Fantasin är uppåt väggarna
Följetången fortsätter. Det är som förgjort när rädslan satt klorna i mig. Vid det här laget har jag lärt mig hur det fungerar. Under 2-3 månader är allt lugnt; jag känner mig trygg, inspirerad och texten flyter. Så slår rädslan till och jag början svaja hit och dit. Problemet är att jag tappar kontakten med nuet och tänker för långt fram. Men det är bara att rida ut stormen.
Jag har kommit till stegringen av den dramaturgiska kurvan och vändpunkten. Här är det dags att bygga upp förväntningarna och trappa upp dramatiken. Istället för att gå in i känslan och bygga inifrån, så fastnar jag i ”vojnevojne-läge” och oroar mig för om jag ska lyckas förmedla det jag vill säga. När har oro någonsin hjälpt?
Så jag låter det vila. Jag gör annat. Kollar tv-serier på Netflix, surfar, lägger patiencer. Någonstans övergår skrivångesten till irritation och insikten om att jag bara skjuter upp det oundvikliga. (Och jag som aldrig gillat utdragna projekt. Inne på säkert fjärde året nu…)
De inre demonerna
Jag har alltid trott att kreativa människor – författare, musiker, skådespelare och konstnärer – skapar utan motstånd. Att idéerna flyter och de befinner sig i ständig flow. Så är det förstås inte. Mycket av tiden går åt till att kämpa med sig själv och ”de inre demonerna”. I alla fall verkar författare känna fenomenet väl.
I arbetet med att undersöka min egen skrivprocess känner jag igen mycket från när jag var ung. Tvivlet, att jämföra sig med andra, att tro sig inte duga eller räcka till. Varifrån kommer de där tankarna? Alla bär vi på dem, i en eller annan form. Det är väl en del i detta mysterium att vara människa, att se de där tankarna för vad de är – rena fantasier.
Sista rycket
Min slutsats är att den kraften kan nyttjas till det man verkligen vill göra. Istället för att fantisera om tillkortakommanden kan man välja att lägga energin på det kreativa arbetet. Fantisera om ett färdigt resultat. No matter what.
Okej rädslor, jag ser er. Ni får finnas där, men lägg er inte i! Nu är det jag som bestämmer.
Ungefär så.
Igår petade jag i äldre scener. Lade in saker som kan förtydliga huvudkaraktärens känslor och agerande. Även om jag tycker det är futtigt så är det viktigt. Jag tror det kan hjälpa stegringen, så att man kan förstå vändpunkten. Det är egentligen bara det som behövs. Resten finns redan.
Sista rycket innan redigeringen. Go go go!