Jag hade fel. Det finns. Min granne här på Hausburgstrasse spelar högt så det ekar på innergården. Låter nästan som religiöst också. Typ ”Han är min sång och min glädje”, om någon minns Jan Sparring.
Jodå. Jag vet vem han är. Eller var. Han torde vara död vid det här laget. Han var gammal redan då, när han låg på svensktoppen. Just nu saknar jag min sjungande granne på Sonnenburgerstrasse. Vilken tur då att jag flyttar tillbaka dit i helgen. Haha. Baj baj Jan Sparring!
Samtidigt måste jag beundra toleransen. Ingen försöker överrösta. Det är helt enkelt den här människans tur att njuta av sin musik, med innergården som förstärkare. Så otroligt generöst och snällt.
Själv har jag lust att slå på vilken dunka-dunka-musik som helst. Kanske är jag inte helt upplyst än…