Husemannstraße

Jag har åkt förbi både på cykel och spårvagn, ja jag tror till och med jag promenerat också. Men aldrig har jag vikt in på denna gata. Döm om min förvåning när jag upptäcker en liten skatt. En tyst gata täckt med prasslande löv att hasa fötterna igenom.

Det kan storligen förvåna mig att jag kan gå på en starkt trafikerad och slamrig gata, sedan viker jag om hörnet – och landar mjukt i en ljuddämpare.

Berlin har alla typer av kvarter. Kullerstenar kan vara ett tecken på att cyklisterna inte orkar hitta dit. Möjligen tycker även bilister det är bättre att undvika det knöliga underlaget. Som ”promenör” är det inte alls så illa. Det tar ner farten till ett skönt strosande.

Det jag upptäckte på Husemannstraße var först och främst Zentrum für Ayurveda & Wellness – Sri-Dhanvantari, stället A brukar jobba på med massage och Q! (uttalas ’ku-ii’ på tyska). Jag visste att det låg där, men trodde inte det skulle ligga så nära mitt verkliga mål.

Dessutom stod A utanför och rökte och pratade i mobilen när jag vek om hörnet. Vi hann byta några ord och jag hälsade på kvinnan som äger stället innan As kund dök upp. Det var trevligt att A råkade vara där just då och att hon var ledig. Annars har hon jobbat en hel del den senaste tiden. Längtar efter att få sitta ner och prata med henne ordentligt. Ayurvedacentrat såg mysigt ut och jag är sugen på att boka en ansiktsrengöring. Det skulle jag verkligen behöva!

Konstutställning

Jag korsade gatan för att komma till Mandala Buchhandlung. I lördags hade de vernissage för mandalamålningar och jag var nyfiken på att se dem.

Butiken var som vilken annan alternativ bokhandel, med olika typer av böcker för personlig utveckling, parfymoljor, kristaller, vykort och kortlekar av olika slag. Kände mig lite uttittad av två viskande kvinnor vid kassan, men jag kollade runt och hittade rummet med målningarna.

De var vackra. Stora färgvirvlar på fyrkantiga dukar. Ibland såg de ut som blommor, ibland som vatten eller ljusfenomen. Jag blev speciellt förtjust i en grönturkos tavla. Såg inga priser och kände ingen lust att fråga mannen som surade i en soffa. Fattade inte om han också var kund eller representant för konstnären, som förresten hette Stefanie Menzel.

Tyckte om hennes helande energikort. De hade illustrationer som påminde om de större tavlorna. Korten kostade bara €17, men jag har börjat dra åt svångremmen. (Kan komma att behöva mina sista slantar till en utflykt nästa vecka. Mer om den vid senare tillfälle.) Köpte några vykort och tackade för mig.

Känner plötsligt att jag vill hinna med så mycket och tiden börjar rinna iväg för mig. Det är bara att andas och vara i nuet. Njuta av varje ögonblick. I det här vädret är det verkligen inte svårt! Kalasskönt och soligt. Jag är så glad, tacksam och lycklig att jag får leva just här, just nu. Det är en underbar gåva. Tack!