Som så mycket annat inom tysk konst, arkitektur och historia har M introducerat konstnären Lyonel Feininger för mig.
Lyonel Feininger föddes 1871 i USA av tyska föräldrar. Familjen flyttade tillbaka till Tyskland 1887 och Lyonel studerade konst i både Hamburg och Berlin.
I början av sin karriär arbetade han som karikatyr- och serietecknare, men 1911 i Paris kom han i kontakt med kubismen och utvecklade sin egen prismaliknande stil. (Jag tycker mig ha hört uttrycket ”prismaism”, men kan ha hittat på det själv…)
1919 blev Feininger inbjuden av Walter Gropius till Bauhausskolan, där han undervisade i grafisk konst och målning både i Weimar och Dessau fram till 1926.
År 1937 flyttade Lyonel Feininger åter till USA, närmare bestämt till New York. Hans konst hade utropats som Entartete Kunst, ungefär ”degenererande konst”, av nazisterna, som samma år konfiskerade ca 400 av hans verk.
Den gode vännen dr Herman Klumpp, från Quedlinburg, lyckades gömma ett stort antal teckningar, akvareller, träsnitt m.m. i ett gammal tvätteri. Klumpp hade tidigare varit elev till Feininger på Bauhausskolan och såg det som sin stora uppgift att rädda sin lärares verk till eftervärlden.
Tack vare hans modiga ingripande kan vi idag ta del av en fantastisk samling på Lyonel Feininger Galerie. Feininger dog 1956 och galleriet i Quedlinburg öppnade 1986, ett år efter Klumpps död.
1997 byggde man en ny och modern del till den gamla. Från och med 2006 är galleriet en självständig del i Stiftung Moritzburg, Kunstmuseum des Landes Sachsen-Anhalt, och räknas som något av en klenod i det tyska museilandskapet.
Vepor på väggen
Entrén från gatan
En äkta Feininger på väggen
Att jag fick möjlighet att följa med hit var nästan för bra för att vara sant. Ändå blev jag lite besviken. De fina akvarellerna visades inte i den utsträckning jag hoppats på, men teckningarna och karikatyrerna var inte dumma de heller!
Tyvärr fick man inte fotografera, men min favoritbild var nog den som också fanns på affischen. Älskar den rosa färgen i kombination med det gröna och turkosblå. Den lyste verkligen upp rummet och väggen den satt på.
Undrar hur mycket tavlan är värd? Om den var till salu skulle jag knappast ha råd att köpa den, men man kan ju alltid drömma!
Det som är så roligt och läckert med Feiningers tavlor är att han ofta kombinerar vattenfärgerna med dessa tunna tuschstreck och jag tycker det blir så häftigt. Han ritar intressanta karaktärer, vilket säkert bottnar i serie- och karikatyrtecknandet.
Jag köpte en bok som innehöll många av bilderna från den här utställningen, men även några av akvarellerna som inte fanns med. De med strand, hav och båtar. Om man söker på Lyonel Feininger dyker många vackra bilder upp. Bland annat båtarna, men också de färgglada kubistiska målningarna. Jag tycker om dem också.
Hoppas jag får möjlighet att återvända till galleriet för att se någon annan del av samlingarna. Och kanske köpa en jättekalender eller en affisch med någon favoritbild. Det skulle faktiskt sitta fint med en billig, massproducerad Feininger i mitt hem. Man får vara glad för det lilla.
Förresten, Lyonel Feininger var en duktig fotograf också och hans söner Andreas och Theodore ”Lux” Feininger valde den vägen istället för måleriet. Eller kanske som komplement. Jag vet för lite om dem. Trodde de var samma person!
Men båda två – och pappan – har fotograferat fantastiska svartvita bilder av och i New York. Tips för den som gillar att googla. Drömmen vore att få gå på en samutställning av far och sönerna Feiningers foton. Tror jag ska önska mig det av tomten 🙂