inte hade varit…

Regissören Damien Chazelle är en nykomling, men jag hoppas få se fler filmer av honom i framtiden. La La Land är en skön feelgoodfilm med igenkänning; alla kreativa människor slåss med rädslan att misslyckas och bli utskrattade.

Det gäller att aldrig ge upp! Aldrig sluta tro att allting är möjligt.

. . .

FAKTA:
La La Land (2016)
Genre: Romantisk musikal/dramakomedi
Regi: Damien Chazelle
Manus: Damien Chazelle
Medverkande: Emma Stone, Ryan Gosling m.fl.
Land: USA
Åldersgräns: Från 7 år
Längd: 128 min
Betyg: 3,5/5

Skrivprocessen

2011-02-07-15-55-27

Före…

De somrar jag gick sångkurs i Stormark lärde jag mig hur mina kreativa processer brukar se ut. I början är allt kul och det går lätt. Sedan kommer tvivlet och prestationskraven krypande. Jag måste ner i geggan och vända. Efter det går det uppåt igen för att sluta ”på topp” med konserterna. I skrivandet ser jag samma kurva. Säkert inget unikt, men intressant att upptäcka.

Veckan har känts tungjobbad. När jag insåg att karaktärsporträtten lämnade mycket att önska gick luften ur mig, Det kändes som att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Jag hade ju sett fram emot att bara få ”ösa på” och – äntligen – skriva berättelsen.

Förarbete är inte min grej. Som när man ska måla om något. Allt det där slipandet, skrapandet och putsandet är så trist. Jag vill ju svepa med penseln i stora schvungiga drag!

Kommer ihåg då jag höll på och sydde mer regelbundet. Jag gjorde förarbetet på en höft; ritade av mönster, klippte, nålade. Oftast slutade det med att jag sydde som en galning för att få se det färdiga resultatet. Ibland blev det bra, men ofta bidde det gräsligt och ”plagget” blev liggande i en låda.

2011-02-04-22-42-10

…och efter

Jag antar att jag är sån; så jäkla nyfiken på att se hur det kommer bli. Gäller för övrigt mitt liv också, inser jag i skrivandets stund. Jag kan vara bra på att njuta av nuet, men så kommer det där suget. Var kommer jag vara då? Vart är jag på väg? Kommer jag att vara där jag vill vara? Kommer jag att nå mina drömmar?

Att längta är väl mänskligt helt enkelt.

Just suget efter att nå mina drömmar blir starkare dag för dag. Antar att det har med tiden att göra. Vem vet hur länge man får stanna på den här jorden? Eller hur länge man vill bli kvar…?

Säkert har det också med längtan efter att skapa något att göra; få manuset klart, skriva ut det och bläddra igenom det. Att kunna säga – det här har jag skrivit!

Ja, till den dagen längtar jag.

Genius

genius

Det förvånar mig att jag inte skrivit om så många filmupplevelser tidigare, men jag har ju låtit bloggandet sova i omgångar. Filmen Genius med Colin Firth och Jude Law i huvudrollerna, var en av Berlinalefilmerna jag såg i fjol. En välgjord film om en förvisso manlig, men ändå annorlunda vänskap.

Jag förtydligar ”manlig”, för det är ett mycket vanligt tema på bio. Manliga vänskaper porträtteras om och om igen. Ändå känns det nytt den här gången. Det beror på att det inte bara handlar om två män, som råkar vara otroligt olika som människor, utan det handlar om relationen mellan en författare och hans redaktör.

Jude Law spelar den passionerade och levnadsglada författaren Thomas Wolfe. Colin Firth är hans motsats, den precisa och försagda förlagsredaktören Max Perkins. Tillsammans tar de sig an Wolfes verk. En av böckerna har ett manus på mer än 5000 sidor! Det är en uppgift av enorma proportioner och ändå fortsätter Wolfe att lägga till sidor under tidens gång.

Det är kontrasten mellan författarens behov av konstnärlig frihet, och vikten av att paketera verket så att läsarna klarar av att ta emot det, som är fascinerande. Vi får följa arbetets förlopp och se Perkins oro över uppgiften. Kommer han förändra och därmed förstöra verket under processen? Denna osäkerhet, samt spänningarna mellan männen, ger historien dess nerv.

De mer framträdande kvinnorna i berättelsen är Perkins fru Louise (Laura Linney) och Wolfes älskarinna, Aline Bernstein (Nicole Kidman). Tyvärr är deras medverkan ganska så perifer. Bernstein är den uppmuntrande musan och mrs Perkins ser till att hålla ihop hem och familj. Det gamla vanliga, men förstås oerhört välspelat.

Jag tycker det är underligt att det varit så tyst om filmen. Den är ett litet mästerverk.

Måste dock fnissa åt att dessa två uramerikanska karaktärer spelas av engelsmän. Kunde inga amerikaner fylla rollerna med liv? Det är något alldeles speciellt med brittiska skådespelare. De har ett djup och en skicklighet som är unik.

Utöver dem är förstås Kidman från Australien, och Guy Pearce (F. Scott Fitzgerald) har också vuxit upp där. Internationellt team minsann.

Om du snubblar över filmen tycker jag du ska titta på den. Jag lovar att du får en fin upplevelse.

. . .

FAKTA:
Genius (2016)
Genre: Drama
Regi: Michael Grandage
Manus: John Logan (efter en bok av A. Scott Berg)
Medverkande: Colin Firth, Jude Law, Nicole Kidman,
Laura Linney, Guy Pierce, Vanessa Kirby m.fl.
Land: USA/Storbritannien
Åldersgräns: Från 15 år
Längd: 104 min
Betyg: 4/5

Berlinale 2017

2016-02-17-15-25-31-1

I måndags släpptes biljetterna till årets Berlinale, Berlins egen filmfestival. Tidigare år har jag och en god vän köat IRL eller vid datorerna för att sedan njuta av fantastiska berättelser i biomörkret. Men i år blev jag besviken på utbudet.

Efter att ha tagit mig igenom hela programmet hittade jag få filmer som kändes spännande. Finns det inga bra filmer som släppts vid årskiftet eller är på gång inom en snar framtid?

Förutom sprillans nya T2 Trainspotting (som kommer på bio hursomhelst) valde jag ut två filmer som jag kunde tänka mig att se: Final Portrait om konstnären Giacometti (Geoffrey Rush) och dramakomedin The Party. Dessutom kommer svenska filmen Sameblod att visas tillsammans med liknande filmer inom klassen ”NATIVe – Indigenous”.

Tidigare år har vi sett fina filmer som Mr Holmes (2015) med sir Ian McKellen i huvudrollen, och Genius (2016) med Colin Firth och en superb Jude Law. Även filmer som Kvinnan i guld (Woman in Gold, 2015) med dame Helen Mirren, och kusliga Ensam i Berlin (Alone in Berlin, 2016) med Emma Thompson och en otroligt stark Brendan Gleeson, lämnade sina spår. Tänker på dem än idag!

Jag tror faktiskt jag hoppar över årets festival och satsar på de vanliga biograferna istället. Finns så mycket som verkar bra: La La Land, Manchester By the Sea, Toni Erdman. För att inte tala om En man som heter Ove (vill dock inte se den dubbad). Alla är de dessutom Oscarsnominerade. Blir intressant att se vilka som vinner.

Gott nytt filmår förresten! 😎

Trovärdiga karaktärer

I helgen såg jag klart andra säsongen av Happy Valley. Verkligen en superb tv-serie. Det är främst rollfigurerna som är så jäkla bra! Manusförfattaren Sally Wainright får också mycket beröm för just karaktärerna, inte minst av skådespelarna. De tycker inte de behöver lägga till något – allt finns redan i manus!

Sallys tips är att börja med att skriva ner allt man kan tänka sig om varje rollfigur. Precis allt, allt, allt som kan vara relevant. Ju utförligare beskrivningar desto enklare att faktiskt skriva själva manuset.

Min upplevelse so far, när det gäller mitt eget skrivande, är att jag inte tänkt igenom saker tillräckligt. Jag har skrivit och funderat ganska mycket på några av karaktärerna, men problemet är att storyn ändrats under tiden. Alltså stämmer inte beskrivningarna längre.

Det är frustrerande att komma igång med en scen och sedan stöta på något som jag inte tänkt på innan. Vad vill den här karaktären egentligen? Jag går på känsla och inser först senare att motiven kanske är för luddiga. Varje gång jag går tillbaka för att ändra eller lägga till är jag rädd för att tappa tråden. För tänk om det inte blir tydligare? Eller till och med övertydligt?

Så klart får jag räkna med sådana här saker som nybörjare. Ändå är det irriterande att inte ännu ha ett smart recept som underlättar arbetet. Med skrivandet finns alltid ett mått av try and error. Det kan aldrig bli perfekt. Jag satsar inte heller på perfekt; intressant och trovärdigt räcker långt. Bara hälften av Sallys skicklighet är något att sikta mot!

Kort intervju med Sally Wainright

Ladda hem manus för Happy Valley, säsong 1 & 2

Paterson

Detta är recensionen jag skrev på filmkritikkursen. Det finns mycket mer att säga om filmen, den växer med tiden, men den här texten är baserad på mitt första intryck.

paterson_ver2

Paterson är en busschaufför och hobbypoet som bor och verkar i staden med samma namn. Paterson, New Jersey, ståtar med många berömdheter, såsom beatnickpoeten Allen Ginsberg, komikern Lou Costello och modernistiska poeten William Carlos Williams. Den senare är (mannen) Paterson speciellt förtjust i. Även om han inte är redo för sitt eget genombrott än blir han smickrad av sin fru Lauras ivriga uppmuntran. Kanske en dag…

Varje morgon i Patersons liv börjar på samma sätt. Han vaknar vid 6-tiden, kysser sin fru, stiger upp och äter frukost. Bulldoggen Marvin snarkar i sin fåtölj medan solen stiger högre på himlen.

Paterson går samma väg till jobbet varje dag och träffar samma kollegor. Tillvaron verkar sakna överraskningar och dramatik.

Strax innan arbetsdagen börjar, samt på lunchen, sätter sig Paterson ner och skriver några rader i sin ”hemliga” skrivbok. Det är enkla, men fina vardagsbetraktelser, kärleksförklaringar och funderingar. Han verkar nöjd med sitt liv. Vad kan egentligen störa idyllen?

Med van hand leder Jim Jarmusch biopubliken genom Patersons gator, låter oss träffa dess medborgare och uppleva hur livet puttrar på i den gemytliga staden.

Poeten Patersons ord kompletteras av speglingar, stadsvyer och gatubilder i ett lugnt och sansat tempo. Musiken av Carter Logan understryker den poetiska och varma känslan.

Filmen har en tydlig form, och få detaljer lämnas åt slumpen. Planteringar i början följs upp, vilket gör att intresset hålls uppe trots det långsamma berättandet. Jarmusch-fans kommer att känna igen sig i de udda, men kärleksfullt utmejslade karaktärerna och de smått skruvade vardagssituationerna.

Det är skönt att en film kan handla om drömmar och mondäna ting, utan action och effekter. Paterson ger genren ”feel-good-film” en helt ny dimension.

. . .

FAKTA:
Paterson (2016)
Genre: Komedi/drama
Regi: Jim Jarmusch
Manus: Jim Jarmusch
Medverkande: Adam Driver,
Golshifteh Farahani,
Barry Shabaka Henley m.fl.
Land: USA/Tyskland/Frankrike
Åldersgräns: Från 15 år
Längd: 118 min
Betyg: 4/5

Feedback

Nu är det allvar. Läraren har kommit med respons på mitt manusutkast, min idé om att skriva filmmanus samt om berättelsen i stort. Utmaningen ligger i huvudkaraktären, och den berömda dramaturgiska kurvan. Det bör ske en utveckling under handlingens gång. Så vad driver min karaktär och hur ser hennes konflikt ut?

Det känns lite typiskt att ha suttit och författat ett långt konvolut med förklaringar om karaktärer, syfte, konflikter och hela baletten – och sedan inse att det inte stämmer. Min lärare tror att huvudkaraktärens mål är att bli konstnär (yrket inte helt definierat än), men så menade jag inte. Inte nödvändigtvis.

Plötsligt inser jag att berättelsen handlar om något helt annat. Idag ser den ut att handla om frigörelse.

• Att frigöra sig från samhällets förväntningar.
• Frigöra sig från schablonbilden av ett lyckligt och produktivt liv.
• Att sluta följa normen och istället ha modet att gå sin egen väg.

Jaha. Och hur kan jag illustrera detta utan stora dramatiska Hollywoodknep?

Jim Jarmuschs film Paterson

Före jul gick jag och såg Jim Jarmusch senaste film Paterson. Det är en lågmäld historia om en vanlig man, med en ovanlig fru och en stark passion. Han skriver poesi. Mannen Paterson bor dessutom i staden Paterson som är känd för sina många författare och poeter, bland annat Allen Ginsberg. (Jag skrev en recension om filmen på filmkritikkursen. Jag tror jag ska lägga ut den här på bloggen.)

Paterson är en film utan stora gester och dramatiska actionscener. När jag sett den kände jag att ”det finns en marknad för mig”. Men även en lågmäld film måste ha nerv. Det måste finnas en underliggande spänning, något som gör att man vill fortsätta titta. Så vad driver min huvudkaraktär och hur gestaltar jag det?

Tror jag ska ta en promenad i januarisolen och fundera vidare på detta.

Se trailern till Paterson här: