Mitt i all flärd, shopping och nöjen finns ett allvar. En historia. Lidande, krig, våld och smärta. Om man är uppmärksam finns det där hela tiden. Åtminstone som en slags närvaro, men också på riktigt. I fysisk form. Stolpersteine finns där för att du ska snubbla på dem i vardagen och minnas…
Jag har tidigare skrivit om atmosfären runt utomhusmuseet längs Bernauerstraße, där muren en gång gick. Det är en plats där några människor dog, men väldigt många genomlevde traumat av att bli avskilda från familj och vänner. I många fall på livstid. Regimen gjorde så att folk inte ens skulle kunna få ögonkontakt och vinka åt varandra över muren. Grymt.
Största grymheten skedde förstås under andra världskriget. Mot judarna. Det är här man kan få en rent fysisk påminnelse om vad som hände. I trottoarerna lite här och var finns små plaketter infällda, något jag också skrivit om tidigare.
Den sakliga och kortfattade informationen inbegriper namn, ev efternamn som ogift, födelsedatum, deporteringsdatum, koncentrationsläger och dödsdatum. Ovanför står att läsa ”här bodde” och man kan alltså anta att just dessa personer bodde i den byggnad som står där idag, men mest troligt i en byggnad som förstördes under kriget.
Likafullt gör dessa plaketter att jag stannar upp i vardagen, läser texten och under en kort stund skickar de döda en tanke. Jag känner mig ödmjuk inför det lidande och den död de fick utstå. Jag känner ingen ilska, bara sorg. Att vi människor kan göra varandra så illa. Även om det öde som judarna – och de andra 5 miljoner som nazisterna dödade i konsentrationslägren – gick till mötes är extremt obehagligt i sin brutalitet sker likvärdiga grymheter fortfarande i vår värld. Jag har inte följt med i våldsamheterna i Syrien, men jag är övertygad om att människor där också lider något alldeles förfärligt. År 2012. Ofattbart.
Synagogan
I dagens Berlin påminns man om judarnas fortsatta utsatthet, kanske främst pga Israels behandling av palestinierna, men också av samma anledning detta folk alltid förföljts. Jag tänker på den säkerhetskontroll jag fick gå igenom på Judiska museet ifjol och de vakter som konstant patrullerar utanför synagogan på Oranienburgerstraße, Mitte. Jag vet inte hur ofta någon försökt sig på att utföra sabotage, men säkerhetspådraget är knappast utan grund.
Synagogan är en mycket vacker byggnad. Den är mer än 100 år gammal och sattes i brand under kristallnatten 1938. I och med snabbt ingripande hann den inte bli alltför förstörd. Under andra världskriget skadades tyvärr byggnaden ännu mer, men restaurerades och sedan 1991 förgyller kupolen återigen Berlins stadsbild.
Här följer några bilder av den. Det som träffar mig starkast är texten på skylten utanför: ”Glöm det aldrig!”
Synagogans vackra guldkupol
Guldkupolen igen
Sattes i brand under kristallnatten 1938
Vackra hebreiska bokstäver