Då är det dags att ta itu med att analysera mig själv som författare. Bara att kalla mig ”författare” känns svettigt, men okej. Vi kör på det. Är jag då strukturerad? Är jag disciplinerad? Har jag fantasi? Innan jag kan svara på det måste jag prata om hur det är att försöka ro iland med något när man befinner sig ute på okänt hav.
Medan jag försökt få grepp om den berättelse jag velat skriva har jag upptäckt ett par saker. Jag har provat att gå logiskt och praktiskt tillväga. För det verkade som om det var så man skulle göra. Att jag inte riktigt fått kläm på innehållet rent emotionellt, det var väl ändå mindre viktigt? Eller?
En sak som stör mig är alla goda råd som författare ger till författarwannabies. (Eller det är väl snarare journalister som frågar efter dem.)
”Så skriver du din bestseller!”
”Sitt inte och vänta på inspirationen.”
”Disciplinen är det som räknas.”
…och liknande ”sanningar”. Vissa skrivsugna kan mycket väl finna råden inspirerande, men jag upplever dem som direkt hämmande.
Det finns så många bilder om hur man ”ska vara”. Det har jag stött på i alla möjliga sammanhang. Fast det kan vara direkt farligt att tro för mycket på dessa schabloner, då kan det hända att du inte vågar satsa på din dröm.
På guppande hav
Ett sätt att förklara hur det är för mig att vara kreativ är att jämföra med när jag flyttade till Berlin. Eller när jag skulle/ska lära in ny kunskap under de kurser jag pluggar.
Se en båt framför dig. En liten eka. När jag får en idé, något jag vill undersöka/lära mig, då kollar jag av havet åt alla väderstreck. Jag rör mig runt i båten, med och utan kikare. Ekan guppar från sida till sida. Jag försöker att inte falla överbord – man ska ju inte stå upp i båten! Aja baja! När jag börjar få grepp om det jag grunnar på, då gungar båten inte lika mycket. Jag kan sätta mig ner igen. Friden är återställd.
Vi hamnar alla i en sådan situation någon gång i livet. Det är som om det skulle handla om någon slags balansövning. ”Get your bearings” säger man på engelska. Ungefär hitta riktmärkena, riktningen. Fast på sjön alltså.
Den här metaforen fungerar ypperligt på skrivandet. Get your bearings. Jag vill skriva något, men hur gör man? Det gäller att skvalpa runt i båten tills det känns skönt att sätta sig och hugga tag i årorna. Nu vet jag vart jag ska, å så ror jag en bit. Sedan kan det bli dags att ändra riktning. Då ställer jag mig upp och vinglar runt en stund till. Ja, det är precis så det känns!
Om jag inte hittat lugnet och friden – balansen om man så vill – då kommer jag inte till ro i skrivandet. Detta kan bero på bristande koncentration, på att känna sig splittrad på grund av andra saker som måste göras, men det är oftast ett tecken på att jag inte är klar med en process. Först när det slutar guppa är jag redo att skriva. Och det har tagit mig lång tid att förstå.
Som avslutning skulle jag vilja slänga alla goda råd överbord. Okej, jag ger dig ett enda råd. Det finns inga måsten. Skriv, bara skriv!