Ett av mina favoritställen i Berlin är Neue Nationalgalerie. Deras lokaler är precis lagom stora för att jag ska orka igenom utställningen utan att vara helt utmattad efteråt. Så många intryck!
Själva byggnaden är ritat av den tyske Bauhausarkitekten Ludwig Mies van der Rohe och är helt makalös. Minst lika makalös är den zenliknande trädgården på husets ena sida. Tyvärr får man inte gå ut där av någon anledning, men jag brukar stå och titta ner i den från ovan.
Här har jag tagit foton genom fönstren på nedre botten, själva utställningsvåningen. Vet inte vad träden heter, men för mig ser de väldigt asiatiska ut. Klätterväxternas färgrika prakt skapar en vacker bakgrund till de enkla skulpturerna. I min fantasi finns det karpar simmandes i bassängen/fontänen. Det tror jag dock inte det gör i verkligheten.
Platsen utstrålar en oerhört vilsam och lugnande atmosfär och jag blir lugn bara av att titta på den. Första gången jag såg den började jag nästan grina. Det var den sista dagen på mitt allra första besök i Berlin och jag visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Hade jag varit lika rörd om jag vetat att jag skulle hinna resa tillbaka tre gånger till inom ett år?
Starka upplevelser
Favoriten från utställningen ”Der geteilte Himmel”
Jag har besökt galleriet fyra gånger, en gång vid varje Berlinresa. Första gången såg jag utställningen ”Moderne Zeiten. Die Sammlung. 1900-1945”. Det var många otäcka bilder från båda världskrigen och det var första gången jag fick en stark reaktion på konst.
I ett rum hade de satt upp riktigt grymma krigsbilder och i mitten stod Käte Kollwitz berömda skulptur av en mamma som försöker beskydda sina två barn genom att omsluta dem i sina armar. Just kombinationen av tavlorna och skulpturen gav mig en rent fysisk reaktion i mage och bröstkorg. Det knöt sig och jag var nära tårarna.
Andra gången hade jag turen att få se del 2 av utställningen, ”Der geteilte Himmel. Die Sammlung. 1945-1968”. Den såg jag om häromdagen med E och i maj såg jag en specialutställning av Gerhard Richters konst till firandet av hans 80-årsdag. Tyvärr var det så mycket folk då att jag inte fick samma upplevelse som jag haft turen att få tidigare.
Att få möjlighet att i ensamhet betrakta konst är en lugnande och mycket inspirerande upplevelse. När jag istället måste trängas framför en tavla och hela tiden ha andra människor runt omkring får det snarare min stressnivå att öka än minska. Synd, för Richter har skapat en hel del riktigt häftiga verk.
Oavsett vad jag tittar på gillar jag det här stället väldigt mycket. I foajén och här och var i utställningslokalerna står dessutom rent ut sagt skitsnygga möbler. Trots att jag tror att sitsarna är gjorda i svart läder skulle jag inte ha något emot ett par av de här stolarna. Det finns även soffor, pallar och bänkar i samma design. Otroligt stilrent och vackert. De är sköna att sitta på också.
Tillsammans ger ett besök på Neue Nationalgalerie en helhetsupplevelse som jag inte varit med om någon annanstans. Jag gillar Fotografiska i Stockholm, men det är så nytt och har inte riktigt samma känsla som den här byggnaden.
Nästa år visar de den tredje och sista utställningen från/med samlingen. Rimligtvis sträcker den sig från 1968 till nutid. Efter det stänger galleriet för renovering. Hur länge vet jag inte, men det känns trist om det rör sig om år. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att få se sista delen 2013. Längtar redan nu!