Efter jag-vet-inte-hur många dagar i ensamhet träffade jag äntligen en vän igår. Det var sååå skööönt att träffa en människa som jag känner. Hon håller på att renovera köket så vi började med att kolla in det. Såg finfint ut, tomt förstås. Bara det stora kylskåpet stod mitt på golvet.
När jag kom hade jag köpt med mig en knippe tulpaner och brownies. Tyckte hon behövde uppmuntran, av olika anledning.
I vardagsrummet har hon en, i mina ögon, stor platt-tv och vi har kollat på film på den ganska ofta.
FILM 1 – Brave
När jag kom hade hon precis satt på filmen Brave. Vet inte det svenska namnet (”Modig” verkar det vara), men den är tecknad och handlar om en skotsk prinsessa som är uppfriskande självständig och vägrar att gifta sig. Sen sker en hel del förvecklingar och det var spännande emellanåt.
I det stora hela var det en överraskande modern Disneyfilm, om främst relationen mor-dotter.
FILM 2 – Les Misérables
Under tiden vi tittade på ”Brave” tryckte vi i oss kakor och te i stora lass, men innan nästa film kändes det som att det fanns ett behov av mat.
Vi beställde från en indisk restaurang, som gör hemleveranser. Lyxigt med storstäder!!
Nästa rulle fick, lite otippat, bli musikalfilmen Les Misérables från 2012.
En kavalkad av kända skådespelare, som jag inte visste kunde sjunga, fyllde duken/tvn. (Jag skulle gissa att Baz Luhrmann startade något med sin Moulin Rouge från 2001, där Ewan McGregor och Nicole Kidman sjöng för full hals.) Fast Hugh Jackman verkar ju kunna allt!
Däremot visste jag inte att Russell Crow kunde sjunga – eller Anne Hathaway. Amanda Seyfried som Cosette var inte helt oväntat i och med framgången i Abba-filmen Mamma Mia.
Anne Hathaway gör för övrigt en tårdrypande tolkning av I Dreamed a Dream i filmen. Jag var riktigt berörd och jag förstår faktiskt inte hur man kan sjunga och samtidigt förmedla så där starka känslor. Min hals skulle snöras ihop, men det finns väl en teknik för det också.
Sen måste jag säga att jag också blev berörd av Russel Crows röst. Jag tyckte först att han var en halvdan sångare, men det är något med röstens fyllighet och djup. Han har en klang eller vad det är som suger tag i en.
När en man som normalt har en mörk stämma sjunger högre toner uppstår en slags bräcklighet som blir väldigt rörande. Det Crow saknar tekniskt tar han förstås igen i skådespeleriet. Se bara i detta klippet. (OBS! Spoiler.)
Däremot blev Hugh Jackman faktiskt jobbig att lyssna på till slut. Han har den vanliga musikalbräkande rösten, en smula vass och med ett stundtals påfrestande vibrato. Men han är ändå imponerande.
I det här klippet från Oscarsgalan får man se och höra alla sjunga samtidigt. Maffigt!
FILM 3 – Hawking
När den goda indiska maten var uppäten, valde vi en sista rulle. Det blev Hawking om snillet Stephen Hawking med fantastiske Benedict Cumberbatch i huvudrollen.
En mycket intressant film om en intressant människa. Stephen Hawking har inte bara kommit på hur universum började (eller vad det nu var?) han har även trotsat sin egen död.
När han fick sin ALS-diagnos räknade man med att han hade 2 år att leva. Han var då 21 år. Idag är han 71 år och lever vidare trots att han är i det närmaste totalförlamad. Han kan bara röra musklerna i högra kinden för att på så sätt styra sin dator. Tydligen skrev han sina memoarer på det viset.
Det enda i filmen som var dåligt var den fejkade intervju med Nobelpristagarna Arno Penzias och Robert Wilson. Det kändes så oäkta. De skulle verka lite tafatta och inte direkt mediatränade, men det blev bara styltigt och spelat. För mig förstörde det stämningen i filmen.
Nu får det räcka. Som slutkläm vill jag rekommenderar alla tre filmerna, men av helt olika anledningar. Bara se dem!