Ja, vad ska man säga? Ibland undrar jag hur mycket av stressen i dagens samhälle som kommer utifrån. Det är klart att det finns ett yttre tryck; att vi ser och läser hur saker försämras och att människor lider. Men är det sakerna i sig själva som orsakar stressen, eller är det våra tankar om och känslor för dem?
Jag insåg i lördags att de utbetalningar jag fått av min a-kassa varit septemberpengar och under oktober hade noll och intet trillat in. Man kan ju undra över hur dålig koll jag har på min ekonomi, men jag hade en liten buffert innan, och utan wifi och Handelsbankens fina app har jag inte kollat saldot lika ofta som förut.
När jag upptäckte att pengarna frusit inne fick jag panik. Det är en sak att vara medellös i Sverige, men ensam utomlands… Det var läskigt. Trots att jag försökte att lugna mig så fanns ändå en inre oro.
Och sen väntan. Det måste bli måndag för att jag skulle kunna få svar på mina frågor. Vad hade gått fel? Satt felet i Sverige eller i Tyskland? Var det jag som var fel eller hade myndigheterna dabbat sig?
Till slut får jag veta att det berömda dokumentet U009 ännu inte kommit a-kassan till handa. Jahapp.
”Lugn, Frau Carlsson”
”Inget ego, inga bekymmer.”
Slängde mig på cykeln och rullade mot Arbeitsagentur. Adrenalinet pumpade i takt med pedalerna, medan jag försökte tala mig själv till rätta. Tagga ner, tagga ner!
Kön var obefintlig och jag fick snabbt komma upp i väntrummet. Där övade jag mig på det jag skulle säga. Vilka fraser som funkade bäst med min halvdana tyska.
Till slut kom en man och ropade upp ”Frau Carlsson”. Han var inte så lång, hade skogsgrön skjorta, som matchade ögonen, samt grå byxor. Det korta håret var gråsprängt och han hade fyrkantiga bågar på glasögonen.
Nästan direkt jag öppnade munnen lade han handen på min handled.
– Lugn Frau Carlsson. Lugn. Inte vara upprörd.
Sedan tog han lugnt och metodiskt tag i ärendet, benade ut det, medan han samtidigt berättade om sin polska fru, konstaterade att Sverige kanske inte varit så ”neutralt” under de där onämnbara åren mellan 1939-45 samt att det var synd om spanjorerna som kom till Tyskland utan att kunna ett ord tyska.
– De talat långt ifrån så bra tyska som Ni.
Han nämnde också hur det var att leva under diktatur. Att han haft ögonen på sig och att det funnits en akt om honom i Stasiarkivet.
Samtidigt som han berättade detta hann han också gå igenom datorn, se vad som skrivits om mig och att ett fel var att man glömt lägga till c/o i adressen. Det kunde vara en viktig detalj i sammanhanget. Att det inte gått att registrera mig ordentligt.
Det av mig utskällda dokumentet U009 hade gått iväg. Så sent som den 22/10, men dock.
– Sie müssen ein bisschen Geduld haben.
Ja, jag behövde – återigen – ha tålamod. Myndigheternas kvarnar mala långsamt.
När jag kom ut i blåsten igen kunde jag inte låta bli att le. Jag styrde cykeln längs med Rudi-Dutschke-Strasse och hade svårt att hålla mig från att skratta högt.
Jag tänkte också på vad min tepåse talat om för mig i morse: ”Kein Ego keine Probleme.”
Ja, hur skulle våra liv se ut utan denna ständiga kamp med vårt skräckslagna ego…