Nedräkningen har börjat…

Mitt nya jag, bor hon i Skellefteå eller Berlin?

Bara två veckor kvar innan jag åker tillbaka till Skellefteå. Många tankar snurrar i skallen, men inte på ett kacklande cirkusartat vis. Snarare är det en stilla dinglande mobil eller ett pinglande änglaspel. Nåja, sanning med modifikation. Jag håller på med någon slags summering. Vad har jag lärt mig under dessa 3,5 månader?

  • Jag kan ta mig fram hjälpligt med min tyska. Jag kan beställa mat, fråga om vägen, prata om vädret och ingå korta samtal. Däremot kan jag inte undslippa mig målande utvikningar om världsläget, konsten eller skillnaden mellan den indiska och den afrikanska elefanten. Men jag vågar påstå att jag blivit bättre.
    …
  • Jag hittar rätt så bra i flera stadsdelar. Främst då Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Mitte. Jag vet var den obskyra (?) klubben Cookies Cream ligger och jag tror äntligen jag lärt mig vägen till Boxhagener Platz. Dessutom vet jag vad Zalando är! Det står så på huset mitt emot, på en stor banderoll efter hela husväggen, och jag har länge undrat vad det är. Till slut fick jag svar och det är ett internationellt webbhandelsföretag, som bland annat säljer kläder på internet. De finns även i Sverige och igår åkte jag t-bana med en av de anställdas föräldrar. Kanske vara han till och med den chef som anställer folk. Jag vet inte om jag uppfattade rätt. Tyvärr fick jag heller inget namn…
    …
  • Jag hittar till Hoppegarten eller åtminstone till tågstationen i Rehfelde. Jag klarar av att cykla i stadstrafiken och jag vet vilken tysk öl jag föredrar att dricka (Köstritzer Schwartzbier). Jag vet också vilket mitt absoluta favoritcafé är, Veganz med sina goda mjölkfria kakorna och sin fantastiska latte på mandelmjölk. Jag har varit på operapremiär och även själv deltagit i en teaterpjäs. Jag har tjuvåkt både pendeltåg, U-bahn och spårvagn. Och jag vet vad ”Gut unterwegs” betyder. Jag har haft äventyr, trista dagar, djupa dalar och höga soliga sommartoppar. Tyska vänner, svenska vänner och vänner av blandade nationaliteter. För att inte tala om all mat jag ätit och upptäckt: mandelsmör, vegetariska chorizokorvar, amaranth, Flammkuchen och Pflaumkuchen, nougatcrème, zucchiniplättar och drycken Bionade. Nyttigt och mindre nyttigt.
    …
  • Och alla utställningar jag sett. Konst, foto och grafitti. Det ena mer makalöst än det andra. Diane Arbus, Dennis Hopper, Ernst Goldberg, Arnold Newman, Gerhard Richter, Paul Klee, Man Ray, Finn DAC, Anja Ammon, Mark Rothko. Mindblowing, som det heter. Tyvärr vet jag också var nazisterna brände böcker och jag har fått utpekat var Hitlers bunker fanns, men glömde det lika fort. Det är inget jag vill minnas. Jag vet var tunnlarna under Berlinmuren gick och vem Käte Kollwitz var. Jag är också bekant med varför en gata i Friedrichshain bär Richard Sorges namn, han som ju spionerade för japanerna. Jag har lärt mig att Karl-Marx-Allee hette Stalin Allee en gång, men vid korsningen Peterburger Straße övergår den till att kallas Frankfurter Allee.

Jag har levt ett liv i en liten bubbla mellan två världar, mellan det svenska och det tyska samhället. Snart är det dags att ta ställning. Vilket ben vill jag stå på? Vilken riktning vill jag gå i? Kan jag gå tillbaka, vill jag gå tillbaka? Ja, frågorna hopar sig.

Jag har kommit en god bit på väg in i något nytt och spännande. Något inspirerande och levande som hela tiden överraskar och kittlar min nyfikenhet. Ska jag satsa och gå ”all in” eller har Skellefteå fortfarande något att erbjuda?

Det är inte säkert att jag kan upptäcka det innan jag är tillbaka i mitt gamla liv igen. Oavsett vart vingarna bär så måste de bära hemåt, till Getberget. Där finns min bas, mina ägodelar. Min katt bor inte där just för tillfället, men henne längtar jag efter, att få gosa med. Köra ner näsan i den burriga pälsen och pussa det lilla mjuka huvudet.

Två veckor kvar. 14 dagar. 336 timmar.

Ännu mer besök

Min tystnad på bloggen beror återigen på besök från Sverige. L&B har varit här och upplevt Berlin för fjärde gången. Det finns fler fanatiker än jag! 😀 Jag har hängt med ut på shoppingrundor på nya gator.

Häromdagen åkte vi till Kreuzberg och tog en promenad upp på ”berget” Kreuzberg i Victoriapark, där man har en rätt okej utsikt över stan. Dessvärre finns många trädkronor i vägen, men de är ju också vackra att titta på! Speciellt nu med alla höstfärger.

Vänster: Jonglör mitt i gatan

Höger: Ännu en kyrka

Besökte också Bergmannstraße, som är en riktigt fin liten shoppinggata. Vi åt goda veghamburgare på Yellow Sunshine, ett helt vegetarisk snabbmatsställe. Jag tog halloumiburgare, L en ostburgare och B åt en supergod spenatburgare. Även om det var snabbmat kändes det förhållandevis fräscht.

De har många sorters bioläsk här, t ex BioZisch, ekologiska drycker med naturliga råvaror. Jag drack en flaska med ingefärs- och limesmak och Bs rabarberläsk fullkomligt slet mig tillbaks i tiden, till mormors kök och hemkokt rabarbersaft. Mums! Måste köpa en till så snart jag hittar dem igen. Finns säkert på alla matvaruaffärer.

Vattenfallet på Kreuzberg

Blommande träd och Spree

En annan dag besökte vi East Side Gallery. Den del av muren, som 1990 målades av olika konstnärer till minne av murens fall den 9 november 1989. Såg att motiven snyggades till 2009, men tyvärr finns det personer som inte kan hålla fingrarna borta utan klottrar skitsaker mitt på konstverken. Gärna snoppar och/eller bröst. Så tråkigt.

Jag tycker grafitti kan vara snyggt, coolt och intressant, men vanligt klotter är bara trist och känns smutsigt. Samtidigt hör det till Berlins stadsbild. Denna konstanta civila olydnad. Det som jag till viss del ser som frihetens baksida. Att man tror och tycker man har rätt att göra precis vad som helst. Självklart, men man kanske ska visa hänsyn ibland. Vi har också skyldigheter gentemot varandra. Slut på föreläsningen.

Världen måste förändras

Välkänd rysskyssmålning

Färgrik dam med drake

Ser du tv-tornet? 🙂

Nytt försök

Det här inlägget vill inte skrivas klart. Jag har hållit på i flera dagar vid det här laget. Så vad återstår att nämna?

Jo, att det var kolossalt roligt att återigen ha besök från gamla Svedala. Jag tycker det är fantastiskt att få dela min älsklingsstad med goda vänner.

De här två hade ju dessutom ett och annat tips att ge mig, sådant som jag inte hunnit se eller visste fanns. Jag har tagit en öl på Wohnzimmer med dem och en drink (som var för stark – trots att jag blandade ut den med ett halvt glas vatten!) på Scotch&Sofa. Jag kom så långt att jag stod i kö till club/bar/restaurang White Trash Bar, men ångrade mig i sista ögonblicket. Kändes inte rätt just då. Tydligen missade jag inget speciellt.

B kollar kameran

Det vackra vattenfallet uppifrån

Ja, jag trivs i Berlin!

Överexponerad L

Vi hade inte så tur med middagarna fredag och lördag. Tapasrestaurangens mat var lite smaklös och vi fick vänta nästan en timme på vår pasta på det andra stället.

Ett ställe som inte gjort mig besviken ännu är falafelstället på Kastanienallee, Habba Habba. Det ligger till höger om Falafel Ufo. Haha. Jo, det heter så. Är ganska säker på att de har bättre mat på ”mitt” ställe.

Rekommenderar Falafel Salat och wrapen Grün Halloumi. Maten serveras minst lika tjusigt upplagd som på ”finrestaurang”. Gott, fräscht och nyttigt. Killen som jobbar där är väldigt trevlig och gav mig massor av bra argument för att flytta till Berlin. Mjo, vi får se…

Men nu har tjejerna varit och farit. Jag är åter ensam med min härliga stad. Om två veckor åker jag tillbaka till Sverige. Underbart är kort.

Underbar musik

Jag genade genom Mauerpark, efter att jag vinkat av tjejerna, på väg till favoritfiket Veganz. Parken är full av människor på helgerna, bland annat på grund av loppmarknaden.

Olika musiker uppträdde och spelade. Människor stod i klungor och lyssnade. Jag passerade de första två utan att stanna, men sedan såg jag en ung kille sitta och spela hang.

Det är ett så läckert instrument. Jag blir helt förhäxad av musiken och sjunker in i mig själv. Det är skönt meditativt och bjuder in till något de flesta av oss kan behöva i denna stressade värld, en stunds avkoppling – och nedkoppling – av hjärnans konstanta arbete.

Så jag blev stående. Han sålde cd-skivor för bara €5 och jag ville ha en. I börsen fanns bara €10-sedlar. Stod och tvekade, men valde att vänta och fortsätta njuta. Efter en fantastisk stund var låten slut och då frågade jag om han hade växel. Som tur var hade han det och just nu, medan jag sitter och skriver detta, lyssnar jag på Mattis låt ”Landwehrkanal” på skivan ”Stadtgeräusche”. Gåshudsvarning!

Här kan du köpa, ladda hem och lyssna på Mattis musik

Tillbaka till 1990-talet

Jag fick nyss en flashback från 1990-talet. (Eller när var det Posten i Sverige lades ned?) Jag skulle köpa vadderade kuvert och plocka på mig en pristabell för brev till utlandet. Detta föranledde ett besök på postkontoret i Schönhauser Allee Arkaden.

Alltid tidigare när jag passerat, eller varit på bankomaten, har kön ringlat sig långt ut genom dörrarna. Så även ikväll. Minst tjugo personer i varierande ålder fanns på plats när jag kom. Det var tyst som i graven, förutom pappan som diskuterade grisar med sin lille son, men inte heller de pratade hela tiden. (Nä, jag menar inte grisarna!)

Jag valde ut mina kuvert, ställde mig sist i kön och väntade. Sakta men säkert kom jag närmare skylten, som bad oss visa hänsyn och diskretion till våra medmänniskor genom att stanna där. Fyra kassor var öppna och det satt kvinnor i samtliga. När damen längst till höger ropade ”Bitte!” med hög röst förstod jag att det var min tur. Jag framförde mitt ärende och allt gick bra, men det är nog bara på KaDeWe, Galleria Kaufhof och på Posten som jag välkomnats med ”Guten Abend”. Annars säger alla ”Hallo”.

Jag vet inte vad jag tycker om den här upplevelsen. Posten i Sverige var jättebra på sin tid, men numera känns det så gammaldags att behöva gå till ett visst ställe bara för att köpa kuvert, postpaket och porto.

När det gäller alkohol är det ju precis tvärtom i Tyskland. Öl, vin och sprit finns på alla matvaruaffärer och Spätis, men sällan frimärken. Visst är det väl ändå bättre tvärtom?

Gasmannen

Jag sitter och väntar på att gasmannen ska komma och serva varmvattenberedaren. Ja, jag säger ”mannen” för jag har den fördomen att den typen av arbete görs av män. Vi får se. Kanske har jag fel. Jag måste hur som helst hålla mig hemma och släppa in henom.

Bara för den skull längtar jag ut. En märklig trötthet vilar över mig idag och jag är säker på att frisk luft skulle göra susen. Det eller starkt kaffe. Möjligtvis både och.

Igår slank jag förbi Veganz för en smarrig bagel och en latte på mandelmjölk. Tyvärr var jag för hungrig för att njuta deras rawfoodkakor. Sist fick jag smaka en slags cheesecake med blåbär och den var himmelsk. Själv åt jag då cheesecake med körsbär, men den var inte riktigt lika god. Det är inte helt otroligt att jag går dit idag och köper en egen blåbärskaka…

I övrigt laddar jag för nytt Stockholmsbesök. Känns som om alla väntat in i det sista med att komma till Berlin. Det är fortfarande några veckor kvar tills jag åker tillbaka till Skellefteå, men september var inte direkt välbesökt. Jag får några dagar med ett par entusiastiska Berlinälskare. Det är deras fjärde besök också. Jag hann dock klämma in mitt fjärde inom ett år. De är inne på andra året. Men vem tävlar! 😀

Jag ser fram emot ännu en mysig helg i Berlin i goda vänners lag. Ja, just nu verkar det mest vara nöje och lite arbete. Eftersom jag liksom är tvångskommenderad att stanna inne borde jag passa på att jobba det jag kan, fast saken är den – jag vill inte! Ha! Rebellen har talat.

Gasvånda

Tillbaka till det här med gas. Jag är så glad att jag inte har gasspis, för jag tycker det är otäckt. Får tvångstankar att jag ska glömma på gasen eller att en läcka ska uppstå så att jag sakta kvävs när jag sover. Dessvärre måste jag då inse att, trots vanlig spishäll, värms vattnet med gas. Kanske även elementen. Jag vet inte hur systemet sitter ihop.

Förresten är det nästan svårt att få fjutt på gasspisarna, vilket gör det närmast till en konstart att lämna gasen på av misstag. Men men… Vattnet i kranarna kan vara kokhett, så man får vara försiktig.

Jag undrar vad som ska ske idag. Om det är rengöring av något? Eller bara en koll så att just läckage inte uppstår? Troligen både och av detta också.

Det här är ett inlägg för alla er som sitter beredda med anteckningsblock och verkligen brinner av intresse va?! Jaja, jag tar nya friska skrivartag imorgon. Och då kan jag referera om gasmannens besök! Yaaaaay!

Fotnot: Kom precis på något intressant. I Berlin verkar inte hyresvärden ha huvudnyckel eller rätt att gå in i en lägenhet när ingen är hemma. Istället måste man se till att vara hemma personligen när något ska ske. I det här fallet hjälper jag A så att han kan vara kvar på jobbet. Däremot har jag tagit emot grannens paket av postkillen. Ingen har hämtat det än…

Wulf Zweiräder

Så heter min lokala cykelreparatör. De säljer saker också förstås. Sånt som man kan behöva till sin cykel, till exempel cykellampor med formen av en dödskalle. Piffar upp vilken tvåhjuling som helst (Zweirad = tvåhjuling)! 😀

När min cykel var nyinköpt gick jag till Wulf för att fixa ett bra lås. Som jag tjatat om förut låser alla i Berlin fast sina cyklar med värsta kedjorna. Annars är det lätt att de blir stulna. Mitt lås var kraftigt, med sifferkombination – och lyse. Mycket praktiskt! Sen kostade det €38, ca 350 spänn, men de hade inga billigare inne just då. Förutom några som man lätt kunde knipsa sönder med en vanlig tång ur verktygslådan. Jag fick lova att hosta upp stålarna.

Redan efter en kort tid kärvade låset en aning. En gång tappade det låskombinationen, men jag lyckades fixa det. En annan gång ville det inte riktigt ta ihop och när jag tryckte till lossnade en liten metallbit. Det verkade inte vara någon viktig del och låset påverkades inte. Döm då om min förvåning när jag igår låste upp cykeln och sifferskivorna lossnade i en miljon smådelar, som studsade runt fötterna på mig.

Räddaren i nöden

Hungrig och trött försökte jag bedöma situationen. Om jag cyklade hem och låtsades låsa cykeln kanske den var kvar dagen efter, men jag kunde inte vara säker. Inga cykelaffärer har öppet på söndagar, men klockan var 19.00 så de skulle mest troligt ha varit stängda oavsett dag. Jag hade tidigare försökt få tag på M, som är duktig på cyklar, för att bestämma när vi skulle ses för en öl. Dessvärre var han inte hemma och jag befann mig nästan på hans gata. Det var bara att cykla hem och hoppas på det bästa.

Jag hade inte hunnit långt så susar en snubbe på cykel förbi mig. Men vänta nu… Visst var det där M!? Jag rullar några hundra meter till innan min försvagade hjärna fattat beslutet. Jag stannar och ringer. Den här gången svarar han – och han har ett extra lås. Gott sei dank! Då behövde jag inte oroa mig för att cykeln skulle försvinna.

Serviceminded

Jag fick låna låset och idag gick jag förbi Wulf med alla hundratusen delar. Kvittot var givetvis sedan länge begravt i soporna, om jag alls fick något. Det är inte så himla säkert. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Wulf himself och hans anställda må se ut som punkare och Hells Angels, men de är fromma som lamm. Nä, det var det där med kvittot…

Jag klev in och lade fram mitt problem för kvinnan som tog emot mig. Inom 10 minuter går jag ut igen med ett nytt lås och extra euro på fickan. För att jag skulle få samma modell behövde de beställa hem, men vem köper ett så uselt lås en gång till? Dessutom ska jag ju snart åka hem till Sverige.

Istället fick jag ett mindre flott lås, med sifferkombination, men inget lyse, och mellanskillnaden i kontanter. Utan att blinka! Det kallar jag service! Jag älskar Wulf Zweiräder!

Geschlossene Gesellschaft

Interiör från Berlinische Galerie. Copyright © 2011 Berlinische Galerie.

Berlinische Galerie är ett nytt ställe för mig. Jag har aldrig varit där förut, även om jag varit till Judiska museet, som ligger nästan vägg i vägg. Det här är en kåk med en spännande arkitektur. Läser att byggnaden varit ett lager för glas. Om det då är fönsterglas vet jag inte, men det byggdes om till museum för modern konst och invigdes för ganska precis åtta år sedan (2004). Vi hann bara gå igenom en utställning, men det var tillräckligt. Den var nog så stark. Geschlossene Gesellschaft, Künstlerische Fotografie in der DDR 1949–1989 hette den och visade foton från Östtyskland, en diktatur och ett land belagt med munkavle. Bilderna berättade om det på olika sätt, t ex suddiga ensamma personer, tomma betonglandskap eller grupper av människor som ändå verkade isolerade från varandra. Så kom vi fram till ett litet rum där fotografierna fullständigt grep tag i mig.

Fotografen Ernst Goldberg hade tagit svartvita bilder på sin egen nakna kropp. I mörkrummet hade han sedan sammansmält negativen på sig själv med motiv av utbrända och förkolnade träbitar. Resultatet blev närmast anatomiska bilder av hans kropp med det förkolnade träet som inälvor. Vackert, hemskt och oerhört fascinerande foton. När jag tittade på dem kände jag hur alla sinnen öppnades upp mot en ny och okänd horisont. Detta magiska som kan hända ibland när jag ställs inför något som verkligen intresserar och inspirerar mig. Jag sög i mig varje detalj, varje kroppsdel och träbit. På ett synbart enkelt vis berättade Goldberg om något mycket svårt. En ofrihet. Ett försök till intrång i hans liv, ja i hans kropp. Samtidigt visar han att hur ”de” än försöker kan ”de” inte läsa tankar. ”De” kommer aldrig åt hans själ. Tyvärr finns inga av hans verk på internet och jag glömde kolla om man fick fotografera. Kanske måste jag gå tillbaka för att se dem igen. Jag kan inte släppa upplevelsen.

Jens Rötzsch, Berlin (East) 1989 – Whitsun Rally of the FDJ (Free German Youth) – Stadium of the World Youth (detail) © Jens Rötzsch

En upplevelse jag gjorde allt för att slippa var en annan konstnärs tolkning av ofriheten. Hen hade byggt upp en slags labyrint av upphängda metallplåtar. När jag gick in anade jag inte direkt oråd, men snart insåg jag att fotona verkade visa scener från ett slakteri. Det började försiktigt med svartvita foton på kakelklädda rum, rökande män i vita rockar, skymten av en gris i en gallerförsedd betongcell. Ju längre in i labyrinten vi kom desto värre scener. Redan tidigt valde jag att titta ner i golvet. Det här skulle jag aldrig palla med. Jag VILLE inte se. Vid nästa krök hörde jag: ”Å nej, nu är de i färg!” Då började paniken komma. Precis samtidigt som labyrinten tog slut. Det fanns ingen utgång! Vi var tvungna att vända och gå samma väg tillbaka.

Trots att jag inte egentligen sett något kände jag illamåendet ligga på lut. Jag vet att jag troligtvis skulle ha spytt om jag tittat på färgfotona. Samtidigt fattade jag verkligen konstnärens idé. Precis så där måste det kännas att vara fast i ett omänskligt system. Den ena hemskare händelsen efter det andra sker och man är fast i en labyrint utan utväg. Just det budskapet var så tydligt för mig att jag inte kan förfasa mig. Men nog är jag innerligt glad att jag inte äter kött längre – och att jag kunde välja att blunda. Titta bort. Andra fotografer har jobbat hårt för att dokumentera ännu värre saker, som inbördeskriget i Rwanda för några år sedan. Människor slaktade som djur. Jag vet inte hur man klarar av att hantera sådana bilder – än mindre verkligheten! Där kan konsten vara en liten hjälp. Fast jag föredrar det som öppnar upp mig mot en ny horisont snarare än det som ställer mig inför världens grymhet. Utan konsten skulle dock livet te sig betydligt gråare och tristare. Jag tror också att konsten fick de här fotograferna att stå ut. Möjligheten till ventil, uttryck och någon slags kommunikation utan ord manifesterade sig i dessa verk. Människan är förunderlig. Kapabel till så mycket vackert och så mycket fasansfullt på samma gång.

Ändring: Läste om Ernst Goldbergs foton och inser att jag missförstått. Han hade inte alls tagit bilder på sig själv, utan på en annan konstnär som hette Manfred Küster. Denne var en slags performancekonstnär som iscensatte en aktion med måltavlor, sådana man övar att skjuta på. Han satte eld på dem och rullade runt i askan. Goldberg fotograferade och byggde sedan ihop flera bilder i dubbelexponeringar, som gav aktionen en annan dimension. Läs mer på bilden till höger.

Neue Nationalgalerie

Ett av mina favoritställen i Berlin är Neue Nationalgalerie. Deras lokaler är precis lagom stora för att jag ska orka igenom utställningen utan att vara helt utmattad efteråt. Så många intryck!

Själva byggnaden är ritat av den tyske Bauhausarkitekten Ludwig Mies van der Rohe och är helt makalös. Minst lika makalös är den zenliknande trädgården på husets ena sida. Tyvärr får man inte gå ut där av någon anledning, men jag brukar stå och titta ner i den från ovan.

Här har jag tagit foton genom fönstren på nedre botten, själva utställningsvåningen. Vet inte vad träden heter, men för mig ser de väldigt asiatiska ut. Klätterväxternas färgrika prakt skapar en vacker bakgrund till de enkla skulpturerna. I min fantasi finns det karpar simmandes i bassängen/fontänen. Det tror jag dock inte det gör i verkligheten.

Platsen utstrålar en oerhört vilsam och lugnande atmosfär och jag blir lugn bara av att titta på den. Första gången jag såg den började jag nästan grina. Det var den sista dagen på mitt allra första besök i Berlin och jag visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Hade jag varit lika rörd om jag vetat att jag skulle hinna resa tillbaka tre gånger till inom ett år?

Starka upplevelser

Favoriten från utställningen  ”Der geteilte Himmel”

Jag har besökt galleriet fyra gånger, en gång vid varje Berlinresa. Första gången såg jag utställningen ”Moderne Zeiten. Die Sammlung. 1900-1945”. Det var många otäcka bilder från båda världskrigen och det var första gången jag fick en stark reaktion på konst.

I ett rum hade de satt upp riktigt grymma krigsbilder och i mitten stod Käte Kollwitz berömda skulptur av en mamma som försöker beskydda sina två barn genom att omsluta dem i sina armar. Just kombinationen av tavlorna och skulpturen gav mig en rent fysisk reaktion i mage och bröstkorg. Det knöt sig och jag var nära tårarna.

stolAndra gången hade jag turen att få se del 2 av utställningen, ”Der geteilte Himmel. Die Sammlung. 1945-1968”. Den såg jag om häromdagen med E och i maj såg jag en specialutställning av Gerhard Richters konst till firandet av hans 80-årsdag. Tyvärr var det så mycket folk då att jag inte fick samma upplevelse som jag haft turen att få tidigare.

Att få möjlighet att i ensamhet betrakta konst är en lugnande och mycket inspirerande upplevelse. När jag istället måste trängas framför en tavla och hela tiden ha andra människor runt omkring får det snarare min stressnivå att öka än minska. Synd, för Richter har skapat en hel del riktigt häftiga verk.

Oavsett vad jag tittar på gillar jag det här stället väldigt mycket. I foajén och här och var i utställningslokalerna står dessutom rent ut sagt skitsnygga möbler. Trots att jag tror att sitsarna är gjorda i svart läder skulle jag inte ha något emot ett par av de här stolarna. Det finns även soffor, pallar och bänkar i samma design. Otroligt stilrent och vackert. De är sköna att sitta på också.

Tillsammans ger ett besök på Neue Nationalgalerie en helhetsupplevelse som jag inte varit med om någon annanstans. Jag gillar Fotografiska i Stockholm, men det är så nytt och har inte riktigt samma känsla som den här byggnaden.

Nästa år visar de den tredje och sista utställningen från/med samlingen. Rimligtvis sträcker den sig från 1968 till nutid. Efter det stänger galleriet för renovering. Hur länge vet jag inte, men det känns trist om det rör sig om år. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att få se sista delen 2013. Längtar redan nu!

Glöm det aldrig!

Mitt i all flärd, shopping och nöjen finns ett allvar. En historia. Lidande, krig, våld och smärta. Om man är uppmärksam finns det där hela tiden. Åtminstone som en slags närvaro, men också på riktigt. I fysisk form. Stolpersteine finns där för att du ska snubbla på dem i vardagen och minnas…

Jag har tidigare skrivit om atmosfären runt utomhusmuseet längs Bernauerstraße, där muren en gång gick. Det är en plats där några människor dog, men väldigt många genomlevde traumat av att bli avskilda från familj och vänner. I många fall på livstid. Regimen gjorde så att folk inte ens skulle kunna få ögonkontakt och vinka åt varandra över muren. Grymt.

Största grymheten skedde förstås under andra världskriget. Mot judarna. Det är här man kan få en rent fysisk påminnelse om vad som hände. I trottoarerna lite här och var finns små plaketter infällda, något jag också skrivit om tidigare.

Den sakliga och kortfattade informationen inbegriper namn, ev efternamn som ogift, födelsedatum, deporteringsdatum, koncentrationsläger och dödsdatum. Ovanför står att läsa ”här bodde” och man kan alltså anta att just dessa personer bodde i den byggnad som står där idag, men mest troligt i en byggnad som förstördes under kriget.

Likafullt gör dessa plaketter att jag stannar upp i vardagen, läser texten och under en kort stund skickar de döda en tanke. Jag känner mig ödmjuk inför det lidande och den död de fick utstå. Jag känner ingen ilska, bara sorg. Att vi människor kan göra varandra så illa. Även om det öde som judarna – och de andra 5 miljoner som nazisterna dödade i konsentrationslägren – gick till mötes är extremt obehagligt i sin brutalitet sker likvärdiga grymheter fortfarande i vår värld. Jag har inte följt med i våldsamheterna i Syrien, men jag är övertygad om att människor där också lider något alldeles förfärligt. År 2012. Ofattbart.

Synagogan

I dagens Berlin påminns man om judarnas fortsatta utsatthet, kanske främst pga Israels behandling av palestinierna, men också av samma anledning detta folk alltid förföljts. Jag tänker på den säkerhetskontroll jag fick gå igenom på Judiska museet ifjol och de vakter som konstant patrullerar utanför synagogan på Oranienburgerstraße, Mitte. Jag vet inte hur ofta någon försökt sig på att utföra sabotage, men säkerhetspådraget är knappast utan grund.

Synagogan är en mycket vacker byggnad. Den är mer än 100 år gammal och sattes i brand under kristallnatten 1938. I och med snabbt ingripande hann den inte bli alltför förstörd. Under andra världskriget skadades tyvärr byggnaden ännu mer, men restaurerades och sedan 1991 förgyller kupolen återigen Berlins stadsbild.

Här följer några bilder av den. Det som träffar mig starkast är texten på skylten utanför: ”Glöm det aldrig!”

Synagogans vackra guldkupol

Guldkupolen igen

Sattes i brand under kristallnatten 1938

Vackra hebreiska bokstäver

Breath of Berlin

På Kadewe köpte jag en ny parfym, Breath of Berlin. Trodde den skulle vara dyr som sjutton, men den kostade bara €21,90. Flaskan är 20 ml, men det räcker för mig. Bäst är dock formen på den. Ett perfekt litet tv-torn! I love it!! Jag köpte den i guld och doften är en blandning av…

Frische, fruchtige Kopfnoten (u.a. Mandarine, Citrus), eleganter
lieblich-würziger Wandel (u.a. Vanille, weißer Moschus, Piment).

Det vill säga mandarin, citrus, vanilj, vit mysk och nejlika. Inte min vanliga doft, som är den lättare Clean Simply Soap, men den passade min hud perfekt. Fantastiskt att jag inte bara är i Berlin – jag luktar som stan också 😀