FrankfurterTor, Friedrichshain
Tillbaka i Sverige och det känns både okej och jäkligt tråkigt. Jag hade precis fått upp ångan där i Berlin och jag har haft det oförskämt bra. Jag blommar alltid ut i den där avgasstinkande, hetsiga, tillbakalutade, kulturella, frihetsvurmande, dunkande, festande, stressande, gassande, alldeles underbara underbara staden!
Jag strålar mot mina vänner, uttrycker djupa känslor för dem alla, kramas så de blir blå i nyllena, skrattar, dansar och lever livet. Ibland svettas jag och blir djävligt irriterad på alla sura tutande bilar, buttra och bastanta damer i kassan på matvaruaffären samt all förbannad hundskit som smetats ut på trottoarerna.
Det finns negativa saker på min Berlinlista, men de är fasen inte många. Just nu finns det ingen annan plats på jorden som gör mig lyckligare. När jag är där älskar jag hela världen och vill ta den i famn. Vid det här laget vet jag att det inte är något tillfälligt eller snabbt övergående. Det är som en kärleksrelation mellan människor, den utvecklas och fördjupas hela tiden.
Besarinplatz, Friedrichshain
Många upplevelser har jag inte hunnit skriva ner ännu. Jag har sparat dem i minnet och kommer plocka fram dem en och en. Hoppas de kommer att väcka nyfikenhet och intresse hos min minimala läsarskara. I mitt hjärta ryms så mycket glädje och kärlek och den glädjen och kärleken vill jag dela med andra, via den här bloggen, men också face-to-face.
Samtidigt undrar jag ibland hur spännande mina upplevelser egentligen är för andra. Låter det kanske som ett evigt tjat eller varför väljer så få att klicka på länken och läsa? Och spelar det någon roll för mig?
Jo, det är klart att jag vill att folk läser. Samtidigt är det inte det viktigaste. Jag har mina upplevelser och jag skriver om dem. Det i sig räcker långt. Det i sig får mig att må bra. Alltså fortsätter jag att skriva och blogga.
Eftersom jag känner mig lika hemma på båda platserna, Skellefteå – Berlin, passar det gamla ordspråket i titeln perfekt. Ja, speciellt sedan jag gjorde om det 😉