Idag har jag haft en sån där underbar dag som jag bara kan ha i Berlin. Sovmorgon med en god frukost bestående av en stor kopp te och mackor med mandelsmör och gurka. På med kläderna och ut i solen. Drygt +20 grader. Lite kyligt i skuggan, men det låtsas jag inte om. Upp på cykeln med siktet inställt på att göra Friedrichshain osäkert.
Ratar nyfunna mysparken. Nä, jag vill inte stanna så snart. Rullar vidare ner mot Frankfurter Allee. Hur tar jag mig till Boxhagener Platz, ”Der Boxi”, och marknaden? Där är den! Parkerar cykeln vid en rejäl stålpinne. Alla är noga med att låsa fast cykeln så ordentligt det går. Tydligen stjäls cyklar ofta och gärna. Ingen idé att köpa en snygg och fin sak. Den ryker direkt. Min kopparröda med grön trådkorg på pakethållaren har än så länge gått säker.
Väl nere på marknaden insuper jag lugnet och människobruset som verkar existera sida vid sida. Ett gemyt som jag verkligen älskar. Släntrar in och förbi de första grönsaksförsäljarna. Jag är ute efter de turkiska plättarna. Vet inte om det är plättar eller kanske en slags rårakor. De är goda oavsett. Hittar ett ställe där två sköna damer i 50-årsåldern steker för fullt. Väljer ut en med morötter, zucchini och lök. En annan med spenat och så en klick auberginesås på dem båda. Jag är helnöjd.
Går raskt vidare till apelsinjuiceförsäljarna. Varje lördag står de där och kränger färskpressad apelsinjuice, €1 glaset eller €3 för en flaska. Jag tar alltid en hel flaska. Även denna gången. Killen bakom disken skojar om att maten, som jag ställt upp på diskan, är till honom. Haha. Den gubben gick inte. Här ska njutas!
Världen på Boxhagener Platz
Söker upp en parkbänk i solen, sätter mig ner och mumsar. En synbart herrelös hund strosar förbi. Ingen verkar hålla sina hundar kopplade, även fast jag tror det är lag på det. Jag är inte hundrädd, men tycker att vissa hundägare är väl nonchalanta. Som den fläskiga karl som dimper ner på bänken bredvid mig.
En del människor har en förmåga att så självklart ta plats. Han viftar nästan undan mig som om jag vore en fluga. Hunden springer kors och tvärt genom parken. Först när den börjar spana runt på marknaden reagerar karlskrället: Fido? FIDO! Hahaha. Vilken mesigt namn.
På andra sidan om hundägaren sitter ännu en kille. Fascinerad hade jag betraktat hans Elvisfrisyr när han kom och satte sig. Tjusig bakåt- och uppåtkammad rockabillylugg, och på fötterna de där typiska smala skorna med lite tjockare högre sula. Minns inte vad de heter*. DocMartens säljer dem.
Det finns verkligen alla sorters människor. Många nationaliteter. Parken kryllar av ungdomar, familjer, äldre par och en och annan a-lagare.
Shopping och ny frisyr
Ganska länge har jag känt att gränsen varit nådd. Jag måste klippa mig! Fick tips av min ena sambo att det finns en bra och billig salong i närheten, på Krossener Straße. Jag kollar runt, men hittar inte stället.
Köper två välbehövliga (ha!) scarfer istället. Den ena i tunn bomull, som en tub av å ena sidan prickigt och å andra sidan enfärgat blåturkost tyg. Den andra scarfsen är 50% bomull och 50% siden, blommig, lilacerise botten med gråvita blommor. Love them!
Bestämmer att nu får det vara slutshoppat. Varför inte dra norrut till en gräsmatta i Volkspark Friedrichshain. Innan jag hunnit vända om ser jag en spännande skylt. Går mot den. Visst är det en frisering? En blond kortklippt kvinna i en klarblå top sitter på en bänk utanför. Jag frågar på tyska om hon jobbar där och har tid att klippa mig. Givetvis!
Hon kollar snabbt av vad jag vill ha och sedan tvättar hon mitt hår. Vi hankar oss fram i konversationen. Jag hankar mig fram. Hon kommer från Thüringen och den dialekten är svår för mig. Fattar nästan ingenting, men hon klipper bra och jag blir nöjd. Betalar. Va? Bara €12?! Typ en hundralapp. Jag ger henne €14. Känns ju som rena rånet annars. Sandra, som hon heter, tackar mig och önskar mig en trevlig helg. Gleichfalls, svarar jag käckt och beger mig ut i myllret igen.
Fylld kak- och kattkvot
Ska inte gå igenom alla detaljer, men resten av dagen ligger jag på en gräsmatta i Volkspark och njuter av solen. Hinner med en kisspaus hemma och en kopp jasminte med Mozarttarte på Schönbrunn, ett matställe i Volkspark.
Innan dess hann jag också köpa ett fräckt blommigt armband. Bilden visar armbandet och det som går att se av min nya frisyr. I stunden lyssnar jag på Anthony and the Johnsons, men ska alldeles strax greppa min kylda ölflaska, kasta mig på cykeln och dra till A&A för att snacka skit en stund.
Kanske får jag klia lite på katten Stewie. Jag saknar verkligen min Spira, men Stewie fyller på kattkvoten en aning. Trots hans ganska så explosiva temperament.
En helt underbar lördag i Berlin. Jag är uppfylld och ofantligt tacksam för allt som jag får uppleva. Tack, tack, tack! <3
…
* George Cox, ”Creepers”