Hopp och lek i Hoppegarten

Tågperrongen Berlin, Lichtenberg

I väntan på vadå? Jo, tåget till Hoppegarten. Fast tåget går inte riktigt ända dit. Jag fick hoppa (!) av i Rehfelde och vänta på min skjuts. A skulle plocka upp mig med Vespan. Yiiiihaaa! Vinden ven runt öronen när vi susade fram i 70 knyck. Min störtkruka saknade visir så kinderna fladdrade värre än för en fallskärmshoppare. Det är jag övertygad om!

Måste dock säga att 70 km/h är lagom fort för mig. Vet inte om jag skulle uppskatta att gasa på i 170 km/h, som många motorcyklister gör. Man är så oskyddad på den här typen av fordon. På Vespan bar vi störtkruka och ett midjebälte som skulle skydda njurarna, men vad hjälper det om man hamnar under en långtradare?

Nåja, det var svalt och jätteskoj att få åka en sväng och det tog oss ungefär 30 min att ta oss från tågstationen till R&Ls sommarställe.

Också en sommarstuga!

Jag kallar det sommarställe, för det är inte en stuga direkt. Det finns en trädgård, men huset är istället en blommig husvagn i trä (se ovan). En stor presenning skuggar utemöblerna och en hängmatta lockar till vilopaus. Bakom ett specialbyggt insynsskydd står en mulltoa, dvs en platshink med ring. Istället för att spola när man gjort ”det stora” slänger man över en näve sågspån. Genialiskt enkelt och i stort sett luktfritt.

Sova i tält? Moi?

En fuktig natt i tält är alltid en upplevelse. Jag hade svettats rätt bra dagen innan och därför frusit lite under natten. Vaknade med sovsäckens huva över ansiktet. Ja, det var i alla fall varmt och skönt för helgvädret höll vad det lovade. På söndagen gassade solen från en molnfri himmel och det var +35 grader i luften.

Mitt på dagen, då solen var som hetast, gav sig tre femtedelar av sällskapet ut på långpromenad. De skulle syssla med ”geocaching” och A och jag skakade på huvudet åt dem. Det var galet att ge sig ut i bushen i den hettan, men de försvann glada i hågen.

Jag degade i skuggan ganska länge och försökte läsa en bok på tyska. Gjorde även ett kort gästspel i solen. A låg i halvskugga och slappade efter en ridtur hon gjort på morgonkvisten. Vi myste för fullt, pratade och hade trevligt. Precis när vi skulle gå och söka rätt på en badplats kom de andra tillbaka.

Årets enda dopp

Som förutspått var de genomsvettiga, dyngtrötta och hungriga. Jag och A svassade iväg till sjön för ett svalkande dopp och tyckte vi varit klokast i världen som stannat hemma. För mig blev det årets hittills enda dopp, i en tysk svalkande, spegelblank sjö. Härligt!

Som grädde på moset fick jag åka Vespa igen, då jag och A drog iväg till en närbelägen vägkrog och åt en god forell med stekt potatis och försvinnande få grönsaker. Maten sköljde vi ner med en Radler, dvs hälften öl och hälften Sprite. Gött!

Vid 21-snåret fick jag skjuts till tågstationen av R i hennes Mini Cooper. Lätt och smidigt tog jag mig hem. Vilken skön helg!

Min tyskakurs – livet

Wulff & Morgenthaler

Enligt min spanska ”sambo” har jag tur som har tyska vänner. Hennes bekantskapskrets består av spanjorer och hon går intensivkurs i tyska för att kunna få jobb. Inom sjukvården ser de allvarligt på det där med språkkunskaperna och det kan jag förstå. Ändå är hennes tyska bättre än min.

Istället för intensivkurs i Kottbuserdamm åker jag ut på vischan med tre tyskar (eller kanske fler?) och den här gången utan skyddsnät. Bara tyska. Det är reglerna de satt upp för mig. Tuffa pix, men de gör mig en tjänst. Om jag vill lära mig måste jag släppa sargen, som hockeyfantaster skulle säga. Eller bassängkanten, för den som gillar simning bättre. Bort med stödhjulen. Nja, lexikon i mobilen och engelska vid nödfall. DET måste jag väl ändå få luta mig mot…eller?

Tur att jag gillar språk – och intellektuella utmaningar!

Bildtext, översättning: ”När man äntligen – mot alla odds – hittade en enhörning, blev man ändå lite besviken.”

Hausburgstrasse 29

Mitt nya tillhåll

Tänk vad en kort promenad och lite kaffe kan göra! Jag höll på att slå skallen i tangentbordet och bestämde mig för att gå ut och hämta luft. Det är det bästa för mig, har jag kommit på, när jag vill få ny energi. Med bara en meter till kontoret är det ingen dum idé att lämna det en stund. Trapporna allena – alltid fyra våningar – ger rosig färg på kinderna.

 

Innan jag gick in igen tog jag dessa bilder på huset. Först porten in till innergården, eller gången som leder till densamma, och sedan rätt huskropp. Man ser mitt fönster, längst till vänster näst högst upp, sedan det smala toafönstret och sist köksfönstret. Det fjärde fönstret hör till lägenheten bredvid.

Den svarta huskatten visade sig inte idag. Igår satt den på fönsterblecket till lägenheten längst ned, till vänster om min ingång. Jag tar det som ett gott tecken att det bor en katt här. Prrrr…

Värmebölja

Har jag någonsin varit brunare?

I helgen ska det bli riktigt varmt. Så mycket som +34 grader på söndag. Stor möjlighet att bättra på solbrännan med andra ord.

Jag tycker om den värmen som är här, även om den tidvis blir ganska fuktig. Det finns så många lummiga platser där man kan söka skugga och svalka. Parker, uteserveringar och utomhusbad. Finns tydligen ett jättefint i Pankow.

Annars gör nog många som vi gjorde i början av augusti. Vi tog tåget till Rehfelde (som för övrigt betyder rådjursfältet) och sedan packade vi in oss – fyra personer och en hund i en Mini Cooper (hundkoja) – och drog till Polen. De flesta åker tåg från Berlin Lichtenberg till Frankfurt (Oder). Vår fullspäckade bil tog oss till Kostrzyn istället.

Man skulle kunna tro att det är havet som lockar, men det finns inget hav. Istället rinner Oder här och bildar gräns mellan Tyskland och Polen. Sanddyner och små pölar av vatten, vissa tyvärr myggkläckningsgropar, men de övriga finfina badplatser.

Som det verkar kommer vi återvända i helgen och jag hoppas på mer sol. Sist hann vi knappt ut ur bilen så samlades molngubbarna och efter cirka en timme började det åska och störtregna. Hm, inte helt otroligt om det sker igen. Med den här sortens värme…

Wildpfirsich

Smaka bara på ordet. Vildpersika. Jag har aldrig vare sig sett eller ätit någon tidigare. Det var en upplevelse måste jag säga. Sött och gott. Och visst är den vacker!?

Favvofrulle

Djävulsmacka?

Skönt att kunna använda svenska ”slanguttryck”. De tyska dito är svårare att förstå. Min favvofrulle just nu består alltså av djävulsmackor med mandelsmör och t ex gurka eller avocado. Fett så det förslår, men det ska ju vara ett bra och nyttigt fett.

Smöret av märket Rapunzel är rent och innehåller 100% mandel. Inget annat. Smakar det så kostar det och en liten burk (250g) går på €6, men det är det värt. Med svenska mått mätt är det billigt, eftersom euron jobbar till vår fördel. En stor burk, 500 g, kostar €10. Jag lägger oftast bara till en nolla för att få det ungefärliga priset, men det är egentligen betydligt lägre. Det är trevligt att en gång i livet få leva i en glädjekalkyl. Och det mesta är billigare här! Även ekologiska produkter.

Jag älskar att det finns speciella ”bioaffärer” och i gallerian vid Schönhauser Allee, där jag brukade handla, finns en BioMarkt. Alla möjliga produkter: vegetariskt, veganskt, ekologiskt eller alltihop. Mat, frukt, torrvaror, skönhetsprodukter, vin/öl. Häpnade över antalet vegetariska charkprodukter. Tycker för övrigt det är märkligt med allt köttlikande, utom sojakorv, men jag ska smaka innan jag avfärdar det helt. Finns t o m vegetariska tyska wurstkorvar.

Längre ner efter Schönhauser Allee ligger en jättestor ekologisk matvaruaffär. Den ser inte ut som en sådan utifrån, så jag blev mäkta imponerad när jag klev in. Tyvärr minns jag inte namnet på den, men det finns många andra exempel. På den fronten måste Tyskland ändå ligga i framkant? Värre med sopsorteringen, men det är ett annat inlägg.

Den långsmala toaletten

Jag har mer än en gång häpnat över de otroligt långsmala toaletter som verkar finnas i alla tyska bostäder. Direkt får jag dock korrigera mig själv. Jag pratar främst om de sk Altbau-lägenheterna som finns på östra sidan av Berlin, där jag bott som mest. Det är gamla hus från början av 1900-talet och de har förvånansvärt stora rum med en takhöjd på så mycket som 3-4 m.

I förra veckan fick jag förklaringen. De här husen hade sällan toalett inomhus när de byggdes. De flesta hus är nog ett ”saniertes Altbau”, dvs renoverat. När de gjorde de större restaureringarna byggdes också toaletter – genom att skära av en del av ett större rum. Trots att toaletterna var av nöden (haha!) lade man inte beslag på onödigt (haha!) utrymme, och de verkar ha valt att dela ytan med köken. Alltså blev den större halvan av rummet till kök och den mindre till toa.

I min nuvarande bostad står således hela toalettinredningen på rad. Vid dörren möts man av tvättfatet, sedan tvättmaskinen (som annars brukar finnas i köket i många lägenheter), sen kommer badkaret och sist toastolen. I två av mina vänners lägenheter finns inte plats för badkar. Istället har de duschen lite halvt inklämd bakom toastolen.

På Sonnenburger Straße var badrummet så smalt att jag, på jakt efter handduken – som jag för det mesta glömde längst bort, på kroken på dörren – alltid lyckades beröra den iskalla kakelväggen med någon kroppsdel. Jaja, jag vaknade åtminstone snabbt.

Renovering medför högre hyra

Det är renoveringarna som orsakar en del rabalder här, för blir allt nytt och fräscht höjs också hyran. Då kommer de mysiga, coola bohemerna, som ger stadsdelarna sin charm och unika, konstnärliga atmosfär, inte ha råd att bo kvar. Istället flyttar människor med pengar dit, de som vill ta del av den här speciella kulturen, som alltså i samma veva dör ut.

Hörde på radion att Berlin förutspås bli som vilken annan större europeisk stad inom 10-20 år. Det vore verkligen synd.

Mein Kiez

Falkplatz

I Berlin och norra Tyskland används ofta ordet Kiez om ett (när)område. Jag började min tid i Berlin i den västra delen av staden, nämligen i Charlottenburg. Här ligger den stora shoppinggatan Kurfürstendamm, eller Ku’damm, och det mesta ser ut som i vilken större europeisk stad som helst. Nja, inte riktigt. Det är ju trots allt Berlin.

Vid mitt andra besök bodde jag på gränsen mellan Prenzlauer Berg och Friedrichshain, vid hörnet av Volkspark Friedrichshain. Det var då jag började muta in det revir som jag sedan anammat mer och mer.

Jag tycker om båda stadsdelarna, men efter min månad i Prenzlauer Berg måste jag ändå säga att jag älskar den stadsdelen. Liksom de flesta andra turister som kommer dit.

De charmiga husen, stenlagda gator och mysiga barer, caféer, restauranger. Det är oemotståndligt på sommaren att slinka ut och sätta sig på en parkbänk på Falkplatz, som jag föredrar mot den mer kala och populära Mauerpark. Den ligger alldeles vägg i vägg med Falkplatz och det är vanligt att man tar med sig en grill och drar till parken och fixar middagen utomhus. Många ungdomar, ofta i större grupper, går dit.

I min lilla oas, Falkplatz, finns det också ungdomar, men mest kärlekspar och barnfamiljer. Det är lite lummigare, intimare och ja, mysigare helt enkelt. Jag kommer sakna de stunderna jag haft där.

Friedrichshain är inte illa det heller. Jag tycker dock det finns en större skillnad mellan myspys och uteliv. I söder ligger nöjeskvarteren med ”der Boxi”, Boxhagener Platz, och i norr den stora lummiga parken Volkspark Friedrichshain. Jag bor mitt emellan.

Att en lördag släntra ner till marknaden på Boxi, köpa en turkisk squashpannkaka och en färskpressad apelsinjuice. Gå runt och titta på stånden. Köpa en go’kaka och en espresso. Sätt sig i parken och njuta av solen. Sedan gå ett varv till och köpa middagsgrönsakerna. Det är vardagslyx om något.

Och det är bara en liten del av det Berlin som jag älskar!

Alla gillar väl min musik?

Svenskar kan dela med sig av sin musik genom att skruva volymen i botten. Det sker oftast i anslutning till helger och under intagande av vissa alkoholhaltiga drycker. Det är möjligt att det är samma sak här, då ölen ju flödar mer eller mindre ymnigt de flesta dagar i veckan. Ändå är jag en smula fascinerad över hur folk så självklart öppnar fönstren på vid gavel, skruvar upp volymen och delar med sig av sin musik.

Det gör sitt till att jag för andra gången bor med mitt fönster mot en innergård, som fungerar som en extra förstärkare. I Prenzlauer Berg hade jag en granne som absolut måste hedras för sin flit. Nästan dagligen satt han vid pianot och övade skalor. Först pianot, sedan sång. Behöver jag nämna att det till en början lät trevligt och ju längre tiden gick retade jag mig på att han alltid tog samma toner och sjöng så där halvrent. Inte så att det skar i öronen, men det kändes obekvämt.

Han, för jag tror det var samma kille, satte sedan på gammal tysk 40-talsmusik, som gav mig rysningar. För vem är idag så stolt över att man gillar Zarah Leander att man bjuder in hela grannskapet att lyssna? Samtidigt kunde jag stänga ögonen och känna hur det kunde ha känts att bo i Berlin under en så problematisk tid som 40-talet var. Enough said.

Ikväll spelade grannarna en skön blandning av funk, techo, jazz, ja jag vet inte vad det var. Passade jättebra att laga mat till. Humöret i topp. Kan vara den totala frånvaron av allt vad Tomas Ledin och svensk schlager heter som gör att jag känner mig positivt inställd till denna egentligen fula ovana. Hittills har jag inte hört någon musik jag direkt ogillat. Tvärtom fick jag återstifta bekantskapen med så coola musiker som Violent Femmes. Sökte genast rätt på dem på Spotify och där njöt jag även av gamla godingar med The Mission, Cure, Smiths och Cocteau Twins. Leve 90-talet!

Och på tal om det så har jag passerat affischer som förkunnat konserter med Radiohead och vad jag trott är ett numera avsomnat band, Dead Can Dance. Banden spelar i Berlin den 29 och 30 september respektive 3 oktober. Tyvärr är Dead Can Dance-konserten utsåld, för det hade varit spännande att se dem live.

Helgen som kommer ska i alla fall 2/3 av min bekantskapskrets gå och lyssna på tyska kultbandet Die Ärzte. Jag och resterande tredjedel drar nog ut på landet till Hoppegarten istället. Det ska bli +33 grader och sol på söndag. Mumma!