Kategoriarkiv: Tyskland utanför Berlin

Hopp och lek i Hoppegarten

Tågperrongen Berlin, Lichtenberg

I väntan på vadå? Jo, tåget till Hoppegarten. Fast tåget går inte riktigt ända dit. Jag fick hoppa (!) av i Rehfelde och vänta på min skjuts. A skulle plocka upp mig med Vespan. Yiiiihaaa! Vinden ven runt öronen när vi susade fram i 70 knyck. Min störtkruka saknade visir så kinderna fladdrade värre än för en fallskärmshoppare. Det är jag övertygad om!

Måste dock säga att 70 km/h är lagom fort för mig. Vet inte om jag skulle uppskatta att gasa på i 170 km/h, som många motorcyklister gör. Man är så oskyddad på den här typen av fordon. På Vespan bar vi störtkruka och ett midjebälte som skulle skydda njurarna, men vad hjälper det om man hamnar under en långtradare?

Nåja, det var svalt och jätteskoj att få åka en sväng och det tog oss ungefär 30 min att ta oss från tågstationen till R&Ls sommarställe.

Också en sommarstuga!

Jag kallar det sommarställe, för det är inte en stuga direkt. Det finns en trädgård, men huset är istället en blommig husvagn i trä (se ovan). En stor presenning skuggar utemöblerna och en hängmatta lockar till vilopaus. Bakom ett specialbyggt insynsskydd står en mulltoa, dvs en platshink med ring. Istället för att spola när man gjort ”det stora” slänger man över en näve sågspån. Genialiskt enkelt och i stort sett luktfritt.

Sova i tält? Moi?

En fuktig natt i tält är alltid en upplevelse. Jag hade svettats rätt bra dagen innan och därför frusit lite under natten. Vaknade med sovsäckens huva över ansiktet. Ja, det var i alla fall varmt och skönt för helgvädret höll vad det lovade. På söndagen gassade solen från en molnfri himmel och det var +35 grader i luften.

Mitt på dagen, då solen var som hetast, gav sig tre femtedelar av sällskapet ut på långpromenad. De skulle syssla med ”geocaching” och A och jag skakade på huvudet åt dem. Det var galet att ge sig ut i bushen i den hettan, men de försvann glada i hågen.

Jag degade i skuggan ganska länge och försökte läsa en bok på tyska. Gjorde även ett kort gästspel i solen. A låg i halvskugga och slappade efter en ridtur hon gjort på morgonkvisten. Vi myste för fullt, pratade och hade trevligt. Precis när vi skulle gå och söka rätt på en badplats kom de andra tillbaka.

Årets enda dopp

Som förutspått var de genomsvettiga, dyngtrötta och hungriga. Jag och A svassade iväg till sjön för ett svalkande dopp och tyckte vi varit klokast i världen som stannat hemma. För mig blev det årets hittills enda dopp, i en tysk svalkande, spegelblank sjö. Härligt!

Som grädde på moset fick jag åka Vespa igen, då jag och A drog iväg till en närbelägen vägkrog och åt en god forell med stekt potatis och försvinnande få grönsaker. Maten sköljde vi ner med en Radler, dvs hälften öl och hälften Sprite. Gött!

Vid 21-snåret fick jag skjuts till tågstationen av R i hennes Mini Cooper. Lätt och smidigt tog jag mig hem. Vilken skön helg!

Alla gillar väl min musik?

Svenskar kan dela med sig av sin musik genom att skruva volymen i botten. Det sker oftast i anslutning till helger och under intagande av vissa alkoholhaltiga drycker. Det är möjligt att det är samma sak här, då ölen ju flödar mer eller mindre ymnigt de flesta dagar i veckan. Ändå är jag en smula fascinerad över hur folk så självklart öppnar fönstren på vid gavel, skruvar upp volymen och delar med sig av sin musik.

Det gör sitt till att jag för andra gången bor med mitt fönster mot en innergård, som fungerar som en extra förstärkare. I Prenzlauer Berg hade jag en granne som absolut måste hedras för sin flit. Nästan dagligen satt han vid pianot och övade skalor. Först pianot, sedan sång. Behöver jag nämna att det till en början lät trevligt och ju längre tiden gick retade jag mig på att han alltid tog samma toner och sjöng så där halvrent. Inte så att det skar i öronen, men det kändes obekvämt.

Han, för jag tror det var samma kille, satte sedan på gammal tysk 40-talsmusik, som gav mig rysningar. För vem är idag så stolt över att man gillar Zarah Leander att man bjuder in hela grannskapet att lyssna? Samtidigt kunde jag stänga ögonen och känna hur det kunde ha känts att bo i Berlin under en så problematisk tid som 40-talet var. Enough said.

Ikväll spelade grannarna en skön blandning av funk, techo, jazz, ja jag vet inte vad det var. Passade jättebra att laga mat till. Humöret i topp. Kan vara den totala frånvaron av allt vad Tomas Ledin och svensk schlager heter som gör att jag känner mig positivt inställd till denna egentligen fula ovana. Hittills har jag inte hört någon musik jag direkt ogillat. Tvärtom fick jag återstifta bekantskapen med så coola musiker som Violent Femmes. Sökte genast rätt på dem på Spotify och där njöt jag även av gamla godingar med The Mission, Cure, Smiths och Cocteau Twins. Leve 90-talet!

Och på tal om det så har jag passerat affischer som förkunnat konserter med Radiohead och vad jag trott är ett numera avsomnat band, Dead Can Dance. Banden spelar i Berlin den 29 och 30 september respektive 3 oktober. Tyvärr är Dead Can Dance-konserten utsåld, för det hade varit spännande att se dem live.

Helgen som kommer ska i alla fall 2/3 av min bekantskapskrets gå och lyssna på tyska kultbandet Die Ärzte. Jag och resterande tredjedel drar nog ut på landet till Hoppegarten istället. Det ska bli +33 grader och sol på söndag. Mumma!