Pizza och en Kristallweizen

När man levt på liten fot under en period då är det så härligt att få unna sig. Det behöver inte vara märkvärdigt, utan det handlar om upplevelsen. Friheten. Pizza och en öl. En uteservering. Sommarvärme. Liv och rörelse. Tacksamhet över att leva och andas.

Pizza och myggbett
Mitt tjusiga, rosabulliga (och prickiga?) knä

Vi har haft varmt länge nu i Berlin och nätterna är snudd på tropiska. Dessvärre är även myggen av tropiska mått. Härom natten festade de loss på mitt högra knä. Jag har fem jätteblemmor på och runt knäskålen. De har förvärrats under dagen, möjligen av värmen.

Myggbetten i Berlin är mycket värre än i Norrbotten. (I alla fall som jag minns det.) Jag får enorma kliande bulor. Aloe vera funkar mot klådan, och allergipillren som var slut. ”Bäst att traska till apoteket innan de stänger”, tänkte jag och gav mig iväg.

Pizza idag – nudlar imorgon

Ofta när jag plötsligt rör på mig så överraskas jag av hunger. Det var middagsdags, men jag skulle ju bara… Efter inköpen kom en stark längtan efter en god pizza och en kall öl över mig. Det kunde jag väl få unna mig? Men vart skulle jag gå?

Inte långt från där jag bor finns en vettig pizzeria, men det är ett ställe de flesta bara hämtar ifrån. Det finns några bänkar och bord utanför. Mysfaktorn är däremot rätt så låg. Trafiken är närgången, strid och högljudd. Jag funderade hit och dit, rörde mig på min inre karta, och så kom jag på det.

Tant som äter pizza och dricker öl
En bild från i juni, men samma tant – och en Kristallweizen

Livets små nöjen

Vid rondellen Strausberger Platz ligger två fiiinare restauranger. Nåja, fina och fina. De har i alla fall vita dukar på borden. Jag beslöt mig för att kolla in dem, trots att de är dyra. Hur illa kunde det vara?

Och jag fick ett bord på Ristorante Trattoria Vesuvio. Beställde en Pizza Verdure, det vill säga en vegetarisk pizza med kronärtskocka, mozzarella, champinjoner, pepperoni och lök. Och så en stor Kristallweizen mit Zitrone! 😌

Ja, det blev lite dyrt. Och ja, det var slösigt men jösses vad jag njöööööt av maten. Värmen var stundtals överväldigande, kanske hade jag druckit för lite vatten, men en ljummen vind svepte över mig med jämna mellanrum och jag hade med mig solfjädern.

Utsikt över Strausberger Platz

Just det där att få sätta sig bekvämt, beställa mat och dryck och titta på folk. Det är något som gör mig lycklig – och oerhört tacksam. Världen passerade förbi. Bilar, cyklar, kråkor. Flera grupper av finklädda människor på väg till en fest. Blombuketter och paket.

Det första gänget lade jag märke till för att en kvinna bar en klänning i 1920-talsstil, svart med gröna paljetter och fransar. En stund senare dök en man och två pojkar upp. De var alla tre klädda i knäkorta byxor, skjorta, väst och med typisk Peeky Blinders-smäck på huvudet.

En kvinna, troligen barnens mamma, bara svart och guld med fransar. Så himla nyfiken jag blev på den festen. Temat gick inte att ta miste på, men var det Peeky Blinders eller Babylon Berlin?

Lyxigt med Limoncello

På de flesta italienska restauranger i Berlin får man en gratis hutt innan man ska betala. Jag valde Limoncello som är perfekt varma dagar. Min lycka var total. Jag betalade, gav rikligt med dricks (för att jag kunde) och strosade till mataffären för att handla lite torftigt till helgen.

Men vad gör väl det?! Den härliga middagen ska jag minnas – för nu har jag skrivit om den också 🤗❤️🍕

När man triggas av en rubrik

Jag är inte ensam om att triggas av rubriker, ingresser och inlägg på sociala medier. De är till för att få oss att reagera, klicka och interagera. En del säger att det bidrar till polariseringen i samhället och jag säger inte emot, men ibland måste man bara få förfasa sig över hur folk uttrycker sig. Speciellt om de uttrycker sig nedsättande om Berlin…

Denna text kommer alltså till på tal om att gå för långt. När jag ändå klagade på Svenska ambassadens arkitektur kan jag nämna en text jag såg flimra förbi. DN:s nya Berlinkorrespondent Anna-Lena Laurén hade skrivit om sitt första möte med Berlin och ingressen löd ”En skräpigare stad än centrum i Berlin har jag aldrig sett”.

Den korta frasen fick mig att resa ragg. Inte för att det inte är sant. Berlin kan vara skräpig och skitig. Nä, det som irriterade mig var att det kom från en nykomling.

RAW Gelände: Är det här skräpigt, eller?

Vilket ”centrum” menar hon?

Jag erkänner att jag har fördomar, men de stockholmare jag mött här har varit fisförnäma. Vet inte om Laurén kan räknas som stockholmare, men hon har jobbat på stora dagstidningar i Sverige (oftast med kontor i Stockholm). Do the math. (Or don’t.)

”Vad är problemet?”, kanske du undrar. Jo, hennes första misstag är att prata om ”centrum”. Den som känner Berlin vet att det finns flera platser som kan kallas ”centrum”. Vilket menar hon? Det kan jag tyvärr inte ta reda på utan att köpa tillgång till artikeln.

Inte alla har haft 200 år av fred och välstånd

Det andra som jag hakar upp mig på är att hon klagar på skräpet. Visst kan berlinarna själva producera skräp, men inte sällan är det turister som skitar ner. Som på andra populära resmål driver de runt i stora horder, inte sällan fulla och högljudda. Givetvis inte alla turister, men tillräckligt många.

En tredje sak är att det kostar att hålla rent. Berlin har kallats ”fattigt men sexigt” och det finns helt enkelt inte pengar till att – som i Sverige – hålla efter alla partydjur som drar genom stan. Dessutom finns det en charm i att Berlin inte är så välkammad och tillrättalagd. Det brukar faktiskt vara det första som svenskar förälskar sig i.

Ta seden dit du kommer!

Nåväl. Den goda Anna-Lena kan ha låtit texten ta en helt annan riktning utan att jag vet om det, men jag erkänner att jag triggas – även av rubriken. Hon börjar med att klaga på att folk reagerar när hon presenterar sig med sitt förnamn. Visst, vi har alla varit där. Skrattat i mjugg åt ”Frau/Herr” hit och dit, men vad hände med att ta seden dit man kommer?

Jag förväntade mig faktiskt mer av en korrespondent för Sveriges största morgontidning (även om det råkar vara DN 🙄), särskilt av en person som bott i många olika länder.

Jaja, det är bara att tugga i sig. Det säljer väl att börja med att klaga och gnälla, något jag aldrig skulle göra… 😉

Svenska ambassaden i Berlin

Mina besök på Svenska ambassaden i Berlin har varit få. Endast två till dags dato. En gång för en snabbfika och idag för att förnya passet. Den som vill skaffa eller förnya pass och/eller id-kort i Berlin bör vara ute åtminstone 6 månader i förväg. Speciellt om en resa redan är bokad. Väntetiden är lång.

Väntetiden imorse var däremot inte så lång. Man bokar online och det är 15 minuter per person som gäller, tror jag, eller möjligen 30 minuter. En familj på fyra personer hade tid klockan 9.00 och jag 9.30, så jag kan inte ge en exakt uppgift.

Själva hanteringen gick dock snabbt. Papper, pengar, foto, fingeravtryck – klart!

Om du vill spara pengar och har tid att vänta (på svensk mark), då rekommenderar jag att du fixar nytt pass/id-kort i Sverige. Där kostar det 400 kr mot 144 euro i Berlin. En skillnad på mer än tusen kronor.

Svenska ambassaden, Felleshaus
Det så kallade ”Felleshaus” som delas med de andra länderna (OBS! ”Rabatten”)

Förbered besöket på Svenska ambassaden

Instruktioner om hur du går tillväga för att boka tid, och vilka dokument du måste ta med, finns på Sweden Abroad. Jag var tvungen att fylla i en medborgarskapsförklaring. Där står om du är född i Sverige eller hur ditt svenska medborgarskap förvärvats.

Se till att fylla i och skriva ut blanketten – funkar även i omvänd ordning – i förväg.

Viktigt att veta är att du måste visa upp väskor och genomgå en kontroll med metalldetektor när du kommer in. Säkerheten tummas det inte på, men mannen som tog emot oss var väldigt vänlig. Kvinnan i luckan pratade dessutom klingande svenska. Inte så dumt när man har med byråkrati att göra.

Svenska ambassaden, fasaden
Fasaden som för tankarna till badhus…

Trist och ogästvänlig arkitektur

Svenska ambassaden delar samlingslokaler med de andra nordiska ambassaderna, det så kallade Felleshaus. På området finns således även Norge, Danmark, Finland och Island representerade med ambassader/konsulat. Från Stülerstrasse inger byggnaden en känsla av badhus med sin turkosblå veckade fasad. Ändå föredrar jag den sidan.

Invändigt är det nämligen inte mycket att hurra för. Glas, betong och något slags ljust trä som tillsammans kanske ska efterlikna Bauhaus eller Mies van der Rohes senare stil. Den allmänna känslan jag får är stel, byråkratisk och tämligen ogästvänlig.

Var finns textilierna? Kan inte minnas en enda gardin eller ens en kudde att sitta på. Stolarna inomhus är för övrigt träpallar utan ryggstöd. Ruskigt obekväma.

När den skandinaviska stilen går för långt

En sak som slog mig när jag stannade utanför porten och tog några bilder är att förutom en liten rund rafsig rabatt så finns det nästan inget grönt alls i närheten av ambassadbyggnaderna. Det i kombination med stenläggning och metallstängsel för tankarna till ett fängelse.

Ibland kan faktiskt den berömda skandinaviska stilrenheten gå för långt…

Svenska ambassaden, en stenöken
Snacka om stenöken

En smak av Sverige

Det finns en ljusglimt och det är att Svenska kyrkan i Berlin, Viktoriakyrkan, står för fikat i caféet. Jag vågade vägra träpallarna idag. Väderleksrapporten lovade över 30 grader, så jag satte mig på terrassen. Först i skuggan, men sedan ändrade mig. Medan jag var i farten på förmiddagen kändes det fortfarande rätt svalt. Solen var precis lagom varm, i motsats till min latte med havremjölk, men vad gör väl det när den varma mackan var riktigt smarrig!

Den som besöker ambassaden (eller kyrkan) kan med fördel beställa en kanel- eller kardemummabulle. Det finns även andra godsaker att välja mellan, både sött och salt.

Priserna är något lägre på kyrkan än på ambassaden, tror jag. Det kändes i alla fall så, men allt är hembakt så det är inte kattskit man betalar för.

Vännerna på Kollwitzplatz

Det låter som en boktitel. En feelgoodbok. Och det är det faktiskt. Ett gäng löst folk, svenskar och tyskar (och en ålänning), som träffas på lördagar vid ett vinstånd på marknaden på Kollwitzplatz. Vi tar oss ett glas och snackar skit. Hur kul som helst!

Min bästa Berlinvän Carro bjöd med mig första gången och jag minns inte riktigt när det var. Troligen någon gång efter pandemin. Jag har inte alltid haft lust att gå dit, men jag har aldrig ångrat mig när jag varit där. Nåja, en gång kanske men oftast blir jag påfylld av både glad energi och vin.

Några ur gänget

Jag vill inte lämna ut folk med namn, men förutom Carro och hennes man T är det ett äldre par från Stockholm (N&H), en något yngre tysk kvinna (St), en något yngre tysk man (Pe), ett yngre par (Pa&L) och jag. Sedan kommer det och går folk. Vissa pratar vi med, andra inte.

Kollwitzplatz överraskar alltid

Idag satt jag bredvid ett nytt par som jag senare pratade ganska mycket med, Se&K. Det var en ren tillfällighet, men det visade sig att de nyss varit till Sverige. K hade till och med en flaska Loka mineralvatten med sig. ”Hemma”, sa hon, ”väntar resten av ett tolvpack”. Jag vet precis hur flaskorna ser ut, lite mindre, min mamma gillar dem.

…och några till

Ofta bjuds det kors och tvärs. En del har shoppat ost och bjuder på det. Andra har haft med sig korv och annat småplock. Jag borde också ta med något en dag. Kanske baka något. Jag har också blivit bjuden på fester och kalas hos några i gruppen, vilket varit ännu trevligare. Hoppas jag kan bjuda igen.

Just dessa spontana möten och blandade grupper gillar jag. Även om jag ofta är seg och trött på lördagar så vet jag att helgen blir bättre om jag varit där och träffat folk.

Nya bekantskaper

Hoppas att jag får träffa Se&K igen. Vi verkar ha samma syn på mycket. Jag pekade på en palestinska flagga och sa att dem stödjer jag. Då nickade de båda och det kändes så himla skönt. Det verkade så självklart i den stunden. Inget i Tyskland är nämligen självklart i den frågan…

’Se’ är dessutom vegetarian, liksom jag, och jag anar att vi kan ha andra gemensamma intressen också – alla tre. Förhoppningsvis ses vi igen om två veckor. Något att se fram emot! De sa att de skulle dyka upp.

Här börjar Prenzlauer Berg

Kollwitzplatz är annars ett ganska turisttätt område. Marknaden lockar folk, men jag tror inte det är speciellt billigt. Själv handlar jag sällan då det är kontanter som gäller. I stånden säljer de grönsaker, ost, blommor, hantverk. Marknaden har som sagt hög mysfaktor.

Marknaden på Kollwitzplatz pågår varje lördag till cirka 17-tiden. Närmsta t-banestation är U Senefelderplatz. Marknadsstånden brer ut sig en lång bit längs Kollwitzstrasse och här finns också många fina butiker, caféer och restauranger.

Ett riktigt skitinlägg

Jag har säkert nämnt det förut, men tyska toaletter är konstiga. De kan indelas i två kategorier: de med ”hylla” och de utan.

Med hylla menar jag en märklig upphöjning där bajset bildar fin hög. Man kan betrakta lasset innan man spolar bort det. Förutsatt att man inte råkat täcka det med papper.

Blommor gillar skit

Den andra kategorin toastolar ser ut som ”vanliga”. Dessvärre visar sig en viss dysfunktion efter spolning. Själva plumsvattnet ligger aningen för långt bak (!) för min röv så ”joxet” landar på kanten strax innan. Det gör att en del gärna klänger sig fast vid vattenbrynet även efter spolning.

Du kan tycka att det är helt i sin ordning, men nope. I en svensk toaskål kan man lämna bromsspår och klickar (urk!) då och då – sällan varje gång!

Så vad är det att gnälla över? Det är det vi har toaborstar till. Ja, helt rätt och riktigt. Det stör mig bara att denna missberäkning på 1–2 cm innebär konstant städning. Och äckliga överraskningar!

Det händer att jag glömt kolla efter spolning och får en skämmig överraskning vid nästa besök. Som tur är så är det alltid jag. Det är dock sällan någon glad överraskning.

Snacka om skitsak att hänga upp sig på 💩

10 år i Berlin

Idag är det 10 år sedan jag på darriga ben påbörjade min resa från Skellefteå till Berlin. Året var 2013 och jag hade övertygat AF om att jag kunde hitta jobb i den tyska huvudstaden. Jag tänker tillbaka och sammanfattar mina 10 år, som – från och med idag – gjort mig till en ”tvättäkta” berlinare*.

Tiden flyger iväg, det är allmänt känt, men att det skulle vara 10 år sedan jag flyttade till Berlin!? Nä, det är svårt att begripa. Hur sammanfattar jag allt jag varit med om? Kommer jag ens ihåg allt?

Det började egentligen redan 2011, då jag först fick idén att besöka stan. På många sätt kändes det som att det var ”meningen” att jag skulle flytta hit, för det var många märkliga sammanträffanden som inspirerade och hjälpte mig på vägen.

Ingrid i Umeå
På väg mot äventyret (”Tapas” i Umeå, 2013). Foto: Sofia Lindblom

Att hitta hem

Jag ska inte berätta om hur det startade, för det tror jag att jag redan gjort. Bättre då att titta på vad som hänt på dessa 10 år. Att hitta boende i Berlin blir svårare och svårare, men via vänner fick jag tag på en andrahandslägenhet – mitt emot ökända nattklubben Berghain. I 1,5 år hade jag turen att få bo där tills jag lyckades hitta min fina etta med utsikt över tv-tornet.

När jag flyttade in hade jag en madrass och ett begagnat kylskåp. En skranglig garderob fick jag helt gratis, och en granne skänkte mig sitt köksbord och två stolar. Sedan droppade de in, en efter en, grejerna som gör att hemmet är fullt möblerat.

Det är mest bara böcker, kläder och några foton som jag haft med mig från Sverige. Resten är magasinerat. (Troligtvis ”för evigt”.)

Berlins tv-torn: utsikt från min balkong
Solnedgången från min balkong

På jobbfronten intet nytt

Det första jobbet jag fick var ett frilansuppdrag. I Tyskland är det, tycker jag, enklare att frilansa än i Sverige. Du behöver ett skattenummer och måste tjäna under 22 500 euro/år, men du slipper tjafsa med momsen. Företaget hette TripsByTips och jag var redaktör för svenska texter.

Tyvärr var uppdragen för få och 2014 sökte jag och fick anställning på K New Media inom SEO, något jag hade dålig koll på. Där stannade jag bara i knappa 6 månader. Istället skulle jag ”fånga dagen” och frilansa på heltid.

Jojo. Om det är något jag lärt mig i Berlin så är det att ”fejsa” verkligheten. Det går bra att drömma, men det går inte lika bra att leva på luftslott. Jag hankade mig fram på småsmulor tills jag en dag insåg att jag var pank. Det var något av det mest skrämmande jag upplevt i hela mitt liv.

Att leva på existensminimum

Den som aldrig har levt på försörjningsstöd har ingen aning om hur det är. När pengarna inte räcker till, och det aldrig går att tjäna något extra, då känner man sig liten på jorden. Ändå är jag tacksam för den hjälp jag fick på Jobcenter. De var faktiskt oväntat vänliga.

Något som dock är ännu värre än försörjningsstöd, det är paniken när alla ens pengarna tagit slut. Rädslan, skammen, oron som äter upp en. Ända var jag aldrig i någon fara att bli hemlös.

Jag hade den oerhörda turen att en sprillans ny (!) vän lånade mig pengar till hyran. Och det var inte enda gången! Jag har fått ta emot flera generösa gåvor från underbara människor. En generositet som jag inte vet om jag någonsin kan återgälda. Tack Åsa, Carro och Thomas, Marlene, med flera ❤️❤️❤️

Berliner Fernsehturm, Bodemuseum och Spree
Det där tornet igen…

Ett jobb är ett jobb är ett jobb

Redan innan pengarna tog slut hade jag snålat och oroat mig. När jag fick jobbet på SIXT fick jag äntligen en stabil inkomst, och uppdragen för MTM gav tillvaron guldkant. Jag fick ihop tillräckligt för att klara mig och jag kunde spara en slant då och då.

Säg den lycka som varar. I mars i år blev vi uppsagda från SIXT, något jag egentligen inte sörjer, men a-kassan räcker inte ens till hyran. Då ställde min uppdragsgivare upp. De ville inte förlora mig så nu är jag frilansare på heltid igen. Vi får se om det går bättre den här gången…

Vänskap och självrespekt

Tak över huvudet och mat på bordet är det viktigaste, men man behöver också människor att luta sig mot. Där har flytten varit omtumlande då den medfört att gamla vänskaper gått i kras. Inte mindre än tre av mina bästa vänner är inte längre delaktiga i mitt liv.

En fjärde vän, här i Berlin, bröt jag också med efter ett tag. Anledningarna har varit olika och det har inte bara hängt på mig. Ändå är det en sorg varje gång det händer.

Det är förstås inte konstigt om människor förändras på 10 år. Jag har lärt mig så mycket och blivit så omskakad att jag inte vet om jag alls är samma person som förr. Det sägs att det är i stormiga vatten man utvecklas och Berlin har gjort mig tuffare. Jag är ingen dörrmatta längre. Jag vågar stå på mig och säga vad jag tycker. Med tiden hoppas jag hitta nya nära vänner som tycker om mig för den jag är idag.

Karl-Marx-Allee och tv-tornet, Berlin
Hemma på min gata i stan

Att leva med ensamheten

Jag har vänner, men ingen som står mig riktigt lika nära som de jag förlorat gjorde. De är hjärtevänner, javisst. Önskar bara att man sågs oftare. Det är en annan sorg i mig, att inte längre ha mer kontinuerlig kontakt med vänner. Å andra sidan är det också en lärdom. Jag har blivit oerhört självständig.

Det jag saknar mest är att ha någon att dela tankar och upplevelser med, gärna dagligen, men minst en gång i veckan. En partner känns inte lika viktigt just nu, men dyker rätt person upp är jag inte den som är den. Nä, en ”bästis” att hänga med är något jag längtar efter.

När man delar upp sitt liv mellan två länder blir man lite splittrad, kluven. Ändå kan jag besöka familj och vänner i Sverige. Många har inte den förmånen och det gör mig ödmjuk. Jag har det bästa av två världar.

Har jag då blivit tysk?

Knappast. Det är ännu en lärdom, man är den man är. Berlin är mångkulturellt och en smältdegel. Det är det som gör staden fascinerande. Jag är en laglydig person, men inte kollar jag på tysk tv, läser tyska böcker eller lyssnar på tysk musik. Jag är öppen och nyfiken, och talar flytande tyska. Det jag gör bakom stängda dörrar är däremot ingen annans business.

Såsom saker utvecklar sig politiskt i Sverige så finns tanken på ett tyskt medborgarskap. Inte minst för att kunna rösta och påverka så att inte samma sak händer här. Jag uppfyller alla kriterier, men processen är långdragen och kostar pengar. Just nu känns inte ett dubbelt medborgarskap nödvändigt och framtiden får utvisa hur länge jag blir kvar här. Kanske 10 år till… Ich liebe dich, Berlin! ❤️

* Det sägs att man blir en ”äkta” berlinare först efter 10 år, om man inte är född här.

Fotografiska Berlin

Det händer allt som oftast att stan överraskar. Beger man sig bara ut helt förutsättningslöst så kan man räkna med att något spännande händer. Jag skulle demonstrera för klimatet, men råkade inviga nya Fotografiska Berlin istället.

Jag skulle som sagt demonstrera för klimatet idag tillsammans med Fridays for Future, men råkade missa hela tillställningen. Ja, kort förklarat så kom det saker emellan och när jag väl var framme vid Brandenburger Tor så var det hela redan över 🙈

Tycker inte jag behöver skämmas så mycket. Enligt Tagesspiegel var det 12 500 personer där. De ”behövde” nog inte mig också, men visst hade jag gärna varit nummer 12 501.

Gin & tonic
Rosor i vas

Ännu en GT provsmakad

Vad gör man då? När man missat revolutionen. Jo, man firar jordens förestående undergång med sushi, invigning av nya Fotografiska Berlin, och en gin&tonic! När man inte har vare sig bil eller en lyxig livsstil, då måste man väl driva på den negativa utvecklingen på något sätt 😜

Som rubriken antyder så snubblade jag alltså in på Fotografiska Berlin som så klart hade slagit upp portarna just precis idag. Var ska sleven vara om inte i grytan! 😂
Jag var dock inte på humör för att se utställningen. Istället gav jag serveringspersonalen möjlighet att öva. Åtminstone på en hederlig gammal GT. Annars sprang de mest runt som yra höns medan de samtidigt försökte se coola ut.

Hur den smakade? Tja, som en normal gin&tonic, inget exceptionellt. Mer Volvo än Ferrari. Jag har druckit mycket godare nere på RAW Gelände och på Salon Babette.

Fotografiska Berlin, ingången
Menyn på Fotografiska Berlin
Ingången igen
Nödutgång på baksidan
Skylten ovanför ingången
Skelettet av gamla Tacheles
Köp biljetter!
Presentshoppen

Tacheles är död – leve Tacheles!

I det stora hela är jag glatt överraskad över arkitekturen. Speciellt att de behållit så pass mycket av gamla Tacheles. För den oinsatta så var Tacheles först ett shoppingcenter, men blev till en kulturell samlingspunkt efter murens fall. Här samlades punkarna, konstnärerna, de dekadenta. Det festades, ordnades happenings och konserter samt konstutställningar och andra kulturevenemang.

Sedan kom stunden då ”ruinen” köptes av investerare och skulle renoveras. Folket slogs för sin kulturarena, men som vanligt vann kapitalet. Idag står stället piffat och klart. Ny arkitektur, men med gamla inslag. Ännu gapar många lokaler tomma. Däremot inte Fotografiska Berlin.

Trapphuset från gamla Tacheles
Graffiti FTW

Fotografiska Berlin + Tacheles = sant

De har alltså bevarat fasaden mot gatan. Oranienburger Straße i det här fallet. Även åt gården har de bevarat höljet och byggt nytt innanför skalet. Åtminstone tror jag det. Jag köpte ingen biljett så att jag kunde se de andra våningarna, trapphuset och utställningslokalerna.

Ordet jag vill använda är urban chic. Stora dörrar och fönster, tegelväggar, cementgolv, lyxig inredning. Trapphuset verkar vara originalet från ”gamla” Tacheles, med graffiti och allt. Kul detalj! Och märkligt rörande att de behöll den delen.

Hit kommer jag gå igen, och då för att se utställningen.

Warntag

Idag var det Warntag i Tyskland, då man testar det vi i Sverige kallar ”Hesa Fredrik”. Jag tror att jag nämnt tidigare att många sirener i Berlin förstördes under kriget, eller så plockades de bort av andra skäl. Troligtvis för att ingen någonsin ville höra det ljudet igen…

Första gången de varnade för testning i Berlin hörde jag inga sirener, inte ett ljud. Det var absolut knäpptyst hos mig, men sedan förra året får jag varningarna i mobilen.

Signalen skulle komma kl. 11.00 så jag skulle i alla fall vara vaken och uppe. Tack och lov! Tänk att bli väckt av den signalen?!?! 😵‍💫💥📢

Warntag in Berlin
Så här såg meddelandet på tyska ut, jag fick även ett på engelska

Ljudet från helvetet

Trots att jag visste att det var Warntag så hade jag givetvis hunnit glömma bort vad som skulle hända. Istället satt jag djupt (nåja!) försjunken i jobb och hoppade högt av det plötsliga ljudet.

Mobilen skrek och vibrerade. Gulsvarta meddelanden blinkade på skärmen. Jag stirrade förskräckt på skärmen, satt som paralyserad.

Hellre Warntag än allvar

Jag trodde ljudet skulle tystna av sig självt, men det gjorde det inte. Förra gången fumlade jag så mycket med telefonen att jag lyckades stänga av ljudet direkt. Men inte idag.

Till slut kom jag på att jag måste ”svara”, det vill säga svepa med fingret åt något håll på skärmen. När jag gjorde det blev det tyst. Phew! 😅👍

Hoppas att jag aldrig behöver bli väckt av det ljudet, eller höra det annat än vid testningen en gång per år. Och de jävlarna startade en minut för tidigt.

U-Bahn: Berlins tunnelbana

Det var ett tag sedan jag skrev, men tankarna går ofta hit, till bloggen. Värre är det att hitta tangenterna med fingrarna. Men så var jag ute på vift i måndags och återupplevde vissa delar av Berlins tunnelbana, U-Bahn. Det fick mig att vilja sätta mina upplevelser på pränt.

Eftersom jag bor på den östra sidan av stan så åker jag ofta och gärna med spårvagnen. Den är nyare, fräschare, går ovan jord, brukar ha AC och är inte lika fullproppad med folk. Det sistnämnda beror troligtvis på att den är långsammare än U-Bahn och S-Bahn, som slipper trängas med övrig trafik.

U5 Museumsinsel
Innertaket på stationen Museumsinsel (U5)

Nya sträckan för U5

Jag är också lite bortskämd med att U5 går förbi där jag bor. Sträckan byggdes ut under några år och numera kan man åka hela vägen under ”centrala stan” till Hauptbahnhof. (Med centrala stan menar jag ”mitt” centrum, Alexanderplatz och området vid Unter den Linden.) Det innebär nya och fräscha stationer. Favoriten är Museumsinsel med den blå stjärnhimlen…

I måndags var det inga nya fräscha stationer jag såg utan raka motsatsen. Jag hade fått för mig att åka till Svenska kyrkan i Wilmersdorf för att delta i en körövning. Min längtan efter att få sjunga hade blivit mig övermäktig och jag ville åtminstone testa och se. Den religiösa aspekten kanske går att leva med…

Som ett vilset djur ”am Zoo”

För att ta mig till U Berliner Straße och Landesallee måste jag byta tåg två gånger: 1) på Alexanderplatz och 2) på Zoologischer Garten. Det var länge sen jag var ”am Zoo” och det är sunkigt som tusan. Därför håller de på att renovera, så det är pilar överallt, men de verkar aldrig peka åt rätt håll.

Jag virrade runt och sökte U-Bahn, för jag tänkte på hur det ser ut på Friedrichstraße, där allt finns under samma tak. Nä nä, på Zoo måste man ut och sedan ner i underjorden. Där hamnade jag i alla fall på rätt plattform, men på U Berliner Straße var vägen ut som en enda lång labyrint.

Alexanderplatz station, Berlin
Behöver ingen närmare presentation

Står U:et i U-Bahn för ”usel skyltning”?

På vägen hem var det ännu värre, för jag såg först inte informationen på skylten. Det stod nåt om att man skulle ”gå längs hela plattformen och sedan över till nästa plattform”. Va?!? Jag gick upp och tillbaka för att leta efter en andra nedgång. Nope. Ner igen.

Då fattade jag att jag var tvungen att gå längs hela perrongen där tågen gick i fel riktning. Längst bort, och knappt synlig, fanns en öppning över till spåret i rätt riktning. Jamen självklart! Tänk äldre, folk med funktionshinder och turister… De har ingen chans.

Platser jag undviker

Grejen är att många stationer är oerhört nedgångna. Större stationer eller knutpunkter drar också till sig ”samhällets olycksbarn” som det så fint heter. Det är människor som har det svårt och ofta lever i misär, men de är sällan nyktra och kan vara hotfulla.

Jag undviker kategoriskt Kottbuser Tor, Herrmannplatz och, ja större delen av Neukölln. Var och en känner sig hemma på sin plats i Berlin, men det här är inte mina platser.

Svårt för funktionsnedsatta

Wilmersdorf hör till gamla väst och därför tyckte jag det var märkligt att det finns unkna stationer även där, men jag tror faktiskt de är fler. Vissa U-Bahn-linjer är äldre än andra och många är i behov av renovering. Värst är det för personer som inte kan gå själva eller måste bära tungt.

Charmen och utmaningen med Berlin är således att det inte är lika tillgängligt och välordnat som i Sverige. På gott och ont…

Tori Amos på Tempodrom

I måndags var jag på konsert. Tori Amos spelade på Tempodrom. Jag hade ingen biljett för att konserten skulle ha skett under pandemin och var redan slutsåld, men så hörde en god vän av sig…

Redan då hon kom ut med sina första album gillade jag Tori Amos. Rösten, pianot, de udda tongångarna, texterna… Hon är en bra och unik artist, men jag glömde bort henne under ett antal år. Först den 22 september 2017 blev jag påmind om henne igen.

Tori Amos på Tempodrom, påsken 2023 (sorry för dålig bildkvalitet)

Tori och jag på ZDF Aspekte

Det var en före detta kollega som frågade mig om jag ville komma med och delta i en tv-inspelning. Året var alltså 2017 och jag var någorlunda etablerad i Berlin, dock inte finansiellt stabil. Biljetterna var gratis (hurra!) och tv-programmet hette Aspekte, så det fanns inte mycket att fundera på.

Hittade en snutt från programmet på YouTube. Man ser min rygg (vit blus med blommor) där jag sitter, ungefär mitt i publiken. Det var en häftig upplevelse, men det skulle bli ännu häftigare.

Tori sjunger låten Upside Down 2 (Aspekte, 2017)

Efter tv-inspelningen sa min kompis att vi skulle gå ut och vänta vid utgången ifall Tori skulle dyka upp. Hon hade med sig sina CD-skivor och ville få Tori att signera dem.

Jag blev skraj. Nej, så pinsamt att stå där ute och hänga! Men vi gjorde det, och följande bilder visar att jag inte var helt missnöjd med situationen.

The Reindeer Queen

Jag hade inte räknat med att få prata med Tori Amos så man kan säga att jag blev rejält nervös. Som tur var stod hennes största fans närmast dörren. Hon pratade med var och en av dem, vilket tog en stund, men så plötligt vände hon sig till mig.

Ingrid är överförtjust och en smula star struck

Tori hade under kvällen pratat om sin nya CD, Native Invader (2017), och hon sjöng också en ny låt, Reindeer King (dålig bildkvalitet på YouTube). Namnet hade fastnat hos mig och jag presenterade mig som ”the reindeer queen”, det vill säga att jag kom från renens land i norr. Inte helt rätt, men inte heller helt fel.

På grund av en mobil som vägrade samarbeta så fick vi en längre pratstund och jag blev faktiskt star struck. Hon var lågmäld, trevlig och uppmärksam. Det blev ett möte som jag aldrig kommer glömma.

Tori Amos anno 2023

Tillbaks till annandag påsk 2023. En god vän hörde alltså av sig. Hon hade en biljett över. Ville jag hänga med på konsert med Tori Amos? Så klart jag ville.

I det stora hela var det maffigt och spännande, men Tori tappade bort mig ungefär halvvägs. Då hade hon spelat Crucify – som är en favoritlåt – i ett väldigt långsamt tempo och liksom svulstigt. Jag kände inte riktigt igen mig.

Hur coolt det än var att gå på konsert så är Toris tidiga album fortfarande mina favoriter. Musiken var lättare, luftigare, roligare och… tja, mer min grej. Mycket försvann i det långsamma tempot där orden blev upphackade och inte fick något sammanhang.

Jag höll faktiskt på att somna, men det var ändå hypnotiskt på något vis.