Det är fantastiskt hur snabbt man glömmer, så jag tänkte fundera lite över året med corona. Se tillbaka för att kolla om jag kommer ihåg hur det hela började. Jag ska inte jämföra så mycket med Sverige, men helt ofrånkomligt är det inte. Flera tyskar har frågat mig om ”den svenska linjen” och jag har svarat så gott jag kunnat, men jag är så trött på jämförelser.
Från första början har man jämfört hit och dit: antal smittade, antal döda, antal tillfrisknade, antal vaccinerade… Listan kan göras ännu längre. Jag hängde med i nyhetsrapporteringen då. Vi visste ju inget om corona och hur illa det skulle bli, men så less jag blev efter ett tag.
Ingen jag kände hade upplevt en pandemi tidigare och det lät ruggigt farligt. Jag bestämde mig tidigt för att minska riskerna och inte besöka familjen. Ett lätt men ändå tufft beslut.
Det blev en befrielse att få jobba hemifrån. När beskedet kom drog jag en suck av lättnad. På grund av lägre intäkter fick alla anställda arbetstidsförkortning (Kurzarbeit). Det innebar att mina arbetsdagar blev kortare och att slippa åka med lokaltrafiken för bara några timmar kändes också bra.
Ensamhet var jag redan van vid så när våren och solen kom, då passade jag på att njuta och försöka varva ner.
Hur svårt kan det vara att bära mask?
Det första som skedde i Tyskland var att vissa regler och restriktioner infördes. De har ändrats flera gånger, men tre regler har legat fast hela tiden:
1) tvätta händerna,
2) håll avståndet, och
3) bär mask där så krävs.
Första gången jag skulle handla efter att maskregeln införts vågade jag inte bära en riktig mask. Det var så himla konstigt. Värre blev det dock att ha en scarf för ansiktet! Jag kände mig som en bankrånare.
Sedan vande jag mig snabbt vid att bära mask. Det är inget problem för mig, men hur provocerande har det inte varit för svenskarna!?! Herre gud vilka diskussioner som pågått i kommentarsfälten på Facebook. Allt från långa haranger om hur man använder masken på ”rätt sätt” till vilka oerhörda ”smitthärdar” de är. Inte sällan kom kritiken från folk som aldrig själva burit mask.
Men hur svårt kan det vara? Hela nationer har klarat av det. Bara Sverige måste krångla!
Berlin har lidit och stretat emot
De som haft det svårast i Berlin är gastronomin och kulturen. Även turistsektorn, samt små butiker och caféer har gått på knäna. Klubb- och musikscenen har kämpat för att undvika undergång. När jag varit ute på stan har jag sett tomma lokaler och nya verksamheter nästan överallt. Restauranger får erbjuda hämtmat så det kan ha räddat några.
Privatpersoner har också fått kämpa med corona och dess ekonomiska följder. De som blivit arbetslösa allra mest. Stödpengar har delats ut, men de ska också betalas tillbaka. Jag är otroligt tacksam för att båda mina inkomstkällor är fortsatt stabila.
När människor har det svårt, då vaknar kämparglöden. I Berlin demonstreras det konstant i vanliga fall, och under pandemin har alla Querdenker* krupit fram under stenarna de legat gömda under. Nästan att jag kan föreställa mig dem utanför regeringsbyggnaden med högafflar, påkar och facklor i händerna.
Corona – stolthet och skämskudde
Under corona har jag pendlat mellan två lägen: stolthet och skämskudde. I Berlin har jag känt stolthet på min lokala mataffär där trängseln och toapappersbristen uteblivit, men Querdenker-demonstrationerna har varit pinsamma till tusen. De överfulla parkerna på helgerna och spontana ravefesterna har väl inte direkt fått mig att skämmas, bara känna uppgivenhet.
Vissa människor kommer aldrig fatta sitt eget bästa. Än mindre bry sig om andra.
Under en kort tid var jag en stolt svensk som stöttade den svenska linjen, men sedan fick jag plocka fram skämskudden flera gånger. Just maskmotståndet har jag stått helt oförstående inför, och vägran att stänga ner samhället mer. Det hade kunnat göras mer utan att ändra grundlagen.
Fast kanske skjuts bara eländet på framtiden vid nedstängning? När det hela är över, då vet vi mer. Inte förr.
Sverige klassat som högriskområde
Läste någonstans att Sverige haft ett incidensvärde på över 600 per 100.000 invånare mot Tysklands 50 (eller var det Berlins?). Sverige är därmed klassat som högriskområde. Jämförelser är lönlösa eftersom jag tror de flesta länder haft både värre och bättre perioder. I slutänden kommer det nog jämna ut sig. Ändå känner jag ingen i Berlin som varit sjuk medan många vänner i Sverige varit sjuka. Hittills.
Nä, vi får ställa vårt hopp till vaccineringen. Vid jul blir det 2 år sedan jag träffade min familj och det känns. Längtar…
…
*En samling människor som tror på allehanda Verschwörungstheorien, dvs konspirationsteorier. Det finns även högerextrema i den här gruppen. Andra demonstrerar emot maskplikten som vore den ett brott mot deras mänskliga rättigheter. Att en demokrati innebär ett visst personligt ansvar också, de bryr de sig inte om. De här människorna finns i alla länder, men det gör inte saken mindre pinsam. Skärpning Berlin!