O som i middagsångest?
Mina knäppa Berlinvänner har gått hem och kvällen borde lida mot sitt slut även för mig. Jag kände för att skriva några ord om den lilla sammankomst jag ställt till med innan jag kryper ner i sängen. Jag bjöd alltså på middag för att ”fira” min avfärd. Fick idén av B&L när de var här, men tanken hade slagit mig redan innan. Det är bara det att jag får ångest när det gäller att bjuda på mat. Är säkert något jag fått efter mamma, som alltid nojar för minsta lilla rätt hon ställer fram på bordet. Nogsamt räknar hon upp allt som är fel med den. Jag har försökt sluta med det, för jag har haft samma beteende. Ikväll behövde jag inte bekymra mig. A&A var sena och själva ätande sköts därför upp till kl.21.00. Då var vi så hungriga att det blev knäpptyst medan alla slafsade i sig maten. Jag hade gjort en egen version av en linssoppa med kokosmjölk. Den blev inte så stark som den skulle så jag hade hällt i extra sötsliskig chilisås och det gjorde susen. Sedan blev det bröd från Gardelegen (dinkellimpa och ett annat bröd med pumpakärnor) hummus och en sallad på salladsblad, tomat och mozarella. Tur att jag gjorde den i alla fall! Till efterrätt hade jag köpta kladdkakor, eller brownies, från Veganz. Ingen överdådig måltid, men helt okej. Som sagt, kanske aningen snål. Soppan var dock – turligt nog! – inte bara 4 portioner utan säkert det dubbla. Puh! Så nu är det gjort.
Jag hatar också att vara värdinna ibland, för det är svårt att fokusera på gästerna när man ska få allt att klaffa i köket. Lite träning fick jag dock i stugan i Falmarksheden i min förra ”bonusfamilj”. Med dem var det inte så noga hur det presenterades eller om man stått vid spisen i timmar för att uppnå perfektion. Det var gemenskapen som var viktigast. Idag hade jag gjort soppan redan tidigt på dagen. Bara att värma upp och ställa fram. Allt var förberett. Men inte är det något jag njuter av, att hålla i middagar. Det är som om jag är rädd för att inte räcka till. Vem skräms inte av all mathysteri på tv! Nä, soppa var det jag kunde klara av och den är slut. Mission accomplished?