Interiör från Berlinische Galerie. Copyright © 2011 Berlinische Galerie.
Berlinische Galerie är ett nytt ställe för mig. Jag har aldrig varit där förut, även om jag varit till Judiska museet, som ligger nästan vägg i vägg. Det här är en kåk med en spännande arkitektur. Läser att byggnaden varit ett lager för glas. Om det då är fönsterglas vet jag inte, men det byggdes om till museum för modern konst och invigdes för ganska precis åtta år sedan (2004). Vi hann bara gå igenom en utställning, men det var tillräckligt. Den var nog så stark. Geschlossene Gesellschaft, Künstlerische Fotografie in der DDR 1949–1989 hette den och visade foton från Östtyskland, en diktatur och ett land belagt med munkavle. Bilderna berättade om det på olika sätt, t ex suddiga ensamma personer, tomma betonglandskap eller grupper av människor som ändå verkade isolerade från varandra. Så kom vi fram till ett litet rum där fotografierna fullständigt grep tag i mig.
Fotografen Ernst Goldberg hade tagit svartvita bilder på sin egen nakna kropp. I mörkrummet hade han sedan sammansmält negativen på sig själv med motiv av utbrända och förkolnade träbitar. Resultatet blev närmast anatomiska bilder av hans kropp med det förkolnade träet som inälvor. Vackert, hemskt och oerhört fascinerande foton. När jag tittade på dem kände jag hur alla sinnen öppnades upp mot en ny och okänd horisont. Detta magiska som kan hända ibland när jag ställs inför något som verkligen intresserar och inspirerar mig. Jag sög i mig varje detalj, varje kroppsdel och träbit. På ett synbart enkelt vis berättade Goldberg om något mycket svårt. En ofrihet. Ett försök till intrång i hans liv, ja i hans kropp. Samtidigt visar han att hur ”de” än försöker kan ”de” inte läsa tankar. ”De” kommer aldrig åt hans själ. Tyvärr finns inga av hans verk på internet och jag glömde kolla om man fick fotografera. Kanske måste jag gå tillbaka för att se dem igen. Jag kan inte släppa upplevelsen.
Jens Rötzsch, Berlin (East) 1989 – Whitsun Rally of the FDJ (Free German Youth) – Stadium of the World Youth (detail) © Jens Rötzsch
En upplevelse jag gjorde allt för att slippa var en annan konstnärs tolkning av ofriheten. Hen hade byggt upp en slags labyrint av upphängda metallplåtar. När jag gick in anade jag inte direkt oråd, men snart insåg jag att fotona verkade visa scener från ett slakteri. Det började försiktigt med svartvita foton på kakelklädda rum, rökande män i vita rockar, skymten av en gris i en gallerförsedd betongcell. Ju längre in i labyrinten vi kom desto värre scener. Redan tidigt valde jag att titta ner i golvet. Det här skulle jag aldrig palla med. Jag VILLE inte se. Vid nästa krök hörde jag: ”Å nej, nu är de i färg!” Då började paniken komma. Precis samtidigt som labyrinten tog slut. Det fanns ingen utgång! Vi var tvungna att vända och gå samma väg tillbaka.
Trots att jag inte egentligen sett något kände jag illamåendet ligga på lut. Jag vet att jag troligtvis skulle ha spytt om jag tittat på färgfotona. Samtidigt fattade jag verkligen konstnärens idé. Precis så där måste det kännas att vara fast i ett omänskligt system. Den ena hemskare händelsen efter det andra sker och man är fast i en labyrint utan utväg. Just det budskapet var så tydligt för mig att jag inte kan förfasa mig. Men nog är jag innerligt glad att jag inte äter kött längre – och att jag kunde välja att blunda. Titta bort. Andra fotografer har jobbat hårt för att dokumentera ännu värre saker, som inbördeskriget i Rwanda för några år sedan. Människor slaktade som djur. Jag vet inte hur man klarar av att hantera sådana bilder – än mindre verkligheten! Där kan konsten vara en liten hjälp. Fast jag föredrar det som öppnar upp mig mot en ny horisont snarare än det som ställer mig inför världens grymhet. Utan konsten skulle dock livet te sig betydligt gråare och tristare. Jag tror också att konsten fick de här fotograferna att stå ut. Möjligheten till ventil, uttryck och någon slags kommunikation utan ord manifesterade sig i dessa verk. Människan är förunderlig. Kapabel till så mycket vackert och så mycket fasansfullt på samma gång.
Ändring: Läste om Ernst Goldbergs foton och inser att jag missförstått. Han hade inte alls tagit bilder på sig själv, utan på en annan konstnär som hette Manfred Küster. Denne var en slags performancekonstnär som iscensatte en aktion med måltavlor, sådana man övar att skjuta på. Han satte eld på dem och rullade runt i askan. Goldberg fotograferade och byggde sedan ihop flera bilder i dubbelexponeringar, som gav aktionen en annan dimension. Läs mer på bilden till höger.