Jag är så glad för jag har funnit en ny vän i Berlin. Han är för övrigt också från Skellefteå. I förrgår träffades vi för att jag jobbar på en artikel om honom. Den ska så småningom komma i Norran (Oiiiiiihiiiii!). Det känns roligt att få skriva om en vän, som dessutom är väldigt intressant, och sen veta att människor ska få läsa det. Jättekul!
En sak som jag insåg var spännande med att vara reporter var att jag kunde ställa vilka frågor som helst. Frågor som man kanske inte ställer innan man lärt känna någon bättre. Man får vara nyfiken och gräva lite.
Jag nosade inte direkt djupt och okänsligt, hoppas jag, men det fanns en och annan fråga som jag troligtvis inte skulle ha ställt utan ”ursäkten” med artikeln. Som tur var verkade vi ha haft lika skoj båda två!
När jag var ute med cykeln senare igår stötte jag på en kvinna som sålde stadsmagasinet Zitty mitt på gatan. I Zitty står det mesta i nöjesväg. Jag brukar kolla den på webben, men något fick mig att stanna till.
Kvinnan behövde kolla växel och pratade på om allt möjligt. En annan kund dök upp och jag insåg att försäljerskan hade en välbekant brytning. Hon kom tillbaka till mig och då frågade jag.
Jo, hon kom från Sverige! Från Skara. Fast hon hade bott i Berlin sedan före murens fall.
Vi pratade först på svenska, men när en annan kvinna kom fram för att köpa tidningen slog vi över till tyska. Jag fick veta en hel del om hennes liv och att hon kallades – Inka.
Hennes råd till mig var:
– Följ alltid ditt hjärta. Gör det som du tycker är roligt. Det finns alltid vägar du kan gå för att följa glädjen.
Människor som bryr sig
Så plötsligt ser jag ännu tydligare vilken typ av människor som söker sig till den här staden. Och jag förstå varför.
Det finns en slags tolerans här som man antingen kan se som att folk är totalt ointresserade av andra än sig själva – eller som att det finns en stor frihet för alla att vara den de verkligen är.
Jag tror mer på det senare, för jag ser nämligen att människor bryr sig om varandra.
I Kreuzberg ligger för tillfället ett slags flyktingläger. Vid Oranienplatz har man satt upp ett antal tält och en stor skylt där det står att man ogillar landets flyktingpolitik och detta är ett sätt att protestera emot den. Om flyktingar verkligen bor där dygnet runt vet jag inte, men bara idén är värd respekt.
I kvarteren är originalen välkända och ofta omtyckta. Man ogillar när de eventuellt tvingas flytta pga höjda hyror, och kämpar också emot den utvecklingen, något som för övrigt ”hipsters” som jag sabbar genom att flytta hit.
I mitt hyreshus hälsar alla på varandra och byter kanske ett ord vid hissen. Det finns förstås de som försöker vara coola, eller karriärstyper som är affärsmässigt kyliga, som i alla storstäder, men jag tycker mig se en oväntad värme mellan människor.
Inte minst mannen på Arbeitsagentur som försökte lugna mig när jag var stressad över min ekonomi. Bara att han tog sig tid, lade handen på min arm och brydde sig om mig gjorde mig glad och förvånad.
De enklaste sakerna är de bästa i livet. Så bry er om varandra! <3