Snart går ridån upp!
Jag vet inte om någon undrar hur den avantgardistiska operan var. Oavsett intresset därute så tänker jag berätta om den. Och den var både cool och lite seg på samma gång, för det var inte en rak historia. De flirtade ju med surrealisterna Breton och Dali också, plus 20-talet och stumfilmen. Jag tänkte på en musikvideo, med fragmentariska berättelser som vävdes in i varandra. Två komiker skapade övergångar och mellanspel i Helan & Halvan-stil och de var duktiga. Mim kan se enkelt ut, men enligt min egen begränsade erfarenhet är det minst lika tufft som dans. Tajming är A och O.
Korta stiliserade spelscener varvades med sångnummer, som förstärktes med väggprojektioner i svart mot vitt tegel. Enda operasångerskan i denna påstådda opera bar magnifika kreationer och gled in på scenen som en nattens drottning ur Mozarts ”Trollflöjten”. Hon var lika otäck och häftig som sina huvudbonader. På väggen bakom henne växte hennes skugga till olycksbådande storlek och militäriska klockvisare marscherade taktfast i bästa Pink Floydanda. Trots att inte Hitler kom till makten förrän 1933 vilade hans skugga redan tung över framtiden. Explosioner och flyglarm förekom på två ställen, en gång i vardera akt.
I glada vänners lag. Foto: Stefan Krauel.
Mitt i ovan beskrivna miljö förekommer en historia om en man, som spelas av en kvinna, som är gift med en sångerska, som spelas av en man. Efter ett hysteriskt och smått obegripligt gräl (på franska) byter de plötsligt kön med varandra. Eller kvinnan (mannen) tvingar mannen (kvinnan) att byta kön med henne (honom). Alltså var ÄR hendebatten när man behöver den! Jag roades mest av att mannen, som spelade kvinna, var så himla söt i klänningen och peruken. Temat minns jag bäst från filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs bok, där en man vaknar en dag och har blivit kvinna. Kort förklarat. Orlando var fantastisk. Exposure Berlin kunde inte mäta sig med den.
Gamla stumfilmsbiografen Delphi undgick att förstöras under andra världskriget, men hade stått tom länge innan Exposure Berlin flyttade in med den här uppsättningen. Lokalen var bildligt och bokstavligt talat helt enorm! Taket, som var välvt, hade en höjd som nästan tog andan ur mig. Väggarna var dock ganska slitna och jag hade svårt att se vad som varit ursprungsfärgen. Såg mest betonggrått ut i halvmörkret. På det glada 20-talet fanns en blomstrande filmindustri i Weißensee, med biografen som en slags marsipanros mitt i tårtan. Det är den som hyllas i uppsättningen. Bion naturligtvis. Inte rosen.
Hur sammanfattar jag då upplevelsen? Hm… Tack vare mina glada vänner S&H – de bjöd på bubbelvatten spetsat med Absinth(!) – kan jag ge föreställningen en 3:a plus. Möjligen en svag 4:a för påhittigheten och det visuella uttrycket. Men mina kinder glödde varnande redan innan ridån gick upp. Jag behöver så lite alkohol nuförtiden. Den kan ha spelat in för att få mig på bra publikhumör. I sin helhet var det en mycket trevlig kväll. Jag är väldigt tacksam att S&H liksom tagit mig under sina vingar, även om jag vet att gemensamma vännen D säkert pushat dem! Hon är sån. Hahaha. Jag hoppas i alla fall att de trivdes lika bra som jag och det vore roligt om vi sågs igen. Det är spännande att uppleva nya kulturfenomen med likasinnade eller åtminstone ”likaintresserade”. Återigen, tack för denna gången. Auf Wiedersehen!