Vintern börjar lida mot sitt slut, men än är den inte över. Igår snöade det och temperaturen går under nollan på natten. Som många andra berlinare funderar jag på vad uppvärmningen kommer kosta, men räkningen kommer först i juli–augusti. Så går tankarna medan jag strosar genom parken.
När jag går runt runt på väg upp mot toppen av Mont Klamott (en av fyra kullar i Volkspark, vilka skapades när bunkern förstördes efter andra världskrigets slut), så hör jag lösryckta meningar från människor jag möter.
En ung man berättar för sin vän om ensamheten och hur den påverkar honom. En annan man pratar entusiastiskt om resor han planerar, om strålande framtidsutsikter. Hans vänner nickar och lyssnar. Hussar och mattar hojtar på sina hundar, som oftast går lösa fast de inte får, och småbarn tjoar och tjimmar på lekplatsen nedanför.
Tankarna far och kommer
På väg mot toppen hör jag även hur musikern nedanför drar igång en ny låt. Det är Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” och jag känner hur mitt inre får en kick. Jag bestämmer mig att jag ska gå förbi honom på hemvägen, men när jag väl är där har han redan packat ihop. Gitarren står lutad mot hans cykel. Guran är blå och metallsträngad, nästan samma blå färg som på min akustiska gitarr som jag aldrig spelar på.
Tankarna går vidare till mina egna drömmar om Berlin. Jag blev både dragen och knuffad hit på ett fortfarande gåtfullt sätt, men det kändes som att det var meningen – meningsfullt – och en väg jag inte kunde säga nej till.
Jag hade stora drömmar. Äntligen skulle jag förverkliga allt det jag längtat efter men aldrig vågat göra. Dessvärre blev det inte så. Istället möttes jag av motgångar.
En dröm eller profetia?
Just skrivandet hade jag stora förhoppningar om. Någon hade sagt till mig:
– Du ska flytta till Berlin och bli författare.
Ja, det kändes jätteskönt att höra och jag ville ge det ett försök. Tyvärr är det svårt att följa en dröm när verkligheten knackar på. Jobbet som skulle göra det möjligt att skriva sinade. Pengarna likaså, och jag fick med mössan i hand söka försörjningsstöd (Harz IV).
Efter en tid fick jag ett bättre jobb, och frilansuppdrag som täckte mina utgifter. Jag kunde andas ut. Men skriver du i jobbet, har en dålig chef (lika med ständiga konflikter), samt en pandemi som ställer till det, då dräneras all kreativitet.
Är det ens värt att försöka igen?
Det var också svårt att välja bland mina skrivprojekt. Skulle jag skriva på någon av de fiktiva berättelserna eller skulle jag skriva om mina egna upplevelser? Än idag vet jag inte vilken väg jag ska välja och jag kan inte välja förrän jag ”vet”.
Så här är jag, i Berlin, och undrar liksom varför. Jag trivs, jag känner igen mig i alla jag mötte i parken idag. I deras drömmar, planer och deras ensamhet. Men inte ett steg närmare författardrömmarna har jag kommit. Kanske var det bara det, drömmar?