Före…
De somrar jag gick sångkurs i Stormark lärde jag mig hur mina kreativa processer brukar se ut. I början är allt kul och det går lätt. Sedan kommer tvivlet och prestationskraven krypande. Jag måste ner i geggan och vända. Efter det går det uppåt igen för att sluta ”på topp” med konserterna. I skrivandet ser jag samma kurva. Säkert inget unikt, men intressant att upptäcka.
Veckan har känts tungjobbad. När jag insåg att karaktärsporträtten lämnade mycket att önska gick luften ur mig, Det kändes som att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Jag hade ju sett fram emot att bara få ”ösa på” och – äntligen – skriva berättelsen.
Förarbete är inte min grej. Som när man ska måla om något. Allt det där slipandet, skrapandet och putsandet är så trist. Jag vill ju svepa med penseln i stora schvungiga drag!
Kommer ihåg då jag höll på och sydde mer regelbundet. Jag gjorde förarbetet på en höft; ritade av mönster, klippte, nålade. Oftast slutade det med att jag sydde som en galning för att få se det färdiga resultatet. Ibland blev det bra, men ofta bidde det gräsligt och ”plagget” blev liggande i en låda.
…och efter
Jag antar att jag är sån; så jäkla nyfiken på att se hur det kommer bli. Gäller för övrigt mitt liv också, inser jag i skrivandets stund. Jag kan vara bra på att njuta av nuet, men så kommer det där suget. Var kommer jag vara då? Vart är jag på väg? Kommer jag att vara där jag vill vara? Kommer jag att nå mina drömmar?
Att längta är väl mänskligt helt enkelt.
Just suget efter att nå mina drömmar blir starkare dag för dag. Antar att det har med tiden att göra. Vem vet hur länge man får stanna på den här jorden? Eller hur länge man vill bli kvar…?
Säkert har det också med längtan efter att skapa något att göra; få manuset klart, skriva ut det och bläddra igenom det. Att kunna säga – det här har jag skrivit!
Ja, till den dagen längtar jag.