Frukost för marathonlöpare? (Veganz)
Jag tittade på ett gammalt Skavlanprogram härom kvällen. Gästerna var den brittiske komikern och skådespelaren Eddie Izzard, världmästaren i boxning Cecilia Braekhus, fotbollsstjärnskottet John Guidetti och fantastiska sångfågeln Alicia Keyes. Jag ska inte gå in på beskrivningar av vad var och en pratade om osv, men det slog mig det här med målmedvetenhet. Att segt och tjurigt – eller med optimism och jävlaranamma – jobba mot ett mål. Egentligen blev jag mest imponerad av min gamla skratthjälte Eddie Izzard. I princip helt otränad sprang han 43 marathon på 51 dagar. Detta gjorde han dessutom för ett välgörande ändamål. Han förklarade, som vanligt med glimten i ögat, att han kanske inte direkt sprang hela tiden. Tvärtom stannade han mer än gärna och pratade med folk efter vägen. Han sprang, gick, stapplade och kröp. Allt som överhuvudtaget fick honom att ta sig i mål. I vissa fall behövde han 12 tim på sig mot de snabbaste löparnas ca 2 tim. Snacka om seg! Han hade gett sig fan på att klara det och då gjorde han det. Ändå sa han att han redan efter två marathonlopp tänkte att han kunde ge upp med hedern i behåll, men det gjorde han inte. Hur är han funtad?
År 1969 uppnåddes målet att nå månen.
Jag kommer ihåg en gång att en kvinna sa om mig att jag var ”dumstolt”. Med det menade hon ungefär så att jag kunde vara fruktansvärt tjurig om någon försökte få mig att göra något jag inte ville. Tänk om jag istället kunde använda samma kraft och frenesi på att göra något jag verkligen vill. Näpp. Inte jag inte. Om man alltid har haft dåligt självförtroende och dessutom i fin symbios med dålig självkänsla, då håller man dumstolt tag i uppfattningar som att jag givetvis inte kan någonting. Detta är inte tänkt att bli ett martyrinlägg om min brist på tillit till min egen förmåga. Jag ska knyta ihop säcken med ett Berlinsnöre.
När jag i maj började att dra i tåtarna till denna min 3,5 månader långa vistelse i Berlin var det i det närmaste första gången i mitt liv som jag faktiskt jobbade mot ett mål. Jag ville någonting och i exakt det ögonblick jag hade bestämt mig dök pusselbit efter pusselbit upp, som på beställning. Jag fick ihop två halvtider till en heltid, som jag kunde ”ta med mig”. Jag hittade boende, jag hittade hyresgäst till min egen lägenhet, kattvakt och flera av mina vänner planerade in resor till stan medan jag skulle vara där. Allt föll på plats inom loppet av en månad. Inte ens det. Vid tidpunkten tänkte jag inte på hur ovanligt det var att jag gjorde något sådant. Att jag trodde på att jag skulle kunna genomföra ett dylikt projekt. Att jag skulle våga. Det gällde att ro båten iland. Så här med facit i hand är jag ärligt talat förvånad.
Jag har lärt mig att jag kan komma till skott om jag vill något tillräckligt mycket. Sen finns en viss tvekan. Skulle jag kunna göra det igen? Och vad skulle jag i så fall vilja göra? Just för tillfället är det en läskig fråga. För målet är inte tillräckligt tydligt än. Det jag eventuellt skulle vilja satsa på härnäst. Rimligtvis borde jag kunna åstadkomma något häpnadsväckande (åtminstone för mig själv) om jag återigen vågade tro att det är möjligt. Jag tror aldrig jag skulle ge mig på att springa 43 marathonlopp, men tänk om jag kunde fixa något annat? Tänk om jag kunde vara ”smartstolt” istället…