Under en av mina resor till Berlin köpte jag ett vykort. Det visar en kvinna iklädd en svart klänning dansandes över en sandstrand. I handen har hon ett paraply och vinden sliter i hennes kläder. I ena hörnet står det:
”Was machen Sie jetzt? Ich lasse das Leben über mich regnen.”
Ung. Vad gör ni nu? Jag låter livet regna över mig.
Ikväll har jag nästan upplevt det. Fast istället – eller utöver – livet har jag låtit Orden regna över mig. De tyska orden.
Gina Pietsch
Jag blev inbjuden att hänga med på en kväll till DDR-författarnas ära. Närmare bestämt till ett speciellt inslag under denna långa kväll. Ett sång- och poesiuppträdande med Gina Pietsch. Hon är en tysk sångerska och skådespelare. (Dessutom är hon mamma till en av mina vänner.)
På Ginas repertoar finns många för oss svenskar mer eller mindre kända författare. En av de kanske mindre kända, åtminstone för mig, är Volker Braun. Jag visste inte vem han var och nu har jag inte bara fått höra hans texter – jag fick träffa honom! Han var där, mitt i publiken.
Nåväl. Där satt jag och lyssnade till det tyska språket. Vissa ord förstod jag, andra inte. För det mesta lät jag orden regna över mig och på något vis förstod jag ändå. Tonfallet, utspelet, känslan och tajmingen. Och jag älskar orden! Oavsett om det är svenska, engelska eller tyska. Det underlättar förstås att jag förstår något sånär, men det är framförandet och det sceniska uttrycket som gör mig lycklig.
Kärleken till orden
Egentligen har det nog alltid varit så. Jag minns när jag var med i MOD-föreställningen på Västerbottensteatern. I början av pjäsen skulle vi bolla korta textsnuttar mellan varandra. Vi stod utspridda över scenen och idén var att publiken skulle uppfatta det som just ett regn av ord, från olika håll. Tajmingen var viktig. Man skulle vänta lagom länge innan man yttrade sin text.
Jag älskade det! Jag älskade hur orden formades i munhålan och sedan rullade ut över tungan, ut i rummet. Hur ljudet studsade. Först inne i mitt huvud, sedan ut mot publiken för att sedan klinga bort. Och då svarade någon i andra änden av scenen. Underbart.
Ja, jag älskar språk. Ord. Kommunikation. Att låta tyskan rulla runt i munnen innan jag släpper ut den. Jämföra språken. Hitta ett favoritord för dagen och tugga på det. Suga och smaska. Kiez. Die Wende. Versicherung. Umweltforschung. Det är så fantastiskt att lära sig ett nytt språk, testa det och se att folk förstår. Att kommunikation uppstår. Kontakt.
Hej, här är jag. Vem är du?
Ikväll lät jag orden regna över mig.
Jag gillar när du låter orden regna över oss 🙂 Ser fram emot att läsa om dina Berlinäventyr.
Kram
Tack Karina! Jag är glad att jag har EN läsare. Kram!
två har du!<3 och jag vaknade av att läsa om dej i norran också <3<3
jag kan tyvärr inte dela din fascination över tyskan, men ord överlag<3
Du har gåvan med dom, orden!!
Kram
Tyskan är ett kraftfullt språk och tyvärr förknippar många det fortfarande med Hitler. Men han pratade ju precis som man gjorde i de svenska pilsnerfilmerna från samma tid. Han är absolut inte min favorit heller. Så det så! Tyskan är lite som italienska. Det kan vara hårt och smattrande, men också mjukt och fluffigt 🙂
Det är svårt att vara romantisk på ett språk där fjäril heter schmetterling. Hur man än uttalar ordet låter det mer som ett vapen än en ömtålig insekt 🙂
Jag tycker Schmetterling är fint. Egentligen är ju Butterfly med sina T:n lika hårt i så fall. Jag tycker tyvärr tyskan är lite styvmoderligt behandlad, för hur mycket av den hör vi egentligen i Sverige? På den här poesikvällen kunde Gina tala både hård och mjuk. Det beror ju på budskapet. Men jag inser att jag är i minoritet som gillar tyskan. Det är kul att lära sig förstå och använda den.